Ja, det där lät ju märkligt. Men vilken tankens makt är det inte som tillåter statsmakter, stora bolag,politiker, skolor och andra institutioner att med en slags fördumningens självklarhet bestämma sig för att själv skapa regler för hur "nätet", the one and only, skall tillhandahållas, regleras eller normativt bedömas. Det är ofta något genant att som informationsvetare lyssna till föräldramötenas diskussioner om hur den föreställda samling hemsidor man hittar i fysiska burkar kan sållas enligt enkla klassifikationsmetoder som vi inte bara har den tekniska kompetens för, utan även den allvetandes moraliska och politiska rätt att sålla bland.
I den förenklade, mer övergripande diskussionen om detta nät med farliga, frigörande och fåniga resurser är den U S amerikanska diskursen tongivande. Det är mot Kina och mellanöstern vi skall vända våra blickar. Naturligtvis kommer det även vara gynsamt för supermaktens frihetsideologier och indoktrinering kring egen fri vilja och eget ansvar att använda nätdiskussionen för att motarbeta obekväma stater men även för att befästa amerikansk sexualmoralism- från höger och frihetsdiskursen- från krafter i mitten av vad vi uppfattar som det politiska fältets aktörer.
Att tala om "nätet" utan att specifisera eller välja ut ett fokus för en diskussion eller ett krav på åtgärder är ganska genialt, hur förutsägbart det egentligen bör vara i relation till liknande diskussioner med plus och minuspoler, sanning och lögn utan någon möjlighet till relativism eller sans.
Att tala om Nätet, i bestämd form och som samlad enhet, är ett retoriskt- ofta omedvetet- knep för att demonisera eller reglera. Om vi vägrar att erkänna substantivet som vårt medvetandets utgångspunkt kan vi kanske göra motstånd mot de många förenklade bilder, moraliseringar och dårpippi- förslag som tas emot på allvar i t ex EU. Genom att tala om nätverkligheter och kulturer, skilda företeelser, olika syften och möjligheter kan vi nå närmare målet att nätbaserade världar skall uppfattas som lika fragmentariserade och mångbottnade som det globala landskap vi ibland beskriver som en gemensam by men som i verkligheten består av en mängd tankesystem, avståndstaganden och kärlek.
Behovet av att tala om nätet som en entitet blir tydligt i radikala texter som t ex Fifty and counting av Hobart Spalding i Latin American Perspectives (2009, nr 36 s.132f ) där inte bara de olika tankesystem som är dominerande i USA och på Kuba beskrivs utan också konsekvenserna när en massmedial och samhällelig diskurs vinner allt större terräng. För att kubansk ungdom skall ha olika informationskanaler och bli påverkade av olika ideologiska utgångspunkter måste ett globalt perspektiv användas. Ett tankesystem, en ideologi, en typ av samhällssystem kan inte växa på en enda plats i en globaliserad värld där starkare informationsaktörer vill peka ut andra ideologiska vägar åt medborgare.
Vilken är då liknelsen mellan exemplen? Kubansk socialism och dess tynande existens i ett nyliberalt världssamfund gör det nödvändigt att tala om motpoler. Den starka mot den svage. Imperialismen mot den småskaliga uppstickaren. På samma sätt fångas informationsvetare som väljer att arbeta med olika nätbaserade resurser på ett kreativt sätt: Vi står i ena ringhörnan och skriker oss hesa just för att föräldrar, politiker och institutioner gått in i en tankens enkelriktade slutsatser där nätet, det nätet, är fyllt av omoral och skräp. Roten till denna virvel av förenklingar kan kanske tillskrivas den starkaste medienationen med dess stora arsenal konservativa politiker.
Det betyder dock inte att vi "går fria". Det är trots David och Goliat-perspektivet vårt ansvar att omvandla substantivet nätet till ord om rum, kulturer och sociala möten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar