Efterlevandet av PUL gör att DIs chef sover dåligt

Nu sätter ju dagstidningarna själva sina headliners till debattartiklar men "Vi står maktlösa inför kränkningar på Internet" speglar chefen för datainspektionens resonemang i dagens DN.

Maktlöshet beskrivet från en myndighets sida är inte bara svagt utan även märkligt. När datainspektionen slår sig för bröstet och kickar iväg ansvarsbollen (med beskrivningar hur deras regelverk satts ur system) känns det ungefär lika pinsamt som när andra instanser förklarar sitt bristande resultat med samma gest; vi har inte längre inflytande över vårt eget ansvarsområde p g a ekonomi (försäkringskassan) eller lagstiftning (migrationsverket).

Oavsett ekonomi, oavsett annorlunda (ifråga om mängd och innehåll) publiceringsformer än de datainspektionen tidigare arbetat med är det föga givande att på punkt efter punkt berätta om händelser som man tycker är allmänt förkastliga eller felaktiga utifrån PULs bestämmelser. Att även ifrågasätta "samtalstonen på Internet" och tala om hur en webbplats i dagsläget skulle kunna jämföras med tryckt media (och vilka konsekvenser det skulle få), känns genant och passé. Att utgå ifrån utifrån de aspekter och regler som gäller för tidskrifter och dagstidningar är inte lämpligt, det krävs kunskap och insikt nog att stå på ett ben och förstå en ny (?) verklighet att diskutera utifrån. Datainspektionen duckar för denna och betydligt svårare frågor.

Om vi nu skulle få fler rättsprocesser. Vad ska de leda till? Vilka instanser skall ha möjlighet att ta emot alla klagomål, kränkningar och helt enkelt olämpligheter som publiceras? Vem sätter ribban för vad olika delar av Internet skall vara och hur samtalsnivån där skall se ut?

Tänk er scenariot att yttrandefrihetsprincipen (FNs deklaration, grundlagen etc) skulle tillämpas på sociala nätverksforum och att administratörer skulle ställas till svars för att de ständigt censurerar uttalanden som de anser vara olämpliga, tråkiga eller obekväma. (Betänk likväl små viktiga wikisar och sociala nätverksforum som giganterna: Yahoos nedsläckningar och Facebooks tilltag att radera bilder på ammande kvinnor.)

Att istället ägna en artikel åt orsak-verkan-förslag och framtidsscenarion från en myndighet som har så pass god insyn i den här verkligheten vore att föredra.

Inte i linje med myndigheternas tradition?

Här och nu; när diskussionernas vågor fortfarande går höga och människor oroar sig mycket över vilken insyn Internettillgängliggjord information om dem själva kan leda till måste berörda offentliga instanser diskutera med sans, välja sina ord varsamt och tala lika mycket om framtid som om nutid, lika mycket om möjligheter och framsteg som om motorsågsmassakers-mardrömmar.

Problemen med att människor döms på förhand, eller får känsliga uppgifter publicerade som de inte hade fått i s k gammelmedia är absolut viktiga frågor. Men i dreven som kan sägas uppstå försvinner alla nyanser. Slogans som "Det du publicerar finns kvar för alltid" och att man aldrig skall ge någon annan en bild på sig själv hjälper knappast i ett medielanskap i förändring. Varför bakbinda människor genom att använda ett språk fyllt av hot och onyanserade påståenden som inte konstextualiseras i det faktum att de digitala resurserna ständigt förändras. De exempel datainspektionen radar upp existerar här och nu- men bedöms utifrån gårdagens kontext.

"Det måste kosta att kränka, annars fortsätter kränkningarna, och de blir bara värre." Avslutar Göran Gräslund.

En aktiv social nätverkare blir förlöjligad, feltolkad, anklagad och t o m kränkt under sina långa digitala vistelser. I en gemensam informationsverklighet hade vi kanske kunnat diskutera nya gränsdragningar för de här frågorna. Men de myndigheter, skolor, polis och säkerhetsföretag som agerar utifrån 1998 års verklighet har mycket lite att säga oss som lever i ett stort flöde där enskilda hemplatser med allvarligt innehåll är viktiga, men snarare för stunden än för de evighets-perspektiv som oinsatta propagerar kring, blir vi uppgivna och isolerar oss i den digitala värld där andra människor förstår samma normer och deltar i samma kultur. (När skall vi orka kliva ur garderoben och ta de låga, ibland patetiska, nätdiskussionerna? Får vi ens det? Hysteri är ju mer säljande.)

Det framställs som att publiceringar på Internet är som att rista i sten: Du kan aldrig ångra dig. Inbränt i digitaliseringens landskap är du utlämnad till att din bild/information/idé eller annan persons omdöme för alltid följer dig.

Internet är ingen sten. Internet är inget träd med inkarvade hjärtan. Internet är inte heller dagens eller gårdagens radio och statstelevision. Ju fler som blir aktiva användare av nätbaserade forum i olika former desto fler kommer att ifrågasätta de felaktiga tolkningarna av kommunikation och information i e-form:

*Internet är inte vilda västern

*Internet är inte normlöst landskap

*Webben är inte en plats, en bedömbar enhet

*Webben är inte en plats där vi läser och samlar fakta, sida upp och sida ner. Få unga tror sig befinna sig i en encyklopedi när de besöker hemsidor och forum. En del vuxna tror det fortfarande.

*Elak, kränkande eller obekväm information finns kanske kvar under en mycket lång tidsperiod för den som känner sig drabbad. Det innebär inte att "publiken" behandlar informationen som att den varit tryckt i Svenska Dagbladet. Vilka skall här fokuseras på? Exemplet Karlstad som debattartikeln nämner: Vad vore den rimliga åtgärden? Att efter lång tid få bloggen släckt eller att koncentrera på de aktörer som är igenkännbara på bilder och i texter? Hur ofta säger vi; det är okej. Vatten under broar. Livet fortsätter och du skall ha kvar din självrespekt.

Slutligen

*Vilka talar om fördelarna med den utveckling som ger fler människor möjlighet att berätta, tala och ha en chans att sprida sin egen verklighetsuppfattning?

*Vilka talar om den ståndigt pågående, råa censur som råder på vår s k laglösa arena? (Snarare än bristen på denna älskade censur.)

Sov dåligt för att undergrävandet av PUL skaver under huvudkudden men du kan lika gärna rikta blicken åt annat håll och våndas över diskrimineringen, klyftorna och censuren. Det som de tongivande aktörerna inte tycks medvetna om existerar.

(Bild: dn.se)