måndag 9 mars 2009

Kommentarer om Lindbergs visioner i BBL 1

Något sent kommer här ett par tankar om "vår" generalsekreterares funderingar i BBL 1:

Observera: Lindberg underbygger sina funderingar och ståndpunkter med olika källor. I en del av hans resonemang väljer jag att inte anknyta till ursprungskällan.

Att Lindberg vill hitta kärnverksamheten, eller i varje fall väcka diskussion om den förankrar han först i antagandet att orginalitet, den viktiga verksamheten som gör oss unika kan säkra vår konkurrenskraft.

Att tala om att man ska ta reda på vad man är duktigast på är väl för oss alla ett tufft uppdrag i en biblioteksvärld som trots all konservatism även innehåller kreativt barn- och ungdomsarbete, integration mellan litteratur och övrig kultur liksom upplevelsebaserad verksamhet som Malmö stadsbiblioteks utmärkta initiativ med att låna levande böcker/låna en fördom. Skrivarverkstäder och kvällsaktiviteter med byggande av sociala forum eller spelmaraton där man prövar och diskuterar teoretiska aspekter kring varför datorspelande är så bra och att arbetsgivare i framtiden kommer tycka om den arbetskraft som lärt sig samarbete, ledarskap och snabba beslut genom t ex WoW kanske också förvirrar. Varför? Jo för att lärandeformerna och de pedagogiska grunderna i dag kan se annorlunda ut och bidra till bibliotekets mål med livslångt lärande, ett mål som Lindberg också lyfter.

Ofta saknar målbeskrivningar skriver Lindberg också. Svaga bibliotekschefer bör här ta ett stort ansvar eftersom de i sin ovilja att hamna i konflikter och diskussioner eller faktiskt agera som beslutsfattare inte stakar ut vägen för den lokala verksamheten. De perspektiv Lindberg lyfter om hur viktigt det är att tänka på att vi har ansvar att nå ut till alla medborgare oavsett deras förutsättningar återkommer här. Kanske känner biblioteken problemen med tynande resurser. Men varför hittar man då inte effektivare och mer kreativa former för uppsökande? Varför betyder uppsökande leverans av en bok? Kan man samarbeta med hemtjänst? Erbjuda även psykiskt sjuka hembesök (i högre utsträckning)? Uppsökande är också ett ord som borde få ny innebörd. När/om vi samarbetar och vägleder användare på sociala forum, via e-post eller chatt. Är det inte uppsökande? Att ute i digitala rum ta kontakt med föreningar, yngre och äldre människor?

När uppdaterades formerna för boken kommer? Kulturrådet pekade någon gång på att verksamheten sett ungefär likadan ut i 50 år. Är det möjligt att biblioteken, bibliotekarierna och funktionshindrade låntagare inte förändrats på den här tiden? Varför satsar man så mycket på skönlitteratur och så lite på e-resurser för äldre och funktionshindrade?

Fler medier får inte innebära att man bortser från formulerandet av en kärnverksamhet menar Lindberg. Det är ett riktigt antagande men frågan är om inte de ökade antalet goda medierna för lärande och kultur bör förändra och omdefiniera våra arbetssätt? Frågan om att en osäkerhet i vad som kännetecknar bibliotekets uppgift i jämförelse med nätbokhandlar, ändrade medievanor, Internet, google och ny teknik, som Lindberg också pekar på tycker jag är mindre problematisk. Ingen av nämnda verktyg eller verksamheter försvagar vår ställning annat än om vi är dåliga på att marknadsföra våra institutioner och tjänster.

Unesco/IFLAs mål om att kunskap och information skall vara lättillgänglig gynnas ju av ovanstående branscher, sökmotor etc. Men bara om vi problematiserar dessa tjänsters och företags innehåll och drivkraft. Det viktiga målet som Lindberg lyfter om att slå vakt mot kommersiella påtryckningar gäller ju samtliga ovanstående "förändringar". Googelfieringen av samhället är också bibliotekens uppgift att arbeta för att synliggöra. Ändrade medievanor och dessas tendens att ibland flyttas okritiskt från en kanal till en annan bör också få en plats i resonemanget.

Att inte utöva ideologisk censur av samlingarna är kanske en förenklad målsättning. För vad gör folkbiblioteken i dag? Det behövs inga bokbål. Bror/syster duktig finns alltid där och väljer/väljer bort. Obekväm kulturrådslitteratur når aldrig hyllan och btj-recensionerna har växt in i bibliotekariers hjärnor så de blivit en form av sanning, en bibel för inköpen. Är det mångfald? Nej. Är det censur? Ja, normalitetens och genomsnittlighetens censur.

I Lindbergs artikel tas också den viktiga aspekten upp att alla skall nås oberoende av t ex klass och funktionshinder samt att vi i Sverige ser hur läsförståelsen och biblioteksbesöken minskar. Kan vi med denna vetskap tycka att vi fyller folkbibliotekens uppgift? Lindberg talar om tillgängliggörande av information och kunskap. På vilket sätt lever vi upp till detta och knyter kontakter med hela samhället när vi i så hög grad stannar inför våra portar och räknar besökare samt utlån?

Att bygga sociala nätverk och se hela samhället med alla dess spridda och segregerade grupper skulle kräva mycket bättre utväderingsmetoder men framför allt en stor attitydförändring hos bibliotekarierna: Demokrati och jämlikhet skall sitta i vår ryggrad (Lindberg använder även han dessa begrepp). Vad betyder det då att verka för demokrati och jämlikhet? Att uppmärksamma hur olika IKT tillgängliggörs beroende på kön. Hur stereotypt bibliotekarier arbetar med litteraturförmedling när de tänker i pojk och flick-uppdelningar av litteraturen istället för att bland olika resurser och göra fantasyflickor och pojkar lika intressanta genom att knyta dem samman via samtal och sociala nätverksforum eller digital storytelling.

Men demokratibegreppet är kanske det mest tragiskt bortglömda i vår verksamhet: Någonstans i bakhuvudet finns folkbildningstanken men ansvaret att bygga broar, knyta kontakter och vara synlig i alla delar av samhället. De initiativen lyser med sin frånvaro i dag. Som jag tidigare skrivit om måste man som lokalt bibliotek våga fatta beslut om att man skall arbeta inkluderande och gränsöverskridande, stärka lokalbefolkningens möjligheter och föra ut sina tjänster till de socialgrupper som kanske efterfrågar dem minst men behöver dem mest.

Demokrati kan också betyda att man skapar studiecirklar eller sociala nätverk via communitys i s k socialt utsatta områden för att skapa kanaler för informations och kunskapsutbyte. Men även för att stärka stolthet och medvetenhet om rättigheter.

Lindberg nämner konsumentupplysning, turistfrågor och företagsservice som möjliga initiativ på bibliotek. Dessa frågor bör man vara försiktig med. Vad händer med servicen till turisterna i kommunen om bibliotekarier och assistenter plötsligt är turistanställda? Hur duktiga är vi på att "sälja" kommunen? Vara mycket snabba och positiva i vår service och tala inspirerande om platser som vi kanske inte besökt eller har kunskap om? Denna yrkesroll ligger långt ifrån bibliotekariens berättande och resonerande attityd och vilja att kommunicera kring kunskapsinhämtningen och valet av information. Turistbyråer säljer kommunen, bibliotekarier är demokrati-arbetare. Likhet?

Vad gäller konsumentupplysning krävs noggrann utbildning och självsäker pesonal. Inte heller dessa uppgifter tycker jag hör hemma på folkbiblioteken som fast verksamhet. Man kan istället ha tillfälliga besök och utställningar med konsumentupplysning. Att göra bibliotekarier till anställda inom kultur, turism, fritid och praktiskt småplock är samma sak som att säga; vi skiter i er utbildning och er expertis. Exemplet är inte taget ur luften. Jag har tillbringat timmar i informationsdisk på biblioteket med att reda ut nycklar och hallbokningar, fritidsuppgifter, under mina s k infopass. Vad är då biblioteks och informationsvetenskap? Allt och inget. Lindberg har rätt i att man skall söka efter en kärna men jag skulle hellre vilja kalla det för bibliotekariens själ, kunskap och patos.

