Piraterna De svenska fildelarna som plundrade Hollywood är en populärfackbok som genom att trassla in sig med allt vi läser på bloggar och i traditionell media bli en slags deckare.
Titeln är dock missvisande; vilket Hollywood är det som blivit plundrat? Vilka svenska fildelare är det som lyckats med stordådet? Men retoriken passar ju bra i den uppskruvade stämning som råder.
Som vi tidigare diskuterat behovet av en 2.0-bok i kartonnage trots att bättre och mer uppdaterade läromedia, eller vad man nu vill kalla det, alltid kommer finnas i den värld vi befinner oss i just nu, är Pirat-boken en bra paketering av de många infallsvinklar som (ickeexisterande) gemene man inte verkar ha kläm på. Någonstans där (semi-existerande) medelsvensson rör sig i en zon styrd av SVT och TV4 och där ledordet tenderar att vara stöld.
I efterhand önskar jag att boken funnits på mitt soffbord innan rättegången började. Att ha läst den nu är bakvänt eftersom storyn, spännande som en deckare, får mig att återgå till skummande av piratbloggar som följt de gångna rättegångsdagarna. Där boken slutar börjar nuet.
Men samtidigt som jag läser boken går det också upp för mig varför populärvetenskap och pdf-artiklar frustrerar så mycket: Mina böcker är nu, likväl som under mitt första högskoleår 99, fullklottrade med frågor i marginalerna. Undranden som på ett socialt forum (om de varit intressanta och inte bara alltför okunniga) gett en mängd respons. Så enkelt är det för mig att uttrycka behovet av nätverkstjänster och gemensamt kunskapande. Klottrandet, irritationen och utropstecknen följs upp.
I Piraterna nämns Tidskriften Svensk bokhandels kartläggning av antalet ljudböcker på TPB. De finner 4669 titlar varav 1590 svenska. Tusentalsböcker laddas ner samtidigt vid undersökningstillfället (a a s. 221f).
Jag frågar mig:
Har man skiljt på ljudböcker och talböcker?
På gamla inspelningar och nya?
Skitkvalité och Tomas Bolme- kvalité?
Som sökare efter ljudböcker är jag oftast inte särskilt imponerad utan slänger minst tvåtredjedelar av vad jag laddar ner från TPB (och ni vet vilket TPB jag menar). Nostalgitrippar i all ära men jag dricker inte vin och avnjuter en raspig Ernst-Hugo Järegård med alla, okej nästan alla, kasettbandets brister kvar. Inte heller lyssnar jag på de ändlösa skådespel som britter kallar ljudböcker. Pratande, musik och väsentliga delar av storyn bortplockade. Är det ljudböcker? Är monontona talböcker upplästa som recept ur en gammaldags kokbok ljudböcker?
Stickspår. Men liksom Hollywood-nissarnas intresse av att plussa på förlustsiffrorna så bör ju Bonnier et als intressetidskrift göra samma sak.
Från Bildts utopiska bilder, på 90-talet, av informationsteknologins svenska fröjder fram till dagens starka skiljelinjer, där framförallt kunskapsklyftan mellan de innanför och de utanför diskussionens murar, går en röd tråd som författarna fångar. En tråd som Kalle Bildt säkert inte är stolt över men som blir fullkomligt logisk för oss som arbetar för fria informationsflöden och kultur.
Piratebay är, som aktörerna i boken uttrycker det, en mycket rimlig utveckling av den teknik som skapats för att dela stora mängder information. Och som man påpekar; om inte upphovsrättsregler (som ofta inte ens skyddar någon) legat i vägen hade stora arkiv kunnat tillgängliggöras av t ex SVT och SR... Och är det för den lille hobbytrubadurens skull som rättegången hålls eller för vad vi skulle kunna kalla Musse Pigg-maffians vilja att ingen annan än de själva ska få sy en kostym, sjunga en sång eller spela en Disneyteater? Det finns ju ett ekonomiskt sett dyrt land dit man kan bege sig istället. Inte kan, bör. Läs No logo för mer info om disneygalenpannor).
Hur kan bibliotekarier vara emot en förändrad upphovsrätt?
Vilka vill vi serva? Vad vill vi skapa? Informationsflöden åt alla, kvalitetsarbete och omedelbar åtkomst i samma andetag? Eller fasthållande vid en välbekant retorik från 70-talets bibliotekarieutbildningar?
Jag brukar puckla på alla som beskriver folkbibliotekens analkande död eftersom jag vet vilken kompetens vi har och som borde utnyttjas i dagens informationsverklighet. Men hur agerar jag själv? När använde jag senast ett biblioteks tjänster "seriöst"? Jo, jag fjärrlånade en avhandling för ett par år sedan.
Behöver jag nu en avhandling eller en artikel som behöver beställas letar jag alternativ. Aldrig att jag skulle ställa mig i kön på ett folkbibliotek och be om en förlegad, trögflytande service av en åldrande yrkeskår som absolut borde läsa Piraterna... (Ja det är så jävla taskigt att, som jag, inrikta mig på kollegors ålder men de som hindrat mig mest i mitt arbete och verkar ha svårast att förstå behovet av förnyelse är minst 50-plus. Förlåt Kristina, Peter, Jakob och ni andra som kanske känner sympati för den utpekade kadern).
Falkvinges paralleller mellan
vilda strejker-fackföreningarnas tillkomst & sossar
industrisabotage-miljörörelse
Pirater-laglöshet-accepterad ideologi (a a s. 220)
Är just den typen av samband som behöver diskuteras. Att de åtalade "inte verkar så sympatiska" (privatperson) är ett påstående som präglas av "vanliga" rättsprocessers mediabevakning. Det goda mot det onda. Bekvämt att ha världen uppdelad så.
Men piratandet handlar överhuvudtaget inte om rätt eller fel, skyldig eller oskyldig till ett brott enligt nuvarande lagstiftning. Det handlar om informationssamhällets förändringar och ingen engagerad människa behöver väl bli förvånad av att det inte genomsyrar tredje statsmaktens bevakning av rättegången? (pirater lika med parasiter - Liza Marklund, a a s. 125)
Jag hoppas få möta många, pirater och bibliotekarier, som oavsett ståndpunkt i sakfrågan kan legitimera min förvirringskänsla då jag i mitt yrkesliv pratat kring informationsfrågor och fått goddag yxskaft-svar av de personer som borde vara mest intresserade av alla.
Vi behöver inte bli nördar allihopa... Inte ens bibliotekarier vilka borde ha i sin natur att vilja bli just informationsfanatiker...
Men vi måste dela någonslags gemensam kunskapsbas/ kunskapsmassa/förståelse. Jag vet inte hur vi annars ens skall kunna leva tillsammans annars när skiljelinjerna i informationsverklighet & möjligheter blir allt skarpare.
Förutom att läsa Piraterna som en deckare eller ett samhällsdrama som avnjuts tillsammans med Rosetta sten. Skulle jag vilja att man läste Naomi Klein, parallellt med piratandets diskussioner. Kapitalismens rovdrift och ovilja att tala om sakfrågorna är desamma.
lördag 28 februari 2009
fredag 27 februari 2009
Jävelsjuk
Att vara jävelsjuk (bara en normal töntinfluensa) får mig att resonera som folk i amerikansk film när de tror flygplanet skall störta:
Bara jag kommer ur det här levande lovar jag att alltid vara snäll och be fyra ave maria till frukost lunch och middag.
Bara jag kommer ur det här levande lovar jag att alltid vara snäll och be fyra ave maria till frukost lunch och middag.
onsdag 25 februari 2009
Pirat om folkbibliotek 2.0
Folkbiblioteken har varit viktiga för det kunskapssamhälle vi har i dag, skriver Mattias Bjärnemalm (pp).
Han tror att biblioteken nu kommer att utgöra
Han tror att biblioteken nu kommer att utgöra
en minst lika viktig roll i att bilda allmänheten i hur man kan använda internet för att hitta den kultur man söker. Något som jag ser som nödvändigt om vi ska kunna överbygga de digitala klyftor som finns.
tisdag 24 februari 2009
Enögd
Jag har syndat mot min blogg och varit passiv i nästan två dagar. Ett av skälen är att jag bara ser med ena ögat. Någon idiot somnade på mina glasögon så de blev mos. Letandet bland äldre var inte så framgångsrikt.
söndag 22 februari 2009
Forum och marknadsföring till barn
Marknadsföringen till barn ökar på nätet, vilket vi redan märkt. Det stora problemet är dock inte den "påtagliga" reklamen med små loggor på utan att företagen äger så många webbplatser som barnen vistas på.
Det som kallades en browser visade sig vara samlad reklam för Nickelodean, exemplen på forum som barnen gillar som ägs av stora företag kan göras milslång. Den här vägen kan företagen lära sig "allt" om vad barnen gillar och skapa behov av sina produkter.
Återigen: När tänker de offentliga initiativen bli duktigare? När kan vi själva bygga bra forum som inte bygger på kommersiell logik?
Det som kallades en browser visade sig vara samlad reklam för Nickelodean, exemplen på forum som barnen gillar som ägs av stora företag kan göras milslång. Den här vägen kan företagen lära sig "allt" om vad barnen gillar och skapa behov av sina produkter.
Återigen: När tänker de offentliga initiativen bli duktigare? När kan vi själva bygga bra forum som inte bygger på kommersiell logik?
Bibliotekssystem och stora elefanter
Jag började blogga lite grann om bibliotekssystem eftersom jag tittar lite på det i o m mitt utredningsuppdrag. Jag fick svar från Teknikhuset som tyckte min kritik inte var befogad. Deras svar publicerade jag här på bloggen utan kommentarer.
Det kan ju ifrågasättas men jag tänkte att ni eventuella bloggläsare själva kunde reflektera över vad Teknikhusets VD skrivit och sätta in det i en kontext. I biblioteksvärlden är vi ju alla intresserade av utvecklingen i de här frågorna så jag tror knappast vi behöver oroa oss för att folk sitter och drar åt sig Teknikhusets ord som svampar. Nu har även Axiell hört av sig, vilket är intressant för diskussionen.
Här är deras version av läget:
En blogg är oftast personliga reflektioner. Bloggläsaren vet att du ena dagen kan uppskatta din cykel över allt annat för att nästa kräkas över denna helvetesmaskin. Det är en slags ”kontext” de flesta bloggare skriver i. Du har valt att skapa en blogg som reflekterar högst personligt över ditt yrkesliv och som uppenbarligen är läst av många. Alla rätt.
(Javisst, jag hatar cyklar ena dagen och älskar dem andra beroende på hur välfungerande de är eller vad de gör bra eller dåligt. kräkas.... helvetesmaskin... Det får stå för skribenten själv.)
En konkurrent (och samarbetspartner) till oss väljer att skriva till dig och du väljer att publicera det som ett inlägg. Inga problem i det heller. Nu är detta inlägg en helt oförblommerad hyllning till den egna verksamheten skriven som en reklampamflett (om ett sådant djur finnes). Vi som företag skrivs brutalt ner i det entusiastiska hyllandet av den egna inställningen. Jag skulle vilja lyfta fram några nyanser.
Biblioteksystemleverantörer har traditionellt i samråd med biblioteksamfundet arbetat med API och standards. Detta för att man inom biblioteksvärlden har den underbara inställningen att man skall samarbeta över kommun och nationsgränser. Ännu underbarare är att detta är ett accepterat ”paradigm” av omvärlden. Vidare har man arbetat med dessa standards för att effektivisera verksamheten.
