Kanske är stora Es skolproblem att anses som underordnade de klasskamrater vilka har svårt att hinna med fem sidor i matteboken på avsatt tid. För E är långa "sitta av- dagar" ett dilemma som säkert folkpartistiska skolpolitiker skulle älska att framhålla. Barn som under mellanstadiet behöver högstadiets matteböcker, pratar och skriver engelska på en bättre och mer kreativ nivå än sina föräldrar och diskuterar för sin sak tills omvärlden måste ge sig.
Nu lever vi i en tid när förslag om profil eller elitklasser borde vara en ickefråga. Med en eller ett par avatarer i bra forum, ibland utformade av pedagoger och ibland av deltagarna själva skulle eleverna ges möjlighet att följa sin egen kunskapsstig. Att sitta bredvid varandra i skolbänkarna och antingen dela med sig eller skymma sina resultat skulle försvinna med en dator per elev. Mobilt bredband med möjlighet till kom ihåg- system och wikisar för gemensamt lärande i en klass eller på en skola skulle stärka gemenskap, samarbete och lärandenivå. Framförallt skulle den gammalmodiga modellen med fröknar och farbröder som berättar och barn som lyssnar försvinna från våra skolor. Lärare skulle istället bli tvungna att anamma det som kallas problembaserat lärande, men ta denna metod flera steg längre. Eleverna skulle inte bara ha uppgifter att själva lösa kreativt utan ansvara för hela kedjor av arbete och planering själva.
Varför är detta inte den verklighet vi ser i dag?
James Burke (i Adams & McGrindle 2008, s. xxiii) talar om äldre studenter när han skriver
When everyone gets to express their talents, what will happen to rarity value? When avatars provide every student with an individually-tailored education, what will replace the old one-size-fits-all tests which assured standards and conformity?
Men applicerbarheten på våra yngre samhällsmedborgare är oproblematisk. Tankar om att "/.../ adults are unsure how to surf the Net, children and youth are only too savvy in doing so (Kowalski et al, 2008, s. 3)." Kan tveklöst överbryggas om initiativ som det ovan beskrivna blir verklighet. Nödvändigt samarbete mellan barn och vuxna skulle leda till gemensam förståelse och uppskattning. Cyberprofeter skulle sluta anse att barnen är för duktiga på att surfa och tala kritiskt om att blyga individer finner ett större självförtroende i e-kommunikation än face-to-face interaktion (Ibid. s. 8).
Med gemensamt skapande möjliggjort genom flödande e-kommunikation och verktyg för omedelbara förslag på redigeringar skulle utvecklingen av web 2.0 Storytelling ( se t.ex Alexander & Levine, 2008, fulltext) få ett starkare genomslag. De många fördelarna för alla åldrar att skapa och dela berättelser, en nödvändighet för varje samhälle i varje tid, gör det förvånande att bibliotekarier och lärare fortfarande väljer att bedriva läsfrämjande som en isolerad företeelse med författare som en egen, auktoritativ art, prisbelönta och med en begåvning som framhålls så att barnen hämmas att själva vara skribenter och skapare av gemensamt berättande. De små häften som barn bär runt med röda markeringar i kanten och kommentarer om ful handstil borde vara ett minne blott. Vem behöver skriva fint? Vem behöver arbeta ensam- utan hjälp och stöd av e-resurser?
Barn hämmas av upplevelserna att vara svaga i olika ämnen eller tråkas till döds av att lyssna till lärare som lär ut orden för flaggstång och hund på andra språk, språk som är deras moders/fadersmål. Skolan är en fabrik där de små anpassas, formas till blivande arbetare som inte kräver individualitet och respekt för egen kunskap och behov.
Kapitalismens maskineri mal vidare. Kan ny pedagogik inte bara göra skolan till en bättre social plats med starkare möjligheter till lärande utan också stödja de ungas ibland ickefördärvade idéer och fria vilja?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar