"Kom närmare"

Namnet på BOs rapport, Kom närmare, kunde inte varit bättre. Den får mig genast att associera till barn och vuxenvärlden i digitala rum (och då främst Elza Dunkels intervjuer). Att överbrygga samtalen, lära av varandra och avskaffa de mentala barn- och vuxenborden (som en del fysiskt skapar).

Rapporten handlar inte om detta utan om att barnkonventionen med engagemang behöver införas. BO har bl a som mål i sin rapport: Kännedom om barnkonventionen och implementering, pdf, och faktiskt hur barn upplever disrespect från vuxenvärlden. Jag har tidigare skrivit om DNs, Malin Siwes, kritik mot rapporten, (i vilken jag menade att hon ställer krav på unga men inte på vuxna- i vanlig ordning således).

Mot alla rapporter kan ställas frågetecken om metoder- hur har intervjuer sett ut eller enkätstudier gått till. Har man talat med barnen om deras upplevelser eller har de anonymt kryssat svar i förutbestämda svarsalternativ? Vilken typ av kunskap söks; kvalitativ eller kvantitativ? Är det ena mer värt än det andra? Är vetenskapsrådets riktlinjer (t ex) om forskning på barn bra eller dåligt formulerade? Vilken syn speglar de på hur man ser, inte ser, barn som personliga subjekt och ingen annans "egendom"?

Hela den här diskussionen blir intressant då kritik (som vanligt) riktas mot en rapports metoder, materialinsamling och analys. Minns vilket liv det blev kring Eva Lundgren efter rapporten Slagen dam eller Masoud Kamalis integrationsrapport åt dåvarande regeringen.

Nu som då är ämnet laddat: Genus får inte bli kontroversiellt, ej heller integration och diskriminering. Att nu Barnombudsmannens rapport möter samma kritik och att man systematiskt bortser från barnkonventionen i skolan, på biblioteken, av migrationsverket m fl ligger helt i linje med BOs slutsatser, och gör det etablerade samhället provocerat. Rucka inte på våra maktordningar. Ställ inte förutbestämda sanningar i strålkastarljuset. Ifrågasätt inte vår rättrådighet.

Att säga att barn har rätt att diskutera, att vuxna måste pläddera för sin sak inför de som är yngre, det är otroligt provokativt. Ordergivning, "hålla ordning" med systematiska regler utan undantag och individualism visar hur lite tilltro man vill visa barn. Som jag tidigare skrivit: de ska formas in i klassamhället och sedan bli nya förtryckare på olika nivåer. Framförallt som nya arbetare i barnomsorg, på bibliotek och i skola.

Thomas Hamberg, kommissionär, ber i BOs rapport (Ibid s. 74) om att barnkonventionen skall integreras i myndigheters och verksamheters arbete. Varför behöver en av de välinsatta aktörerna be om detta? Jo, för att vi har inte den "ordningen" ännu.

Att försvara biblioteken i det här sammanhanget är som att ta en hink ur sandlådan och sätta den över huvudet. Eller vara de tre aporna som verken ser, hör eller talar- om kontroversiella saker utan väljer att släta över.

Bibliobuster skriver t ex i sin blogg:

En stor del av mitt biblioteksyrkesliv har jag arbetat på ett bibliotek som sätter barnen i centrum, där man har vinnlagt sig om ett barnperspektiv på det mesta, från hur man ordnar och exponerar medier till hur man bemöter barnen.

BOs rapport:
Mycket och engagerat arbete behövs för att integrera barnkonventionen i pågående barnverksamheter (BO s. 76). Varför skulle biblioteken ha ett försprång?
Barnombudsmannen ser, trots att en förbättring skett, att institutioner måste arbeta hårdare med inflytande Man måste också arbeta systematiskt för att barn ska delta i framställande av dokument som rör dem: ta fram regelsystem och diskutera arbetsmiljönm, likabehandling etc (Ibid s.78 ff) I rapporten skriver man också om hur stora variationerna är i olika kommuner och landsting ifråga om hur man tar till vara barnens rättigheter (Ibid s. 86).

