Utan att alls närma oss cyborgdiskussionen skulle jag kunna berätta en ny narrativ om det första årtiondet på 2000-talet. Ett enormt skifte i de viktigaste akademiska striderna och i vår egen självförståelse. Denna mittpunkt är nu politikens och allmänhetens krigsfält.
Natur-kultur
Blev ersatt av
*Natur-digital
*naturligt-digitalt
*riktigt liv- digitalt
Visar inlägg med etikett virtuella världar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett virtuella världar. Visa alla inlägg
måndag 6 april 2009
lördag 28 mars 2009
Från brytande av orientalism till digitaliseringsfrihet
Jag har länge tänkt på att skriva om krig och oroshärdar på sociala forum & världar. Vid ett par tillfällen har jag också gjort det men : Yttrandefrihet och demokrati för avatarer är den enda jag hittar nu om informationsflöden av olika typer som maktströmmar (!).
Jag har tidigare skrivit om civil olydnad och allvarligare företeelser i Second Life. Men man kan bryta ner begreppen om Internet och information warfare till att starta i ett överskridande information warfare som handlar om de "gamla maktanalyser" som gång på gång kan uppdateras eller upprepas. Dessa antidemokratiska strömningar är inte frånvarande på digitala forum utan utnyttjar de ökade möjligheterna till informationsspridning (liksom de flesta andra ideologiska inriktningar.
De rasistiska och islamofobiska hemsidorna har kartlagts av Expo för något år sedan (minns jag). Men hur stor nytta har vi av de grundläggande teorierna om rasism och sexism för att sedan analysera, diskutera och motverka dessa i digitala forum och IRL när de tapetserar varje elskåp med sina rasistiska bilder?
Futurepublic On information Warfare, Bio-racism and Hegemony as Noopolitics av Tiziana Terranova utgår från den rasistiska och etnocentristiska hegemoni som råder i Europa. Hon skriver specifikt om Orientalismen och tar avstamp i Edward Saids´s klassiska verk med samma namn. I artikeln talas om de-colonization of thought och hur västerländsk projektion avgör vad den s k orienten och "de andra" är (Ibid).
Motsättningarna mellan västerländsk kultur och det som kallas orientalism är definierad utifrån en diskursiv skapelse av vad orienten är (Ibid). Vi vet sedan tidigare att skapande av de exotiska andra (till skillnad från "vi" i västerländsk kultur) är en del av konstruktionen bakom sexhandeln i olika delar av världen- där vita män just fortsätter i kolonisationens spår och genom sina handlingar äger andra människors tillgångar och köper deras kroppar.
Många länder köper också människors utsatthet genom att importera dem för att arbeta med dåliga löner och under förfärliga förhållanden. Globalisering av kvinnlig arbetskraft betyder t ex exploatering där kvinnor flyttar över halva jordklotet från sina egna barn för att ta hand om andras, mer välbeställda.
Said skriver (hämtat från Ibid):
"/.../ all representations are constructed, for what purpose, by whom, and with what components." Frågan kan ställas i många kontexter men stannar vi i orientalismen är det intressant att författaren till artikeln skriver om behovet av en ny epistemologisk karta för att överbrygga den konstruerade/tänkta gränsen mellan orientalism och "oss". Istället krävs ett överlappande av kulturer och avskaffande av orienten som ett område för studier (Ibid) i o m att orienten i sig är en tankekonstruktion som är förtryckande.
Den västerländska kulturen som norm bryts genom artikelförfattarens och Saids tänkande. Man talar om Binary och polariserande bilder som behöver brytas. Grupper som kan bidra till detta och omtalas är konstnärer, forskare och aktivister m fl (Ibid).
Beträffande sexism och rasism som tankekonstruktioner: Många artiklar har visat på hur t ex svarta idrottsmän och kvinnor objektifierats i text och bild. Kanske är detta gårdagens kolonisation och dagens rekolonisation och rasism som vi hela tiden behöver uppdatera i våra medvetanden. Orientalism eller exotiska bilder av kvinnor kan lära oss mycket om dagens diskussioner om nätbaserade forum. Hur samma tendenser växer fram digitalt gör att behovet av trygga forum och flickors större kunskap om forumbyggande ökar. Likaså behöver vi uppmärksamma de utmanande samtal kring etnicitet som förs på forum och där man ifrågasätter just tankekonstruktioner och talar över webbens streckade linjer.
Exotiska objektifierande bilder av kvinnor från t ex Thailand till "fruar" och "umgänge"samt rasistiska nätverk har redan stark förankring i våra forum och i kommersialistiska strömningar. Samma sak gäller kvinnobilderna. Vi måste bli informationsaktivisterna som bryter föreställningarna och väljer att skapa transpersoner på nätet.
Inte för att jag på något vis vill förringa de djupa rötter rasismen och sexismen har,
men helt oortodoxt känner jag också att alla artikelns begrepp appellerar till min tidigare text om IRL-digitalt som självklar tankekonstruktion bärandes föreställningar om stort värde och litet värde. Om allvar och lek. Här finner vi också de många myter om nätverkligheten som än mer förflyttar tankens makt till IRL. Att dekolonisera tanken skulle kunna betyda att bryta dikotomin kropp-cyborg. Kolonisering av det digitala skulle i så fall förstås som alla regler, förbud och lagar som skapas kring användningen, skapar murar och förhindrar användare att nå sina olika identiteter.
Kolonisation kan också handla om vuxenvärldens bestämande av normer och värden för barnens livsvärld. Att hindra, motverka och förlöjliga digitala identiteter och ageranden kan kanske kallas som ett övertagande- en typ av kolonisation där man inte förslavar (vilket ordet egentligen bör innebära) men utövar makt över en annan värld. Både som privatpersoner och som lagstiftande organ har du denna makt. Hur skall den förvaltas? Skall den brytas?
Information Warfare är ett begrepp vars själva konstruktion talar om vad det handlar om och vi lär få orsak att återkomma till begreppet gång på gång. Motståndet mot destruktiva informationsflöden finns; Wisdom of the crowd och Here comes everybody liksom de många små politiska aktörer som väl förstått hur socialt nätverkande kan användas för att bryta de hegemoniska samtal och inriktningar som pågår i första och tredje statsmakten och riktas mot medborgarna. Även det är en del av informationskriget.
Dualismen mellan digitalt och fysiskt har inte funnits tillräckligt länge för (jag ska) ha rätt att rakt av jämföra med kolonisation och rasism med digitala landskap. Men vi kan också se hur transnationella företag faktiskt koloniserar våra webblandskap och t ex skapar en enorm ekonomisk och antidemokratisk makt i Second Life.
Tiziana Terranova visar på Saids nutida relevans men beskriver på djupet de strategier som finns för att bryta hegemoni och tankestrukturer om oss och de andra. Om de speciella och om normen för en människa.
Är det okej att stjäla det tänkandet och klassiska teorier nu när vi behöver bättre kunskapsbaser för digital förståelse? Vi är i IRL de riktiga människorna, normen och i digitala världar och rum är vi de andra, mindre värda omgivna av mytologiserande berättelser och osäkerhet kring hur vi skall bryta dikotomin. Kanske vill majoriteten av er informationsvetare inte ens göra det?
Kanske är det bättre att skapa kopior av det fysiska biblioteket och placera i gated communities på nätet. Sen kallar man det 2.0 när man där låter inloggade låntagare prata med varandra!
Jag har tidigare skrivit om civil olydnad och allvarligare företeelser i Second Life. Men man kan bryta ner begreppen om Internet och information warfare till att starta i ett överskridande information warfare som handlar om de "gamla maktanalyser" som gång på gång kan uppdateras eller upprepas. Dessa antidemokratiska strömningar är inte frånvarande på digitala forum utan utnyttjar de ökade möjligheterna till informationsspridning (liksom de flesta andra ideologiska inriktningar.
De rasistiska och islamofobiska hemsidorna har kartlagts av Expo för något år sedan (minns jag). Men hur stor nytta har vi av de grundläggande teorierna om rasism och sexism för att sedan analysera, diskutera och motverka dessa i digitala forum och IRL när de tapetserar varje elskåp med sina rasistiska bilder?
Futurepublic On information Warfare, Bio-racism and Hegemony as Noopolitics av Tiziana Terranova utgår från den rasistiska och etnocentristiska hegemoni som råder i Europa. Hon skriver specifikt om Orientalismen och tar avstamp i Edward Saids´s klassiska verk med samma namn. I artikeln talas om de-colonization of thought och hur västerländsk projektion avgör vad den s k orienten och "de andra" är (Ibid).
Motsättningarna mellan västerländsk kultur och det som kallas orientalism är definierad utifrån en diskursiv skapelse av vad orienten är (Ibid). Vi vet sedan tidigare att skapande av de exotiska andra (till skillnad från "vi" i västerländsk kultur) är en del av konstruktionen bakom sexhandeln i olika delar av världen- där vita män just fortsätter i kolonisationens spår och genom sina handlingar äger andra människors tillgångar och köper deras kroppar.
Många länder köper också människors utsatthet genom att importera dem för att arbeta med dåliga löner och under förfärliga förhållanden. Globalisering av kvinnlig arbetskraft betyder t ex exploatering där kvinnor flyttar över halva jordklotet från sina egna barn för att ta hand om andras, mer välbeställda.
Said skriver (hämtat från Ibid):
"/.../ all representations are constructed, for what purpose, by whom, and with what components." Frågan kan ställas i många kontexter men stannar vi i orientalismen är det intressant att författaren till artikeln skriver om behovet av en ny epistemologisk karta för att överbrygga den konstruerade/tänkta gränsen mellan orientalism och "oss". Istället krävs ett överlappande av kulturer och avskaffande av orienten som ett område för studier (Ibid) i o m att orienten i sig är en tankekonstruktion som är förtryckande.
Den västerländska kulturen som norm bryts genom artikelförfattarens och Saids tänkande. Man talar om Binary och polariserande bilder som behöver brytas. Grupper som kan bidra till detta och omtalas är konstnärer, forskare och aktivister m fl (Ibid).
Beträffande sexism och rasism som tankekonstruktioner: Många artiklar har visat på hur t ex svarta idrottsmän och kvinnor objektifierats i text och bild. Kanske är detta gårdagens kolonisation och dagens rekolonisation och rasism som vi hela tiden behöver uppdatera i våra medvetanden. Orientalism eller exotiska bilder av kvinnor kan lära oss mycket om dagens diskussioner om nätbaserade forum. Hur samma tendenser växer fram digitalt gör att behovet av trygga forum och flickors större kunskap om forumbyggande ökar. Likaså behöver vi uppmärksamma de utmanande samtal kring etnicitet som förs på forum och där man ifrågasätter just tankekonstruktioner och talar över webbens streckade linjer.
Exotiska objektifierande bilder av kvinnor från t ex Thailand till "fruar" och "umgänge"samt rasistiska nätverk har redan stark förankring i våra forum och i kommersialistiska strömningar. Samma sak gäller kvinnobilderna. Vi måste bli informationsaktivisterna som bryter föreställningarna och väljer att skapa transpersoner på nätet.
Inte för att jag på något vis vill förringa de djupa rötter rasismen och sexismen har,
men helt oortodoxt känner jag också att alla artikelns begrepp appellerar till min tidigare text om IRL-digitalt som självklar tankekonstruktion bärandes föreställningar om stort värde och litet värde. Om allvar och lek. Här finner vi också de många myter om nätverkligheten som än mer förflyttar tankens makt till IRL. Att dekolonisera tanken skulle kunna betyda att bryta dikotomin kropp-cyborg. Kolonisering av det digitala skulle i så fall förstås som alla regler, förbud och lagar som skapas kring användningen, skapar murar och förhindrar användare att nå sina olika identiteter.
Kolonisation kan också handla om vuxenvärldens bestämande av normer och värden för barnens livsvärld. Att hindra, motverka och förlöjliga digitala identiteter och ageranden kan kanske kallas som ett övertagande- en typ av kolonisation där man inte förslavar (vilket ordet egentligen bör innebära) men utövar makt över en annan värld. Både som privatpersoner och som lagstiftande organ har du denna makt. Hur skall den förvaltas? Skall den brytas?
Information Warfare är ett begrepp vars själva konstruktion talar om vad det handlar om och vi lär få orsak att återkomma till begreppet gång på gång. Motståndet mot destruktiva informationsflöden finns; Wisdom of the crowd och Here comes everybody liksom de många små politiska aktörer som väl förstått hur socialt nätverkande kan användas för att bryta de hegemoniska samtal och inriktningar som pågår i första och tredje statsmakten och riktas mot medborgarna. Även det är en del av informationskriget.
Dualismen mellan digitalt och fysiskt har inte funnits tillräckligt länge för (jag ska) ha rätt att rakt av jämföra med kolonisation och rasism med digitala landskap. Men vi kan också se hur transnationella företag faktiskt koloniserar våra webblandskap och t ex skapar en enorm ekonomisk och antidemokratisk makt i Second Life.
Tiziana Terranova visar på Saids nutida relevans men beskriver på djupet de strategier som finns för att bryta hegemoni och tankestrukturer om oss och de andra. Om de speciella och om normen för en människa.
Är det okej att stjäla det tänkandet och klassiska teorier nu när vi behöver bättre kunskapsbaser för digital förståelse? Vi är i IRL de riktiga människorna, normen och i digitala världar och rum är vi de andra, mindre värda omgivna av mytologiserande berättelser och osäkerhet kring hur vi skall bryta dikotomin. Kanske vill majoriteten av er informationsvetare inte ens göra det?
Kanske är det bättre att skapa kopior av det fysiska biblioteket och placera i gated communities på nätet. Sen kallar man det 2.0 när man där låter inloggade låntagare prata med varandra!
fredag 6 mars 2009
Second världar
Teorierna om hur socialt nätverkande kan påverka identitetsspel och utveckling har varit ett återkommande tema på den här bloggen. Men fokus har då oftast varit på de rum där vi delar bilder, text och ord. Världar med tredimensionell upplevelse har inneburit en annan förståelse mellan hur on och offline-världar möts och blandas. Ingen missade invigningen av en svensk ambassad i Second Life och få engagerade nörd-användare av virtuella världar har väl missat de politiska aktioner och krav som rests i nämnda, dominerande digitala värld.
Nu är det inte konstigt att välja bort Second life och välja Eve eller Entropia. Många räknar ju också de välutvecklade onlinespelen som WoW till de virtuella världarna och den grad av samarbete, gemenskap och grafik vi ser där gör det svårt att säga emot de här teorierna.
Oavsett om vi tycker om Eve är det ändå Second Life vi tvingas rikta blickarna mot, delvs p g a att detta är den enda second world som personer och traditionell media talar om. Att inte orka engagera sig i en avatar som skall spegla den egna viljan och önskan om personlighet och utseende uppfattas ibland som en omväg till kommunikationen och upplevelserna. Men de som inte tror att alla sociala nätverksforum kommer utvecklas mot tredimensionalitet och större organisation som liknar IRL är väl få.
Således blir det rimligt att orka med teoretiserandet kring dessa utpekade andra världar men är inte litteraturen och diskussionerna i första hand fokuserade på det praktiska? Är vi fortfarande i en fas där berättelser om händelser och möjligheter på dessa platser ter sig tillräckligt exotiska för att man inte söker vidare och som med de skriftbaserade forumen ställer frågor och teoretiserar om kunskap, samspel, trygghet.
