tisdag 31 mars 2009

Får vi någonsin se en radikal barnpolitik? Bibliotekarier- vad gör ni?










Bilder från Askers bibliotek.
*
*
*
*
*
*
*
*
*
*
*
*
*
*
This point of view includes a crucial point on powerdistribution namely young people´s position in society. The characteristics of constructionism has attributed to the formation of the view that children are subordinate in relation to the prevailing structure.
Lina Z Y, (publicerad i Xerxes 2007)



Men ett av tio barn tror att få vuxna tillmäter barn lika värde som vuxna och två procent tror inte att någon vuxen, inte ens föräldrarna, gör det. Barnen och ungdomarna i vår undersökning har en skrämmande låg tilltro till att vuxna kommer att bemöta dem respektfullt utanför hemmets och skolans väggar. När de åker kollektivt, besöker vårdcentralen eller biblioteket känner många att de inte blir bemötta med respekt. Bara vart sjunde barn känner sig respekterat när han/hon åker kollektivt och enbart 41 procent i idrottsföreningen. Bara ett av fyra barn känner sig respekterat på biblioteket eller fritidsgården. Mindre än hälften (47 procent) tyckte att de blev respekterade på vårdcentralerna.
Det är viktigt att gå vidare och ta reda på varför barnen ger underbetyg åt flera offentliga verksamheter så att vi tillsammans kan skapa ett samhälle där både barns och vuxnas mänskliga rättigheter bättre tas till vara.

Barnombudsmannen (DN debatt, 2009)

Det är Barnombudsmannen som redogör för en studie med 750 barn. Slutligen kan jag belägga mina upplevelser av barn och ungdomsbibliotekariers attityd mot barn med statistik. Inte för att jag egentligen vill. Det kvalitativa säger lika mycket. Gå runt på barn och ungdomsavdelningar. Sätt dig i ett hörn, ur blickfång och lyssna. Tänk sedan efter: Är detta barnens rum eller biliotekariernas boksamlingslokaler?

Arbetar biblioteken med barnkonventionens innehåll så som UNESCO och IFLA uppmanar? Den viktigaste frågan: Har barnen verkliga rättigheter att bli lyssnade på? Arbetar biblioteken för att de ska bli bemötta som likvärdiga, för att de ska känna till att de har rätt att ta emot och producera information oavsett ett lands territoriella gränser? Global informationsspridning skapad av barn. Vilka ska arbeta med det: I första hand biblioteken!
Det är bekymmersamt att bara drygt ett av fem barn i undersökningen svarar att de har hört talas om barnkonventionen. Men intressant nog pekar barnen i undersökningen ändå ut just de rättigheter som de tycker är viktiga och de stämmer överens med de fundamentala rättigheterna i barnkonventionen.

(Ibid.)


20% känner till barnkonventionen. Hur många känner till var de kan söka upp vuxna och be om att få sina rättigheter tillgodosedda? Vi har barnorganisationer drivna av vuxna som Bris och Rädda barnen. Men vi måste arbeta med barnen själva. Fördjupa deras rättigheter och som yrkeskår: att använda bibliotekens och andra resurser.
Vilken hjälp får de om de ber om skönlitteraturtips eller ställer en referensfråga? Skillnaden är stor eftersom bibliotekarierna som arbetar med de yngre ser läsfrämjande som sitt främsta "kall". Det börjar mjukna på vuxensidan, det är min upplevelse och jag hoppas den stämmer. Vuxna får djupare service och erbjuds databaser, litteratur och tips på infallsvinklar. På fungerande bibliotek lyssnar man och frågar på nytt. Alla är vi olika och det här är generaliseringar.
Men i hur hög grad uppmuntrar vi barnen att fråga oss om olika saker; att vara respektfulla och "bjuda in"? Som jag tidigare skrivit om finns mycket mer att hämta för barnen i dag än vad det gjorde när "vi" var små. Resurserna krymper på många håll, men samtidigt växer aktiviteterna på sociala nätverksforum och wikisar. Det finns ingen orsak att stanna vid att konstatera att Star wars- boken är utlånad. Jag hör det gång på gång och häpnas. Kösystem; javisst. Hjälp att reservera boken. Men varför får barnet inte med sig något hem? Alla sådana här populära eller allvarliga ämnen kan ge dig verktyg och informationsresurser utan litteratur.
Detta är en del av respekten för barn: Vuxna för man (vill jag tro) referenssamtal med. Barnen levererar man till, förhoppningsvis med en uppmaning att komma tillbaka och leta igen (fast jag gång på gång sett motsatsen på de bibliotek jag arbetat på).
Mitt arbete för en mer mångsidig syn på literacy kan från många folkbibliotekariers sida besvaras "om vi inte ska förmedla litteratur, vad gör vi då här?". Är det fräckt att vara entonig? Jag vet att det finns många bra bibliotekarier men barnombudsmannen bekräftar mina upplevelser.
Barnombudsmannen vill de närmaste åren se att barns och ungas intressen i kommuner, landsting, regioner och statliga myndigheter tas till vara i högre grad än vad som är fallet i dag. Vi kommer därför att arbeta med färre offentliga aktörer men i gengäld fördjupa samarbetet och dialogen med dem.
Att sitta vid datorn, att läsa rapporter om barns situation, leta nya webbaserade resurser att visa dem i olika ämnen. Det är att inte utföra sitt arbete. Men att läsa böcker, det är okej. Det är arbete. Det här är att frångå barnkonventionens innebörd! Så varför skriver bibliotek och kommuner in det i sina policys? Ni gillar inte barnkonventionen i praktiken. Var ärliga, stryk den.
Biblioteken vore egentligen ett utmärkt forum för kommunerna att gå vidare om de inkluderas i Barnombudsmannens arbete. Men kan vi lita på att bibliotekarierna i så fall tar sitt ansvar? En del förskolor har filmat sitt eget arbete för att se hur de behandlar flickor respektive pojkar. Kan inte bibliotekarier göra samma sak under en dag? Eller bjuda in en pedagog som sitter bland hyllorna och observerar?
Man blir inte bemött med respekt om man är barn, man skall ju formas och lära sig hur man uppför sig. Eller hur? Biblioteken får inte bli något lekland med skratt bakom hyllorna. Jaga varandra: Inte en chans. Sitta kvar vid datorn längre än sin halvtimme? Don´t think so. Man kan inte rubba på reglerna för alla ska behandlas lika illa/bra. Annars lär man dem att tjat lönar sig.
Tänk om man skulle pröva flexibilitet? Ta bort alla skyltar, låta inlines sitta kvar på fötterna och skapa fina runda informationspunkter där man står eller sitter med barnen och diskuterar olika sidor. Samtidigt som de får sina resurser får de fundera över avsändare, språk och layout. Vilken miljö det hade varit. Kan man skapa den? Några bibliotek är på g. Inspirerade av t ex Danmark som i alla fall har omfattande planer för våra yngre användare.
Barnombudsmannens exempel med att barnen inte blir respektfullt bemötta i kollektivtrafiken kan också beläggas med en deltagande observation. Åk två varv med ringlinjen i Malmö, hör hur flera chauförer talar till barnen. Hur en äldre dam förnärmat ställer sig intill en ensamåkande yngre passagerare och fräser att förr i tiden reste man sig minsann för äldre.
Kanske är det tryggt för barnet att få sitta? Kanske med en svettig bussbiljett i handen. Busschauförens vrål när en ung passagerar passerar alltför fort med biljetten framför sig som en sköld. Är man då förälder eller bara allmän åskådare har man ett ansvar att ingripa, bjuda barnet plats och återställa lugnet.
Men det är ju tvärtom: Barn ska ha respekt för vuxna. Vad hände med disciplinen? Jan Björklunds obehagliga attityd sprider sig.
Hans önskan om nationella tester för små barn har blivit verklighet. Betygsliknande omdömen lika så. Vad hände med de landvinningar som barnen erövrat? Tolvåringen får vid utvecklingssamtalet veta att hon inte är bra på att hoppa över plintar. Varje ämne skall kryssas i ett antal rutor och skrivas kommentarer. Stora E som hade mycket gott omdöme utom just i gymnastik var ledsen i dagar. Hon dansar ju balett. Hur kunde hennes idrottsbetyg vara dåligt? Hon anstränger sig. Det är inte berömmet som stannar kvar, det är förtvivlan över "misslyckanden".
Hur ser det ut när bibliotekarier byter plats vid informationsdiskarna? Man berättar om de stökiga barnen som finns i biblioteket just då. Som inte är där med rätt syfte.
Ett seminarium i biblioteksföreningens regi hade väl varit bra? Hur respekterar vi användarna? Går vi runt och representerar den stränga damen som är karikatyren av oss? Nej svarar alla unisont. Nä, kanske inte mot de som har med sina föräldrar och frågar efter fantasy eller nästa del i en omtyckt serie.
Men de "struliga" barnen- de som kommer själva; en del för att de behöver en plats att vara på, andra för att de tycker om biblioteksmiljön.
Men barnen behöver inte ha ADHD för att vi ska bli trötta på dem. De är per automatik en skara som skall tuktas. Ett starkt ord? Ja men hur låter det? Vilka regler ställs upp? Håll käften och var söt.
Livet är ett schema som skall följas. Rätt upplevelse på rätt plats. Rätt handling på rätt plats. Artonåriga föräldrar är fortfarande en skam...
Men den här diskrimineringen går ju över för varje enskild person. Sedan kan de bete sig lika illa mot sina barn och kommande generationer. I alla fall om rådande trender fortsätter.

måndag 30 mars 2009

Alberte i SR

Sveriges radio läser i grupp Alberte och diskussionen pågår på deras forum. Här är cirkeldeltagarna. Vågar du delta så blir det mycket smärta...

Förbjudna platser och upplevelser




Använder ni Nattens bibliotek av Alberto Manguel (Se även debatt i SvD)? Utan att vara bokfetischist kan den fungera för att ge alla de ord man kan behöva i ett mjukt samtal om bibliotek.

