Framtidsförutspåelser

I artikeln Futurism and libraries tas många av de påståenden om bibliotekens hädanfärd som vi kanske vant oss vid. Ett par av dem Walter Crawford nämner är:

*Allt kommer digitaliseras, så varför ha en boksamling?
*Bibliotekarier har en bra framtid som informationsspecialister
*Barn läser inte böcker, so we are doomed
*Google finns så varför ha bibliotekens referenssevice?
*Om biblioteken inte uppfinner sig själva på nytt kommer de att försvinna

Crawford menar att de tvärsäkra uttalandena ofta kommer från personer aktiva på fältet. Han menar också att nästan alla framtidsförutspåelser är enkla, så även i biblioteksfallet.

"Death of the libraray" påståendena, skriver författaren, missar ju bl a faktumet att The library inte existerar. Varje bra bibliotek är unikt och välförankrat i sitt omgivande samhälle. Detta talar emot tanken på bibliotekens hädanfärd skriver C.

Om framtiden säger Crawford istället att vi alltid kommer behöva fysiska bibliotek för en del tjänster. Vi kommer dock att fortsätta se stora förenklade slutledningar och påståenden om bibliotekens förlust p ga ekonomisk stagnation och liknande. Teknologi och media kommer att fortsätta interagera och omskapas på många sätt. Fler medier kommer att bli resultatet och inte färre, utan en större mångfald av berättelser kommer att skapas, inte färre. De tryckta böckerna kommer således alltid att ha sin plats i biblioteket och vara del av kärnverksamheten.

Att alla bibliotekarier dock måste förbereda sig på större komplexitet, det visar artikelns sammanfattningar. Nya tjänster skall inkorpereras som samlande och bevarande av elektroniska resurser liksom arbete med upphovsrättsfrågan.

En del av artikelns domedagsexempel tycker jag dock är intressanta. Vi är nu inte i ett läge där förstahandsvalet särskilt ofta skulle vara att avskaffa "boksamlandet". Men att detta bör minska i betydande omfattning till förmån för att man satsar mer pengar på utåtriktat arbete såväl som arbete med digitala resurser, det bör vara självklarheter- men är det naturligtvis inte. Folkbibliotekens arbete kan liknas vid en religion där den som talar emot är en slags ofrälst som missuppfattat det högstående uppdraget: Att samla och sprida böcker. Vilka bibliotekarier kommer att ändra medieanslaget till förmån för andra aktiviteter? Troligtvis få. Här och nu ropar man ju hela tiden på större medieanslag oavsett hur fulla hyllorna är.

Men samtidigt kan man vara optimistisk och tro att påståendet om ungas flykt från biblioteken inte kommer besannas.

Vad är det som säger att verksamheten skall lägga ner för att barn läser mindre? Vilken barn- och ungdomsbibliotekarie kommer att över tid fortsätta sitta på sin röv och göra mycket på samma sätt som de alltid gjort: De bibliotek som drivs bra med kompetent personal kommer inte alls förlora barn och ungdomar som användare.

Bra bibliotekarier bygger en bra framtid för verksamheten skriver artikelförfattaren och där någonstans bör diskussionen landa. Visst är det ett enkelt påstående men om vi omsätter det i praktiken ställs stora krav på just "att uppfinna oss själva på nytt" (Ibid). Vilket Crawford då inte håller med om. Men hur omvälvande är det inte för en bibliotekariekår att sluta skola in generation efter generation i en sjuttio eller åttiotalsmodell när vi befinner oss i en medieverklighet som knappt har något gemensamt med de passerade årtiondenas.

Dåliga lärare håller samma lektion för olika klasser under många års tid. Strax sitter hela raddan exempel i huvudet och den som skall arbeta med ungas lärande blir sin egen papegoja. Ungefär så dåligt fungerar många bibliotek. Det gör ont att se. Men ännu värre är den förnöjdhet som råder: Vi gör rätt, vi ser oss inte omkring efter andra alternativ. Det enda som saknas är mer pengar för att göra samma sak men med dyrare inramning.

Men de som förebådar vår verksamhets död har mycket liten respekt för den samhällsinstitution och den yrkeskår som jobbar med literacy i olika former och därmed demokrati och yttrandefrihet. Crawford har väl inte rätt? Vi deltar väl inte i att nedvärdera oss själva på det sättet?

Nej, men snarare är vi för tveksamma till förändringar och saknar entusiasm för att förändra utifrån samhällets nya utseenden, för alla användargrupper. Generation efter generation ser inte likadan ut. Medierna gör det inte heller. Så vad väntar ni på? Lugn och ro? Att ingen mer skall komma och störa er dagliga rutin-lunk, den som ätit sig in i hjärteroten.