Okej. För att föra den här diskussionen mer praktiskt och bibliotekariskt vill jag veta (om man nu försvarar biblioteken); hur många bibliotek väljer bort det förvirrande SAB-systemet när de erbjuder barnen litteratur? Vad betyder det att sätta barnen i centrum? Vad betyder det att ha ett barnperspektiv? Allt detta är fina ord hämtade rakt av från Biblioteksplaner eller andra "vi är duktiga"-dokument från biblioteksvärlden. Men varför är då barnavdelningarna fyllda av - inte mini-fascister utan vuxna bibliotekarier som håller ordning, röjer och upprätthåller disciplin vid datorerna. Hur många bibliotekarier har ni sett sitta bredvid ett barn och hjälpa till med sociala nätverksforum när något strular, en annan deltagare är elak etc?

Hur många bibliotek har inte gränser för antal barn vid en dator, tidsbegränsningar och sätter digitala resurser i någon slags skamvrå med litteraturen som det självklara navet kring vilket allt skall kretsa? Hur ser de ekonomiska anslagen ut? Om man skulle flytta medieanslag från litteratur till TV-spel skulle det bli upplopp på många håll. Varför låtsas som att de radikala biblioteken är normen för hur biblioteken fungerar?

Hur många anser att barnbibliotekarier arbetar för barnkonventionens ord om fri informationsspridning och rätt att ta emot information? Att langa ut skön eller facklitteratur har nästan inget att göra med dessa paragrafer att göra.

Skulle paragraf 12 som BO lyfter i praktiken kunna betyda att barnen deltar i skolans olika beslutande organ (när inte enskilda elevärenden diskuteras) eller t o m ha praktisk möjlighet att ha en röst vid beslutande? Detta är en fråga som jag lyfte på den friskola där jag satt i styrelsen. Men sådana frågor anses fortfarande som otroligt kontroversiella.

Bibliobuster fortsätter:

Däremot upplever jag inte barnperspektivet som en icke-fråga i biblioteksvärlden. Bemötande av barn var t ex just det som pilotprojektet som jag skrev om tidigare fokuserade på. Det finns också många andra projekt med barnperspektiv.
/.../
Uppdatering 1/4: Hade jag läst själva undersökningen först hade jag inte formulerat mig som jag gjorde ovan. Man ska inte slarva med att gå till källan…

Tankeprodukter, konferenser och möten mellan barnbibliotekarier i regioner kan handla om barnkonventionen. De kan också handla om hur guldklimparna får en stor del av de ekonomiska resurserna (?!). Policy-dokumenten och konferensanteckningarna är roliga att spara på, tillfälliga interventioner med "nu ska det vara kul på bibblan" är inte heller helt ovanligt. Men inga konferenser är något värda om man inte ändrar teori och praktik.

Teorin är icke närvarande. Vad betyder barnkonventionen? Vad betyder det att skapa en miljö för barn och unga som speglar denna? Regler och åter regler.

Korrekta frågor som bibliotekarier gillar- gärna böcker som de just läst, välkomnas. Men hur många kämpar för att visa sig som barnens "detektiver" som hjälper till att hitta precis det barnen efterfrågar?

(En okuvlig bibliotekarie: Upplysning närsomhelst varsomhelst, jag är en detektiv med licens att finna)

Hur många delar inte bara ut barnens första bok och ger f*n i att lägga den lilla tid man har tillsammans på att prata om hur böckerna skall behandlas med omsorg och istället talar om att biblioteket tillhör barnen och hur många funktioner det kan fylla som informations och kulturinstitution? Hur många har slutat med biblioteksvisningar där man berättar om datoranvändning i 30 minuter om dagen och tvingar in barnen i Hcf och Hcg-fack beroende av deras ålder! Inte som individuella individer som skall välja efter egen vilja, intresse och kunskap.