Biblioteket som minne

Biblioteket som ö

Biblioteket som överlevnad

biblioteket som hem

biblioteket som identitet

Biblioteket som makt



Jag förstår inte hur Manguel orkat samla all denna fakta och jag klarar inte att mig igenom den. Men här och där finns glimtar som lockar till alla former av känslor. jag ser boken som en samling dokument och som en kärleksförklaring som bör uppskattas... Trots att jag inte delar synen på bibliotek som rum med böcker även om där finns associerande dofter och rika resurser poesi och prosa.



Kan ett bibliotek avspegla en mängd olika identiteter? (s. 277)

Greve Dracula har sitt herresäte i Transsylvanien. Det är hans /.../ världs navel, landskapet som livnär hans fantasi. /.../ Men vart Dracula än färdas står han inte ut med att vara helt skild från sitt hem. Böckerna på hans dammiga hylor skildrar hans urgamla historia; ingenting i andra bibliotek intresserar honom (s. 284).

Som jag sade nyss manar varje bibliotek med sin blotta existens fram sin förbjudna eller bortglömda dubbelgångare: ett osynligt men formidabelt bibliotek av de böcker som av konventionella skäl - kvalitet, ämne eller rentav omfång inte har ansetts böra leva vidare under just detta tak (s. 113).

Ändå lät bibliotekariens argusöga lura sig av många till synes oskyldiga titlar. I tystnaden som bröts av viskande samtalsfragment föll vissa böcker upp av sig själva /.../ Cortázars Los Premios vid det kapitel där en ung pojke förförs av en illasinnad sjöman. Hur dessa förbjudna texter letat sig in i vårt skrupulöst bevakade biliotek får vi aldrig klart för oss, och vi undrade hur länge det skulle dröja innan bibliotekarien upptäckte att årgång efter årgång av lättfördärvade elever fyllde i frånvaron på hyllorna genom att selektivt och mitt för näsan på honom läsa dessa skandalösa böcker (s. 110)


Nätverkssamhället och Castells med djup teori



Sociologen Manuell Castells triologi är och var stor när han ringade in nätverkssamhället. Men när nu litteraturen har några år på nacken undrar jag varför de omfattande verken inte skapar anknytning till stora, övergripande samhällsvetenskapliga teorier. Vad hade hänt om Castell jämfört med Ulrich Becks Risksamhälle, gamla Émile Durkheims teori om samhället som organism eller ngn bok med teorier om nutida governance ?

Har jag rätt i att Castells beskriver men inte anknyter tillräckligt till beteendevtenskaplig tradition?

I The network society A cross-cultural perspective, i vilken Castells är redaktör och skribent är teorierna många och till sstor del väl användbara (trots att den är från 2004!).

Läs gärna kapitlen
The russian Network Society
The Internet in China
Narrowing the digital divide

Eller vänta på att jag dissikerar dem.

söndag 29 mars 2009

B&I, tvärvetenskapshelvete och språkförbistring

Att Biblioteks och informationsvetenskapen ibland inte "beter sig" som att den vore tvärvetenskaplig utan lever sitt eget korrekta, av postpositivism präglade liv frustrerar. Vad vill man vara? Allt och inget? Placeras under den humanistiska fakulteten eller bland beteendevetare? Kanske speglar det disrespect för ämnet i universitetsvärlden men troligare är kanske de olika utgångspunkter alla forskare i ett tvärvetenskapligt ämne har.

Ibland tänker jag; hur står ni ut med varandra? Som akademiskt aktiva menar jag. Inte nog med att den ene är postmodernist (sällsynt) och den andre skötsamt heurmeneutisk med inslag av sträng postpositivism i avgörande kvantitativa strider... Men att ni även har olika grundantaganden om "allt" (?). Ett ungt ämne där man pysslar med information och bibliotek. Vad säger det? Hur mycket gemensamt har man med varandra på samma institution?

Jag har ingen aning. Spekulerar bara om att det är ett trassel med tvärvetenskap när det egentligen borde vara bra.

Pluralismen kan göra det svårt att nå de resurser som svarar mot den bakgrund man vill ha i sökta texter. Att söka på ämnesord och göra söksträngar med de "ingredienser" man önskar går ju utmärkt i teorin. Men i praktiken återvinner man mycket som inte har den där djupa klang av ontologisk och epistemologisk grundsyn som man själv delar eller har lättare att förstå.

Att gräva B&I-artiklar är tungt när ämnena är de korrekta men tilltalet helt fel. Visst, "hyper-sökare" scannar och finner säkert i de bra strukturerade databaserna vad de vill ha. Men för oss dödliga, taffliga informationssökare med preferenser om vilken ideologi och etik som skall genomsyra resurserna vi ägnar vår tid...

Den som söker på måfå, trots väl genomtänka begrepp-taggar-what ever, finner sig strax med tolv fönster öppna med rätt ämne youth, culture, Internet, software blaha. Men ingen av dem talar mitt språk.

En förändring i dessa ständiga besvikelser var att ta vägen om The Blackwell Encyclopedia of Sociology Online. Pratar man beteendevetenskap, eller ska jag snarare kalla det förstår beteendevetenskap och gruppdynamiskt tänkande, Parsons, Weber och alla andra farbröder, kan utgångspunkten finnas här. Att använda sina sökegrepp i den ämnesmiljö där man har en grundförståelse och sedan, med det grundbagaget, gå tillbaka till B&I-resurser gör livet enklare.

Hur bra är då encyklopedin? I en artikel frågas But does it wipe the floor with Wikipedia? Skillnaderna är ju många men jämförelserna absolut intressanta. Encyklopedin är "written by academic sociologists" vilket gör att man kanske i ideologiskt riktig anda skulle välja Wikipedia som förstahandsval. Som kritik mot utgångspunkten kan man också tycka att den borde valt mindre wikisar att jämföra med. Jag menar; tilltalet i wikipedia varierar så mycket medan det har en annan stringens när det som i Encyklopedin är producerat, inte av nördar eller entusiaster, utan uteslutande av kvalitetsstämplade människor i akademisk kostym.

Artikeln raddar upp mängder med problem som Encyklopedian dras med. Diverse US-favoriserande tendenser och "bias" i olika ämnen (Ibid). Men är det inte så vetenskapen ser ut som helhet? Och är det inte därför de ständiga redigeringarna av kämpande personer på Wikipedia gör "folkets" verk mer intressant?

Nu får vi inte särskilt många jämförande exempel. Artikeln är mest en recension av encyklopedin tyvärr. En mer genomgående analys hade varit åtråvärt att ta del av.

Men vi som inte befinner oss innanför någon sociologisk institutions kontorsväggar, vilket bör förstahandsvalet bli- som skribenten frågar efter? Om encyklopedin sägs

Its main use will be as a reference tool for academics and postgraduates whowant to brush up on unfamiliar topics, rather than for undergraduate students,who may well gratefully seek relief in Wikipedia.

Jag struntar dock i rådet, kolla in posten cyberdelinquency som jag fann genom mina mest använda söktermer. Till sådana utgångspunkter hittar jag aldrig i B&I-databaser eller Wikipedia.

Apropå tillskrivande av de andra

Apropå mitt tidigare inlägg om hegemoni och orientalism finns på spela.se möjlighet att försöka förföra så många som möjligt.... Ja, just det.

Oriental flirting game

Framtidsförutspåelser

I artikeln Futurism and libraries tas många av de påståenden om bibliotekens hädanfärd som vi kanske vant oss vid. Ett par av dem Walter Crawford nämner är:

*Allt kommer digitaliseras, så varför ha en boksamling?
*Bibliotekarier har en bra framtid som informationsspecialister
*Barn läser inte böcker, so we are doomed
*Google finns så varför ha bibliotekens referenssevice?
*Om biblioteken inte uppfinner sig själva på nytt kommer de att försvinna

Crawford menar att de tvärsäkra uttalandena ofta kommer från personer aktiva på fältet. Han menar också att nästan alla framtidsförutspåelser är enkla, så även i biblioteksfallet.

"Death of the libraray" påståendena, skriver författaren, missar ju bl a faktumet att The library inte existerar. Varje bra bibliotek är unikt och välförankrat i sitt omgivande samhälle. Detta talar emot tanken på bibliotekens hädanfärd skriver C.

Om framtiden säger Crawford istället att vi alltid kommer behöva fysiska bibliotek för en del tjänster. Vi kommer dock att fortsätta se stora förenklade slutledningar och påståenden om bibliotekens förlust p ga ekonomisk stagnation och liknande. Teknologi och media kommer att fortsätta interagera och omskapas på många sätt. Fler medier kommer att bli resultatet och inte färre, utan en större mångfald av berättelser kommer att skapas, inte färre. De tryckta böckerna kommer således alltid att ha sin plats i biblioteket och vara del av kärnverksamheten.

Att alla bibliotekarier dock måste förbereda sig på större komplexitet, det visar artikelns sammanfattningar. Nya tjänster skall inkorpereras som samlande och bevarande av elektroniska resurser liksom arbete med upphovsrättsfrågan.

En del av artikelns domedagsexempel tycker jag dock är intressanta. Vi är nu inte i ett läge där förstahandsvalet särskilt ofta skulle vara att avskaffa "boksamlandet". Men att detta bör minska i betydande omfattning till förmån för att man satsar mer pengar på utåtriktat arbete såväl som arbete med digitala resurser, det bör vara självklarheter- men är det naturligtvis inte. Folkbibliotekens arbete kan liknas vid en religion där den som talar emot är en slags ofrälst som missuppfattat det högstående uppdraget: Att samla och sprida böcker. Vilka bibliotekarier kommer att ändra medieanslaget till förmån för andra aktiviteter? Troligtvis få. Här och nu ropar man ju hela tiden på större medieanslag oavsett hur fulla hyllorna är.

Men samtidigt kan man vara optimistisk och tro att påståendet om ungas flykt från biblioteken inte kommer besannas.

Vad är det som säger att verksamheten skall lägga ner för att barn läser mindre? Vilken barn- och ungdomsbibliotekarie kommer att över tid fortsätta sitta på sin röv och göra mycket på samma sätt som de alltid gjort: De bibliotek som drivs bra med kompetent personal kommer inte alls förlora barn och ungdomar som användare.

