söndag 22 mars 2009

Embodiment och transparens efter den sociala webben

Här hittar du en redigerad version av detta inlägg.
.......................................

Det är viktigt att utveckla cyborgbegreppet i arbetet för att virtuella aktiviteter och det vi kallar IRL-världen närmas i fysisk och ideologisk mening. De stora peningtransaktionerna och de djupa sociala relationer som redan präglar våra digitala rum och världar borde räcka för att jämställa mötesplatserna, men i dag är vi långt ifrån den insikten.

Även i 2.0-diskussioner saknas frågor om överskridande av världar och identiteter. Om samhälleliga band eller t o m sammanväxta platser och roller. Det saknas även frågor och diskussioner om teknologi och människor.

Genom cyborgbegreppet som praktisk och teoretisk konstruktion samt verklighet kan vi arbeta mer med de identitetsöverskridanden och radikala synsätten på de sociala forumens värden. Det samtalet hör till gårdagen och de många teoretiker som vågade tro på nätets potential åren runt millenieskiftet. När blev vi och de dessa fega praktiker utan känsla och motstånd? Aktiviteter mot bakåtsträvande har aldrig varit så viktiga som nu. Panikmoralen verkar inte ha nått sin kulmen utan fortsätter att skörda stora kapitalistiska vinster och hindra människor från att flytta mellan olika platser som skulle berika deras liv.

Casper Bruun Jensen (Phenom Cogn Sci, 2008) tittar på olika teoretikers användande av cyborgbegreppet och föga förvånande startar han i Haraways ibland svåråtkomliga texter.

Sammanslagningar och överbrygganden som cyborgtanken ger bör vara användbart inte bara som teoretisk konstruktion utan som handlings och medvetandeförändring. Jensen talar inte om 2.0. Men alla texter om cyborgs handlar om tankestrukturer vilka är nödvändiga i arbetet för en överskridande social webb. Tankestrukturen kan dock ge nya blockeringar. Jensen redogör för det feministiska ifrågasättande av cyborgbegreppet; att det speglar en manlig kropp och identitet.

Denna kritik bör bäras i minne då vi förhoppningsvis "cyborgar" 2.0-diskussionen. Ett genuslöst subjekt (?) med alla möjligheter fastnar lätt i stereotypa tankar om män som fria individer. En verklighet vi redan ser utvecklas då det är flickor och kvinnor som offer i det samhälleliga strålkastarljuset. De möjliga förövarna är däremot inte definierade utifrån sitt genus. De är ett fåtal orcher i skuggorna som snärjer jungfruliga, ovetande och oskuldsfulla hon-varelser som passerat dörrar som borde varit stängda. Som inte följt regler och inte stannat i flickrum liknande sagans törnrosainvävda värld.

Konkluderingen av Donna Haraways perspektiv på cyborgs är att de är människor integrerade med teknologier och andra entiteter. Den materiella världen har möjlighet att forma människor och tankar. Den andra grundläggande teoretikern som Jensen vänder sig till är Merleau-Ponty vars exempel på cyborgs sägs härröra både från vardagen och västvärldens medicinska situationer.

Likheten i resonemangen, menar Jensen, är att de bägge analytikerna menar att hur vi formas i förhållande till teknologin, materia etc beror på hur denna liksom den totala kulturen ser ut omkring oss. Vad betyder det för de många kulturer vi- om vi kan - är omgivna av? Cyborgbegreppet måste tills vidare behandlas efter de tankekonstruktioner som råder och prövas mot enskilda digitala rum och fysiska situationer.

Cyborgbegreppet är kopplat till embodiment genom Haraway och andra teoretiker (se Ibid). Man kan tänka sig att detta är det vackrast tänkbara ordet för en person som vill se gränsöverskridande transcyber/IRL, i en grad där man steg för steg suddar ut medvetandets gränser mellan de båda/många världarna. Motsättningarna är försvunna och våra rörelser och vår syn är inte längre kopplade till landskapens utseende, placering och form.

Endast genom att nu ta till oss möjligheten eller åtminstone de teoretiska vinsterna med att tala om cyborgs och embodiment kan vi tänja den diskussion som nu står och hackar:
*Verklighet kontra något annat.
Kontra "icke verklighet". Något påtagligt mindre värt.
Men i samtalen ägnar man sig åt låtsad icke-verklighet. Många av kombatanterna bland teoretiker, självutnämnda profeter och rättrådiga individer väljer själva att skrida över dessa gränser. Men de sätter inga jämlikhetens ord på upplevelserna och tänker bort sina känslor från handlandet.

Jensen tar också upp de omdiskuterade filmerna Bladerunner, Matrix och Terminator (Ibid). Kanske kan fantasin flöda genom dessa bilder men berättelserna handlar inte om 2.0, inte om samagerande. Kanske är Matrix den film vi helst borde relatera till. Men då avskaffa den dominerande konflikten och tala om de många uppblossande krig (mer om detta i kommande blogginlägg) vi kan se att webben används till. Men även som vi själva skapar i våra rum, samtal, genom censur och möten.