Naturligtvis finns det mer att göra, mer att förfina, ändra osv men mycket har etablerats på vägen; MARC, Dublin Core, OAI, Z39.50, ISO ILL 10160/61, Z39.70, Z39.83 NCIP, ISO 2709, EDI i olika former. Bibliotekssystemleverantörer har nu börjat leverera webbapplikationer i ”2.0”-andan. Det rör sig om tre områden som förbättras (mer eller mindre, det skiljer)1. Sökgränssnittet (relevans, fasetter, 0-träffhantering, ”FRBR”)
2. Användaren är om användaren vill en del av kommunikationen, lösningen (Det är häl bl a du Lina bidrar till att sprida och höja diskussionen, stå på!)
3. Lösningarana skall kunna användas för såväl push som pull teknologi (t ex i ”mashups”) Om leverantören är seriös på den tredje punkten öppnar man för andra leverantörer att rycka in på marknaden ”webbapplikationer för bibliotekssystem”. Det är detta som har hänt i Sverige.
Vi skapade öppna API:n på kundförfrågan för att deras leverantör av ett kommersiellt proprietärt CMS skulle kunna bygga sina lösningar på dessa. Det är samma leverantör vars brev du publicerade. Vi har valt ett open source webbproduktionsverkty (CMS) som bas för vår webbapplikation. Vi bygger dessutom på standards för detta open source verktyg vilket i förlängningen kommer att göra det enklare att migrera till annat CMS om så önskas. Kunden kopierar, ersätter, delar med sig helt fritt i den här miljön. Vi supporterar det som avtalas. För att undika ”solitära” lösningar har vi valt att gå vidare med de API:er vi konstruerat. Vi lanserar nu ett API som kan arbeta mot vilket system som, våra eller andras. Dessutom samtidigt om man så önskar i olika samarbetsprojekt. För att befrämja samarbete och kommunikation mellan såväl bibliotekarier som användare har vi valt att från början bygga en teknisk lösning som underlättar utbyte, samlar och distribuerar. En användares kommentar kan om så önskas ses i hela bibliotekssverige. Likaså en bibliotekaries artikel. Vi samarbetar gärna med Kulturrådet i Sverige, Bibliotekstyrelsen i Danmark osv (kontakter tagna) för att finna landsomfattande lösningar för utbyte. Ibland har vi stannat upp stund för länge när vi velat vänta in intryck för ökad fördjupning och förståelse. Därför är det så bra med den typen av lösningar som är beskriven ovan. Om leverantören inte har en paketerad hyllösning, finn en lösning på nätet, programmera själv, hyr en konsult. Eller hyr oss.
Ja, nu hyrdes ju jag och kanske är det den utvecklingen vi kommer se i framtiden- att små aktörer, fotfolk, undersöker vilka behov en region har och sedan överlåter till dem att välja. Om detta blir utvecklingen tror jag Open Source kommer att bli valet och danska initiativ vara förebilden.
Mina övriga analyser kommer att gå direkt till Regionbibliotek Kalmar eftersom de betalar min lön. Således kommer de inte min blogg till godo. Men fortsätt ni andra! Kommentera Axiell och Teknikhuset på era bloggar, på vårt Ning etc.
Det kan ju ifrågasättas men jag tänkte att ni eventuella bloggläsare själva kunde reflektera över vad Teknikhusets VD skrivit och sätta in det i en kontext. I biblioteksvärlden är vi ju alla intresserade av utvecklingen i de här frågorna så jag tror knappast vi behöver oroa oss för att folk sitter och drar åt sig Teknikhusets ord som svampar. Nu har även Axiell hört av sig, vilket är intressant för diskussionen.
Här är deras version av läget:
En blogg är oftast personliga reflektioner. Bloggläsaren vet att du ena dagen kan uppskatta din cykel över allt annat för att nästa kräkas över denna helvetesmaskin. Det är en slags ”kontext” de flesta bloggare skriver i. Du har valt att skapa en blogg som reflekterar högst personligt över ditt yrkesliv och som uppenbarligen är läst av många. Alla rätt.
(Javisst, jag hatar cyklar ena dagen och älskar dem andra beroende på hur välfungerande de är eller vad de gör bra eller dåligt. kräkas.... helvetesmaskin... Det får stå för skribenten själv.)
En konkurrent (och samarbetspartner) till oss väljer att skriva till dig och du väljer att publicera det som ett inlägg. Inga problem i det heller. Nu är detta inlägg en helt oförblommerad hyllning till den egna verksamheten skriven som en reklampamflett (om ett sådant djur finnes). Vi som företag skrivs brutalt ner i det entusiastiska hyllandet av den egna inställningen. Jag skulle vilja lyfta fram några nyanser.
Biblioteksystemleverantörer har traditionellt i samråd med biblioteksamfundet arbetat med API och standards. Detta för att man inom biblioteksvärlden har den underbara inställningen att man skall samarbeta över kommun och nationsgränser. Ännu underbarare är att detta är ett accepterat ”paradigm” av omvärlden. Vidare har man arbetat med dessa standards för att effektivisera verksamheten.
Naturligtvis finns det mer att göra, mer att förfina, ändra osv men mycket har etablerats på vägen; MARC, Dublin Core, OAI, Z39.50, ISO ILL 10160/61, Z39.70, Z39.83 NCIP, ISO 2709, EDI i olika former. Bibliotekssystemleverantörer har nu börjat leverera webbapplikationer i ”2.0”-andan. Det rör sig om tre områden som förbättras (mer eller mindre, det skiljer)1. Sökgränssnittet (relevans, fasetter, 0-träffhantering, ”FRBR”)
2. Användaren är om användaren vill en del av kommunikationen, lösningen (Det är häl bl a du Lina bidrar till att sprida och höja diskussionen, stå på!)
3. Lösningarana skall kunna användas för såväl push som pull teknologi (t ex i ”mashups”) Om leverantören är seriös på den tredje punkten öppnar man för andra leverantörer att rycka in på marknaden ”webbapplikationer för bibliotekssystem”. Det är detta som har hänt i Sverige.
Vi skapade öppna API:n på kundförfrågan för att deras leverantör av ett kommersiellt proprietärt CMS skulle kunna bygga sina lösningar på dessa. Det är samma leverantör vars brev du publicerade. Vi har valt ett open source webbproduktionsverkty (CMS) som bas för vår webbapplikation. Vi bygger dessutom på standards för detta open source verktyg vilket i förlängningen kommer att göra det enklare att migrera till annat CMS om så önskas. Kunden kopierar, ersätter, delar med sig helt fritt i den här miljön. Vi supporterar det som avtalas. För att undika ”solitära” lösningar har vi valt att gå vidare med de API:er vi konstruerat. Vi lanserar nu ett API som kan arbeta mot vilket system som, våra eller andras. Dessutom samtidigt om man så önskar i olika samarbetsprojekt. För att befrämja samarbete och kommunikation mellan såväl bibliotekarier som användare har vi valt att från början bygga en teknisk lösning som underlättar utbyte, samlar och distribuerar. En användares kommentar kan om så önskas ses i hela bibliotekssverige. Likaså en bibliotekaries artikel. Vi samarbetar gärna med Kulturrådet i Sverige, Bibliotekstyrelsen i Danmark osv (kontakter tagna) för att finna landsomfattande lösningar för utbyte. Ibland har vi stannat upp stund för länge när vi velat vänta in intryck för ökad fördjupning och förståelse. Därför är det så bra med den typen av lösningar som är beskriven ovan. Om leverantören inte har en paketerad hyllösning, finn en lösning på nätet, programmera själv, hyr en konsult. Eller hyr oss.
Ja, nu hyrdes ju jag och kanske är det den utvecklingen vi kommer se i framtiden- att små aktörer, fotfolk, undersöker vilka behov en region har och sedan överlåter till dem att välja. Om detta blir utvecklingen tror jag Open Source kommer att bli valet och danska initiativ vara förebilden.
Mina övriga analyser kommer att gå direkt till Regionbibliotek Kalmar eftersom de betalar min lön. Således kommer de inte min blogg till godo. Men fortsätt ni andra! Kommentera Axiell och Teknikhuset på era bloggar, på vårt Ning etc.
Om biblioteksbloggen igen
Okej. Nu är jag ännu mer bekymrad. Det finns 15 skribenter på Biblioteksbloggen. Anna-Stina, redaktör, berättar på Orbiter att antalet sidvisningar är typ 172.
172/15 bloggskribenter. Typ 11 visningar per bloggare.
Vi hade ju en lång diskussion under Vår bloggosfär mår bättre där jag ifrågasatte Biblioteksbloggens upplägg.
Exempel på svar jag fick:
Anna:
Kanske finns det också de som skulle vilja ta del av vårt resonemang kring referensarbete, kompletterande medieförsörjning och kompetensutveckling. Frågan är om det låter sig göras som ett samarbete mellan de fyra organisationer som nu samsas om att skriva inlägg i bloggen.
Anna-Stina:
Du ska veta att den som skrivit just det inlägg som du citerar är en av dem som har gjort mest för att utbilda biblioteksfolk i 2.0 och digitala tjänster, samt utveckla sådana tjänster, i kanske hela Sverige.
Krister:
Vi har under årens lopp diskuterat om våra inlägg är i tråkigaste laget och om vi ska tycka mer i våra inlägg. Vi har dock fortsatt på den inslagna vägen och det beror på att de kontakter vi har med våra läsare är att det är denna typ av information man vill ha
Anna-Stina:
Bloggen faller i det sammanhanget lite tillbaka, vilket kanske inte heller är så ovanligt med bloggar som varit igång en längre tid. Man skulle ju kunna fundera på valet rycka upp eller lägga ner, men nedläggning skulle inte kunna ske utan en rejäl undersökning av hur målgruppen uppfattar bloggen. Vi får ändå ganska ofta positiv respons på bloggen fortfarande
Varför diskuterar ni inte att läget faktiskt är katastrofalt? Att min kritik var väldigt befogad? Det finns ingen som helst orsak att vara 15 personer är engagerade i en tjänst som har väldigt lite att tillföra biblioteksdebatten eller det referensarbete som ni hade önskat hjälpa till med. Detta oavsett om ni får respons, är 2.0-utbildare etc.
172/15 bloggskribenter. Typ 11 visningar per bloggare.
Vi hade ju en lång diskussion under Vår bloggosfär mår bättre där jag ifrågasatte Biblioteksbloggens upplägg.
Exempel på svar jag fick:
Anna:
Kanske finns det också de som skulle vilja ta del av vårt resonemang kring referensarbete, kompletterande medieförsörjning och kompetensutveckling. Frågan är om det låter sig göras som ett samarbete mellan de fyra organisationer som nu samsas om att skriva inlägg i bloggen.
Anna-Stina:
Du ska veta att den som skrivit just det inlägg som du citerar är en av dem som har gjort mest för att utbilda biblioteksfolk i 2.0 och digitala tjänster, samt utveckla sådana tjänster, i kanske hela Sverige.
Krister:
Vi har under årens lopp diskuterat om våra inlägg är i tråkigaste laget och om vi ska tycka mer i våra inlägg. Vi har dock fortsatt på den inslagna vägen och det beror på att de kontakter vi har med våra läsare är att det är denna typ av information man vill ha
Anna-Stina:
Bloggen faller i det sammanhanget lite tillbaka, vilket kanske inte heller är så ovanligt med bloggar som varit igång en längre tid. Man skulle ju kunna fundera på valet rycka upp eller lägga ner, men nedläggning skulle inte kunna ske utan en rejäl undersökning av hur målgruppen uppfattar bloggen. Vi får ändå ganska ofta positiv respons på bloggen fortfarande
Varför diskuterar ni inte att läget faktiskt är katastrofalt? Att min kritik var väldigt befogad? Det finns ingen som helst orsak att vara 15 personer är engagerade i en tjänst som har väldigt lite att tillföra biblioteksdebatten eller det referensarbete som ni hade önskat hjälpa till med. Detta oavsett om ni får respons, är 2.0-utbildare etc.
222
Klockan har tickat förbi 00.00 och jag är väl 31 år ungefär. Inte särskilt mycket mer intressant än att vara 30. Utanför är det snö så allt är sig likt. För två år sedan arbetade jag på Malmö stadsbibliotek och då kunde jag inte ta mig till jobbet detta datum, den 22/2. Tåg och bussar stod stilla eller gav sig ut en liten bit och vände (bara Lutheranska dårar gav sig ut och försökte ta sig till arbete). Min man satt hela dagen på Malmö station efter att ha jobbat natten. Slutligen gick ett tåg hem till Hässleholm- i snigelfart. Vid sex på kvällen var han hemma. Då hade tågtrafiken börjat röra sig så smått och vi hann säga hej innan han vid sjutiden tog tåget tillbaka för att jobba ytterliggare ett nattpass.
Förra året fyllde jag trettio och bjöd hem lite folk. De kom inte längre än till Nässjö där alla tåg stannade och lämpade av passagerarna i totalt tyst väntan på att snömassorna skulle smälta eller så... En mindre fest blev det i alla fall senare (bloggat), utan de efterlängtade.
Mycket få men trevliga gäster kom i alla och vi pratade mycket om bibliotek. Jag skällde på Christer Hermansson (såklart icke närvarande, men känd) när vinglaset hade fyllts ett par tre gånger. Nu är jag antagligen en av hans största beundrare.
Förra året fyllde jag trettio och bjöd hem lite folk. De kom inte längre än till Nässjö där alla tåg stannade och lämpade av passagerarna i totalt tyst väntan på att snömassorna skulle smälta eller så... En mindre fest blev det i alla fall senare (bloggat), utan de efterlängtade.
Mycket få men trevliga gäster kom i alla och vi pratade mycket om bibliotek. Jag skällde på Christer Hermansson (såklart icke närvarande, men känd) när vinglaset hade fyllts ett par tre gånger. Nu är jag antagligen en av hans största beundrare.
lördag 21 februari 2009
Chiquita & facebook
The shifted librarian skriver om Facebooks användarvillkor. Vad gäller massmedialt uppmärksammande av dem har vi definitivt fått nog. Men frågan handlar inte om vad som står i ett specifikt kommersiellt forums avtal. (Vilket var Bromölla kommuns viktigaste kort i frågan om nedstängning av våra konton). Visst vi kan vända oss till artiklar som den nämnda bloggaren refererar eller så kan vi lyfta frågan till att handla om hur vi använder sociala nätverksforum generellt, vilka personer som skapat dem och med vilket syfte samt vilken typ av aktör Facebook sällar sig till.
Det är tråkigt att man med mun till mun metoden fått halva Sveriges befolkning (gissning) att tramsa runt på Facebook utan att ta till sig tanken och syften som finns bakom det som kallas den sociala webben. Varför går du med i ett forum? Varför hämtar du material från Wikipedia? Vad betyder det att du gör det?
För alla er som är involverade i den här världen både som producenter/medskapare och konsumenter är det självklart att arbetet måste bygga på gemensamt utbyte.
Vilka forum som blir stora och hur de används är ett mått på hur graden av literacy ser ut i vår befolkning. Literacy och ideologisk grundsyn. Jag skulle vilja hävda att Facebook inte förändrat vår relation till sociala webben. Snarare har människor hittat en ny transnationell jätte som kan ge dem underhållning och de lite mer engagerade användarna är inte sena med att trycka in lite egna skapelser som ska fördumma människor ännu mer.
Facebook bygger vi inte gemensamt. Personer publicerar bilder, knyter kontakter och skickar löjliga tvådimensionella gåvor. Det är inget fel i det. Clasmates.com som också finns internationellt bygger på en liknande princip; hitta folk från grundskolan att prata med.
Är det en webb 2.0-revolution?
För att 2.0 inte bara ska vara en skapelse som ett litet antal människor använder med medvetenhet, engegemang och vilja måste vi bli aktivare i att bygga forum tillsammans med användare på t ex biblioteken. Att se egna skapelser växa fram med regler man skapar själv är ett helt annat sätt att förstå och skapa vilja att använda den sociala webben.
Varför förvånas över facebooks regler? Varför vara rädd för dem? Vem har inte lagt ut material där? Vi sitter alla i samma båt- räds man att ett tredje världskrig kommer bryta ut på kommersiella forum?
Det jag tycker är förvånande är att vi inte alla letar efter rättvisemärkt mat i butiken, engagererar oss i fackföreningar och ILO, Internationell labour organization om vi är så upprörda över de villkor som kapitalismen bygger på.
För när blev de transnationella bolagen goda? Vad är det för skillnad på Facebook och andra blodsugande penningstinna företag? Frågan är vad alla personer som publicerar bilder, använder Eniro och googlar tänker. Tror ni att det är ngt slags allemänsrätt som styr? Att Fredrik Reinfelt föreslår uppdateringar?
En promenad i Malmö centrum ger utblick över Espresso house i varje gathörn liksom Hennes & Mautritz och Burger King. Inne på de stora köpcentra som finns i stadens centrum och i dess utkanter utbjuds exakt samma saker i exakt samma butikskedjor. På samma vis ser vi hur nättrafiken rör sig mycket på dessa feta arenors vinstdrivande forum.
Vad skulle hända om vi valde bort det kapitalistiska systemet som styr vårt Internetberoende? Vad är det för bloggverktyg du och jag använder? Skapa alternativ, hitta alternativ.
Och under tiden: Arbeta med de digitala klyftorna och få fler användare av sociala webben men slå inte blå dunster i ögonen på dem. Mycket av det människor upplever som den gemensamma altruistiska webben byggs på eller är skapad av vinstintressen och om du blir förvånad att dera användarantal är dåliga- då är du korkad.
Till dess vi har bra alternativ, har flyttat över mycket av vår trafik till föreningsbaserade forum och blivit noggrannare med att åtnjuta innehållet i applikationer som inte är reklambaserade bör vi vara förberedd på att de stora aktörerna beter sig lika illa på nätet som IRL. Men på facebook märker användarna genom mediapanik att de inte enligt det officiella avtalet äger det de producerar (big surprise!). Att producenter världen över dör av kemikalier, syr skor dygnet runt eller får sitt vatten avstängt p g a multinationella företag, det ingår liksom i den postkolonialism vi är vana vid, och godkänner.
Men Facebook är ju (bl a) den västerländska befolkningens patetiska webbplats så det är klart att det är på den här arenan vi ska kämpa för en Internetanpassad upphovsrätt, integritet och användarnas trygghet. Sedan kan chiquita- odlarna fortsätta dö och vi äta våra bananer utan att ifrågasätta samma typ av aktörers villkor.
Det är tråkigt att man med mun till mun metoden fått halva Sveriges befolkning (gissning) att tramsa runt på Facebook utan att ta till sig tanken och syften som finns bakom det som kallas den sociala webben. Varför går du med i ett forum? Varför hämtar du material från Wikipedia? Vad betyder det att du gör det?
För alla er som är involverade i den här världen både som producenter/medskapare och konsumenter är det självklart att arbetet måste bygga på gemensamt utbyte.
Vilka forum som blir stora och hur de används är ett mått på hur graden av literacy ser ut i vår befolkning. Literacy och ideologisk grundsyn. Jag skulle vilja hävda att Facebook inte förändrat vår relation till sociala webben. Snarare har människor hittat en ny transnationell jätte som kan ge dem underhållning och de lite mer engagerade användarna är inte sena med att trycka in lite egna skapelser som ska fördumma människor ännu mer.
Facebook bygger vi inte gemensamt. Personer publicerar bilder, knyter kontakter och skickar löjliga tvådimensionella gåvor. Det är inget fel i det. Clasmates.com som också finns internationellt bygger på en liknande princip; hitta folk från grundskolan att prata med.
Är det en webb 2.0-revolution?
För att 2.0 inte bara ska vara en skapelse som ett litet antal människor använder med medvetenhet, engegemang och vilja måste vi bli aktivare i att bygga forum tillsammans med användare på t ex biblioteken. Att se egna skapelser växa fram med regler man skapar själv är ett helt annat sätt att förstå och skapa vilja att använda den sociala webben.
Varför förvånas över facebooks regler? Varför vara rädd för dem? Vem har inte lagt ut material där? Vi sitter alla i samma båt- räds man att ett tredje världskrig kommer bryta ut på kommersiella forum?
Det jag tycker är förvånande är att vi inte alla letar efter rättvisemärkt mat i butiken, engagererar oss i fackföreningar och ILO, Internationell labour organization om vi är så upprörda över de villkor som kapitalismen bygger på.
För när blev de transnationella bolagen goda? Vad är det för skillnad på Facebook och andra blodsugande penningstinna företag? Frågan är vad alla personer som publicerar bilder, använder Eniro och googlar tänker. Tror ni att det är ngt slags allemänsrätt som styr? Att Fredrik Reinfelt föreslår uppdateringar?
En promenad i Malmö centrum ger utblick över Espresso house i varje gathörn liksom Hennes & Mautritz och Burger King. Inne på de stora köpcentra som finns i stadens centrum och i dess utkanter utbjuds exakt samma saker i exakt samma butikskedjor. På samma vis ser vi hur nättrafiken rör sig mycket på dessa feta arenors vinstdrivande forum.
Vad skulle hända om vi valde bort det kapitalistiska systemet som styr vårt Internetberoende? Vad är det för bloggverktyg du och jag använder? Skapa alternativ, hitta alternativ.
Och under tiden: Arbeta med de digitala klyftorna och få fler användare av sociala webben men slå inte blå dunster i ögonen på dem. Mycket av det människor upplever som den gemensamma altruistiska webben byggs på eller är skapad av vinstintressen och om du blir förvånad att dera användarantal är dåliga- då är du korkad.
Till dess vi har bra alternativ, har flyttat över mycket av vår trafik till föreningsbaserade forum och blivit noggrannare med att åtnjuta innehållet i applikationer som inte är reklambaserade bör vi vara förberedd på att de stora aktörerna beter sig lika illa på nätet som IRL. Men på facebook märker användarna genom mediapanik att de inte enligt det officiella avtalet äger det de producerar (big surprise!). Att producenter världen över dör av kemikalier, syr skor dygnet runt eller får sitt vatten avstängt p g a multinationella företag, det ingår liksom i den postkolonialism vi är vana vid, och godkänner.
Men Facebook är ju (bl a) den västerländska befolkningens patetiska webbplats så det är klart att det är på den här arenan vi ska kämpa för en Internetanpassad upphovsrätt, integritet och användarnas trygghet. Sedan kan chiquita- odlarna fortsätta dö och vi äta våra bananer utan att ifrågasätta samma typ av aktörers villkor.
Delphirapporten, svensk bib.förening etc
Jag har funderat på om man i biblioteksbloggosfären, eller generellt i biblioteksvärlden, inte har en tradition av att öppet kritisera och kräva förändringar, detta trots vårat coola yrkesval.
Min blogg känns lite udda och om jag har fel i den analysen skulle jag vara den första att glädjas. Librarian in black kan ju vara ganska giftig men jag tror inte hon är så speciellt intressant och utstickande i USA.
Återigen ställer jag mig frågan om det är därför jag blivit arbetslös trots att det på min senaste arbetsplats funnits två lediga tjänster: Jag har ju ett långt politiskt förflutet bakom mig och där är det självklart med ständiga konflikter som förhoppningsvis efter mycket diskussioner kan leda till kompromisser. I biblioteksvärlden håller man käft. Eller? När jag som feministiskt initiativ-företrädare mötte moderater och miljöpartister fanns det ju inga gränser för hur "ärlig" man var utifrån sin analys av situationen. I biblioteksvärlden verkar detta stötande.
Den delphistudie som just avslutats på Borås högskola tillsammans med svensk biblioteksförening är ett välkommet initiativ, som man brukar säga. Men såklart utan tydliga konfliktbeskrivningar. Istället berättar man hur processen steg för steg nått till någon slags konsensus om prioriteringar av områden i studien och dess utmynnande analys.
Att det flera gånger i rapporten påpekas att strategisk planering är viktig i ett snabbt omgivande landskap är bra. Jag hoppas att speciellt bibliotekschefer men även fotfolk tar till sig den här insikten. Nu talar jag inte bara utifrån personligt intresse (utveckling framför rutinarbete) utan som ni ser utifrån rapportens råd.
Naturligtvis lyfter man vikten av strategisk planering i förhållande till den digitala utvecklingen och den sociala förändringarna omkring oss. Vid något tillfälle talar man också om de utmaningar the digital age kommer att innebära. Däremot belyser inte rapporten hur denna "digital age" inleddes på allvar för ett decenium sedan. Bra är dock att man kopplar barn och ungdomars relation till biblioteket och det digitaliserade samhället.
Hur man ser på ett närmande av postmodernistiska eller i alla fall allmänt heurementiska perspektiv på information som i dag krävs för att förstå och använda de nya fälten för kunskap och kommunikation undviks i rapporten. Är det för jobbigt att diskutera 2.0 eller är det så att dessa resurser fortfarane inte hör hemma i biblioteksvärlden?
Hela 2.0-diskussionen och det redan långt gångna arbetet med utvecklingen av semantiska webben borde vid detta utmärkta tillfälle ha stötts och blötts för att skapa frågor eller idéer kring hur biblioteken kan hantera just det informationssamhälle man nämner.
Om man titta under rubriken Formulation of research issues and development of the first questionnaire blir den grundläggande inställningen till 2.0 tydlig.
Nu är jag också en smula allergisk mot den ständiga kvantifiering som ofta får uppmärksamhet i B&I. Varför är det denna grundläggande forskningsmetodik man väljer i en rapport som bör svämma över av svårlösta kvalitativa frågor och analyser? Är detta en vanlig sjukdom inom B & informationsvetenskapen? Att man tänker i termer av organisation, ordning, klassifikation och därmed ontologisk positivism? Jag förstår vägvalet när det gäller bibliometri. Men för oss andra som tillhandahåller tjänster i en ganska fluffig sektor?
Biblioteken lever i en värld som förändras på alla sätt just nu i fråga om teknik, social, ekonomisk och politisk utveckling står att läsa i rapporten. Informationssamhället innehåller ju alla de här delarna men kräver en dramatisk fördjupning vilket studien inte ger. Att man är engagerad och hyser "concerns" inför utvecklingen är dock bra. Kanske betyder dessa formuleringar att det finns mer under ytan? Bibliotekarier är välutbildade och engagerade. Som yrkeskår har vi dock fastnat; om vi hittar dynamiken i vårt arbete och kan föra en diskussion om den kan vår verksamhet åter bli aktuell för barn, unga och vuxna informationsmedskapare. I slutet av rapporten menar man att biblioteken uppenbarligen behöver redogöra för och "justify" sin existens. Det är en mycket intressant analys. Hur passar bibliotek 2.0 och utvecklingen mot semantiska webben och dess förbättrade sökmetoder in i detta?
Libraries- education and learning, länkarna däremellan måste öka om biblioteken skall överleva i en förändrad samhälle menar man vidare i rapporten. Men man går ännu längre och menar att just utbildning och lärande blir den avgörande delen för bibliotekens utveckling.
Jag undrar då varför man inte jämställer glädje, kulturutövning och bibliotekens roll som vägledare in i informationsvärlden- inte för att lära i en konservativ bemärkelse. Det här är en lustfylld värld där valen hela tiden är många. Biblioteken riskerar att göra sig tråkiga när de går tillbaka till att vara skolans, komvux etc förlängda arm.
Man skriver att barn och ungdomar måste tillbaka till/stanna i biblioteksvärmern. Under tonåren skall tonåringarna fortsätta använda biblioteken; "Inspite of competing leisure sources such as videogames". Det här är ett väldigt idéfattigt sätt att kommentera ungdomars relation till biblioteken. Beror det på tidsbrist under rapportskrivandet?
Barn fortsätta använda biblioteken och medvetenhet om digitala förändringar är viktiga. Men man väljer bort nätkulturerna vilka kommer förändra varje del av vår syn på kunskap och socialt samspel. Detta är en ödesfråga för biblioteken. Varför saknas den? För att vi ska stanna i Book-IT, mediearkivet, litteraturförmedling etc?
Nej, vi behöver lära oss att bygga tillsammans med användarna. Vi är en enhet. Bibliotek 2.0! På väg mot att integrera den semantiska webben i våra tjänster. Eller? Nu beskrev jag kanske en ickeexisterande utopi. Berätta gärna om jag har rätt eller fel.fredag 20 februari 2009
Bibliotekssystem, igen
P g a samtal med personer som har erfarenheter av de dominerande bibliotekssystemen samt kontakter från själva leverantörer vill jag klargöra att detta är en process för mig; det är här och nu som jag arbetar med ämnet och på min blogg kommer reflektionerna under arbetets gång.
Mycket välkomna med fler synpunkter på blogg, mail eller telefon!
Mycket välkomna med fler synpunkter på blogg, mail eller telefon!
torsdag 19 februari 2009
Mycket sociala forum/nätkulturer natten igenom, jag har saknat dessa människor!
Everything is alright as long as I get thinnerur It´s not fair av Lily Allen (se nedan)
"They can label me, but they´ll never understand me"
"I think we must be normal... There is to many of us for this to be abnormal"
båda citaten ur Growing up online.
I natt har jag pysslat med hälften av vad jag bör göra; nätkulturer har fyllt många timmar. Det var en märklig känsla att återvända till praktiken efter att länge endast ägnat mig åt att följa forskning på området (i den mån jag hunnit). Tillbaka med alla mina alias och nicknames att hålla reda på utmynnade i större demolering av den oreda jag redan vant mig vid. Travar av artiklar, böcker, brev, betalda och obetalda räkningar. Man är ju inte mer än en individ utan några effektivitets-chip inopererade ännu. Kom igen- när utvecklas dessa? Då kan man ju sluta göra avancerade ekvationer över hur många procents chans det är att man kommer må mer bra än dåligt i sitt liv... Det uttalandet gav väl inte min blogg mer credit direkt. Men jag erkänner; jag går runt i långkalsonger, stickade tröjor, mössa och morgonrock hela dagarna (vem kan klandra mig? Jag får ju ändå inte träffa "mina" älskade "låntagare"). När jag lämnar Lilla E i skolan kammar jag mig och tar på mig jeans; jätteinsats- eller hur?
Jag hittade i alla fall min eftertraktade lista med fantasilösa inloggningsuppgifter.
Min upplevelse är att aktiva forum ofta bygger på att man diskuterar problem eller mål och kommer närmare de insikter man behöver, inte bara som individ utan som skapat kollektiv. Det var ju ett självklart uttalande men jag ska försöka specificera mig: Må dåligt- i olika grad, ha problem/vilja fortsätta med PRO-SI, PRO-ANA och PRO-MIA och de sajter som sägs stå för att det är en livsstil och inte en sjukdom att försöka bli så smal som möjligt väcker starka känslor men hör säkert till de platser som genererar otrolig aktivitet. Men samtidigt har alla sådana forum som jag följt hittills (endast ett svenskt, övriga amerikanska) varit mycket mer komplicerade än att prata om strategier.
Här finns alltid omsorg och beskrivningar av hur kroppen påverkas och stöd till andra deltagare som mår dåligt. Ofta när människor ber om råd för hur de ska använda verktyg t ex som kräkning för viktminskning - så får de både svar hur de ska gå till väga och uppmaningar att inte pröva. Tävlingar om att bli smalast, att förstå hur man kan driva sitt beteende längre och hitta metoder för att orka upprätthålla det "arbete" som kroppen kämpar emot finns aldrig utan omsorg mellan deltagarna. Hur man förklarar begrepp för varandra och diskuterar t ex psykiatrins (brist på) insatser är också engagerande. Men egentligen är det inte detta som är det intressanta: Om obekväma ungdomsforum följer vedertagna normer eller ej.
Det intressanta som jag ser det är för oss att följa kunskapsutvecklingen och kamratskapen/hur nätverk skapas, upprätthålls och förändrar vår syn på "sociala fakta" och kunskap. Kanske är det dessa forum som har mest kraft i sig och därmed kommer ge oss mest kunskap om framväxande nätkulturer.
Det är inte heller min eller någon annans rätt att döma de här forumen, vi skapar normerna varje dag: Hur många procent av befolkningen bantar? Hur många vill faktiskt se ut som anorektiska modeller- om de fick välja? Undrar hur många deltagare viktklubb.se har nu. Ett etablerat, accepterat forum, helt mainstream. Du behöver inte ange att du har normalvikt för att bli kvalificerad. Helt okej att banta när man har normalt BMI. Jag har betalt de sjuka pengar som viktklubb kräver för att man ska få blogga och möta andra som peppar en att inte äta kanelbullar. Sen finns Stephan Rössner på ett hörn som expert för att belägga forumets seriositet. Men hallå- hur mycket bör man förlora sin crediability genom att samarbeta med Aftonbladet kring vikt? Rössner har definitivt spelat ut sin roll som balanserande röst i samtalen...
För att återgå till mitt nattarbete:
MySpace är sönderanalyserat (!), kvantifierat, hyllat och drabbat av moralpanikvågorna.
Varför vara kvar där och undersöka ungas nätbeteende? Kraften och engagemanget kan mycket väl vara stort på kommersiella, stabila forum där man ofta uppträder med sitt eget namn. Men där man inte berättar om bebisar, väder, skola, gör knulltester och pratar jobb... Där fastnar jag och fascineras. Det spelar ingen roll om språket är rikt eller om man uttrycker sig kortfattat. Berget eller pyramiden av kunskap och begreppsbildning deltar alla i- utifrån sina förutsättningar.
Naturligtvis bör man ha respekt för alla typer av forum som man går med i. Men eftersom jag inte är akademiker utan praktiker kan jag inte redovisa några moraliska eller genomtänkta ställningstagande för de många nicknames och deltagande i sociala nätverk som jag har. Mitt engagemang skulle jag dock kunna försvara i alla lägen, hoppas det räcker. Jag länkar heller aldrig till "mina" forum.
Vill ni se kunskap och kamratskap växa så sluta lägga er tid på Facebook och ge er ut och sök. Ni behöver inte leta "destruktivitet (å kamratskap)" som jag har gjort. Kanske finns samma kraft i Harry Potter-fansens samarbete. Eller... Om man ser på självhushållning/självförsörjning finns också ett väldigt tryck i delandet av kunskap. Är det något man inte vet finns alltid tolv personer som griper in. Finns det något liknande i vardagslivet? Jag klarade tygblöjor kokande på spisen på nittiotalet och hemlagad barnmat utan hjälp av liknande stöd och forum. Men visst hade det varit bra att ha när stora E fräste ut sur fruktpuré över hela köket. Alfaalfa-groddar gick dock bra från fem månaders ålder och linsgroddar när hon var 1,5 år. Vilken nostalgitripp jag är inne på nu. Arton-nitton år levande på soc med kolikbebis som jag älskade över allt annat. Var finns den människan nu? Den tonåring med obegränsad ork för sitt barn? Visst grät jag av trötthet över hennes kolikskrik men hon grät aldrig ensam. Hennes fina lilla huvud med ett eldmärke i form av ett hjärta var alltid tätt intill mig.
Tänkte i natt på homo, bi, trans/queer-personer vilkas ungdomsforum jag också borde följa. De liksom andra grupper och subkulturer har sina igenkänningssymboler precis som man har i forumbaserad kommunikation där gemenskapen är stark. Kanske kan jag utgå från queer-rörelsens regnbågsfärger och gå tillbaka till PRO-ANA/PRO-MIA/PRO-SI:
Jag har lärt mig att armband i olika färger kan vara/ibland är viktiga i PRO-ANA/MIA/SI... . På "mina" forum och bloggar berättas vad olika färger betyder:
Röd: Anorexia
Lila: Bulimi
Svart: Självskada
Blå: Depression
Rosa: EDNOS, (EatingDisorder, Not Otherwise Specified)
Blå & Svart: Tillfrisknad "Cutter"
För er som följt min blogg och vet om min vistelse på ätstörningsklinik kanske vill veta vilka armband jag har. Inga. Inte för att jag skulle skämmas, människor är friska och sjuka. Men om jag hade varit en hund hade nog matte/husse & vetrinären med en spruta befriat världen från mig. Men i min verklighet bör varken hundar eller människor dö för att de är halta eller har psykiska skavanker.
Kanske kan ni titta in på Raspberrysmile där bl a denna information och många fler armbandstyper finns (om jag minns rätt). Där finner ni också en del Thinspiration... Den bloggen använder jag aldrig i föreläsningar eller i "självstudier", därför länkar jag till den.
Beträffande self-injury forum är det en väldigt speciell värld. Här kan man finna olika nivåer av skadande. Människor som dämpar ångest med någon form av våld mot den egna kroppen och på andra platser de som önskar att bli stympade. De är ju dock en mycket smal subkultur så jag känner inte att man ska blanda in dem när man diskuterar PRO-SI "i allmänhet". De riktigt smala subkulturerna har jag här och nu inte intresse av. RUS- riksförbundet unga för social hälsa har nu försökt bli synligare och påpekar t ex hur vanligt det är att unga flickor skär sig. Deras hemsida är fin och där finns också diskussionsforum.
Genom PRO-SI forum eller mer vanliga blandforum finns mycket information och omsorg. Viljan att stänga ner och begränsa skulle vid praktiserande vara förödande för det arbete som pågår på dessa platser. När en person frågar om ett sätt att skära sig och får svar hur man skall göra det tillsammans med en uppmaning om att skära på ett visst sätt för att få "rätt" konsekvens av handlandet (samt att personen skall ta hand om sig). Ja, då blir ju det här med att vara för självskador svårt att dra en gräns för. Allting tycks ibland flyta samman samtidigt som jag upplever att det finns en mycket stark kärna i alla dessa forum. Antingen är det en administratör som med järnhand plockar bort flummare som inte deltar i forumets syften, eller så är det engagemanget för ämnet som gör virveln runt epicentrum i någon mån stabil.
Deltagare som bryter normer och regler skadar egentligen inte arbetet och umgänget på dessa platser. Många nicknames ligger med startade trådar utan några svar. Vad jag också funnit fascinerande är att det ibland tar tid innan man förstår. Precis som jag läst i olika artiklar finns ett gemensamt språk, ett samspel och en delad kod/norm för den digitala platsens syften och umgängesformer.
Att en del forum om sjukdom, ätstörning, diagnoser och "allmän" destruktivitet bejakar inlägg med mycket allvarliga och svårsmälta berättelser tror jag kan vara mycket bra. På andra "seriösa"/etablerade forum där man bildat intressegrupper och söker kontakter med specialister utanför forumvärlden- där kapas den som talar allvar vid fotknölarna. Att berätta om våld, övergrepp eller missbruk anses kunna skada eller påverka övriga medlemmar att begå destruktiva handlingar. Därmed är vi tillbaka i forumvärldens mycket viktiga frågor om censur, redaktörskap och osynliga aktörer. (Varför bry sig så mycket om Facebook? De är en jättekoloss att visa fingret åt. De kommer alltid grovstäda efter amerikansk höger-logik.) På t ex de föreningsdrivna forumen blir det här fenomenet betydligt mer intressant.
Men för alla dem som är djupt i beroende/mörker och inte vill delta i några AA-inspirerade sociala forum tror jag det är bra med de speciella nätverksplatser som vågar och vill befinna sig i träskmarken. Här kan man i ett visst skede berätta allt utan att bli censurerad. Vuxenvärlden skriker, Oprah Winfrey går till attack mot Yahoo etc etc. Men med lite distans tycker jag självklart att forumen har ett existensberättigande. På dessa platser är det påtagligt hur gränserna mot omvärlden, viktiga digitala världar kan vara vidöppna & toleranta eller att man skapar riktigt stängda platser utan "skyltfönster".
Mitt långa engagemang i nätkulturer har gett mig uppfattningen att de bästa forumen är de som handlar om just olika sjukdomar, anhörigproblematik, självdestruktivitet och liknande. Antagligen p g a det stora engagemang dessa öden leder till. Dessutom är det de mest tillåtande som känns dynamiska: Där censuren inte finns för att skydda andra deltagare. På PRO-ANA forum kan du berätta att du ätit en morot på hela dagen och äntligen mår bra, av just den orsaken. På PRO-SI kan du berätta att du skurit dig eller hållt en tändare mot armen och att ångesten dämpats, ingen administratör suddar heller detta. På tillfriskningssajter/forum för sjuka som skall handla utifrån intresseföreningstypen däremot är man noga med att inte låta sådana här inlägg ligga kvar. Inget som kan "trigga" dåliga beteenden får yttras utan att paketeras i mjukt språk och ibland försäkringar och uppmaningar om att inte följa personens beteende.
Jag drar snabbt litteraturjämförelser: Hur triggande måste Heberleins eller Berny Pålssons böcker & blogg vara för andra sjuka? Skall deras ord därmed raderas? Vilken bibliotekarie skulle plocka bort dem från hyllorna? Men forum där folk får vara ärliga och berätta hur jävligt de mår och hur hemska saker de gör utan tre led av redaktörer emellan; de anses vara livsfarliga.
PRO-ANA etc har genererat en mycket stor uppmärksamhet i USA. Under 2001 stängde Yahoo (Geocities host) ner mer än hundra PRO-ANA sidor och forum på en enda dag (det stora antalet anges inte i den länkade källan). Tänk er in i arbetet, kontakterna och vänskapen som lagts ner på dessa sidor av unga kvinnor. Om man stängde facebook eller något av era ning-verk, hur skulle ni må?
Mer aktuella referenser kring nedstängningar och andra ingrepp återkommer jag med, det är ju tröttsamt att människor mest förknippar Kina med censur.
Här finns alltid omsorg och beskrivningar av hur kroppen påverkas och stöd till andra deltagare som mår dåligt. Ofta när människor ber om råd för hur de ska använda verktyg t ex som kräkning för viktminskning - så får de både svar hur de ska gå till väga och uppmaningar att inte pröva. Tävlingar om att bli smalast, att förstå hur man kan driva sitt beteende längre och hitta metoder för att orka upprätthålla det "arbete" som kroppen kämpar emot finns aldrig utan omsorg mellan deltagarna. Hur man förklarar begrepp för varandra och diskuterar t ex psykiatrins (brist på) insatser är också engagerande. Men egentligen är det inte detta som är det intressanta: Om obekväma ungdomsforum följer vedertagna normer eller ej.
Det intressanta som jag ser det är för oss att följa kunskapsutvecklingen och kamratskapen/hur nätverk skapas, upprätthålls och förändrar vår syn på "sociala fakta" och kunskap. Kanske är det dessa forum som har mest kraft i sig och därmed kommer ge oss mest kunskap om framväxande nätkulturer.
Det är inte heller min eller någon annans rätt att döma de här forumen, vi skapar normerna varje dag: Hur många procent av befolkningen bantar? Hur många vill faktiskt se ut som anorektiska modeller- om de fick välja? Undrar hur många deltagare viktklubb.se har nu. Ett etablerat, accepterat forum, helt mainstream. Du behöver inte ange att du har normalvikt för att bli kvalificerad. Helt okej att banta när man har normalt BMI. Jag har betalt de sjuka pengar som viktklubb kräver för att man ska få blogga och möta andra som peppar en att inte äta kanelbullar. Sen finns Stephan Rössner på ett hörn som expert för att belägga forumets seriositet. Men hallå- hur mycket bör man förlora sin crediability genom att samarbeta med Aftonbladet kring vikt? Rössner har definitivt spelat ut sin roll som balanserande röst i samtalen...
För att återgå till mitt nattarbete:
MySpace är sönderanalyserat (!), kvantifierat, hyllat och drabbat av moralpanikvågorna.
Varför vara kvar där och undersöka ungas nätbeteende? Kraften och engagemanget kan mycket väl vara stort på kommersiella, stabila forum där man ofta uppträder med sitt eget namn. Men där man inte berättar om bebisar, väder, skola, gör knulltester och pratar jobb... Där fastnar jag och fascineras. Det spelar ingen roll om språket är rikt eller om man uttrycker sig kortfattat. Berget eller pyramiden av kunskap och begreppsbildning deltar alla i- utifrån sina förutsättningar.
Naturligtvis bör man ha respekt för alla typer av forum som man går med i. Men eftersom jag inte är akademiker utan praktiker kan jag inte redovisa några moraliska eller genomtänkta ställningstagande för de många nicknames och deltagande i sociala nätverk som jag har. Mitt engagemang skulle jag dock kunna försvara i alla lägen, hoppas det räcker. Jag länkar heller aldrig till "mina" forum.
Vill ni se kunskap och kamratskap växa så sluta lägga er tid på Facebook och ge er ut och sök. Ni behöver inte leta "destruktivitet (å kamratskap)" som jag har gjort. Kanske finns samma kraft i Harry Potter-fansens samarbete. Eller... Om man ser på självhushållning/självförsörjning finns också ett väldigt tryck i delandet av kunskap. Är det något man inte vet finns alltid tolv personer som griper in. Finns det något liknande i vardagslivet? Jag klarade tygblöjor kokande på spisen på nittiotalet och hemlagad barnmat utan hjälp av liknande stöd och forum. Men visst hade det varit bra att ha när stora E fräste ut sur fruktpuré över hela köket. Alfaalfa-groddar gick dock bra från fem månaders ålder och linsgroddar när hon var 1,5 år. Vilken nostalgitripp jag är inne på nu. Arton-nitton år levande på soc med kolikbebis som jag älskade över allt annat. Var finns den människan nu? Den tonåring med obegränsad ork för sitt barn? Visst grät jag av trötthet över hennes kolikskrik men hon grät aldrig ensam. Hennes fina lilla huvud med ett eldmärke i form av ett hjärta var alltid tätt intill mig.
Tänkte i natt på homo, bi, trans/queer-personer vilkas ungdomsforum jag också borde följa. De liksom andra grupper och subkulturer har sina igenkänningssymboler precis som man har i forumbaserad kommunikation där gemenskapen är stark. Kanske kan jag utgå från queer-rörelsens regnbågsfärger och gå tillbaka till PRO-ANA/PRO-MIA/PRO-SI:
Jag har lärt mig att armband i olika färger kan vara/ibland är viktiga i PRO-ANA/MIA/SI... . På "mina" forum och bloggar berättas vad olika färger betyder:
Röd: Anorexia
Lila: Bulimi
Svart: Självskada
Blå: Depression
Rosa: EDNOS, (EatingDisorder, Not Otherwise Specified)
Blå & Svart: Tillfrisknad "Cutter"
För er som följt min blogg och vet om min vistelse på ätstörningsklinik kanske vill veta vilka armband jag har. Inga. Inte för att jag skulle skämmas, människor är friska och sjuka. Men om jag hade varit en hund hade nog matte/husse & vetrinären med en spruta befriat världen från mig. Men i min verklighet bör varken hundar eller människor dö för att de är halta eller har psykiska skavanker.
