Många och inga 2.0-regler

Många råd ges om hur man skall bete sig på bloggar, forum och i andra, mer omfattande, digitala världar. Ibland är det läge att dra på smilbanden vid läsning av såväl dummies-böcker som teoretiska skärskådningar av 2.0-beteendet.

Det som är intressant är att förståsigpåarna och rådgivarna är lika många bland ickeanvändarna, korrektanvändarna och panikpubliken.

Panikpubliken och föreläsarna har vi talat om flera gånger, nu kan jag rekommendera Elsa Dunkels inlägg om den frustration många känner inför dessa domedagsprofeter.

*Med de korrekta användarna menar jag de som har termer för allt och inte låter inspiration flöda och släppa de krafter som är möjliga lösa. Istället lär man sig minutiöst de olika verktygens funktion för olika aktörer enligt någon slags 2.0-uppslagsbok med normer och regler. I denna finns uttryckliga direktiv om att inte blanda teman på bloggar, att vara korrekt och plocka bort allt identifierande om den proffessionella bloggarens privatliv. I en del av dessa läger är man också, i likhet med ovanstående grupp, "försiktig" med bilder.

Fokus tycks ligga på verktygen- en sjuka i biblioteksvärlden, trots att många samtidigt uppskattar - men kanske inte så ofta uttrycker - att det är positivt att gränserna suddas.

Hur ska vi kunna leva i digitala landskap som om allt vore The Sims: Pissa nu, sov nu, gå där men tala inte här. Second life och WoW - hur suddade är inte gränserna? Åtskilj; dagboksbloggar, sjukdomsbloggar, yrkesbloggar, kattbloggar och företagsbloggar. Skaffa olika publik, var inte en människa.

På sociala forum postar man inte länkar som avslöjar ens identitet. Tillit finns inte, bara en fantastisk samvaro som aldrig får stiga över de streckade linjerna... Du och jag - vi. Som kan bryta förutbestämda mönster hämtade från den gamla världen.

*Ickeanvändarna är de som inte bloggar, inte nätverkar och inte förstår behovet av det digitala arenorna.

*Panikföreläsarna vet ju in i minsta detalj hur farligt allt är och kan anmärka på alla farliga beteenden man ägnar sig åt. Nätet är inte en arena för offentligt agerande, men det är inte heller en plats för förvrängd anonymitet: Det är falskt och lurendrejeri. Varför gör myndighetssamhället inget åt de här falska spelen?

Träffa människor IRL som man mött på digitala forum: Det är ju helt uteslutet, man vet aldrig vad som kan inträffa. Samtidigt som man predikar detta för de unga flödar marknaden för nätdejting och påföljande fysiska intimiteter. Att vara barn eller ungdom är helt enkelt skitfarligt.

*De korrekta användarna har fina bloggar och deltar i korrekta sociala forum. De använder 2.0-aktiviteterna i första hand för att radda upp de nyheter de tycker är relevanta på sina bloggar samt samlar länkar som de osjälviskt delar med sig av. På arbetsplatsen kanske de föreslår ett 2.0-verktyg för kommunikation. Här förstår man problemen med att vara intressant, penetrerande (det måste finnas ngt annat ord!) och kontextualiserande. Dock väljer man den mest avskalade tonen möjligt. (En bra idé är kanske att ta bort kommentarsfunktionen så att 2.0 blir en 1.0-nyhetsstjänst igen.)

*Ickeanvändarna har flest åsikter (gissningsvis) och kommentarerna haglar om olämpligt beteende, anmärkningar på bloggbeteenden och stort engagemang i att föra digitala Klint-bergare vidare. Paniken står som spö i backen när en bloggare talar om det mest förbjudna; psykisk ohälsa eller dålig ekonomi. Det passar inte in i medelklassvängen man bör tillhöra.

Några kunniga personer väljer i alla fall att vara helt korrekta och göra de flesta i de tre grupperna till lags. Andra beter sig oortodoxt och skriver

inkasso

ätstörning

arbetslöshet

dubbelarbete

fylla

besvikels/bitterhet

och

yrkesidentitet

akademiska texter

yrkespraktik

fältarbete

på en personlig (biblioteks)blogg. Logiken bakom detta är denna: Läs, eller skit i det. I ett flödande landskap finns alltid något för dig- även om den svenska biblioteks- bloggosfären fortfarande är fattig. Men det finns ju amerikanska alternativ...

En ideologi skulle kunna se ut så här: Det privata och offentliga skulle kunna mötas i 2.0, inte bara genom avatarer med olika identiteter, problem och intressen. Det skulle också kunna finnas fler Linda Skugge-individer om spyr ut galla över livet ibland och senare fångar en liten detalj som "alla" andra missat.

En bibliotekaries bikt: Ja, jag blir full. Ja, jag är ibland stressad över att ha två kids, ja jag har gått i behandling för ätstörning, ja, min ekonomi gick rent åt helvete under min tid på Idunkliniken, ja, jag är ledsen för att jag sparkades från det jobb där jag "gav allt", ja, jag är en skitbra bibliotekarie, ja, jag älskar mitt yrkesval, ja, jag är en analytiker som oftast uppskattas som föreläsare, ja jag är bra på att arbeta med ungas och min egen nätanvändning.

Jobbigt? Det finns många korrekta alternativ. "Byt kanal". Var fjärde vecka ungefär skriver ju biblioteksbloggen något intressant och jag kan lova att de inte har några offentliga feministiska idéer om nakna kvinnokroppar och ätstörningar.

Det här är inte tänkt som en PR-kanal med glitter och pling-plong. Kanske skaffar jag en sådan. Det vore kul och lite ironiskt.