Lindberg skriver om tillgängliggörande av många olika resurser och ser ingen motsättning mellan virtuella bibliotek och fysiska. Det är en bra grund att utgå ifrån men även teorin måste in på banan. Att använda alla delar är praktik och en vilja att finna bra media. Men informationsverkligheten har ju ställts på huvudet de senaste tio åren. Vi kan inte längre okritiskt tro på tankarna om att samla. Vi kommer fortsätta göra det i dag och i morgon. Stå med våra dyra betaldatabaser och berätta om deras förträfflighet. Men inom kort träder vi in i en verklighet där 2.0 och den semantiska webbens verktyg möts. Då kommer vi kunna skapa verktyg som klargör (i någon mån) för användarna vilken typ av information de återvinner och vad den hämtas ifrån.

Tittar man på projektet TING i Danmark är det lika självklart att använda Ebsco som Myspace. I en genialisk lösning skall man klara att presentera en mängd olika sökresultat för användaren relaterade till varandra men hämtade från gemensamt skapade källor och de vi kallar kvalitetsgranskade.

Ett användarvänligt gränssnitt på det och (hoppas jag) inom en snar framtid semantiskt stöd i sökningarna så har vi en revolution som kommer göra biblioteksbesöket så mycket mer givande...

Av denna orsak håller jag inte med Lindberg om att 2.0 är ett sätt för folkbiblioteken att med ny teknik förfina den kärnverksamhet man nu har. 2.0 är ideologi. En ny syn på kunskap, samarbete och fritt flöde av kunskap och information. 1.0-samhället som de flesta bibliotekarier lever i består av bokhyllor och tidskrifter eller digitaliserade arkiv. Någon publicerar- du läser. I 2.0-världen är man inte nöjd med detta. Vi talar, diskuterar, jämför. Bidrar med pusselbitar och respekterar såväl auktoriteter som amatör-entusiaster.

Personer med specialintressen eller behov möts och delar erfarenheter som de aldrig skulle finna i någon bok eller databas. 2.0 är en revolution, inte mindre än så. För folkbiblioteken kommer detta vara en chock när verkligheten slutligen kommer i fatt dem. Att man inte nöjer sig med att besöka och leta utan vill delta. Minabibliotek.se försökte bygga sin webbplats med en del 2.0-verktyg. Jag gissar att det är dessa Lindberg refererar till. Men "nya" verktyg är inte detsamma som att ändra arbetsmetoder och inställning till låntagare och informationsresurser. Det är dessa insikter som Umeåregionen saknat och som kommer innebära pengar i sjön inom ett par års tid när vi måste integrera såväl open source-verktyg som diverse kommersiella aktörer i vårt arbete med gott e-arbete. Att skapa ett eget litet community utan kraftfull grund är också dödsdömt... Sorry Umeå, ni ligger ju trots allt i framkanten och jag klagar!

Åter till ett påstående i artikeln: Standardisering och utvecklade metoder för att ordna är viktigt. Ja och nej. Det finns teorier om att den semantiska webbens utveckling kommer att kunna ta över stora delar av vårt pillande med ofta undermålig metadata. Bibliotekens klassifikationssystem kommer självdö, därför hoppas jag att vi slutar ödsla kraft på dem och diskuterar om Dewey eller SAB ska användas i Sverige. Kära kollegor, inga normalt funtade människor- och speciellt inte 2.0-användare, kommer i längden acceptera dessa s k expertsystem som gör att låntagarna känner sig små som myror i förvirrande digitala eller fysiska landskap. Tillsammans kan bättre och öppnare system skapas. Det ena flyter in i nästa som kommunicerar med det tredje. Våra slutna system var kanske roliga för nördiga katalogisatörer. Men det är bara att inse: Vi lever i en ny tid... Med en annan ideologi. Information är inte sanning. Information är olika personers bilder och verkligheter. Upplevelser som bygger pyramider av kunskap där vi kan trivas och finna samhörighet. Boken eller snarare berättelserna dör aldrig. Det behöver vi inte bråka om någonsin mer. Men formerna för berättande, skrivande och skapande demokratiseras och det är sorgligt att biblioteken är så ointresserade av det.

Vi måste aktivt tillhandahållanda och inte vara en passiv organisation skriver Lindberg. Javisst! Och just därför måste vi marknadsföra oss som den breda kulturinstitution vi är och berätta att de tysta rum med bokhyllor som befolkningen sägs vilja ha tillhör gårdagen. Att dessa konservativa åsikter dominerar beror på oss själva. Vilka bibliotekarier och bibliotekschefer är visionärer som sprider sina idéer utom och innanför organisationen? Som överraskar besökare, barn och vuxna. Som ser till att verkligen utföra service?