Bibliobusters sista påpekande: Om hon hade läst ursprungsprodukten hade hennes blogginlägg sett annorlunda ut. Vad betyder det? Att barn faktiskt inte har det bra på bibliotek?

BO vill att barnkonventionen skall brytas ner och genomsyra alla nivåer. Alla nämnder skall använda barnkonventionen och alla verksamheter skall framförallt också utvärdera resultaten av sina formuleringar kring barnkonventionen (Ibid, flertalet sidor och formuleringar).

Kulturnämnder, kulrurchefer, bibliotekschefer- ni har det yttersta ansvaret och ni tar uppenbarligen inte det. Återigen: Handlar det om rädsla för konflikter? För att nyordning skall väcka ont blod? Eller har man samma syn på barnen som personerna i praktiken:

Det är inte intressant "att närmas". Avstånd är bekvämt.

Från brytande av orientalism till digitaliseringsfrihet

Jag har länge tänkt på att skriva om krig och oroshärdar på sociala forum & världar. Vid ett par tillfällen har jag också gjort det men : Yttrandefrihet och demokrati för avatarer är den enda jag hittar nu om informationsflöden av olika typer som maktströmmar (!).

Jag har tidigare skrivit om civil olydnad och allvarligare företeelser i Second Life. Men man kan bryta ner begreppen om Internet och information warfare till att starta i ett överskridande information warfare som handlar om de "gamla maktanalyser" som gång på gång kan uppdateras eller upprepas. Dessa antidemokratiska strömningar är inte frånvarande på digitala forum utan utnyttjar de ökade möjligheterna till informationsspridning (liksom de flesta andra ideologiska inriktningar.

De rasistiska och islamofobiska hemsidorna har kartlagts av Expo för något år sedan (minns jag). Men hur stor nytta har vi av de grundläggande teorierna om rasism och sexism för att sedan analysera, diskutera och motverka dessa i digitala forum och IRL när de tapetserar varje elskåp med sina rasistiska bilder?

Futurepublic On information Warfare, Bio-racism and Hegemony as Noopolitics av Tiziana Terranova utgår från den rasistiska och etnocentristiska hegemoni som råder i Europa. Hon skriver specifikt om Orientalismen och tar avstamp i Edward Saids´s klassiska verk med samma namn. I artikeln talas om de-colonization of thought och hur västerländsk projektion avgör vad den s k orienten och "de andra" är (Ibid).

Motsättningarna mellan västerländsk kultur och det som kallas orientalism är definierad utifrån en diskursiv skapelse av vad orienten är (Ibid). Vi vet sedan tidigare att skapande av de exotiska andra (till skillnad från "vi" i västerländsk kultur) är en del av konstruktionen bakom sexhandeln i olika delar av världen- där vita män just fortsätter i kolonisationens spår och genom sina handlingar äger andra människors tillgångar och köper deras kroppar.

Många länder köper också människors utsatthet genom att importera dem för att arbeta med dåliga löner och under förfärliga förhållanden. Globalisering av kvinnlig arbetskraft betyder t ex exploatering där kvinnor flyttar över halva jordklotet från sina egna barn för att ta hand om andras, mer välbeställda.

Said skriver (hämtat från Ibid):
"/.../ all representations are constructed, for what purpose, by whom, and with what components." Frågan kan ställas i många kontexter men stannar vi i orientalismen är det intressant att författaren till artikeln skriver om behovet av en ny epistemologisk karta för att överbrygga den konstruerade/tänkta gränsen mellan orientalism och "oss". Istället krävs ett överlappande av kulturer och avskaffande av orienten som ett område för studier (Ibid) i o m att orienten i sig är en tankekonstruktion som är förtryckande.

Den västerländska kulturen som norm bryts genom artikelförfattarens och Saids tänkande. Man talar om Binary och polariserande bilder som behöver brytas. Grupper som kan bidra till detta och omtalas är konstnärer, forskare och aktivister m fl (Ibid).