Bra bibliotekarier bygger en bra framtid för verksamheten skriver artikelförfattaren och där någonstans bör diskussionen landa. Visst är det ett enkelt påstående men om vi omsätter det i praktiken ställs stora krav på just "att uppfinna oss själva på nytt" (Ibid). Vilket Crawford då inte håller med om. Men hur omvälvande är det inte för en bibliotekariekår att sluta skola in generation efter generation i en sjuttio eller åttiotalsmodell när vi befinner oss i en medieverklighet som knappt har något gemensamt med de passerade årtiondenas.

Dåliga lärare håller samma lektion för olika klasser under många års tid. Strax sitter hela raddan exempel i huvudet och den som skall arbeta med ungas lärande blir sin egen papegoja. Ungefär så dåligt fungerar många bibliotek. Det gör ont att se. Men ännu värre är den förnöjdhet som råder: Vi gör rätt, vi ser oss inte omkring efter andra alternativ. Det enda som saknas är mer pengar för att göra samma sak men med dyrare inramning.

Men de som förebådar vår verksamhets död har mycket liten respekt för den samhällsinstitution och den yrkeskår som jobbar med literacy i olika former och därmed demokrati och yttrandefrihet. Crawford har väl inte rätt? Vi deltar väl inte i att nedvärdera oss själva på det sättet?

Nej, men snarare är vi för tveksamma till förändringar och saknar entusiasm för att förändra utifrån samhällets nya utseenden, för alla användargrupper. Generation efter generation ser inte likadan ut. Medierna gör det inte heller. Så vad väntar ni på? Lugn och ro? Att ingen mer skall komma och störa er dagliga rutin-lunk, den som ätit sig in i hjärteroten.

lördag 28 mars 2009

Bok och bibliotek

Jag ska debattera i biblioteksföreningens regi på Bok & bibliotek.
Läs vidare vad Niclas L har för funderingar kring panelens funktion och fråga Behövs biblioteken?

Jag längtar till B&B av flera skäl eftersom jag är inblandad i ännu en jättefin grej.

Från brytande av orientalism till digitaliseringsfrihet

Jag har länge tänkt på att skriva om krig och oroshärdar på sociala forum & världar. Vid ett par tillfällen har jag också gjort det men : Yttrandefrihet och demokrati för avatarer är den enda jag hittar nu om informationsflöden av olika typer som maktströmmar (!).

Jag har tidigare skrivit om civil olydnad och allvarligare företeelser i Second Life. Men man kan bryta ner begreppen om Internet och information warfare till att starta i ett överskridande information warfare som handlar om de "gamla maktanalyser" som gång på gång kan uppdateras eller upprepas. Dessa antidemokratiska strömningar är inte frånvarande på digitala forum utan utnyttjar de ökade möjligheterna till informationsspridning (liksom de flesta andra ideologiska inriktningar.

De rasistiska och islamofobiska hemsidorna har kartlagts av Expo för något år sedan (minns jag). Men hur stor nytta har vi av de grundläggande teorierna om rasism och sexism för att sedan analysera, diskutera och motverka dessa i digitala forum och IRL när de tapetserar varje elskåp med sina rasistiska bilder?

Futurepublic On information Warfare, Bio-racism and Hegemony
as Noopolitics av Tiziana Terranova utgår från den rasistiska och etnocentristiska hegemoni som råder i Europa. Hon skriver specifikt om Orientalismen och tar avstamp i Edward Saids´s klassiska verk med samma namn. I artikeln talas om de-colonization of thought och hur västerländsk projektion avgör vad den s k orienten och "de andra" är (Ibid).

Motsättningarna mellan västerländsk kultur och det som kallas orientalism är definierad utifrån en diskursiv skapelse av vad orienten är (Ibid). Vi vet sedan tidigare att skapande av de exotiska andra (till skillnad från "vi" i västerländsk kultur) är en del av konstruktionen bakom sexhandeln i olika delar av världen- där vita män just fortsätter i kolonisationens spår och genom sina handlingar äger andra människors tillgångar och köper deras kroppar.

Många länder köper också människors utsatthet genom att importera dem för att arbeta med dåliga löner och under förfärliga förhållanden. Globalisering av kvinnlig arbetskraft betyder t ex exploatering där kvinnor flyttar över halva jordklotet från sina egna barn för att ta hand om andras, mer välbeställda.

Said skriver (hämtat från Ibid):
"/.../ all representations are constructed, for what purpose, by whom, and with what components." Frågan kan ställas i många kontexter men stannar vi i orientalismen är det intressant att författaren till artikeln skriver om behovet av en ny epistemologisk karta för att överbrygga den konstruerade/tänkta gränsen mellan orientalism och "oss". Istället krävs ett överlappande av kulturer och avskaffande av orienten som ett område för studier (Ibid) i o m att orienten i sig är en tankekonstruktion som är förtryckande.

Den västerländska kulturen som norm bryts genom artikelförfattarens och Saids tänkande. Man talar om Binary och polariserande bilder som behöver brytas. Grupper som kan bidra till detta och omtalas är konstnärer, forskare och aktivister m fl (Ibid).

Beträffande sexism och rasism som tankekonstruktioner: Många artiklar har visat på hur t ex svarta idrottsmän och kvinnor objektifierats i text och bild. Kanske är detta gårdagens kolonisation och dagens rekolonisation och rasism som vi hela tiden behöver uppdatera i våra medvetanden. Orientalism eller exotiska bilder av kvinnor kan lära oss mycket om dagens diskussioner om nätbaserade forum. Hur samma tendenser växer fram digitalt gör att behovet av trygga forum och flickors större kunskap om forumbyggande ökar. Likaså behöver vi uppmärksamma de utmanande samtal kring etnicitet som förs på forum och där man ifrågasätter just tankekonstruktioner och talar över webbens streckade linjer.

Exotiska objektifierande bilder av kvinnor från t ex Thailand till "fruar" och "umgänge"samt rasistiska nätverk har redan stark förankring i våra forum och i kommersialistiska strömningar. Samma sak gäller kvinnobilderna. Vi måste bli informationsaktivisterna som bryter föreställningarna och väljer att skapa transpersoner på nätet.

Inte för att jag på något vis vill förringa de djupa rötter rasismen och sexismen har,
men helt oortodoxt känner jag också att alla artikelns begrepp appellerar till min tidigare text om IRL-digitalt som självklar tankekonstruktion bärandes föreställningar om stort värde och litet värde. Om allvar och lek. Här finner vi också de många myter om nätverkligheten som än mer förflyttar tankens makt till IRL. Att dekolonisera tanken skulle kunna betyda att bryta dikotomin kropp-cyborg. Kolonisering av det digitala skulle i så fall förstås som alla regler, förbud och lagar som skapas kring användningen, skapar murar och förhindrar användare att nå sina olika identiteter.

Kolonisation kan också handla om vuxenvärldens bestämande av normer och värden för barnens livsvärld. Att hindra, motverka och förlöjliga digitala identiteter och ageranden kan kanske kallas som ett övertagande- en typ av kolonisation där man inte förslavar (vilket ordet egentligen bör innebära) men utövar makt över en annan värld. Både som privatpersoner och som lagstiftande organ har du denna makt. Hur skall den förvaltas? Skall den brytas?

Information Warfare är ett begrepp vars själva konstruktion talar om vad det handlar om och vi lär få orsak att återkomma till begreppet gång på gång. Motståndet mot destruktiva informationsflöden finns; Wisdom of the crowd och Here comes everybody liksom de många små politiska aktörer som väl förstått hur socialt nätverkande kan användas för att bryta de hegemoniska samtal och inriktningar som pågår i första och tredje statsmakten och riktas mot medborgarna. Även det är en del av informationskriget.

Dualismen mellan digitalt och fysiskt har inte funnits tillräckligt länge för (jag ska) ha rätt att rakt av jämföra med kolonisation och rasism med digitala landskap. Men vi kan också se hur transnationella företag faktiskt koloniserar våra webblandskap och t ex skapar en enorm ekonomisk och antidemokratisk makt i Second Life.

Tiziana Terranova visar på Saids nutida relevans men beskriver på djupet de strategier som finns för att bryta hegemoni och tankestrukturer om oss och de andra. Om de speciella och om normen för en människa.

Är det okej att stjäla det tänkandet och klassiska teorier nu när vi behöver bättre kunskapsbaser för digital förståelse? Vi är i IRL de riktiga människorna, normen och i digitala världar och rum är vi de andra, mindre värda omgivna av mytologiserande berättelser och osäkerhet kring hur vi skall bryta dikotomin. Kanske vill majoriteten av er informationsvetare inte ens göra det?

Kanske är det bättre att skapa kopior av det fysiska biblioteket och placera i gated communities på nätet. Sen kallar man det 2.0 när man där låter inloggade låntagare prata med varandra!

EU, Internet, övervakning och biblioteken

De tunga ämnen som pluggades inför Debatten jag deltog i under torsdagskvällen, (med Lunds ekonomiska och politiska förening- LUPEF och Piratstudenterna) återkommer med lite för stor kraft i mitt medvetande i dag p g a en ledarskribent i Dagens Nyheter.

Egentligen måste det fungera så här: Skapa olika mentala fack och tvinga dig själv att befinna dig där du skall vara. Inte i de många artiklar som jag vill kommentera, inte i bloggläsande och scannande av nya inlägg på tiotalet sociala forum (och jag inkluderar inte satans påfund Facebook) och inte återkallande och kanske ältande av debatter och föreläsningar som redan är förbi.

Här och nu skall bara regionbibliotek Kalmar finnas. Det enda som får bryta in är små och stora barn som behöver feedback på lekar och obegripliga fönster som öppnas på den stationära datorn när de tillsammans surfar modesajter (för barn!). Däremot är det lite för kul när de surfar Youtube och hittar en orangutang som kissar sig själv i munnen.

Åter till ledaren i Dagens nyheter:
Håkan Boström
skriver förutom om IPRED, FRA och ACTA som vi delvis talade om under tisdagens debatt även:
*Lambrindisrapporten som eventuellt ger positiv påverkan riktad mot staters nojor, censur och övervakningsvilja.
*Medina Ortega rapporten: EU får vid dess införande befogenheter att gripa in i staters juridiska mål kring upphovsrätt som Piratebayrättegången, och ta den yttersta beslutanderätten.
*Crowleyrapporten: Förläng längden på upphovsrätt för inspelningar från 50 till 95 år.
(referenser: se även DNs hänvisningar på samma sida samt följ Piratpartiets diskussionsforum samt andra kritiska partier som Miljöpartiet i övervakningsfrågorna).