Boken Second Life a guide to your virtual world berättar redan I titeln att du här får hjälp att förstå de viktigaste platserna I just Second life samt praktiska tips hur du designer din avatar. Bygger svårare eller basic, skapar relationer och förstår den kultur/de kulturer som kan sägas känneteckna landskapet och habitanternas möten. I någon mån kan man känna en viss upprymdhet och erotisering av landskapen och individerna även i dessa praktiska handböckerna. Författarna är inte immuna mot viljan eller rimligheten att låta ett rosa skimmer prägla beskrivningarna. Mer ärligt är väl då Coming of Age in Second life: an anthropologist explores the virtually human, där författaren avsiktligt har ett avståndstagande till det undersökta fältet och I sin humanistiska analys kan skilja på avsiktliga och slumpmässiga pornografiska lyckobilder och rosa moln på den digitala himlen. Efter två år av fältarbete i Second life är frågorna om identitet och samhälle en självklar del av analysen.
Men hur många gånger vi än hör upprepanden om att Second Life är en plats för socialt och ekonomiskt liv finns det många frågetecken som gör att man kan fråga sig hur statsmakterna IRL egentligen vill behandla de virtuella livsvärldarna. I I avatar kan vi bl a läsa om konflikterna mellan de U S amerikanska skattemyndigheterna och Second life- invånare. Användarna frågar sig varför deras ekonomiska vinster i digitala landskap skall gå till myndigheter som inte bidrar till det aktuella samhällets infrastruktur och behov. Ansenliga summor rör sig i de virtuella världarna och konflikterna kring hur dessa skall hanteras lär bli fler snarare än svalna.
I likhet med frågor om demokrati och inflytande kommer avatarerna att alltmer välja arbete i sina digitala världar, oavsett om det är i Second life eller i något digitalt landskap kommer det förändra vår syn på kapitalism, samhälleligt bidragande och lutherianism. De politiska aktörer som starkast befäster sina positioner på dessa arenor kommer att ha ett försprång när övrig, textbaserad kommunikation blandas med delar av de cyborgtänkande vi redan kan skönja. Användarvänliga rum för lärande har redan hittat former för organisation och gett användarna möjlighet att digitalt- fysiskt röra sig mellan olika databaser och diskussionsrum. I dagsläget är det kanske dessa vi skall ägna den största uppmärksamheten? Med det stora teoretiska bygge som finns kring traditionella sociala forum kommer det vara enklare att tala om och utnyttja mellanleden som blandar olika former av digitala möjligheter än att hoppa från den enklaste formen av chatt med smileysar till S L, Att göra tvära kast och vänta sig användares, myndigheters och institutioners kunskap att befinna sig på denna nivå är naivt. Detta blir utmaningar i stil med att lära 1.0-byråkrater vad den semantiska webbens verktyg kommer innebära för återvinning av information från den sociala webben.
torsdag 28 augusti 2008
Yttrandefrihet och demokrati för avatarer
Även denna bloggpost tar avstamp i Arena. Tidskriften känns alltid lika aktuell, synd bara att den kostar 69 pix och att onlinematerialet inte är komplett... (Hur ska tidskrifterna vi trånar efter webbiseras? Ni med 2.0-religiös blick kan säkert förklara hur kapitalismens monetära in och ut logik ska kunna brytas till förmån för kommunistiska dela med sig- principer.)
Hur som helst. En artikel om Virtuell demokrati av Anders Rydell beskriver med olika exempel och snapshot striderna i onlinevärldar kring yttrandefrihet och rättigheter. Protestaktioner i Second life mot transnationella bolag blir belysta och Linden lab har också kritiserats av grupper som velat se demokratiska rättigheter för second lifes avatarer, i motsats till rådande situation där företaget utgör den osynliga maktfullkomliga regeringen (min tolkning av Rydells beskrivning).
Är det händelser som dessa som skall kallas kamp för virtuell demokrati? Anders Rydell kallar speldebatten för kolonial. Och visst är det bror duktig som ovanifrån satt agendan utan insikt i de världar som diskussionen rört sig kring. Rydell vänder nu på perspektivet och konstaterar: "Ingen annan virtuell plattform överbryggar i dag lika effektivt kultur, språk och geografi som onlinespel." Skribenten är dock bekymrad över att din avatar är en förlängning av dig, men en förlängning som saknar rättigheter. Att användarna kan sätta press och skapa opinion mot ägarna av onlinevärldarna visas dock genom exemplet att Blizzard (till slut) fick be om ursäkt för att de stoppade en transperson, Sarah Andrews från att starta en guild för hbt-personer i WoW. Utifrån detta och många andra exempel skriver Rydell att "Den som skriver koden stiftar lagen, sätter reglerna och upprättar systemet. På så sätt är datakod politiskt praktiserad." En bestämd syn på kultur och ordning styr spelskaparna:
I dessa världar finner vi ”Ett mönster som i mångt och mycket härstammar från den västerländska kulturen, med kapitalism och fokus på den enskilda individens framgång. Många av de virtuella världarna skapar bra kapitalister” berättar Peter Zachariasson vid Gothenburg research institute i aktuella artikel. Föreläsare och skribent på bloggen Terra Nova, Edward Castronova, tycker att ”skaparnas syn på yttrandefrihet är ett problem i alla virtuella utrymmen” och artikeln sammanfattar att företagen spelar enligt logiken att ”Så länge som det gagnar utvecklaren låter man medborgarna hållas”. Anders Rydell tänker framåt och frågar sig om demokratiska system i virtuella världar är alltför sköra och vi behöver koppla dessa till myndigheter i IRL istället... För att dina avatarers liv och rättigheter spelar roll har han fattat och framåt ser han ”vår fysiska och vår virtuella identitet sjunka samman”.
Kolla in:Entropia universe (Så jäkla snyggt. Här vill jag bo)A tale in the desert (suppose to be demokratiskt enligt refererade artikel. Kul i vilket fall)
Och fundera på hur den här diskussionen kan kopplas till sociala nätverksforum. Även där är gränserna dragna av enskilda eller företag. Att bli censurerad bland sina vänner på nätet svider och det finns ingen plats att överklaga eller någon möjlighet att återskapa det som någon valt att markera och sudda ut.
Hur gör vi? Du? Unga som ber mig ringa Lunarstorm om bilder och berättelser. Finns det någon som lyssnar? I IRL är vi vana vid "högre instans". Kommunen skiter i mig så då går jag till länsrätten... Kanske bör redaktörer och ägare av små och stora forum fundera i dessa termer? Fast virtuellt samspel är friare... Bör vi trycka in det i en annan form av reglering? Eller måste vi vänta på att demokratiska processer byggs underifrån?
Användarvillkoren på forum och virtuella världar är ju lika sterila och intetsägande som alkoholen i rengöringsmedel och tvättkräm för vårdbiträden bland bortglömda och förpackade pensionärer. Vasken-Evert är död. Who gives a shit?
Hur som helst. En artikel om Virtuell demokrati av Anders Rydell beskriver med olika exempel och snapshot striderna i onlinevärldar kring yttrandefrihet och rättigheter. Protestaktioner i Second life mot transnationella bolag blir belysta och Linden lab har också kritiserats av grupper som velat se demokratiska rättigheter för second lifes avatarer, i motsats till rådande situation där företaget utgör den osynliga maktfullkomliga regeringen (min tolkning av Rydells beskrivning).