Beträffande sexism och rasism som tankekonstruktioner: Många artiklar har visat på hur t ex svarta idrottsmän och kvinnor objektifierats i text och bild. Kanske är detta gårdagens kolonisation och dagens rekolonisation och rasism som vi hela tiden behöver uppdatera i våra medvetanden. Orientalism eller exotiska bilder av kvinnor kan lära oss mycket om dagens diskussioner om nätbaserade forum. Hur samma tendenser växer fram digitalt gör att behovet av trygga forum och flickors större kunskap om forumbyggande ökar. Likaså behöver vi uppmärksamma de utmanande samtal kring etnicitet som förs på forum och där man ifrågasätter just tankekonstruktioner och talar över webbens streckade linjer.

Exotiska objektifierande bilder av kvinnor från t ex Thailand till "fruar" och "umgänge"samt rasistiska nätverk har redan stark förankring i våra forum och i kommersialistiska strömningar. Samma sak gäller kvinnobilderna. Vi måste bli informationsaktivisterna som bryter föreställningarna och väljer att skapa transpersoner på nätet.

Inte för att jag på något vis vill förringa de djupa rötter rasismen och sexismen har,
men helt oortodoxt känner jag också att alla artikelns begrepp appellerar till min tidigare text om IRL-digitalt som självklar tankekonstruktion bärandes föreställningar om stort värde och litet värde. Om allvar och lek. Här finner vi också de många myter om nätverkligheten som än mer förflyttar tankens makt till IRL. Att dekolonisera tanken skulle kunna betyda att bryta dikotomin kropp-cyborg. Kolonisering av det digitala skulle i så fall förstås som alla regler, förbud och lagar som skapas kring användningen, skapar murar och förhindrar användare att nå sina olika identiteter.

Kolonisation kan också handla om vuxenvärldens bestämande av normer och värden för barnens livsvärld. Att hindra, motverka och förlöjliga digitala identiteter och ageranden kan kanske kallas som ett övertagande- en typ av kolonisation där man inte förslavar (vilket ordet egentligen bör innebära) men utövar makt över en annan värld. Både som privatpersoner och som lagstiftande organ har du denna makt. Hur skall den förvaltas? Skall den brytas?

Information Warfare är ett begrepp vars själva konstruktion talar om vad det handlar om och vi lär få orsak att återkomma till begreppet gång på gång. Motståndet mot destruktiva informationsflöden finns; Wisdom of the crowd och Here comes everybody liksom de många små politiska aktörer som väl förstått hur socialt nätverkande kan användas för att bryta de hegemoniska samtal och inriktningar som pågår i första och tredje statsmakten och riktas mot medborgarna. Även det är en del av informationskriget.

Dualismen mellan digitalt och fysiskt har inte funnits tillräckligt länge för (jag ska) ha rätt att rakt av jämföra med kolonisation och rasism med digitala landskap. Men vi kan också se hur transnationella företag faktiskt koloniserar våra webblandskap och t ex skapar en enorm ekonomisk och antidemokratisk makt i Second Life.

Tiziana Terranova visar på Saids nutida relevans men beskriver på djupet de strategier som finns för att bryta hegemoni och tankestrukturer om oss och de andra. Om de speciella och om normen för en människa.

Är det okej att stjäla det tänkandet och klassiska teorier nu när vi behöver bättre kunskapsbaser för digital förståelse? Vi är i IRL de riktiga människorna, normen och i digitala världar och rum är vi de andra, mindre värda omgivna av mytologiserande berättelser och osäkerhet kring hur vi skall bryta dikotomin. Kanske vill majoriteten av er informationsvetare inte ens göra det?

Kanske är det bättre att skapa kopior av det fysiska biblioteket och placera i gated communities på nätet. Sen kallar man det 2.0 när man där låter inloggade låntagare prata med varandra!

Många visioner möts. Antirasism, socialt inkluderande och 2.0

Något kommer ivägen för måsten. I mitt fall är det nu rasism, biblioteksverksamhet och information som blockerar tänkandet från Ståsted 2.0-tankar.