Kanske kan ni titta in på Raspberrysmile där bl a denna information och många fler armbandstyper finns (om jag minns rätt). Där finner ni också en del Thinspiration... Den bloggen använder jag aldrig i föreläsningar eller i "självstudier", därför länkar jag till den.
Beträffande self-injury forum är det en väldigt speciell värld. Här kan man finna olika nivåer av skadande. Människor som dämpar ångest med någon form av våld mot den egna kroppen och på andra platser de som önskar att bli stympade. De är ju dock en mycket smal subkultur så jag känner inte att man ska blanda in dem när man diskuterar PRO-SI "i allmänhet". De riktigt smala subkulturerna har jag här och nu inte intresse av. RUS- riksförbundet unga för social hälsa har nu försökt bli synligare och påpekar t ex hur vanligt det är att unga flickor skär sig. Deras hemsida är fin och där finns också diskussionsforum.
Genom PRO-SI forum eller mer vanliga blandforum finns mycket information och omsorg. Viljan att stänga ner och begränsa skulle vid praktiserande vara förödande för det arbete som pågår på dessa platser. När en person frågar om ett sätt att skära sig och får svar hur man skall göra det tillsammans med en uppmaning om att skära på ett visst sätt för att få "rätt" konsekvens av handlandet (samt att personen skall ta hand om sig). Ja, då blir ju det här med att vara för självskador svårt att dra en gräns för. Allting tycks ibland flyta samman samtidigt som jag upplever att det finns en mycket stark kärna i alla dessa forum. Antingen är det en administratör som med järnhand plockar bort flummare som inte deltar i forumets syften, eller så är det engagemanget för ämnet som gör virveln runt epicentrum i någon mån stabil.
Deltagare som bryter normer och regler skadar egentligen inte arbetet och umgänget på dessa platser. Många nicknames ligger med startade trådar utan några svar. Vad jag också funnit fascinerande är att det ibland tar tid innan man förstår. Precis som jag läst i olika artiklar finns ett gemensamt språk, ett samspel och en delad kod/norm för den digitala platsens syften och umgängesformer.
Att en del forum om sjukdom, ätstörning, diagnoser och "allmän" destruktivitet bejakar inlägg med mycket allvarliga och svårsmälta berättelser tror jag kan vara mycket bra. På andra "seriösa"/etablerade forum där man bildat intressegrupper och söker kontakter med specialister utanför forumvärlden- där kapas den som talar allvar vid fotknölarna. Att berätta om våld, övergrepp eller missbruk anses kunna skada eller påverka övriga medlemmar att begå destruktiva handlingar. Därmed är vi tillbaka i forumvärldens mycket viktiga frågor om censur, redaktörskap och osynliga aktörer. (Varför bry sig så mycket om Facebook? De är en jättekoloss att visa fingret åt. De kommer alltid grovstäda efter amerikansk höger-logik.) På t ex de föreningsdrivna forumen blir det här fenomenet betydligt mer intressant.
Men för alla dem som är djupt i beroende/mörker och inte vill delta i några AA-inspirerade sociala forum tror jag det är bra med de speciella nätverksplatser som vågar och vill befinna sig i träskmarken. Här kan man i ett visst skede berätta allt utan att bli censurerad. Vuxenvärlden skriker, Oprah Winfrey går till attack mot Yahoo etc etc. Men med lite distans tycker jag självklart att forumen har ett existensberättigande. På dessa platser är det påtagligt hur gränserna mot omvärlden, viktiga digitala världar kan vara vidöppna & toleranta eller att man skapar riktigt stängda platser utan "skyltfönster".
Mitt långa engagemang i nätkulturer har gett mig uppfattningen att de bästa forumen är de som handlar om just olika sjukdomar, anhörigproblematik, självdestruktivitet och liknande. Antagligen p g a det stora engagemang dessa öden leder till. Dessutom är det de mest tillåtande som känns dynamiska: Där censuren inte finns för att skydda andra deltagare. På PRO-ANA forum kan du berätta att du ätit en morot på hela dagen och äntligen mår bra, av just den orsaken. På PRO-SI kan du berätta att du skurit dig eller hållt en tändare mot armen och att ångesten dämpats, ingen administratör suddar heller detta. På tillfriskningssajter/forum för sjuka som skall handla utifrån intresseföreningstypen däremot är man noga med att inte låta sådana här inlägg ligga kvar. Inget som kan "trigga" dåliga beteenden får yttras utan att paketeras i mjukt språk och ibland försäkringar och uppmaningar om att inte följa personens beteende.
Jag drar snabbt litteraturjämförelser: Hur triggande måste Heberleins eller Berny Pålssons böcker & blogg vara för andra sjuka? Skall deras ord därmed raderas? Vilken bibliotekarie skulle plocka bort dem från hyllorna? Men forum där folk får vara ärliga och berätta hur jävligt de mår och hur hemska saker de gör utan tre led av redaktörer emellan; de anses vara livsfarliga.
PRO-ANA etc har genererat en mycket stor uppmärksamhet i USA. Under 2001 stängde Yahoo (Geocities host) ner mer än hundra PRO-ANA sidor och forum på en enda dag (det stora antalet anges inte i den länkade källan). Tänk er in i arbetet, kontakterna och vänskapen som lagts ner på dessa sidor av unga kvinnor. Om man stängde facebook eller något av era ning-verk, hur skulle ni må?
Mer aktuella referenser kring nedstängningar och andra ingrepp återkommer jag med, det är ju tröttsamt att människor mest förknippar Kina med censur.
Vår bloggosfär mår bättre
Sedan Niclas Lindberg öppnade Osorterade tankar tycker jag att var bloggosfär blivit mycket bättre. Vi behöver honom och många fler personer "med utsik" och makt i vår bransch för att på djupet hålla oss uppdaterade och diskutera frågor.
Folkhögskolornas blogg och BiS-bloggen är andra bra platser att vara automatiserad besökare på. Men vad ska vi tycka om Biblioteksbloggen? Info & Lånecentralerna verkar vilja vara en uppdaterare kring ett par ämnen som fladdrar omkring oss. Men genom sin självpåtagna roll som helt "neutrala" (vilket är ouppnåligt dessutom) blir deras blogg så urvattnad och tom att man kan fråga sig vilket existensberättigande den har som just blogg? De flesta av de funktioner och den ideologi man förknippar med bloggsosfärer har helt gått ILS- aktörerna förbi. Eller? Jag tror deras nyhetsförmedlingar (?) skulle bli användbara om de vågade/ville diskutera i sina bloggposter. Det är ingen som begär att en sån här institutionell blogg ska vara fylld med svordomar eller politiska apeller. Men man kan reagera på det man publicerar och ställa frågor kring det på ett mer engagerat sätt.
Man kan ju tänka sig att ILS formulerar vilka deras ideologiska grundkriterier är (som biblioteksinstitution) och sedan våga ge förslag och dela med sig av alla de idéer som måste spira inom dem. Att vara sin arbetsgivare trogen och uppträda korrekt betyder inte att man behöver blir en dålig TT-tjänst... Eller nej, ILS skapar inte heller en TT-funktion vilket kanske hade varit kul (men de kortfattade inläggen kanske härrör sig från någon handbok i bloggning som säger att alla inlägg skall vara korta. Men i så fall har man missat grundtanken: Korta och upplysande. Korta och kärnfulla etc).
Senaste blogginlägg lyder:
I år är det 100 år sedan Sveriges - och Europas - första nationalparker inrättades och den första naturskyddslagen antogs. För att uppmärksamma denna milstolpe för naturvården, har ett 20-tal organisationer gått samman kring den gemensamma webbplatsen Naturens år 2009, som innehåller fakta och artiklar men framför allt ett sökbart kalendarium över alla evenemang och utställningat runt om i landet.
och.... och.... ?
Med möjligheten att med ett stort antal bloggare som på arbetstid bedriver denna tjänst inte kunna/vilja utveckla vad det kan betyda att det är naturens år är märkligt. Jag menar; skriv om hur naturens år kan vara ett bra projekt för biblioteken... Vilken är vår plats i uppmärksammandet? Hur man kan vända sig till olika åldrar... Eller varför det är bra (?) att det är Naturens år.
Okej. Tråkiga förslag från mig. Min poäng (som tog onödigt lång tid att landa i) är att ni bör kunna prestera så mycket mer och bättre utifrån era förutsättningar.
Vad jag egentligen skulle skriva var att jag hoppas att Lindbergs start får många att följa efter. Kanske borde det vara ett minimumkrav att biblioteks- och regionchefer bloggar?
Folkhögskolornas blogg och BiS-bloggen är andra bra platser att vara automatiserad besökare på. Men vad ska vi tycka om Biblioteksbloggen? Info & Lånecentralerna verkar vilja vara en uppdaterare kring ett par ämnen som fladdrar omkring oss. Men genom sin självpåtagna roll som helt "neutrala" (vilket är ouppnåligt dessutom) blir deras blogg så urvattnad och tom att man kan fråga sig vilket existensberättigande den har som just blogg? De flesta av de funktioner och den ideologi man förknippar med bloggsosfärer har helt gått ILS- aktörerna förbi. Eller? Jag tror deras nyhetsförmedlingar (?) skulle bli användbara om de vågade/ville diskutera i sina bloggposter. Det är ingen som begär att en sån här institutionell blogg ska vara fylld med svordomar eller politiska apeller. Men man kan reagera på det man publicerar och ställa frågor kring det på ett mer engagerat sätt.
Man kan ju tänka sig att ILS formulerar vilka deras ideologiska grundkriterier är (som biblioteksinstitution) och sedan våga ge förslag och dela med sig av alla de idéer som måste spira inom dem. Att vara sin arbetsgivare trogen och uppträda korrekt betyder inte att man behöver blir en dålig TT-tjänst... Eller nej, ILS skapar inte heller en TT-funktion vilket kanske hade varit kul (men de kortfattade inläggen kanske härrör sig från någon handbok i bloggning som säger att alla inlägg skall vara korta. Men i så fall har man missat grundtanken: Korta och upplysande. Korta och kärnfulla etc).
Senaste blogginlägg lyder:
I år är det 100 år sedan Sveriges - och Europas - första nationalparker inrättades och den första naturskyddslagen antogs. För att uppmärksamma denna milstolpe för naturvården, har ett 20-tal organisationer gått samman kring den gemensamma webbplatsen Naturens år 2009, som innehåller fakta och artiklar men framför allt ett sökbart kalendarium över alla evenemang och utställningat runt om i landet.
och.... och.... ?
Med möjligheten att med ett stort antal bloggare som på arbetstid bedriver denna tjänst inte kunna/vilja utveckla vad det kan betyda att det är naturens år är märkligt. Jag menar; skriv om hur naturens år kan vara ett bra projekt för biblioteken... Vilken är vår plats i uppmärksammandet? Hur man kan vända sig till olika åldrar... Eller varför det är bra (?) att det är Naturens år.
Okej. Tråkiga förslag från mig. Min poäng (som tog onödigt lång tid att landa i) är att ni bör kunna prestera så mycket mer och bättre utifrån era förutsättningar.
Vad jag egentligen skulle skriva var att jag hoppas att Lindbergs start får många att följa efter. Kanske borde det vara ett minimumkrav att biblioteks- och regionchefer bloggar?
onsdag 18 februari 2009
European libraries- ny portal
Missa inte The european librarys nya webbplats/portal
Saxat från Facebook och Fleur Stigter:
The new portal incorporates many of the recommended enhancements from user feedback studies. Top of the list was more multilingual facilities. As a result, you can now navigate and scan over 330 collections in their native language. Support materials, including FAQs and a first-time user guide, are available in 22 European languages.Users also enjoy the portal’s rich media offerings. The portal specialises in online exhibitions that showcase the collections of Europe’s national libraries.