Är det händelser som dessa som skall kallas kamp för virtuell demokrati? Anders Rydell kallar speldebatten för kolonial. Och visst är det bror duktig som ovanifrån satt agendan utan insikt i de världar som diskussionen rört sig kring. Rydell vänder nu på perspektivet och konstaterar: "Ingen annan virtuell plattform överbryggar i dag lika effektivt kultur, språk och geografi som onlinespel." Skribenten är dock bekymrad över att din avatar är en förlängning av dig, men en förlängning som saknar rättigheter. Att användarna kan sätta press och skapa opinion mot ägarna av onlinevärldarna visas dock genom exemplet att Blizzard (till slut) fick be om ursäkt för att de stoppade en transperson, Sarah Andrews från att starta en guild för hbt-personer i WoW. Utifrån detta och många andra exempel skriver Rydell att "Den som skriver koden stiftar lagen, sätter reglerna och upprättar systemet. På så sätt är datakod politiskt praktiserad." En bestämd syn på kultur och ordning styr spelskaparna:
I dessa världar finner vi ”Ett mönster som i mångt och mycket härstammar från den västerländska kulturen, med kapitalism och fokus på den enskilda individens framgång. Många av de virtuella världarna skapar bra kapitalister” berättar Peter Zachariasson vid Gothenburg research institute i aktuella artikel. Föreläsare och skribent på bloggen Terra Nova, Edward Castronova, tycker att ”skaparnas syn på yttrandefrihet är ett problem i alla virtuella utrymmen” och artikeln sammanfattar att företagen spelar enligt logiken att ”Så länge som det gagnar utvecklaren låter man medborgarna hållas”. Anders Rydell tänker framåt och frågar sig om demokratiska system i virtuella världar är alltför sköra och vi behöver koppla dessa till myndigheter i IRL istället... För att dina avatarers liv och rättigheter spelar roll har han fattat och framåt ser han ”vår fysiska och vår virtuella identitet sjunka samman”.
Kolla in:Entropia universe (Så jäkla snyggt. Här vill jag bo)A tale in the desert (suppose to be demokratiskt enligt refererade artikel. Kul i vilket fall)
Och fundera på hur den här diskussionen kan kopplas till sociala nätverksforum. Även där är gränserna dragna av enskilda eller företag. Att bli censurerad bland sina vänner på nätet svider och det finns ingen plats att överklaga eller någon möjlighet att återskapa det som någon valt att markera och sudda ut.
Hur gör vi? Du? Unga som ber mig ringa Lunarstorm om bilder och berättelser. Finns det någon som lyssnar? I IRL är vi vana vid "högre instans". Kommunen skiter i mig så då går jag till länsrätten... Kanske bör redaktörer och ägare av små och stora forum fundera i dessa termer? Fast virtuellt samspel är friare... Bör vi trycka in det i en annan form av reglering? Eller måste vi vänta på att demokratiska processer byggs underifrån?
Användarvillkoren på forum och virtuella världar är ju lika sterila och intetsägande som alkoholen i rengöringsmedel och tvättkräm för vårdbiträden bland bortglömda och förpackade pensionärer. Vasken-Evert är död. Who gives a shit?
torsdag 15 maj 2008
Teknikfixering framför kreativitet
Internetworld skriver att de flesta företag misslyckas i virituella världar för att de fokuserar på tekniken istället för själva användbarheten. Antar att man talar om just innehåll, relationer och aktivitet. Precis det som är kännetecknande för 2.0-platser.
Nyligen läst en hel del om NGOs och kommersiella företags försök att marknadsföra sig och/eller väcka opinion med hjälp av 2.0-verktyg. Påtagligt med exemplena på de som misslyckas är att de lanserar sig som en traditionell annonskampanj (1.0) på interaktiva platser. Politiker som inte tar sig tid att berätta, bygga relationer och tala med människor på nätet. Istället är det annonser som slängs upp på MySpace och liknande.
Vilka lyckas då? Dels de organisationer som berättat historier och skapar igenkännande och samhörighet. Exempel finns på miljöorganisationer som lagt upp en säl på MySpace och genom sälens berättelser om sitt liv fått massivt stöd i sin kamp mot kanadensisk säljakt... (och nu hittar jag inte eländet. Återkommer). Folk var ju tvungna att följa sälens öde, bli dess vän och rent av engagera sig IRL eller donera till miljöorganisationen...