Angående ACTA hade jag inte någon detaljinformation utan visste endast att det var ett samarbete mellan bl a Japan, EU och USA för att upphovsrätten skall upprätthållas snarare än reformeras. Håkan Boström fyller nu ut detta med "läckor" som hävdar att samarbetet föreslår att tull och polis skall få gå igenom datorer och mp3-spelare och leta efter olagliga nedladdningar.

Är det förvånande att Piratpartiet bildats? Den utveckling som vi sett i Sverige och Danmark är en myras piss i havet ifråga om övervakningar och önskningar om begränsningar i nätanvändningen globalt sett. Vi behöver en värld befolkad av pirater som synar makten och verkar som en motkraft till de reedan starka företrädarnas lobbyister.

Nu är EU-webben en snårskog varför bibliotekens samarbeten för EU-information är lovvärd. Att initiativen med EU-infopunkter måste vara opartiska är en viktig fråga som i dag inte uppfylls. Men det vi som yrkeskår kan göra är att i samarbete med våra chefer se till att ta del av olika informationsflöden om EU- utvecklingen och förhoppningsvis skapa direktkontakter med EU-parlamentariker som kan föreläsa eller på annat sätt bidra till bibliotekens möjligheter att sprida olika typer av information. Parlamentarikerna har beroende av övertygelser och partifärg många olika ingångar till Internetdebatterna.

Vårväderleken i kylan




Jag har skrivit en mycket enkel krönika i dagens Kristianstadsbladet. Den känns bra i hela kroppen eftersom den bryter av en stund mot den informations och biblioteksvärld jag måste befinna mig i:

Stunden är den vackrast tänkbara, i för små sandaler, en kall vårdag i slutet av mars. Över Lilla Es axel ser jag Stefan Sundström som sjunger…

Kärleken är som vårväderleken, när solen den lyser man tar av sig och fryser och klär på sig igen.

fredag 27 mars 2009

Från brevväxling till samverkan

I många klassrum sitter barn och skriver brev till sina vän-klasser i andra delar av världen. Frimärken kan behövas men ibland funkar e-posten eller gemensamma sociala nätverkstjänster lika bra. Frågan är hur mycket man samtalar och hur mycket man samarbetar kring kunskapande över nationsgränser när det nu, beroende på land och socioekonomiskt område, finna fler möjligheter. Att använda sociala nätverksresurser för att tillsammans bygga innehåll och mening ger i sig en förberedelse för kommande studier. Att liksom i många välanvända digitala världar få även skolan att jobba med barnens gruppkänsla och deras resultat tillsammans på ett språk som kanske inte är någon av användarnas självklara känslospråk... Dimensionerna är naturligtvis många fler men ändå är skolan fortfarande konservativ.

Vid en slarvig sökning hittar jag ett samarbete mellan kanadensiska och kinesiska studenter. Tilsammans är de kunskapsbyggare menar textförfattaren, och utför arbeten över språkgränser. Artikeln beskriver också hur det blir allt vanligare att kanadensiska ungdomar får använda 2.0-tjänster i skolan.

Men något lik skall väl finnas i garderoben? Canadian buisness (fulltext möjlig här) Penny Milton nämner i sin korta artikel att det finns faror för barn och unga på Internet. Men lugn, lärarna ser till att studenter lär sig använda resurserna säkert och ansvarstagande.

Embodiment 2, Farbror Cyberskräck och empower

Här kommer en ny upplaga av Embodiment och transparens efter den sociala webben eftersom jag själv tyckte mycket om texten och skulle vilja använda dess innehåll i kommande föreläsningar. Jag håller dock med er som jag samtalat med via Facebook att texten är svåråtkomlig. Jag har nu fyllt ut den med mer förklarande och vardagligt språk. Dock var inlägget redan från början mycket långt. Nu blir det ännu längre: får se om någon pallar att läsa. Kanske är det värt att skriva ut? Jag kommer översätta det till engelska om jag får tid. Så viktig tycker jag tankegången är.

Motsäga mig gärna. Utveckla eller avveckla mina påståenden. Det skulle göra mig lycklig.

Berätta om något av det är användbart i ert tänkande och arbete.

............................................................................

Det är viktigt att utveckla cyborgbegreppet i arbetet för att virtuella aktiviteter och det vi kallar IRL-världen skall kunna närmas varann i fysisk, mental och ideologisk mening. Med detta menar jag att de tankebarriärer vi bygger mellan olika sociala aktiviteter skall rivas. Värdet av vänskap i olika forum skall förändras: Likställas när det är befogat. Dina avatarers upplevelser skall ej, per definition, vara mindre värda än skolgårdens samtal.

Varför är det nu inte så? Följande förhållanden borde ju påskynda förståelsen för att de digitala världarna och IRL inte längre särskiljs i lika stor grad: Stora peningtransaktionerna och djupa sociala relationer präglar redan våra digitala rum och världar. Men detta räcker uppenbarligen inte för att jämställa mötesplatserna. I dag är vi långt ifrån insikterna om de parallella världar många av oss lever i..

Men det är inte bara hos "allmänheten" och i gammelmedia som villkoren för den nya informationssamhällets villkor ändrats. Även i 2.0-diskussioner mellan oss som är engagerade användare saknas djuplodande frågor om överskridande av världar och identiteter. Vi talar inte om hur de samhälleliga banden skall nå ut till alla delar av vår verklighet och göra att de viktiga frågorna hamnar på agendan för alla våra mötesplatser. Demokrati och yttrandefrihet är t ex lika viktigt digital som IRL. Men egentligen vill jag ju med den här bloggposten komma bort från den här distinktionen. Visst har vi parallella världar, olika liv och anpassar vårat beteende och ändrar våra identiteter IRL och digitalt. Men vi skiljer på det och ger samtal i olika forum olika värde. Varför? Jag vill se sammanväxta platser och roller, jag är den där personen med olika identiteter. Jag lever på olika platser. De är alla lika viktiga eller oviktiga oberoende av om de är webbaserade eller om de är på arbetsplatsen, på gräsmattan eller på nobelfesten.

Kanske har jag varit på något lika viktigt som nobelfesten- men det skulle i så fall inte vara lika mycket värt eftersom det inte skett i blå hallen i Stockholm.

Nu vill jag övergå till frågan om vilka teoretiska perspektiv vi nu kan lyfta för att bryta dikotomin IRL-digitalt. Den hegemoniska diskurs som säger att IRL är det viktiga och det digitala det sekundära, platser för informationsinhämtning och underhållning. Men inte mer än så. Därför vill jag föreslå att vi med större allvar skapar motdiskurser. Detta betyder andra bilder och tankesystem om hur världen skulle kunna tolkas och värderas.

Här tycker jag vi ska plocka upp frågor om vad en människa är. Är vi vårt medvetande eller är vi en kropp som begränsar oss och avgör våra ideologiska ställningstaganden? Därför bör vi plocka upp frågor om teknologi, människor och medvetande. (Nästa steg i tankekedjan är sociala webben och embodiment men det återkommer jag till.)

Genom cyborgbegreppet som praktisk och teoretisk konstruktion samt verklighet (vi kan ju hitta exempel i litteratur och artiklar om hur dessa motsatser faktiskt enas) kan vi arbeta mer med de identitetsöverskridanden och radikala synsätten på de sociala forumens värden. Är ni med? Samma sak som ovan. Sociala nätverksforum måste få nya förståelseramar och det är inte bara "de andra" som behöver arbeta med sina attityder. De/vi som räknas till ett 2.0-gäng i Sveriges folkbiblioteksvärld håller sig fast vid många praktiskt inriktade tankesystem. De samtalen tycker jag hör till gårdagen eftersom vi ältat dem gång på gång (frågor som bör vara passé oss emellan).

I dag handlar striderna inte om att bygga bloggar och tänka i termer av just verktyg: Vi måste se helheten och arbeta med ideologin som gör den nya världen möjlig. Här tror jag det skulle vara kul att plocka de många teoretiker som vågade tro på nätets potential åren runt millenieskiftet. Men kanske är det inte identitetsspel och avskaffandet av socialgrupper vi nu skall diskutera som utopi.

Jag frågar mig: När blev vi dessa fega praktiker utan känsla och motstånd? Aktiviteter mot bakåtsträvande har aldrig varit så viktiga som nu. Panikmoralen verkar inte ha nått sin kulmen utan fortsätter att skörda stora kapitalistiska vinster och hindra människor från att flytta mellan olika platser som skulle berika deras liv.

Förklaring: Alla konferenser om 2.0, alla möten i skolor och all praktik tar sin utgångspunkt i att nätet är farligt. I bästa fall är det Elza Dunkels som är inbjuden och hon lyckas förklara att all "ny teknik" bemöts med moralpanik, oro eller frågande attityd till en början. Men troligare är att just välbetalda konsulter skrämmer skiten ur folk och inte hjälper dem det minsta att "förstå" den sociala webben. På kommunkontoren sitter samtidigt gubbar och stoppar bibliotekens arbete.

Därmed säger jag att vi är fega: Vi ställer oss inte inför publik, chefer, i debattartiklar eller inför kollegor och använder radikala metoder. Det finns en tyst konsensus om att någon gång kommer poletten trilla ner. Men med en hegemonisk diskurs som ensam sätter agendan kommer det inte hända! Jag kan klä upp mig, sluta vara en slashas, ha en trevlig attityd och fria till publiken. Det hjälper inte. Jag är den enda som pratar om webben, den sociala webben som något annat än ett eller flera verktyg. Jag är den som blir ifrågasatt för att jag inte tar rädslan för våra barns säkerhet på allvar. Jag tror att det funkar/skulle funka likadant för er om ni gjorde samma sak på arbetsplatser eller regionala konferenser. Det är därför jag säger att vi måste bli radikala och skapa nya vägar ovanför byråkraternas huvuden. Medvetandeförändring är ett sätt att arbeta:

Casper Bruun Jensen (Phenom Cogn Sci, 2008) tittar på olika teoretikers användande av cyborgbegreppet och föga förvånande startar han i Haraways ibland svåråtkomliga texter.

Sammanslagningar och överbrygganden som cyborgtanken bör vara användbart inte bara som teoretisk konstruktion utan som handlings och medvetandeförändring. I samhälls och beteendevetenskapliga resonemang (här ingår ju självklart informationsvetenskapen som nr 1)behöver vi lyfta begreppet och tala om det som kallas teknik/teknologi, den fysiska kroppen, de omgivande världarna och vårt medvetande. Jag menar att om vi visar att det inte finns vattentäta skott mellan dessa olika entiteter och artefakter kan vi kanske flytta fram positionerna i samtalet. Jag befinner mig i IRL och i digitala rum eller världar, med en profil eller avatar som utgångspunkt. Här menar jag att vi startar: Riv barriärerna, tala på ett sätt så att världarna är integrerade och transparenta. Inte olika värda och med olika framtidsförutsättningar för deltagarna. En cyborg har inga gränser och gör ingen moralisk skillnad mellan olika världar, menar jag.

Jensen talar inte om 2.0. Men många texter om cyborgs handlar i någon mening om de tankestrukturer som jag beskriver ovan.De är applicerbara på 2.0-arbetet vi utför och kan användas utan att just cyborg-ordet nämns i vardagliga sammanhang och gör samtalen obegripliga. En överskridande social webb behöver förändra människors medvetande. Vår motvind är stark och att jag skriver om cyborg och embodiment är för att ge "oss" egna utmaningar att gå vidare i vårt arbete. Vi kan inte fastna i här-där, värderingar och förflyttanden mellan verklighet och icke-verklighet. Cyberrum kan vara din bästa verklighet och genom gränsöverskridande diskussioner där vi själva försöker bryta dikotomier blir vi starkare att arbeta med den sociala webben och människorna omkring oss.

Tankestrukturen cyborg kan dock ge nya blockeringar, associationer och motsatsförhållanden. Jensen redogör för det feministiska ifrågasättande av cyborgbegreppet; att det speglar en manlig kropp och identitet.

Denna kritik bör bäras i minne då vi förhoppningsvis "cyborgar" 2.0-diskussionen. Ett tänkt genuslöst subjekt med alla möjligheter fastnar lätt i stereotypa tankar om män som fria individer (jmf Jensen). En verklighet vi redan ser utvecklas då det är flickor och kvinnor som beskrivs och skapas som offer i det samhälleliga strålkastarljuset, i hemmet, i massmedia och bland alla dessa säkerhetsnissar som skrämmer vuxenvärlden. De möjliga förövarna är däremot inte definierade utifrån sitt genus. Män är inte per definition ute efter att exploatera eller utgöra någon form av fara för flickor på nätet. Diskursen "fula gubbar" gör att männen som grupp skyddas medan flickorna som grupp uppmanas att agera på rädslans villkor.

De fula gubbarna är ett fåtal orcher i skuggorna som snärjer jungfruliga, ovetande och oskuldsfulla hon-varelser som passerat dörrar som borde varit stängda. Som inte följt regler och inte stannat i flickrum liknande sagans törnrosainvävda värld. Jag menar att flickor skall stanna på de platser som kallas trygga i det offentliga medvetandet: I hemmet och i skolan. De skall kommunicera med redan kända personer och följa många regler i sin nätanvändning. Men vad betyder det i praktiken? De flesta övergrepp sker i hemmet av förövare som har en relation till flickan. Därmed skulle jag tro att cyberrum är betydligt tryggare platser för flickor generellt än vad de begränsade fysiska arenorna är. (Det finns en underbar text om trygga cyberrum som flickor skapat. Jag skall leta fram den.)

Konkluderingen av Donna Haraways perspektiv på cyborgs är att det är en viktig tankekonstruktion för att föra den feministiska diskussionen framåt (läs hennes nu översatta verk till svenska: Apor, cyborger och kvinnor). Men jag läser henne också som att människor är integrerade med teknologier och andra entiteter.

Den materiella världen har möjlighet att forma människor och tankar tycks Jensen (utifrån Haraway) mena i sin text. Den andra grundläggande teoretikern som Jensen vänder sig till är Merleau-Ponty vars exempel på cyborgs härrör både från vardagen och västvärldens medicinska situationer. (Dessa har vi många gånger hört i relation till cyborgtänkandet.)

Likheten i resonemangen, menar Jensen, är att de bägge analytikerna menar att hur vi formas i förhållande till teknologin, materia etc beror på hur denna liksom den totala kulturen ser ut omkring oss. Vad betyder det för de många kulturer vi- om vi kan - är omgivna av? Cyborgbegreppet måste tills vidare behandlas efter de tankekonstruktioner som råder- Haraways t ex- men prövas mot enskilda digitala rum och fysiska situationer. Efter vad jag kan se i pågående amerikansk och svensk debatt om sociala forum och digitala världar utnyttjar man inte cyborgbegreppet för att riva murar mellan digitalt och IRL-tänkande, men jag har en begränsad utsikt. Kanske kan ni hjälpa mig att föra det här samtalet och antagandena vidare? Vad jag menade med att vi får använda cyborgbegreppet i relation till varje enskilt digitalt eller fysiskt rum beror på att vi ännu inte har tillräckligt etablerade normer och samsyn inom forskningen för hur vi ska tala om denna dikotomi. Välj därför att pröva begrepp mot det projekt du håller på med eller den värld du befinner dig i för tillfället. Vi är ju inte Messias som kommer med alla svaren genom 2.0-gurusar även om jag upplever att de beter sig så. Men det är väl ett beteende troligen baserat på ekonomiska intressen.

Men åter till cyborgbegreppet och dess efterföljare-eller snarare integrerade syskonbegrepp.

Cyborgbegreppet är kopplat till embodiment genom Haraway och andra teoretiker (se Ibid). Man kan tänka sig att detta är det vackrast tänkbara ordet för en person som vill se gränsöverskridande transcyber/IRL, i en grad där man steg för steg suddar ut medvetandets gränser mellan de båda/många världarna. Motsättningarna är försvunna och våra rörelser och vår syn är inte längre kopplade till landskapens utseende, placering och form. Hur skall jag förenkla det här? För mig känns meningen glasklar och just innehållande vackra visioner. Det riktar sig inte till vår praktiska verksamhet gentemot personer vi kanske utbildar eller samarbetar med. Det finns ingen praktik- i nuläget- i embodimentbegreppet. Men för dem som vill fortsätta, ta nya steg efter den sociala webben och se vad som kan vänta där behöver teoretiska begrepp för att spekulera eller för att delta i formandet av den framtiden. Här kommer embodiment in. Om vi är våra medvetanden snarare än våra kroppar- då är allt möjligt och gränserna i webblandskapen och mellan cyber och IRL blir passé.

Transcyber/IRL poppade upp som en lämplig metafor i mitt huvud. Varför kan inte vi som älskar de olika världar som finns omkring oss försöka agera som just transpersoner mellan de båda, (förvisso diskursivt formade-begreppsparet) världarna? Problematisera och själva försöka smälta in i ett tänkande och agerande som är gränslöst.

Jag tror att vi endast genom att ta till oss möjligheten eller åtminstone de teoretiska vinsterna med att tala om cyborgs och embodiment kan tänja den diskussion som nu står och hackar:
*Verklighet kontra något annat.
(Kontra "icke verklighet". Något påtagligt mindre värt.)

I samtalen ägnar man sig åt låtsad icke-verklighet. Många av kombatanterna bland teoretiker, självutnämnda profeter och rättrådiga individer väljer själva att skrida över dessa gränser. Men de sätter inga jämlikhetens ord på upplevelserna och tänker bort sina känslor från handlandet. Om vi accepterar att gränserna skall brytas ner kan vi peka på hur alla dessa aktörer själva blandar sina världar och inte skapar vattentäta skott mellan IRL och cyber. I teorin t ex i föreläsningar gör de det med kraft. Men i praktiken inte.

Jensen tar också upp de omdiskuterade filmerna Bladerunner, Matrix och Terminator (Ibid). Kanske kan fantasin flöda genom dessa bilder men berättelserna handlar inte om 2.0, inte om samagerande. Men kanske är ändå Matrix den film vi helst borde relatera till. Men då avskaffa den dominerande konflikten och tala om de många uppblossande krig (mer om detta i kommande blogginlägg) vi kan se att webben i dag präglas av. Information warfare är ett exempel på detta, ett som vi sällan lyfter. Som det ser ut i dag lyser de digitala allmänningarna med sin frånvaro. Istället är det svårtolkade och ofta osynliga konflikter vi behöver gräva fram. Det du skapar på webben är inte ditt, om vi nu skjuter in en parantes om ägande/upphovsrätt men som också handlar om dikotomin IRL/cyber.

Det du skapar är allas och skall behandlas som sådant. Du är kanske moderator eller en slags chef på ett socialt nätverksforum: Men de tankestrukturerna är hämtade från en gårdag utan webb. Låt oss nu tala om nya möjligheter. För även vi som själva skapar rum och samtal dras till ett säkerhetstänkande som gått över styr och lett till att censur är en norm. Men nu heter det något annat. T ex har forumets administratörer förvandlats till redaktörer. Bloggskribenter väljer att vara informations eller skräpjärnvägar, med ointresse för kommentarer och samtal. Bloggar blir brev utan önskan om svar.

Jensen talar inte om 2.0 och den sociala webben i relation till de djupa epistemologiska och ontologiska frågeställningar som hans resonemang skulle kunna ställa. Han diskuterar cyborgbegreppet i förhållande till samtid och redogör för att cyborg och embodimentbegreppen inte behöver ses som frigörande politiska verktyg.

Men nu lever vi i en "verklighet" och debatt där gränserna både mellan IRL och digitalt, liksom murar inom webblandskapen blir allt högre. Kan vi i den situationen välja någon annan väg än att omformulera verklighets och medvetandebegreppen? Vart är vårt sinne? Varför har det värde? Är det inte genom embodiment som vår verklighet blir hanterbar? Embodimentbegreppet har jag redan beskrivit. Vad jag menar med att vår verklighet blir hanterbar: Om du läser den här bloggen och rör dig mellan olika platser, då söker du antagligen begrepp och tankestrukturer för att förstå ditt liv. Arbetar du med 2.0-utbildning är det här ännu viktigare. Du kommer inte stå upp och säga embodiment eller transpersoner mellan cyborg och IRL. Men du skapar egna tankestrukturer för att bättre skapa förklaringar och visioner för dem du arbetar med.