Shiraz Durranis bok Information & liberation är engagerande läsning. I hans ord finns det som saknas i bibliotekarieutbildningen: Ett klart politiskt perspektiv på folkbiblioteksverksamheten. Ett patos kring mänskliga rättigheter och socialt ansvarstagande. Något av denna ideologiska grund känner jag igen från Göran Greiders bibliotekskärlek, Joakim Hanssons beskrivning av folkbildning och Hope A. Olsons arbete för inkluderande, ickesexistisk kunskapsorganisation.

*

Tvärtemot dessa personligheters utgångspunkt präglades utbildningstiden i hög grad av en klinisk inställning till informationsresurser och biblioteksverksamhet. Managmentteori och organisation var självklart. Strategisk planering utifrån s k fakta lika så. Men frågor om social utsatthet, klassamhälle och kunskapsklyftor var studentens eget ansvar att närma sig. Studier kring rasism och sexism i vår verksamhet lika så.

*

Denna frånvaro av kunskapsbas att utgå ifrån blir påtaglig när man tar steget in i biblioteksvärlden: Hur man förändrar avståndsskapande mellan olika användargruppers behov och lyckas få kollegor att förstå att litteratur på andra språk och service till nyanlända svenskar handlar om basbestånd och inte minsta möjliga hylla (vilken parasiterar på medieanslaget som helhet.) Märklig blir observationen också när det genusvetenskapliga och antirasistiska forskningsfältet växer och influerar samhällsvetenskapen som sådan. Många kräver genuspedagogik på dagis, men vilka ställer liknande krav på biblioteken? Snarare är det nyliberaler som knorrar för att folk läser fel böcker.

*

Durrani skriver "dictator library managers" och tankarna går åter till Bivil (biblioteks- och informationsvetenskap i Lund): Uppfostran av superior informationsvetare i hård konkurrens, drillade av företagsekonomiskt tänkande. Författaren har en annan utgångspunkt; grundantagandet att man måste formulera vad som är bibliotekens sociala roll. Brittiska bibliotek riskerar att bli utslätade och McDonaldiserade med sina rutiner och lika slätstrukna inställning i alla delar. Påtagligt saknas initiativ och engagemang för att bryta utanförskap och serva andra grupper än vit medelklass. Durrani skriver att detta förhållningssätt är ”disastrous for libraries if they want to root themselves in their local communities.”

*

Man serverar samma produkt i samma form på många olika ställen, som att man har en formel för hur bibliotekens samlingar och resurser skall utnyttjas. Känner vi igen det ifråga om svenska förhållanden? Om jag går in på ett bibliotek i Dalarna eler Småland, kommer jag att reagera på annat än en liten hörna med lokalsamling? Mediesamlingen bör det se likadant ut, beroende på hur ofta man gallrar. Btj-recensionernas skugga hänger tungt över urvalet och pekpinnarna som de unga låntagarna måste finna sig i. Personalens något övervintrade och bittra blickar kanske också är slående, eller så är vi mycket bättre och mer uppdaterade än så: Garaget i Malmö, barnbiblioteket på Gotland... Än finns det hopp för biblioteksmänniskan.

*

Men åter till rasismen i folkbiblioteksverksamheten. Durrani skriver inte bara om den utåtriktade verksamheten utan lika mycket om förhållanden mellan bibliotekarier, i ledarskapet och intresseorganisationerna. Diskrimineringen utifrån etnicitet är påtaglig i alla delar av den brittiska biblioteksvärlden.

*

Den instrumentella verksamhet som är idé och initiativfattig kan kopplas även till användandet av 2.0-resurser. Vi som arbetar med dessa upplever hur kontaktytorna mellan folkbibliotek och dess uppdragsgivare och användare ökar. Vi ser också hur vi har möjlighet att vara mer lyhörda för förändringar, sociala stigmatiseringsprocesser och trender. I linje med Durranis resonemang bör därför 2.0-initiativ ge en mer osäker biblioteksverksamhet och i vår värld är trygghet det värsta vi kan hänge oss åt. Per definition så är en kultur och informationsverksamhet alltid dynamisk och därför är det förvånande hur många bekväma personligheter som befolkar våra informationsdiskar.

*

Durrani citerar Mao: no investigation, no right to speak. För oss tror jag denna utgångspunkt skulle kunna dämpa de rasistiska och sexistiska tendenser vi upplever i servicen gentemot låntagarna och på våra kafferaster. Med en så välutbildad arbetskraft bör man väl kunna förvänta sig att påståenden om den ena eller andra gruppen är väl underbygd? För vilka av oss i kunskapens omedelbara närhet vill bidra till att underminera integration och spä på fördomar? Vilken bibliotekschef vågar som synliggörande initiativ genomföra en vecka eller en månad med nolltolerans mot rasism? Återigen: Bättre att välja lugn och låta förtryckets mekanismer växa utan motstånd. De utsatta får driva sin egen kamp, vi är ju den kulturella medelklassen- sällan invandrare och arbetarklass. Ansvarstagande för ett tolerant och inkluderande samhälle? En annan dag.

*

Durrani skriver: The challenge is to develop a service that is open to all irrespective of class, race, gender, ability, age, sexual orientation, political beliefs etc. The service need to be an inclusive one, which reaches out to all who are currently excluded. Yet this task is not easy and needs careful thought and planning.

Återigen i likhet med 2.0-biblioteksvisioner så skriver Durrani att det inte finns någon guidebok vi kan arbeta efter. Att bygga ett bibliotek utan murar görs genom att lära av sociala situationer och personer som formulerar lösningar i den berörda verksamheten.

*

Durrani använder ett begrepp som jag brukar koppla till bibliotekariers arbete med barn och unga: Empowerment.

*

Det svåraste steget är att verkligen handla för att förändra. Medvetenhet om problemen är ett måste men det svåraste är förändring skriver bibliotekarien & forskaren Durrani. Ett viktigt steg är att arbeta med att "empowering the excluded".

En klumpig översättning av empowering är bemyndigande, men på sätt och vis är detta just vad det handlar om: Att inte stiga in i en grupp och ge svaren, så som man själv resonerar. Participatorisk kunskapsutveckling handlar t ex om att forskare och tidigare passiviserade informanter tillsammans skapar kunskap, letar ledtrådar och blir partners i forskningen. På det sättet har jag inte en annan person som uppslagsbok utan tyckande eller vilja. På samma sätt kan vi arbeta med unga: Det är ert bibliotek, vi litar på er förmåga, låt oss tillsammans skapa rum som vi trivs i. På förhand har vi inte svaren och de ständiga mallarna som anger hur våra resurser får användas och i vilken form våra rum får befolkas.

*

Durrani talar om exkluderade grupper utan att fördjupa sig i frågor om ålder. Istället diskuterar han empowerment utifrån en segregerad omvärld. Vi kan förstå denna som ett biblioteks upptagningsområde där individer och grupper beroende av nationalitet eller inkomst har olika rätt att tala och bli lyssnade till. Där endast krav framförda och uttryckta på medelklass-svenska uppfattas som potent.

*

Intressant är att Durrani diskuterar en globaliserad värld som verksamheten är blind för. Hans mångåriga studier sträcker sig över jämförelser mellan Kenya och Storbritannien. Fritt efter författarens beskrivningar vill jag påstå att det är en isolerad verksamhet som beskrivs där tentaklerna till omvärlden huggts av och endast bläckfiskens huvud med hundratals år av rasistiska och postkoloniala avlagringar som inte har någonstans att utmanas, styr tänkandet.