Saxat från Facebook och Fleur Stigter:
The new portal incorporates many of the recommended enhancements from user feedback studies. Top of the list was more multilingual facilities. As a result, you can now navigate and scan over 330 collections in their native language. Support materials, including FAQs and a first-time user guide, are available in 22 European languages.Users also enjoy the portal’s rich media offerings. The portal specialises in online exhibitions that showcase the collections of Europe’s national libraries.
Om mina bibliotekssystem-påståenden
Angående mitt inlägg Bibliotekssystem snurrar runt har VDn för teknikhuset svarat mig:
Jag i likhet med många andra tar med stort intresse del av dina blogginlägg. Intressant läsning i gårdagens ”Bibliotek snurrar runt”, där du pratar om de två dominerande leverantörerna och systemen CS Library och Arena. Det lustiga är att vi inte alls ser oss som en av de två dominerande leverantörerna. Vi ser oss snarast som en uppstickare och som raka motsatsen till Axiell och gör allt för att tillmötesgå bibliotekens framtida önskemål.
Vi konkurrensutsätter oss medvetet genom att skapa ett helt öppet system så att alla skall se att vi lever som vi lär.
”Stängda portar, höga murar” är precis det som vi bekämpar och jag håller verkligen med dig i uppmaningen att ”fastna aldrig i Book-IT helvetet igen när ni väl får möjligheten att gå vidare”
Jag i likhet med många andra tar med stort intresse del av dina blogginlägg. Intressant läsning i gårdagens ”Bibliotek snurrar runt”, där du pratar om de två dominerande leverantörerna och systemen CS Library och Arena. Det lustiga är att vi inte alls ser oss som en av de två dominerande leverantörerna. Vi ser oss snarast som en uppstickare och som raka motsatsen till Axiell och gör allt för att tillmötesgå bibliotekens framtida önskemål.
Vi konkurrensutsätter oss medvetet genom att skapa ett helt öppet system så att alla skall se att vi lever som vi lär.
”Stängda portar, höga murar” är precis det som vi bekämpar och jag håller verkligen med dig i uppmaningen att ”fastna aldrig i Book-IT helvetet igen när ni väl får möjligheten att gå vidare”
Internetworld framhåller kommunala skittjänster
Internetworld har legat på skrivbordet ganska länge. Varje gång jag får den i brevlådan eller surfar på deras sajt blir jag så störd och irriterad av att alla "världar" är avgränsade och upptagna med sitt.
Jag har tänkt ut ett förslag hur man skulle kunna ändra på det här och se till att en mycket bredare kompetens skapas:
Internetworld-journalister & bibliotekarier utbildar IT-gubbar på kommunkontoren.
Internetworld folk utbildar bibliotekarier och framför allt: Vice versa. Varför? Jag tänker att Internet worlds hela språkbruk utgår från ett kommersiellt perspektiv på nätresurserna. Visst är! det deras uppgift men jag tror inte att de hade förlorat på större insikter i altruistiska perspektiv kring kunskapande och kultur (utan ständiga baktankar).
I senaste numret skrivs om Digitala strategier och man nämner Kristianstad och Göteborg som exempel på framgångsrika i fråga om turistfrågor. Via mobilen skickas förslag på vad man kan göra i Kristianstad kommun som turist. (Oj, jag kissar på mig av det fantastiska inovativa tilltaget)!
Varför skriver inte Internetworld istället om vilken sjuk IT-strategi Kristianstad i likhet med många andra kommuner har? Att skicka godkänd info till en mobil är väl stenålder i dagsläget? Den som inte har mobila tjänster kan väl gräva en grop att fortsätta vila sig i.
Vad Kristianstad kommun gör är att
"knyta ihop online och offline genom vägskyltar och sms"
Genom att skicka ett sms får man tillbaka info om vad som händer i Kristianstad. Okej, det är väl bra. Men att man tagit in en extern reklamkonsult för att komma på och arbeta med dessa revolutionerande tjänster är ju inte så kul för de s k skattebetalarna som är så intressanta att tala om.
Som det ser ut på illustrationen i Internetworld är det kommunens fula hemsida som visas i telefonen. Vem kan inte själv surfa in på den? Och varför har reklamfarbrorn inte talat om för kommunen vilken kass tjänst dera hemsida är? Men IT-farbröderna i kommunen hänger väl kvar vid sin devis om att allt ska se likadant ut och vara användarvänligt enligt de standarder som gällde typ 2002 eller så...
Nu har ju jag arbetat i den aktuella kommunen och lägger därför märke til artikeln om dem. Detta betyder inte att andra kommuners IT-stabar är så mycket bättre. Jag tycker bara det här var ett målande exempel på hur långsamt det går i offentliga sektorns digitala utveckling...
Och kanske kan jag lägga till: Hur dåliga man är på att använda befintlig personal i kommunen istället för att plocka in folk som bjuder på paketlösningar (eller självklarheter som i det här fallet) - precis som med bibliotekssystemen jag skrev om igår. Varför ska de anställda inte få en chans? Kristianstad kommer köpa in CS library eller Arena (om den inre marknadsföringen fungerar så bibblan får mer kosing), det är min kvalificerade gissning. Parantes: Genom att ha prioriterat att ha kvar mig på biblioteket hade andra möjligheter i alla fall kunnat diskuteras. Kaxigt? Javisst. Men hur många av de nyanställda är efterfrågade föreläsare, utredare och en av de bästa bibliotek 2.0-personligheterna i Sverige? (Ja, jag börjar tro det- herregud!)
Oj. Nu hoppar jag in i bitterheten igen. Allt om detta finner ni här: Okuvlig pratar, svär och söker sig vidare i en törnförsedd bransch. Fast jag var j**ligt sjuk och det är ju obehagligt. Basta.
Kommande debatt med Fritzon
En del av de frågor vi kommer att diskutera i Lund
-i regi av Piratstudenterna och Lupef den 26/3 klockan 18.00
- Påverkas begreppet demokrati av restriktioner i det friainformationsutbytet?
- Kan nuvarande lagstiftning appliceras på internet?
- Går det att uppnå lika lag på internet som i "verkliga" livet?
- Går det att stoppa fritt informationsutbyte?
Deltar gör jag själv och Fritz-Anton Fritzson (m fl), en mycket intressant person i informationssamtalet.Men också en jäkligt skrämmande person att diskutera med om man tar med i maktbalansen oss emellan att han är doktorand och jag min egen flummare.
Återkommer med lokal men nu kan ni i alla fall boka i era kalendrar.
-i regi av Piratstudenterna och Lupef den 26/3 klockan 18.00
- Påverkas begreppet demokrati av restriktioner i det friainformationsutbytet?
- Kan nuvarande lagstiftning appliceras på internet?
- Går det att uppnå lika lag på internet som i "verkliga" livet?
- Går det att stoppa fritt informationsutbyte?
Deltar gör jag själv och Fritz-Anton Fritzson (m fl), en mycket intressant person i informationssamtalet.Men också en jäkligt skrämmande person att diskutera med om man tar med i maktbalansen oss emellan att han är doktorand och jag min egen flummare.
Återkommer med lokal men nu kan ni i alla fall boka i era kalendrar.
Digitalisera böcker & kom till Lund
Johanna skriver om det jag försökte lyfta i P3. DE starka aktörerna gör som de vill.. Och det offentliga är någon helt annanstans.
Fildelningen på böcker har främst handlat om det annars klumpiga ljudboksformatet. Nu kör Google tvångsdelning på svenska författare, vars förbund givetvis är arga. Med tanke på att google fortfarande kapar sidor lite här och där på alla verk som fortfarande är skyddade, är det knappast en förlust för författarna. Å andra sidan kan man tycka att svenska Kungliga Biblioteket borde digitaliserat alla svenska verk för länge sedan.
Och så är det oftast inte ljudböcker utan skittråkiga talböcker på TPB.. Tråkiga röster etc.
För intresserade kommer jag att delta i en debatt om fri information etc som bl a ordnas av piratstudenterna på Lunds universitet. Datum: 26 mars. Återkommer med mer info.
Sov gott!
tisdag 17 februari 2009
Bibliotekssystem snurrar runt
Nu är jag ute på djupt vatten och vågar t o m visa det på min blogg... För att lägga en grund till mitt utredningsarbete är jag ute och fiskar överallt... Och mest möter jag passivitet Visst vill biblioteken och regionerna handla. Men det är ju paketen de vill ha. Om 2.0 har de visst aldrig läst. Inte förstått ideologin i alla fall. Bibliotek 2.0. Betyder väl att folk ska kunna småprata på bibliotekets webbplats???????
Ja det ser ju så fint ut och meningen är väl att man ska förvirras. Fujitsu, Axiell, Reindex, Integra... Enligt någon, som jag nu glömt, var Reindex först på banan med att erbjuda bibliotekssystem byggt på Open source. Gratis att snickra ihop det man vill ha men kostnader för support och annat. Hur mycket frihet gav ett sådant system? Prövar någon? Min hjärna kollapsar definitivt av information overload och det är därför jag hoppas få intervjua personer som klassificerat de olika områdena i sina hjärnor.
Det finns i alla fall (suck) engagemang i att integrera kataloger lokalt och nationellt och förhoppningsvis tar man med i planerna att sökningarna i de befintliga databaserna ska bli mer logiska. Hemma är ju bäst. De egna samlingarna. Kb:s samlingar kanske... Men jag letar efter något annat, sådana resonemang som jag funnit på danska bloggar och på dansk biblioteksskole. Detta att ta steget och kolla på vad som hindrar integrationen mellan externa och interna informationsflöden. Jag förstår inte varför man så glatt stannar vid att bedöma de (2) olika (dominerande) leverantörernas kvalité och service. Är man inte rädd att på några års sikt sitta fast i ett nytt smärtsamt Book-IT-grepp?
Om man nu exklusivt använder "deras" tjänster- då stänger man per definition ut informationssamhället. Som att skapa ett klassrum med en lärare/dirigent som sorterar det enligt läroplanen viktiga från det omfattande, rikare och mer nyanserade... (1.0 låsas vara 2.0 eftersom man får prata.)
Om man nu skall lägga stora pengar och stort förtroende på de olika aktörerna måste de erbjuda annat än paketlösningar. Regioner måste ha möjlighet att arbeta utifrån sina egna förutsättningar och därför är det svårt att se vilken väg de skall välja. Försöka småhandla open source- verktyg och lita till någon stofils kunskap att få ihop helheten? (Det finns ju proffshjälp såklart... Och ärthjärnor som jag själv, vi kan alltid fila lite i kanterna och kommunicera med rätt personer.)
Lite pinsamt känns det nästan när man sitter och läser nya rapporter, utredningar och förslag om förbättrad samordning i form av cirkulation, reservationer m m. Visst är det viktiga frågor men de behöver absolut flyttas ner i beslutshierarkin. Dyra (?) danska konsulter för att göra Libris till lokal katalog... Är vi inte väl trötta nu?
Vi måste få se olika producenter och aktörer på olika områden, det är jag övertygad om trots min mycket begränsade kunskap kring bibliotekssystem. Om nu någon lämpar sig för att skapa en sjuhelvetes opac som integrerar många informationsresurser från olika håll, då ska den leverantören kunna väljas oavsett vem man köpt övriga tjänster av. Inköpsmoduler? Hur fula är de i dagsläget? Jag skriver fula eftersom jag inte har kunskap att berätta vad som är fel... Men som sagt; vi måste kunna skapa våra egna plattformar. Jag förstår viljan till en nationell taktpinne här, men först måste vi låta olika regioner pröva och utvärdera.