Åter till ett stycke från det gamla blogginlägget: Genom kapitalismen blir vi alltmer påverkade av artefakter omkring oss, men även av digitala begär som bjuds i kommersiella gated communities. Platser där vi köper oss in och stänger ute andra medvetanden. Rum där vi kanske transformeras in i ett kommunistiskt angiverisystem trots att vi befinner oss i kapitalismens högborg: Disneyvärlden (i webbform Penguin club). Där- med rosa fluff runt kapitalism och kommunism finns en av möjligheterna till att skapa tankens förvirring eller fastlåsning i destruktiva men bekväma situationer. Vi sitter och låter oss matas med infotainment. Bröd och underhållning åt folket. Men det är de digitala murarna vi måste riva. Förstör inträdesbiljetterna och knocka vakterna som står i led utanför gated communitys. Annars har vi ingen cyberdemokrati, ingen möjlighet till att granska, beträda och delta i processer av bestämmande. En del har redan identifierat detta; det är därför vi ser civil olydnad och allvarligare händelser i Second life. Människor begär frihet även där. De personerna kanske redan är transpersoner?

Second lifes motståndskavalkad visar att kapitalismen inte har någon moral. Det var inte en historiens godhet som vann när Sovjetimperiet föll. I cyberlandskap såväl som i vår än så länge kallade verkliga värld formerar sig krafter som inte har intresse av bibliotekens mål och mening (här går jag på ett osmidigt sätt över till att tala till oss som delar proffesion):

*demokrati
*kunskapens maktutjämning
*lika tillgång till ord, förståelse och omvärld (trans cyber-IRL)
*yttrandefrihet

Ingen av ovanstående punkter gäller i dag i någon känd värld. Kanske är folkbibliotekens uppdrag utopiernas utopi. Men utan att bräcka meningsskiljaktigheterna och de diskurser som håller olika möjligheter och upplevelser isär, kan vi inte arbeta för allas rätt till ett 2.0-liv. Inte IRL, inte digitalt. Det här påståendet bygger på ovanstående resonemang.

Om cyborgen blev vårt medvetandes norm. Då skulle vi förflytta oss utan hinder. Söka skydd från fysisk och psykisk smärta på de platser som bäst tjänar vårt syfte! Återigen: Det här är reella möjligheter som jag har upplevt och sett unga människor utöva. Det finns inte ett antal fysiska punkter att röra sig på. Det finns flera världar att söka hjälp och skydd i- återigen, om vi accepterar medvetandet och embodiment som norm.

Vi kan också lära och leka utan att begränsas av makter som vill placera all "ondska" (ondska finns inte, bara begär, översitteri och maktens potential att take advantage och leva ut ångest och smärta genom att skada) innanför digitala portar och taggtråd som de själva uppfunnit för att hitta sitt svartvita tänkande, ett lätt sätt att förstå världen. Världen i singularis. En religion att fly till där rädsla kan bemästras. Om denna rädsla och valet att bara se en värld kan vi exemplifiera med hur man ser på barn, detta anknyter till mitt tidigare resonemang om flickor i begränsade rum:

Hur skyddar du ditt barn? (Den ständiga frågan oavsett överskriften och beskrivningarna av ett event, en kongress eller ett mindre möte.)

Frågan kväver varje förälder i de stunder då rädslan och ångesten sköljer över oss. Om det fanns en värld att stänga dörren till och därmed finna frid. Då skulle även jag blockera den med all min kraft.

Men att stänga digitala världar är inte möjligt och inte önskvärt. Det är absolut ingen lösning utan ett förvärrande av barns villkor, utan uppnående av mer s k säkerhet. Vi vill (förhoppningsvis) inte att våra döttrar skall stanna i rosa flickrum och diskutera med en eller två vänner. Rummen skall vara tillgängliga och vi alla kunna passera fram och tillbaka friktionslöst mellan olika samtal, arbeten och behovstillfredställelse.

Men empowerment (styrkande av deras möjligheter att agera- i det här sammanhanget i förhållande till cyberanvändning) för barn är omöjlig så länge som Supernanny och Farbror cyberskräck har makt över tanken och barnens livsvärld.

För att kunna leva medvetet i denna verklighet och ändå kunna arbeta kreativt med barn och IKT behöver vi kanske (för vår egen skull) gå tillbaka och återanvända alla passerade postmodernistiska önskningar om överskridande av alla stratifierande hinder (klass, kön- you name it). Men jag tror inte att vi kommer nå långt med den strategin (trots att jag älskar den tidsperioden i nätdiskussionernas tidslinje). Genom embodiment eller cyborg-strävanden beroende på vilken av dessa teorier (som också är en och samma) vi vill förstå kan vi arbeta vidare för friktionslöshet, verkligt förlorande av tyngdlagen men ändå alla våra "funktioner" kvar. Herregud- vill ni även att jag ska förklara detta? Tänk på varje ord som att det vore din verklighet. Just nu är det teorier som kan hjälpa oss i vårt arbete, men jag tror det är verkligheten efter den sociala webbens långt gångna utveckling (tidsperspektiv osagt).

Detta är inget utopia. Men det är en bättre värld med gränsöverskridande godhets-kamp (godhet finns inte, bara kärlek och empati). Ett arbete som efter nedrivna murar når ett annat tillstånd. Denna transparens med omvärld, kropp, rörelse och tanke jag vill leva i.

2.0 är är en vilja, en ideologi och en demokratisk utveckling som kan ge oss möjlighet att arbeta för ännu radikalare och samtidigt mjukare tillstånd. Men i så fall måste vi släppa fokusering på inramningen, artefakterna, verktygen ("2.0 är en blogg och liknande") vi använder för att bli, åtminstone till synes, deltagare i 2.0. Men den sociala webben är något annat och du eller dina institutioner är inte där utan förändrad värdegrund, vilja och ideologiska ställningstaganden. Sociala webben är tanken och viljan, inte funktionerna vi använder och stirrar oss blinda på.

Förbi 2.0 finns en mer lätthanterlig semantisk 2.0- webbvärld. Men inte heller den ger oss transparensen, den måste vi själva skapa genom tankens förändring.

Med målet: Tyngdlöshet.

Forskning om sociala normer, juridik och fildelning

Rättssociologen Måns Svensson som från och med maj månad kommer att arbeta med projekt finansierat av KK-stiftelsen bloggar tillsammans med kollegor på Cybernormer.

Förutom forskning kring nätpoker kommer det fyraåriga projektet bl a att kretsa kring vilket socialt tryck unga känner/inte känner från omvärlden för att (inte) fildela. Redan nu säger Måns Svensson att frågan är oerhört intressant i jämförelse med andra juridiska lagar och sociala normer. I åldersgruppen 15-25 har man hittills sett att de tillfrågade inte känner något som helst socialt tryck att sluta med olaglig nedladdning.

Nu ska en massa niondeklassare få säga sitt till rättssociologerna vilket känns befriande med tanke på hur litet inflytande de omyndiga nätanvändarna har på frågor som rör stora delar av deras liv. Kanske är detta ett stort och avgörande argument för att sänka rösträttsåldern till 16 år och ta in ännu yngre individer som stöd-sakkunniga på departementen där kunskap om socialt nätverkande och fildelningens plats i ett gemensamt samspel är ett måste.... Hum, bra idé, jag ska motionera om det.

Debatten handlade igår om den kedja eller de kretslopp som det juridiska skapandet ingår i. Normer, principer och sociala kontrakt till grund för lagar. Eller? Det var här jag kände mig vilsen i den teoretiska diskussionen. För mig brukar samtalet kretsa kring hur nätkulturer ser ut, hur yttrandefriheten begränsas av kommersialismen och lagstiftande inte är verklighetsförankrat. Akademiska diskussioner om juridik i sig fattar jag noll om.

Jag vill inte gärna bygga på ett förenklat samtal om generationsmotsättningar men med Måns Svensson i panelen var det lätt att fall in i just detta: Fyrtiotalisterna som behållt makten, 60-talisterna som hade sin revolt och nu en ungdomsgeneration som kunnat leva ett liv som föräldrar fattat noll av. Återigen; det här är på ett plan sant...

KK-stiftelsen tar ett mycket stort ansvar för forskningen kring unga nätkulturer och alla dessa asteroider som kretsar kring den världen. Deras handlande och orädda sätt att dela ut forskningsmedel ger en del positiv anda inför framtiden. Det kan vi behöva som motkraft till de negativa, bakåtsträvande grupper som ser ut att stärka sina positioner; mot socialt nätverkande, nätkulturer och för juridiska regleringar som saknar stöd hos användarna.

Hur kan vi stödja denna positiva anda? Vi kan följa och kommentera deras bloggar, uppmärksamma och intressera oss för forskningens framskridande.

Hoppas kunna återkomma till såväl KK-stiftelsen med fler positiva rapporter och samtidigt försöka skaffa information om hur ACTA-samarbetet framskrider, i de förhandlingarna tror jag en stor del av vår nätframtid balanserar just nu.

torsdag 26 mars 2009

Debatten avklarad

En fil. doktor samt en doktorand tillsammans med en bibliotekarie med intresse för samhälls- och beteendevetenskapliga perspektiv på nätkulturer, allmänna landskap, yttrandefrihet och ägande.

Det blev en viss obalans i debatten/samtalet eftersom de båda universitets-männen kunde bolla teoretiskt finlir medan jag framstod som en okammad, malplacerad ångvält med klumpig argumentation.

Detta beror nog på att mitt språk och mina ord blir allt sämre ju mindre jag är delaktig i ett flöde. Nu blev det mycket samtal, många viktiga frågetecken men tyvärr fastnade debattdeltagarna och publiken i fildelningen som sådan. När vi trots allt kom in på informationslandskap och demokrati i bredare bemärkelse sas det bl a att det är den bakomliggande "koden" som avgör. Sedan var det fiberkablar... Jag försökte tala om samhälleligt ägande kontra obruten "fri" mrk att bygga på och de kommersiella jättar som i dag sätter agendan.