"/.../ libraries have shut themselves in a dream world of presumed superiority /.../" Kanske är det i linje med denna analys som vi ska skala av våra förväntningar på oss själva som experterna, inte kunniga bollplank som behöver användarnas idéer och kontextualisering (ända in i de heligaste delarna av vår planering). Även librarydolls-figuren sitter på samma bankett: Hyschandet står för det korrekta uppförandet i våra sakrala rum. Om vi inte hyschar eftersom det blivit en klyscha; då väljer vi att klaga på fika, mobiltelefoner eller inlines. Kurragömma bakom hyllorna? "Detta är ett bibliotek!" vilket betyder håll käften, sitt still. Vid sidan av kunskaps-överhöghet tror jag Durrani syftar till kulturellt kapital, umgängesformer och etnocentrism när han beskriver självgodhetens apostlar utrustade med skygglappar.

*

Han menar att brittiska bibliotek inte följer med i utvecklingen, förändras efter sin samtid och engagerar människor i att ifrågasätta och förstå sina sociala roller i samhället eller se sin nations plats i en globaliserad värld. Bibliotekens uppgift är nu att vakna ur sin djupa socialt frånvarande verksamhet- isolerade från den omgivning de är satta att serva menar Durrani.

*

Läs också min bloggpost Trafficking-snäckor, negerbollar och rasism i biblioteksarbete.

Barnkonventionen ställer stora krav på bibliotekarier

Man måste inte piska barn (som i Beatrix Potters bok "The complete adventures of Peter Rabbit", just nu aktuellt med film om hennes liv: Miss Potter) för att tysta dem. Istället kan man passivisera dem genom att se till att de verktyg och resurser som de behöver inte finns tillgängliga för dem. Skapa avgränsade rum. Berätta att andra vet bäst...

Artikel 13
Barnet skall ha rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att oberoende av territoriella gränser söka, motta och sprida information och tankar av alla slag, i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig form eller genom annat uttrycksmedel som barnet väljer.

Hör ni? "Som barnet väljer", "sprida information"! Hur lever vi upp till detta? Folkbiblioteken borde spika upp den här konventionen och rannsaka sin verksamhet utifrån den...

Lite bakgrund: Elza Dunkels bloggade under bloggers unite för mänskliga rättigheter - om childism. Begreppet känns viktigt för alla som arbetar med barn och unga. Speciellt viktigt bör det vara för biblioteks och informationsvetare som arbetar för allas rätt till det fria ordet, information och kunskap.

Det är många som uppmärksammat barns ställning t ex bell hooks. Men inte många problematiserar frågan om ålder i relation till makt och konstruerande av förväntningar.

Om Childism skriver John Wall i Journal of the American Academy of Religion (abstract) att perspektivet "schould inform and challenge our deapest assumptions about humanity." Det är ju en bra utgångspunkt. Tro, vetande, kunskap, miljöförstöring, all form av planering och tänkande- hur förhåller det sig till olika "grupper". Jag har tidigare bloggat om maktperspektiv, antidiskriminering och folkbibliotek, se bl a Aktiv antidiskriminering, IKT & folkbibliotek samt Ageism provocerar. Vart vill jag då komma här och nu?

Jo Ageism är begreppet man kan använda för att innefatta förtryck mot olika generationer. I dag diskrimineras unga och gamla. Med begreppet childism fångar vi inte att det handlar om olika skeenden i livet då vi särbehandlas p g a vår ålder.

Bourdieu skriver om hur vi tillskrivs olika förväntningar och hur det därmed skapas en viss yta av handlingsutrymme. Unga tillskrivs visst kunnande och kompetenser. Men genom att göra detta reserverar man desto fler fält av kunnande för de äldre generationerna och konstruerar deras möjlighet att göra anspråk på makt och olika positioner utifrån just ålder.

På folkbiblioteken arbetar vi aktivt med barnens lärande och kulturella upplevelser. Men vi borde ta lika stort ansvar för att bemyndiga, stärka och visa på verktyg för att barn skall kunna agera självständigt. Empower är det självklara begreppet. Arbeta för att barn skall veta att deras åsikt är något värd men arbeta också praktiskt med att deras åsikter skall kunna synas och höras utan att filtreras av vuxna! Öppna våra webbplatser för barnen. Sluta ha åldersgränser på communitys som borde vara öppna för alla! Ge inte barnen sämre IT-tillgång än vuxna på biblioteken! (Och sänk myndighetsåldern till 16. Fast det är ju inte folkbibliotekens ansvar att lobba för... Utan ett uppdrag för oss alla som ser att individualiteten alltid överskuggar ålder, kön, klass och etnicitet!).

