söndag 1 mars 2009

2.0-arbetare stämplar in

Facebook ger 2.0 dåligt rykte. Skitdåligt rykte. Precis som Lunarstorm gjorde för ett par år sedan när varje lärare som steg in i forumet för att se vad kidsen höll på med fick ett långfinger rakt upp i profilen.
Lina Z Y, just i dag


Twittrandet har snart blivit en social sjukdom i klass med facebookandet. Oavsett om magsjukan vränger sönder inälvorna finns en spykommentar utskickad eller upplagd på profilen. Barnen har somnat, barnen har vaknat, barnen har drivit mig till vansinne... På andra platser kan man prata med varandra om hur det är att leva med AIDS eller hur jävligt vuxensamhället är. Den sociala webben kan dissikeras och klassificeras enligt en fascistisk bibliotekariehjärnas logik:

Seriöst och oseriöst.
Skapande och tjatande.
Kommersiellt och altruistiskt.

Fler som problematiserar utvecklingen med ständiga triviala snabbmeddelanden i olika former är Robert W Lucky som frågar sig To twitter or not to twitter. Är det frågan om att kasta bort sin tid, frågar artikelförfattaren och alla som tvångsmässigt uppdaterar sin status/situation/befinnelseort har väl samma tanke. Luckys artikel är skriven lite "vid sidan av". Tänk om man inte känner sig delaktig, om man inte upplever "a sense of connectedness". Om ingen mottar de sociala band man "kastar ut" och bryr sig om att man bryggt sitt morgonkaffe och tankat ner alla säsongerna av vänner och gått i mål på 32 dygn?

Krönikan frågar huruvida det sociala chattrandet är en viktig, meningsfull social revolution.

Fan vet. Kanske är det mest ett pratping-pong vi ägnar oss åt. Jag vaknar, du vaknar, jag dricker kaffe, du läser en bok...

Ska man inte hellre söka sig till det gemensamma kunskapsbyggandet som skapas i mer initierade nördkretsar kring wikisar eller bloggosfärer? Bör man inte välja mindre forum som handlar om teman och gemensamma preferenser men ändå har inslag av personlighet framför att gång på gång sitta vid sin Facebooksida som har femtioelva inbjudningar, petitioner, meddelanden och estetiskt avskräckande gåvor?

När vi börjar vägra det stora facebook-engagemang som påtvingas oss av sociala normer och trender just nu, då kommer vi förhoppningsvis inte hitta ett annat forum till bredden fyllt av blandad slask som vi likt trogna socialt nätverkande-arbetare på rad stämplar in till varje dag.

Använd de stora sociala nätverksforumen till de uppgifter som de behövs, gå någonslags avvänjningskurs för att frigöra dig från resten och slipp sedan titta på foton av bebisar till folk som du inte träffat sedan 1983 då ni gick på dagis tillsammans.

2 kommentarer:

Jenny sa...

Men varför ska man måsta välja?

Tjusningen med alla medier är väl just blandningen av högt och lågt, djup och yta? Förströelse för stunden kan ju ibland vara en skön kontrast mot seriositet.

Ungefär som att man ibland faktiskt VILL se en hjärndöd hollywoodaction, i stället för den där fantastisk kritikerrosade dramafilmen. Bara för att.

Men det är kvalitén man minns, och rekommenderar till andra. Och vill komma tillbaka till. På webben likväl som på andra platser...

Lina Z Y sa...

Jo jag hoppas du har rätt.