Jag fick mycket lite respons på mina censuraspekter.

Jag hoppas dock absolut få träffa Måns och Fritz-Anton igen. En rättssociolog och en doktorand i praktisk filosofi...
Måns arbetar nu med pengar från KK-stiftelsen och kollar bl a på fildelning. Återkommer snart med bloggadress och mer info.

Tråkigt att vi inte fick en mer blandad publik, man kan ju säga att det här var ödesfrågor- diskuterade i centrala Lund (:.

Tåget framme. Hörs.

ACTA

På väg till debatten i Lund och har ägnat några minuter åt ACTA, det samarbetet är ju inte alls så omtalat som IPRED och FRA. Trots att förslaget och den konfederation som skapas kommer få mer långtgående effekter. USAs repressiva ideologi och angrepp på aktivister och långtgående lagstiftning kring Internetanvändning i offentliga möljöer gör ett framgångsrikt ACTA till ett mycket obehagligt scenario.

Påminnelse- dagens "event"

Paneldiskussion_LUPEF_Piratstudenterna_[1]

Caroline af Ugglas

Parallellt med utredningsupplopp med begränsad hjärnkapacitet och ett halvt öga på platsbanken lyssnar jag på Snälla Snälla (finns även lagligt och olagligt med bättre ljudkvalité) av Caroline af Ugglas. Är det fler än jag som är förvånade över att verkligen tycka om ngt från melodifestivalen?

onsdag 25 mars 2009

Solidariskt arbete med gemensamma skoluppgifter

30% av barnen i Skåne har egen bärbar dator berättar NSk:s nätupplaga. Med de resurserna hoppas man dels att skolorna tar vara på möjligheten att ge barnen hemuppgifter där de skall samarbeta med varandra för att nå resultat. Men för de 70% som inte har egen dator bör man också tänka ut strategier. Som jag tidigare skrivit om innebär det ett stort utanförskap att inte kunna delta på samma sociala forum som sina klasskamrater.

Med just bärbara datorer har ju skolan än större möjligheter att arbeta med IKT, med föräldrarnas tillstånd borde kidsen få ta med sina egna datorer så att de fåtaliga stationära maskinerna i skolan kan användas av dem som saknar dator.

Gemensamma portaler eller wikisar bygda av barnen själva där de frångår individuella läxor betyder lärande för ett liv i nätsamhället. Om vår käre skolminister får lite vett i skallen avskaffar han de nationella proven för alla yngre barn och inför lokala redovisningar av de olika skolämnena på nätet istället. Det gemensamma resultatet bör åtminstone fram till sjunde klass vara det som räknas. Därefter kanske vi med nuvarande system måste fortsätta plåga barnen med individuella betyg.

Makt, aktörer, risker och sociala forum

Reklambranschen arbetar för att finna bra sätt att marknadsföra sig och nå unga på nätet. Sociala nätverksforums annonsörer och associates blir allt bättre på olika former av interagerande reklam som drar vår uppmärksamhet till sig. Att engagera sig i olika "brands" och aktiviteter kring ett företags produkter skall ge någonslags upplevelse av belöning och därmed förstärka varumärkenas status och förmedlande av känsla.

Finns det i dag någon annan arena där alla åldrar "utsätts" för så många budskap, customized efter deras egna profiler eller spår i forumens aktiviteter?

Kanske har det varit effektivt att skrika ut sitt budskap genom många olika kanaler. Den som syns mest och hörs bäst säljer mest. I dag vet vi alla att budskapen måste vara mycket mer sublimt utformande och på allvar interagera med potentiella kunder. Ibland genom synlig marknadsföring och tjänster, andra gånger genom betalda nätverkare som sprider goda rykten om nya produkter.

Var ska detta resonemang leda? Jo just nu pågår Ung 3.0 och jag hoppas därifrån få höra rapporter om arbete med ungas nätanvändning utifrån de ungas potentialer att vara egna aktörer, kreatörer och de som i främsta rummet har makt över sina nätliv. På de konferenser jag bevistat om unga har "riskerna" betytt vuxenvärlden i olika former samt ren kriminalitet. Är det inte dags att istället tala om de många aktörer som påverkar och sätter dagordningen på de digitala allmänningarna? Here comes everybody bjuder många bilder liksom mobilizing generation 2.0. Det finns vägar att välja hur vi vill påverka och samarbeta med unga kring 2.0. "Riskerna" är inte dataspelsberoende eller fula gubbar, den nya informationsvärldens mäktiga aktörer är de viktiga orosmomenten.

Hoppas 3.0 handlar om detta och inte obduktionsbilder eller pornografi.

tisdag 24 mars 2009

Literacy, demokrati och förnyad yrkesroll

Om vi förutsätter att såväl barn som vuxenbibliotekarier bör arbeta med information literacy i bred bemärkelse landar vi i att vårt uppdrag per definition är demokratifrämjande. Ett grunduppdrag måste formuleras som Niclas Lindberg påpekade när han sökte biblioteksverksamhetens kärna. Men snarare än att vara praktiker vill jag i första rummet inte tala om eventuellt samlande och tillgängliggörande. Med den teoretiska grundplattformen och målbeskrivningen kring information literacy leds vi till frågor om politik, sociala relationer och basala mänskliga rättigheter. Att kunna finna, bedöma och i dag även bygga kunskap tillsammans med andra är vad vårt arbete syftar till att stödja. Men att se förbi fack och skönlitteratur och faktiskt inse att vi inte alls längre behöver samla eller isolerat organisera är svårt i en verksamhet med djupa rötter. Men för att återknyta till de tre viktiga begreppen:

Samlandet sker i dag överallt omkring oss och kunskapsmassorna växer. Att vara en kompass i den här världen är viktigare än att lägga sin tid på att bygga upp samma mediebestånd på i princip alla medelstora bibliotek i hela Sverige.

Frågon om att organisera ger oss däremot en annan uppgift; att till den kunskapsmassa som växer bidra med vår kompetens. Framförallt kommer vår uppgift bli att stödja utvecklingen av folksonomies i olika former. Detta låter som ett omöjligt uppdrag men om en mängd sociala nätverkstjänster hittar system för att stödja sina användare bör biblioteken kunna göra samma sak- men mycket bättre.

Tillgängliggörandet handlar om att arbeta med literacy och att själv ha en spetskompetens att söka, även i

*okända resurser

*genom nya vägar och stigar

*Utanför de kvalitetsgranskade kanaler man är van vid. Kanske rika betaldatabaser eller fattiga referensbiblioteket.se


 

Men var vi skall starta diskussionen om vår kärnverksamhet i från? Och varför är det så viktigt just nu? Biblioteken ifrågasätts och krängande av pocketböcker genom automatiska bokutkast kan ersätta vår proffession (?). I dagens alltmer segregerade samhälle- socioekonomiskt och kunskapsmässigt måste frågan om människors makt över sina liv och rätt till lika grundförutsättningar kopplas till oss- bibliotekarierna.

Information literacy är ett sociopolitiskt kunnande som bör komma alla medborgare till del (se t ex Andersen, 2006). Information literacy innebär därmed även kompetensen att förstå och kunna "läsa" samhället, dess textbaserade och genrebetonade strukturer (Ibid). Vad betyder då detta i praktiken förutom att information literacy är socialpolitiskt förankrat och en fråga intimt förknippad med kunskap, yttrandefrihet, möjlighet att manövrera sig i informationssamhället och vara en del av en demokratisk grundstruktur med kompetens och kunnande att välja och/eller delta i politiskt ledarskap.

Vad hände då med skönlitteraturperversionerna i varje bibliotekariers själ och i samhällets, och vår egen, missuppfattning av vår yrkeskompetens? Ingenting i ovanstående resonemang gör skönlitteraturvurmande mindre viktigt. Dock ifrågasätts i dag (förhoppningsvis) facklitteraturens plats i bibliotekshyllorna starkt om man ser till dess ekonomiska omkostnader och korta livslängd.

Varför är då skönlitteraturen viktig? Läsa, skriva, ta kontakter, förstå omvärlden och klara de många utmaningar som livet kräver kan inte byggas utan berättelser och en rik förståelse för vårt språk. Språket konstituerar vårt samspel och vår förståelse av världen. Inget samhälle har väl heller existerat utan berättelser? Som skönhet, kunskap, samvaro, lärande och ifrågasättande. Med litteraturen lever vi fler liv, på det viset ser vi klara paralleller till vår nätanvändning.

Spelsystem eller informationssystem inte avgörande

Högskolorna lyfter in alltmer dataspelande i sina utbildningar, användning och konstruktion. Hoppas detta droppar neråt i utbildningshierarkin men även kan få omfatta tänkandet i lärarutbildningarna. Med den omfattande tillväxten i spelindustrin är det här också en viktig utveckling och om förutspåelsen besannas att spelindustrin går om musikbranschen är satsningarna rätt i tiden. Love Ekenberg, professor och prefekt på institutionen för data- och systemvetenskap vid Stockholms universitet och KTH säger:

De lär
sig framför allt att tänka strukturerat, vilket är viktigt i alla de här sammanhangen. Om man bygger upp ett spelsystem eller någon annan typ av informationssystem är egentligen av underordnad betydelse

Läs vidare hos IDG

Kanske även ett citat att slå i huvudet på bakåtsträvare inom informations- och biblioteksbransch?

Homosocialitet och sociala forum

I tidigare blogginlägg har jag skrivit om behovet och uppdraget att nå ut till olika sociala grupper. Stratifierande mekanismer i vårt sociala samspel gäller även bibliotekens och bibliotekariernas agerande, attityd och prioriteringar. Det här inlägget utgår från begreppet Homophily som jag översätter med homosocialitet. Med överbyggande av homosocialitet och gränser mellan grupper baserade på genus, etnicitet och socialgrupp vore vi en lång bit på väg. Men på sociala forum liksom IRL undersöker man nu hur homosocialiteten präglar många större platser och faktiskt inte fyller den funktion av globala, överskridande möten som några av oss propagerar för och som var en vanligare vision runt millenieskiftet då begreppet Global by säkert hade passat bättre än i dag, trots att man hör detta nämnas av ekonomer och politiker, antagligen som propaganda för att osynliggöra ekonomiska konflikter mellan syd och nord (postkolonialismen) och gömma de klass och könsskillnader som präglar G8- länderna trots deras makt och ekonomiska resurser.

På facebooks förstasida tillkännages att här kan du hålla kontakt med familj och vänner. Är det så vi ser på och använder de stora sociala forumen, eller handlar det om socialgrupp, form av nätanvändning och ålder? Mike Thelwall (2009) skriver i artikeln Homophily in Myspace ,Journal of the american society for information science and technology, att onlinerelationer kan sägas följa offline-mönster där man formar vänskap med personer som liknar en själv ("similar people"). I hans studie är det endast genus som överskrids i nätverkandet och vänskapsförhållandena. I övrigt råder homosocialitet för etnicitet, religion, ålder, nation, sexuell inriktning, attityder till barnuppfostran och vilken familje/singel-situation man befinner sig i. Genusgrupperingarna i fråga om homosocialitet har helt försvunnit menar Thelwall (men hans studie tittar på band mellan individer online, vilket inte betyder att alla relationer har samma tyngd. Frågan om genusöverskridande bör således kvarstå.) Enligt Wikipedia skiljer man mellan "baseline homophily and inbreeding homophily. The former is simply the amount of homophily that would be expected by chance and the second is the amount of homophily over and above this expected value". Detta betyder enligt min mening inte att baseline homophily är något konfliktlöst som vi socialiseras in I enbart med goda utkomster. Individers möjlighet att mötas, skapa demokratiska villkor och diskussioner försvåras naturligtvis av att man lever med personer med samma åsikter och liknande erfarenheter. Mer om detta senare.

Avgörande för vänskap är de yttre och inre identiteter du har skapat av olika grupptillhörigheter på individ och samhällsnivå. Men i undersökningar som denna visas hur avgörande de kontextualiserande yttre faktorerna är och hur samverkar med sociala normer och fysiska möjligheter för umgänge. Även Thelwall tar upp begreppet "inbreeding homophily" vilket i artikeln beskrivs som att man "väljer" en ännu snävare och mer lik umgängeskrets än vad som finns tillgängligt.

I ett samhälle där överskridande av gränser är viktiga blir Thelwalls artikel påtagligt kontextualiserad. Han talar om varningstecken för när homosocialitet råder eftersom detta har med vårt segregerade samhälle att göra. Författaren tar exempel från USA och SB och det finns uppenbara svårigheter med helt segregerade klasser och etniciteter. Författaren ser också islamofobin i ljuset av dessa segregerande system, varav homosocialiteten är en viktig del. Men genom att se och identifiera de trender på detta område som vi identifierar kan vi också planera för konsekvenserna av dem (Ibid).

För biblioteken betyder detta åter ett säkerställande att man erbjuder likvärdig service och prioriterar överbyggande av klyftor i samhället genom sitt kulturella arbete. Ett sätt att verka som motkraft kan också vara att delta i trenden att låna ut människor/levande fördomar som för en stund kan berätta om sitt liv för personer de kanske inte annars möter.Att stödja och delta i uppbyggnaden av sociala nätverksforum baserade på fysiska stadsdelar för att öka samhörigheten, samhällsservicen och kunskapen kan också vara ett försök till brytande av ghettoisering i det aktuella samhället. Mycket enkla åtgärder är också att blanda elever från olika skolor och stadsdelar när man har s k biblioteksvisningar eller de traditionella bokpraten. Elever med olika bakgrund skulle då få delta i och se de behov som personer de inte delar homosocialitet med har.

Men åter till den arena Thelwall valt för sin undersökning; MySpace. Trots att geografiskt avstånd mellan individer inte är avgörande i Internetbaserade relationer så är troligtvis nätkommunikationen ändå vanligast mellan personer som bor i varandras närhet skriver författaren, vilket naturligtvis påverkar den nätbaserade homosocialiteten. Varför är då ämnet så engagerande? Thelwall pekar på hur en välmående demokrati bygger på variationer och möten över samhälleliga gränser.

Olikhet och likhet är begrepp vi måste blanda för att inte fortsätta befästa avstånd. Något att tänka på och agera kring inför EU-valet i vår och riksdagsvalet 2010? I tider av lågkonjunktur blir ju ofta de antidemokratiska och rasistiska krafterna starkare, vilket ställer stora krav på oss bibliotekarier som demokratins väktare (för att uttrycka sig högtravande). Inte endast politiska partier kan "ta kampen". De många processer och mobiliseringar vi trots allt ser på sociala forum talar för att det finns krafter som överskrider homosocialitetens gränser och kan verka splittrande gentemot de starka främlingsfientliga krafter vi nu ser etc.

Vänskapsband och homosocialitet är ju trots detta inte borta från agendan. Begreppen vänskap och vänskapsband bygger inte alltid på samma normer IRL och på MySpace utan kallas "a public display of connections". Men samtidigt skriver Thelwall att vänskapsbanden befäster de som redan finns runt individerna fysiskt. Myspace sägs i texten faktiskt inte stödja nya vänskapsband med förut okända/unknown i någon omfattande utsträckning. Andra studier har också tittat på homosocialitet och socialt samspel på digitala forum. Dessa har bland annat gjorts för att studera genus och avatarer skriver författaren.

Myspace och homosocialitet har dock inte undersökts i någon större omfattning. Detta trots att forumet hade fler besökare än youtube och google under 2007. Året därpå gick dock facebook förbi i antalet sidvisningar och besök (Ibid). Myspace är fortfarande stort och används för unga att uttrycka sin identitet genom eller för att omskapa bilden av sig själva och presentera den efter eget tycke. Detta och många andra sociala spel gör myspace liksom liknande forum som används av unga intressanta ur socialiseringsperspektiv och socialitet i den form som författaren diskuterar.

Homosocialitet offline har varit ett viktigt ämne inom t ex sociologin. Just nu är de frågor som sätts högst på agendan och skapar mest oro; race, ethnicity, age, religion, educational level, occupation and gender (i fallande ordning). Trots att man ser de framväxande möjligheterna för bl a studenter att skapa nya vänskapsband och diversity så elimineras inte homossocialiteten (Ibid).

I den aktuella artikeln skrivs också positivt om "social grooming" som innebär aktiviteter man utför för att underhålla vänskapsband. Ickeanvändare värdesätter inte denna ytliga utbytelse av information som man använder sig av genom t ex vänskapslistorna på Myspace. I motsats till detta finns dock forskning som tvärtom anser att begreppet vänskap är tillämpligt på sociala nätbaserade relationer(Ibid.)

"Existing friends, extended family members, work colleges or people known from school" samt andra bekanta är viktiga I Thelwalls studie. Myspace- vänner tenderar att främst utgöras av vänner I vardagen och av personer I skolan eller på arbetsplatsen. De andra nämnda kategorierna hör också till den möjliga kretsen. Unga användare av myspace har sämre utbildning än dito i facebook (boyd i Ibid). Därför måste man antagligen titta på de olika grupperna av närstående främst utifrån socialgrupp på nätbaserade forum.

Eftersom genus-homosocialiteten är låg i undersökningen frågar sig författaren om det är för att det ser likadant ut i omgivande samhälle eller om det är lättare att ha vänner med motsatt kön i digitala relationer. Men i så fall; varför gäller inte samma regel för övriga stratifierande egenskaper/tillhörigheter?

Det känns relevant att efter att ett antal år ha studerat MySpace många grupper och sammanslutningar fråga sig varför man koncentrerar sig på vänskapslistorna och kommentarsfunktionerna på hemsidan personen har. Kanske är det endast i den dolda, privata kommunikationen som man håller tät kontakt med personer som ingår i en intressegemenskap som bryter någon av ovanstående förutspåelser? Är du vän med nära bekanta kan du ändå vara deltagare och en aktivare nätverkare i grupper med särskilda intressen eller behov bestående av "främlingar" med olika genus och kanske t o m klasstillhörighet. I de fallen kan man också tänka sig att en person har flera profiler på nämnda nätverk.

Intressant vore också att studera de öppna och stängda forum bygda av mindre gemenskaper utifrån ett tema eller ett starkt sammanhållande band. På dessa platser kan man kanske tänka sig social grupptillhörighet som viktig för hur personerna uppfattar konversationerna på forumen. Men detta är just nu öppna frågor som jag hoppas följa upp.




måndag 23 mars 2009

"Social software... someones petproject?"

Hur många biblioteksbloggar saknar syre? Har de något formulerat syfte, en plan innan sitt lanserande? Var ett par positiva i början men det slutade med att vara en persons ansvar? Har ditt bibliotek nått insikten att den sociala webben och bibliotekets 2.0-arbete är viktigt för verksamhetens utveckling? Finns några ord om detta i er biblioteksplan? Är du själv en entusiast men använder kafferasten och andra korta avbrott till att bygga på 2.0-strategin?

Meredith´s presentations har just nu en föreläsning med en slide som sätter fingret på hur orsakerna till att den icke-existerande integreringen av bibliotek 2.0 kan se ut:

*Use of social software is not seen as furthering the library´s mission
*Social software is treated as someones petproject
*Social software is not planned for strategically
like other technologies
*Ones the newness wears off, people are less motivated to contribute
*Staff are not given time to work on social software

Om föregående bloggpost

Jag har bett bekanta att reagera på föregående blogginlägg. En av reaktionerna var att det är onödigt krångligt. Jag har nu läst det ett antal gånger och hoppas att ni som är intresserade av möten och integrering av fysiska och digitala rum ger inlägget en andra chans. Det handlar också om hur man begränsar, bygger murar och skapar makt med pengar, tankekonstruktioner och vad jag kallar nätets gated communities.

Begreppen embodiment och cyborg skall etableras som tankekonstruktioner och förändra vårt medvetande. Därefter är steget inte långt att nå en transparens, friktionslöshet och tyngdlöshet (förändrat förhållande till våra fysiska kroppar gm fler världar) mellan olika kommunikationsformer i digitala världar och det vi kallar IRL.

Hoppas jag tillfört något och hör gärna av er med positiva eller negativa reaktioner.

Själv är jag stolt över bloggposten även om texten mycket väl kan förbättras grammatiskt.