Lättillgänglig IKT för alla barn och unga. Det är en bra start för att leva upp till barnkonventionen.

Ageism provocerar

I dag föreläser jag i Vellinge för barn och skolbibliotekarier (lägger upp en slideshow här snart). Min puls är alltid på max vid dessa tillfällen när det är kollegor jag skall möta. Under en period har jag mest föreläst för pedagoger och skolklasser. I dessa situationer känner jag mig mer självsäker och öppen. Pedagoger i grundskolan har ju en annan kompetens än mig och det blir självklart att mötas i dialog och att ställa frågor till åhörarna. Schysst att då kunna säga ”Jag har uppfattat att läroplanen brister på de här punkterna, stämmer det?” Och få en massa inlevelsefull respons.
Inför kända eller okända kollegor är situationen en annan. Vi har samma kompetens och verkar inom samma område. Vi omfattas alla av motsättningar och diskussioner kring webb 2.0, bibliotek 2.0 och ungas nätanvändning. Här funkar det inte på samma sätt att fiska efter åhörarnas kompetens. Vi är så inne i dessa diskussioner att man alltid riskerar att hamna på (engagerande) stickspår eller att jag går i fällan att för hårt försvara något perspektiv som är viktigt för mig.
I och med min bakgrund som politiskt aktiv i bland annat feministiska kretsar så är det självklart att ta med olika typer av maktanalyser i alla sammanhang. Sen jag började arbeta med barn och unga är ålder den främsta sorteringsmekanismen som jag skjuter in mig på. Att så mycket förväntningar och förförståelse är kopplade till en persons ålder hindrar oss ofta från att se och ta till vara ungas kompetens och överbrygga klyftor mellan generationer. Sällan blir detta så tydligt som när vi diskuterar nätanvändningen. Starka tankestrukturer och diskurser avgör hur vi arbetar med ungas nätkompetens och vilka delar vi tar till vara och vilka vi avvisar.
För något år sedan när jag var mycket frustrerad över hur dåliga folkbiblioteken är på att ta till vara den resurs som sociala nätverksforum utgör så skrev jag en projektplan (”Att tillgängliggöra informations- och kommunikationsresurser, ett projekt för unga på folkbibliotek”) kring hur man kunde börja förändra den här situationen. Jag fick en del respons och positiv feedback från ett par länsbibliotekarier som arbetar med barn och unga. Men när planen lades fram lite mer på allvar, tänkt som ett samarbete mellan tre regioner så satte chefen för Regionbibliotek Skåne stopp. Resonemangen kring varför var väldigt otydliga men efter att ha varit ute och föreläst i mer än ett år om ungas nätkompetens inser jag att det antagligen är mina maktanalyser som sticker mest i ögonen och att det troligen var därför mitt projekt aldrig blev verklighet.
Jag hävdar nämligen att vi ignorerar och förminskar ungas kompetens just för att de är unga. Med rigida regler och förbud kringgärdar vi nätanvändningen i skolan och på biblioteken medans vi suckar över att kidsen sitter flera stycken vid samma dator eller att de spelar onlinespel med inslag av våld. Vad kan det vara för nytta med det? Skall biblioteken verkligen tillhandahålla datorer till spel. Är inte informationssökningen, den som söker korrekta resurser – de som biblioteken skall vara till för?
Jag tänker inte propagera för varken Bilddagboken eller world of warcraft just nu... Jag vill bara peka just på att jag antagligen provocerat många genom att tala om och till barn och unga som feminist mot vad som i internationell forskning t ex kallats ”ageism”.