Jensen talar inte om 2.0 och den sociala webben i relation till de epistemologiska och ontologiska frågeställningar som hans resonemang skulle kunna ställa. Han diskuterar cyborgbegreppet i förhållande till samtid och redogör för att cyborg och embodimentbegreppen inte behöver ses som frigörande politiska verktyg.

Men nu lever vi i en "verklighet" och debatt där gränserna både mellan IRL och digitalt, liksom murar inom webblandskapen blir allt högre. Kan vi i den situationen välja någon annan väg än att omformulera verklighets och medvetandebegreppen? Vart är vårt sinne? Varför har det värde? Är det inte genom embodiment som vår verklighet blir hanterbar?

Genom kapitalismen blir vi alltmer påverkade av artefakter omkring oss, men även av digitala begär som bjuds i kommersiella gated communities. Platser där vi köper oss in och stänger ute andra medvetanden. Rum där vi kanske transformeras in i ett kommunistiskt angiverisystem trots att vi befinner oss i kapitalismens högborg: Disneyvärlden (i webbform Penguin club).
(Rosa fluff runt kapitalism och kommunism, en av möjligheterna till att skapa tankens förvirring eller fastlåsning i destruktiva men bekväma situationer.)

Kapitalismen har ingen moral. Det var inte en historiens godhet som vann när Sovjetimperiet föll. I cyberlandskap såväl som i vår än så länge kallade verkliga värld formerar sig krafter som inte har intresse av bibliotekens mål och mening:

*demokrati
*kunskapens maktutjämning
*lika tillgång till ord, förståelse och omvärld (trans cyber-IRL)
*yttrandefrihet

Ingen av ovanstående punkter gäller i dag i någon känd värld. Kanske är folkbibliotekens uppdrag utopiernas utopi. Men utan att bräcka meningsskiljaktigheterna och de diskurser som håller olika möjligheter och upplevelser isär, kan vi inte arbeta för allas rätt till ett 2.0-liv. Inte IRL, inte digitalt.

Om cyborgen blev vårt medvetandes norm. Då skulle vi förflytta oss utan hinder. Söka skydd från fysisk och psykisk smärta på de platser som bäst tjänar vårt syfte! Lära och leka utan att begränsas av makter som vill placera all "ondska" (ondska finns inte, bara begär, översitteri och maktens potential att take advantage och leva ut ångest och smärta genom att skada) innanför digitala portar och taggtråd som de själva uppfunnit för att hitta sitt svartvita tänkande, ett lätt sätt att förstå världen. En religion att fly till där rädsla kan bemästras.

Hur skyddar du ditt barn?

Frågan kväver varje förälder i de stunder då rädslan och ångesten sköljer över oss. Om det fanns en värld att stänga dörren till och därmed finna frid. Då skulle även jag blockera den med all min kraft.

Men att stänga digitala världar är inte möjligt och inte önskvärt. Vi vill inte att våra döttrar skall stanna i rosa flickrum och diskutera med en eller två vänner. Rummen skall vara tillgängliga och vi alla kunna passera fram och tillbaka friktionslöst mellan olika samtal, arbeten och behovstillfredställelse. Men empowerment för barn är omöjlig så länge som Supernanny och Farbror cyberskräck har makt över tanken och barnens livsvärld.

För att kunna leva medvetet i denna verklighet behöver vi kanske gå tillbaka och återanvända alla passerade postmodernistiska önskningar om överskridande av alla stratifierande hinder. Men jag tror inte att vi kommer nå långt med den strategin. Genom embodiment eller cyborg-strävanden beroende på vilken av dessa teorier (som också är en och samma) vi vill förstå kan vi arbeta vidare för friktionslöshet, verkligt förlorande av tyngdlagen men ändå alla våra "funktioner" kvar.

Detta är inget utopia. Men det är en bättre värld med gränsöverskridande godhets-kamp (godhet finns inte, bara kärlek och empati). Ett arbete som efter nedrivna murar når ett annat tillstånd. Den transparens med omvärld, kropp, rörelse och tanke jag vill leva i.

2.0 är är en vilja, en ideologi och en demokratisk utveckling som kan ge oss möjlighet att arbeta för ännu radikalare och samtidigt mjukare tillstånd. Men i så fall måste vi släppa fokusering på inramningen, artefakterna, verktygen vi använder för att bli, åtminstone till synes, deltagare i 2.0. Men den sociala webben är något annat och du eller dina institutioner är inte där utan förändrad värdegrund, vilja och ideologiska ställningstaganden. Sociala webben är tanken och viljan, inte funktionerna vi använder och stirrar oss blinda på.

Förbi 2.0 finns en mer lätthanterlig semantisk webbvärld. Men inte heller den ger oss transparensen, den måste vi själva skapa genom tankens förändring. Tyngdlöshet.