Trots telefoner, brevlådor och TV så reser politiker runt och skakar hand, ser i ögonen och diskuterar. Samma sak gäller på sociala nätverksforum. Massiva bombastiska överfall av reklam eller enkelriktad e-post är inte någon särskilt bra strategi.... Samma sak med bloggar. De som skriver med en uppriktig och rak ton får läsare, support och diskussioner via sina bloggar. De som propagerar blir oftare ensamma. Vågar man låta kritiska inlägg ligga kvar och besvaras - ja då ökar också läsekretsen... Hur mycket var det nu Kalle Bildts blogg var värd? Kan det ha något å göra med det personliga tilltalet och blandandet av högt och lågt? Just den där uppriktigheten...
Saxat från Internet worlds artikel:
"De måste inse att virtuella världar innebär en övergång från webbsidor till webbplatser och att en framgångsrik virtuell närvaro börjar med människor, inte teknik, säger Gartners Steve Prentice i ett uttalande."
Och det är just vad bibliotekarier måste fatta också. Virituella världar och sociala nätverksplatser är vår arena där vår expertis behövs... För stora frågor om informationsflöden och perspektiv på vad som är kunskap är i gungning. Skall vi vänta och låta andra skapa en ny roll åt oss - eller avskaffa oss? Eller ska vi göra det själva?... Vi kan kalla oss f d gatekeepers och förmedlare av information. Numera arkeologiskt fynd vid utgrävning.
Eller... Informationssökning via stumbleupon? Någon bibliotekarie som gjort det i en referenssituation?
Nyligen läst en hel del om NGOs och kommersiella företags försök att marknadsföra sig och/eller väcka opinion med hjälp av 2.0-verktyg. Påtagligt med exemplena på de som misslyckas är att de lanserar sig som en traditionell annonskampanj (1.0) på interaktiva platser. Politiker som inte tar sig tid att berätta, bygga relationer och tala med människor på nätet. Istället är det annonser som slängs upp på MySpace och liknande.
Vilka lyckas då? Dels de organisationer som berättat historier och skapar igenkännande och samhörighet. Exempel finns på miljöorganisationer som lagt upp en säl på MySpace och genom sälens berättelser om sitt liv fått massivt stöd i sin kamp mot kanadensisk säljakt... (och nu hittar jag inte eländet. Återkommer). Folk var ju tvungna att följa sälens öde, bli dess vän och rent av engagera sig IRL eller donera till miljöorganisationen...
Trots telefoner, brevlådor och TV så reser politiker runt och skakar hand, ser i ögonen och diskuterar. Samma sak gäller på sociala nätverksforum. Massiva bombastiska överfall av reklam eller enkelriktad e-post är inte någon särskilt bra strategi.... Samma sak med bloggar. De som skriver med en uppriktig och rak ton får läsare, support och diskussioner via sina bloggar. De som propagerar blir oftare ensamma. Vågar man låta kritiska inlägg ligga kvar och besvaras - ja då ökar också läsekretsen... Hur mycket var det nu Kalle Bildts blogg var värd? Kan det ha något å göra med det personliga tilltalet och blandandet av högt och lågt? Just den där uppriktigheten...
Saxat från Internet worlds artikel:
"De måste inse att virtuella världar innebär en övergång från webbsidor till webbplatser och att en framgångsrik virtuell närvaro börjar med människor, inte teknik, säger Gartners Steve Prentice i ett uttalande."
Och det är just vad bibliotekarier måste fatta också. Virituella världar och sociala nätverksplatser är vår arena där vår expertis behövs... För stora frågor om informationsflöden och perspektiv på vad som är kunskap är i gungning. Skall vi vänta och låta andra skapa en ny roll åt oss - eller avskaffa oss? Eller ska vi göra det själva?... Vi kan kalla oss f d gatekeepers och förmedlare av information. Numera arkeologiskt fynd vid utgrävning.
Eller... Informationssökning via stumbleupon? Någon bibliotekarie som gjort det i en referenssituation?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)