Hur kommer det gå för mig att jobba med dikotomin lokalt-regionalt i fråga om digitala resurser? Känns som en riktig rysare när jag fastnar i resonemang om varför våra klassifikationssystem och katalogiseringsformat (vännen MARC) hindrar integrering av andra stora resurser.
Här någonstans befinner jag mig nu. Åter till projektuppdraget och börja titta på vad de lokala aktörerna har för behov. Arena eller CS library lär inte bli mitt förslag till Kalmar... Visst ser det så himla gulligt ut och känns förmodligen tryggt eftersom det korresponderar med tidigare erfarenheter av bibliotekstjänster. Stängda portar, höga murar men för att vara modern; lite poppigt innanför väggarna för att roa låntagarna.
Små steg måste väl vara bäst? Att hitta lösningar och service som inte kostar skjortan men som ändå fungerar väl och kan förändras vid behov- utan en stark kommersiell aktör som mellanhand.
Är det feghet som gör att CS Library och Arena bubblar i var mans biblioteksmedvetande? Man kan ju lägga ansvaret på någon annan genom att satsa de där stora pengarna och sedan vänta sig att någon annan håller skutan flytande. Men det är inte biblioteksarbete. Det har inte en omvärldsanalytiskt förankring. Dessa stora aktörer är inte ute och taffsar på lokalbefolkningen innan de buntar ihop sina tjänster. Visst, Teknikhuset är lite mer med på banan och betonar behovet flexibla leverantörslösningar. Men jag tror ändå inte på en lösning som är ett kort steg ifrån gårdagens webbplatser- fast i dag med mer innehåll.
Var bibliotekarier för f*n, fastna aldrig i Book-IT helvetet igen när ni väl får möjligheten att gå vidare.
(Och snälla ni - piska mig för eventuella sakfel. Jag vet ännu inte riktigt vad jag snackar om.)
Ja det ser ju så fint ut och meningen är väl att man ska förvirras. Fujitsu, Axiell, Reindex, Integra... Enligt någon, som jag nu glömt, var Reindex först på banan med att erbjuda bibliotekssystem byggt på Open source. Gratis att snickra ihop det man vill ha men kostnader för support och annat. Hur mycket frihet gav ett sådant system? Prövar någon? Min hjärna kollapsar definitivt av information overload och det är därför jag hoppas få intervjua personer som klassificerat de olika områdena i sina hjärnor.
Det finns i alla fall (suck) engagemang i att integrera kataloger lokalt och nationellt och förhoppningsvis tar man med i planerna att sökningarna i de befintliga databaserna ska bli mer logiska. Hemma är ju bäst. De egna samlingarna. Kb:s samlingar kanske... Men jag letar efter något annat, sådana resonemang som jag funnit på danska bloggar och på dansk biblioteksskole. Detta att ta steget och kolla på vad som hindrar integrationen mellan externa och interna informationsflöden. Jag förstår inte varför man så glatt stannar vid att bedöma de (2) olika (dominerande) leverantörernas kvalité och service. Är man inte rädd att på några års sikt sitta fast i ett nytt smärtsamt Book-IT-grepp?
Om man nu exklusivt använder "deras" tjänster- då stänger man per definition ut informationssamhället. Som att skapa ett klassrum med en lärare/dirigent som sorterar det enligt läroplanen viktiga från det omfattande, rikare och mer nyanserade... (1.0 låsas vara 2.0 eftersom man får prata.)
Om man nu skall lägga stora pengar och stort förtroende på de olika aktörerna måste de erbjuda annat än paketlösningar. Regioner måste ha möjlighet att arbeta utifrån sina egna förutsättningar och därför är det svårt att se vilken väg de skall välja. Försöka småhandla open source- verktyg och lita till någon stofils kunskap att få ihop helheten? (Det finns ju proffshjälp såklart... Och ärthjärnor som jag själv, vi kan alltid fila lite i kanterna och kommunicera med rätt personer.)
Lite pinsamt känns det nästan när man sitter och läser nya rapporter, utredningar och förslag om förbättrad samordning i form av cirkulation, reservationer m m. Visst är det viktiga frågor men de behöver absolut flyttas ner i beslutshierarkin. Dyra (?) danska konsulter för att göra Libris till lokal katalog... Är vi inte väl trötta nu?
Vi måste få se olika producenter och aktörer på olika områden, det är jag övertygad om trots min mycket begränsade kunskap kring bibliotekssystem. Om nu någon lämpar sig för att skapa en sjuhelvetes opac som integrerar många informationsresurser från olika håll, då ska den leverantören kunna väljas oavsett vem man köpt övriga tjänster av. Inköpsmoduler? Hur fula är de i dagsläget? Jag skriver fula eftersom jag inte har kunskap att berätta vad som är fel... Men som sagt; vi måste kunna skapa våra egna plattformar. Jag förstår viljan till en nationell taktpinne här, men först måste vi låta olika regioner pröva och utvärdera.
Hur kommer det gå för mig att jobba med dikotomin lokalt-regionalt i fråga om digitala resurser? Känns som en riktig rysare när jag fastnar i resonemang om varför våra klassifikationssystem och katalogiseringsformat (vännen MARC) hindrar integrering av andra stora resurser.
Här någonstans befinner jag mig nu. Åter till projektuppdraget och börja titta på vad de lokala aktörerna har för behov. Arena eller CS library lär inte bli mitt förslag till Kalmar... Visst ser det så himla gulligt ut och känns förmodligen tryggt eftersom det korresponderar med tidigare erfarenheter av bibliotekstjänster. Stängda portar, höga murar men för att vara modern; lite poppigt innanför väggarna för att roa låntagarna.
Små steg måste väl vara bäst? Att hitta lösningar och service som inte kostar skjortan men som ändå fungerar väl och kan förändras vid behov- utan en stark kommersiell aktör som mellanhand.
Är det feghet som gör att CS Library och Arena bubblar i var mans biblioteksmedvetande? Man kan ju lägga ansvaret på någon annan genom att satsa de där stora pengarna och sedan vänta sig att någon annan håller skutan flytande. Men det är inte biblioteksarbete. Det har inte en omvärldsanalytiskt förankring. Dessa stora aktörer är inte ute och taffsar på lokalbefolkningen innan de buntar ihop sina tjänster. Visst, Teknikhuset är lite mer med på banan och betonar behovet flexibla leverantörslösningar. Men jag tror ändå inte på en lösning som är ett kort steg ifrån gårdagens webbplatser- fast i dag med mer innehåll.
Var bibliotekarier för f*n, fastna aldrig i Book-IT helvetet igen när ni väl får möjligheten att gå vidare.
(Och snälla ni - piska mig för eventuella sakfel. Jag vet ännu inte riktigt vad jag snackar om.)
Ignorerande, skämsmatta och annan fascism
Barn behandlas ofta som icke-intellektuella maskiner som skall fösas fram och tillbaka för att bli den korrekta sortens individer som ett stressigt konformistiskt samhälle kräver.
En vän till mig sa "Jag räknar till tre" när han ville att barnen skulle ta på sig ytterkläderna. Båda två studsade upp som drillade soldater och lämnade den lek som någon minut tidigare varit deras fantasiland.
Många tycker det är bra att ha sådana barn. De som psykiskt har blivit behandlade med slag på fingrarna med linjal men nu utan fysiska ingrepp.
Folkhälsoinstitutet har nu äntligen reagerat på de olustiga metoder för uppfostran som sprids av t ex brittisk TV. Olustiga är kanske en kraftig underdrift? Att ha en skämsmatta eller att låtsas som barnet inte finns det bör göra mer ont i en liten individ än att bli slagen.
Varför vill vi inte ha barn som brottas, diskuterar och skriker? Prövar sina förmågor och hittar strategier i samspel och interaktion?
Det enda jag blir besviken på Folkhälsoinstitutet över är:
- Ignorering kan betyda att den vuxne inte svarar på tilltal från barnet när barnet upprepade gånger ber om något som är olämpligt, trots att föräldern förklarat att det inte går att tillmötesgå barnets önskemål. Det är en metod som kan vara lämplig om situationen kräver det.
Det är så j**la korkat att jag har svårt å finna ord. Vilken förälder kan inte se sitt barn i ögonen och fortsätta skaka på huvudet i en sådan här situation? Den vuxnes behov ställs i första rummet: "Nu orkar jag inte med dig mer".
Mina barn har lärt sig käfta och argumentera. Ibland övertygar de mig när jag sagt nej från början genom att föra samtal om vad de vill och varför. Många gånger har de rätt. När jag är trött eller tjurig är de kanske rationella och säger ifrån. Då är det inte jag som skall vara någon självklar auktoritet... Jag är en skit till och från, precis som andra människor. Mina barn säger Fuck you när jag är orättvis. Det är helt ok! (Men de vet att det språkbruket bestraffas utanför våra väggar.)
Så fort man kan interagera med ord och rörelser påbörjas samspelet. Välj då att vara ditt barns vän, vägledare och trygghet. Inte en person som kommer och går. Inte en individ som låter dig ligga och skrika i ensamhet när du är ett par månader gammal.
Kommer vi att få se Folkhälsoinstitutet reagera på barnavårdscentralernas råd till föräldrar om sömn- vilka helt grundar sig på den vuxnes bekvämlighet? Det stressade,strukturerade, stå på kö-samhället och för det måsta hålla käft. Det är vi noga med att inpränta från början.
Cyborgs kanske kan lösa detta? Har ni sett Spielbergs AI? Där skapas perfekta små barn som du kan programmera som du vill.
Btj:s 2.0-bok kommer bli ett fiasko, tyvärr!
2.0-boken som många av oss kommunicerade kring och ville ha som fri digital resurs utmynnar nu i en form av gammelmedia. Btj väljer att översätta en finsk 2.0-översikt, läs mer här.
Hur rädda btj än är om sin ekonomi tycker jag i alla fall det är mycket tragiskt att inte svenska 2.0-aktörer (slutligen) inte involverades i ett gemensamt projekt kring en sådan här bok.
Här och här finner ni de första, enkla, idéerna kring en 2.0-bok som jag skickade till kontakten på btj. Den är redan out of date vilket visar på btj:s misstag att översätta en befintlig bok. Den fördröjning detta innebär betyder att det inte är vad vi behöver exakt här och nu som redovisas.
Härmed inte sagt att finländska forskare och prakitiker inte är bra på 2.0-området. Kritiken är riktad mot btj, inte författarna eller andra 2.0-aktörer.
Nu undrar ni varför jag överhuvudtaget engagerat mig i en fysisk 2.0-bok när det finns så mycket bättre former för kunskapsutbyte. En fritt publicerad bok med vidhängande wiki där varje detalj kan diskuteras och ändras känns ju som den naturliga vägen.
Men på folkbiblioteken i dag har vi ännu inte den traditionen. Massmail är den ständiga, förödande, kommunikationsformen och man blir lika ledsen varje gång någon hävdat att de inte fått viktig information (jag gjorde t ex en personalblogg med bildspel som min chef sedan hävdade att hon inte hade kännedom om. Med en annan form av kommunikation hade detta aldrig hänt.)
Fysisk litteratur med många månader på nacken mellan skrivandet, publiceringen och tillgängliggörandet fungerar inte om det handlar om sociala webben.
Btj stoppar åter skägget i brevlådan vilket är jättetråkigt. Så många litar fortfarande till denna aktörs tjänster och kommer att välja deras 2.0-bok som sin förkovring.
Ja, jag tror en fysisk bok behövs p g a traditionalismen på våra bibliotek - men att inte knyta den till svensk kontext eller nätresurser, det är bara korkat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)