Jag och Lindberg delar oron för de digitala klyftorna! Lindberg pekar t ex på att alla våra användare ska ha tillgång till digital information. Förutom detta och frågorna om den olika fysiska tillgången till IT för barn och vuxna bör vi följa såväl nationell som global utveckling. Informationen flödar från nord till syd. Från kommersiella aktörer till allmänheten. Ett aktivare 2.0-arbete kan vända den här utvecklingen. Men första steget här och nu är att de lokala biblioteken avskaffar sin löjliga förbud och glädjs av unga besökare med inlines på fötterna. Att man drar ner alla lappar om datorregler och slutar registrera människor för att de utnyttjar sin demokratiska rättighet att låna en nätuppkopplad dator!

Yttrandefriheten skall värnas, fortsätter Lindgren. Här kan jag spontant känna att vi som verksamhet är dåliga på att blanda politik, eget skapande och kultur. På biblioteken bör det finnas författare, studiecirkelsledare, musiker och bibliotekarier som bygger bloggar och sociala forum med barn. Att ha riksdagsledamöter på besök är väl utmärkt, men rama in evenemangen så de syns och hörs. Varför kan inte en sosse spela gitarr och en annan hålla brandtal?

Stärkt infrastruktur för digitala tjänster berörs i artikeln och i UNESCO/IFLA-manifestet. Hur skall man kunna leva upp till detta när pengarna får rinna ner i medieinköpen men inte i kassan för IT? När bibliotekarierna kurar skymning med högläsning med inte kopplar ihop fjorton datorer och skapar ngt tillsammans? Varför alltid uppträdande och publik? Har ingen läst Dario Fo eller talat om gatans teater?

Att biblioteken skall vara platser för kunskap, socialt liv, information och kultur kan vi nog enas om. Men då måste vi bli mycket mindre noggranna med regler och för att vara tjatig- avskaffa förbud. Ett flödande socialt vardagsrum måste innebära att folk kommer- som de är och välkomnas, inte uppfostras. Mötesplats i det sociala rummet. Att här utnyttja tillfället med att arbeta lokaldemokratiskt verkar väl vettigt? Samla folk, ha en fin fikaplats och en massa soffor, kuddar och datorer... Släpa sedan dit en massa olika typer av specialister och politiker varje vecka. Men lägg ner tanken på informationskontor. Vad är biblioteken om kommunen inrättar informationskontor? Då är vi åter bokrum.

Angående mätmetoder och nyckeltal som är viktiga för att mäta om man gör bra saker för användarna som Lindberg diskuterar är väl det största problemet managementprofeter och enkelriktade bibliotekschefsskallar som väljer kvantitativa framför kvalitativa verktyg för att bedöma sin verksamhet. Att man vid problem med utvärdering väljer aktiv omvärldsanalys där man försöker snappa upp vad som är attraktivt istället för att använda djupa mätmetoder som Lindberg redogör för och sedan frågar sig om detta betyder tillfälliga trendkänsliga satsningar istället för långsiktighet, tror jag analysen är helt felaktig. Biblioteken sysslar med navelskåderi. Om man tog till sig en enda liten trend i Oxie, Bromölla, Broby eller Osby skulle jag bli lycklig och överraskad. Bibliotek är bibliotek. Varför behöver vi veta vad de där ute sysslar med? Vi samlar, sorterar och städar.

2 kommentarer:

Niclas Lindberg sa...

Se där - det ligger inga ljusår mellan oss, även om vi ibland tar våra avstamp från olika ställen och ibland landar lite olika. Det som slår mig är att vi kanske mer har olika tidsperspektiv och olika uppfattningar om hur, när och hur snabbt förändringar av attityder och verksamhet kan och bör genomföras. Jag kanske är anningen mer reformistiskt lagd och du kanske aningen mer ivrig? Och det är väl ok? Båda "krafterna" kanske behövs?

Lina Z Y sa...

Ja, själv känner jag mig "närmare" Svensk biblioteksförening sedan du började blogga. Smart drag.