fredag 11 december 2009

Nytta med deltagande i participatoriska webben

"When Web filtering first became an option for companies, we generally saw them block access to typical categories such as pornography, illegal activities, and hate and discrimination," comments Spencer Parker, director of product management at ScanSafe. "In recent months, employers are obviously wising up to the dangers and negative impact on productivity linked to certain sites, and more and more of our customers have chosen to block social networking, online banking, and Webmail." (Dark reading)

I senaste numret av Information Today diskuteras huruvida företag behöver delta på sociala webben. Svaret i Grensing-Pophals artikel är att nyttan kan vara mindre än kostnaden. Man jämför med annonsering i traditionell media och menar att nyttan här på samma sätt behöver vägas.

Efter de många studier och artiklar som producerats kring möjligheterna för kommersialism på participatoriska webbområden är det inte förvånande att aktörer också ställer sig frågande till sin plats i denna informationssfär. För offentliga aktörer bör frågan dock inte handla om kostnader för enskilt engagemang. Istället bör man se på de långsiktiga resultaten av att hålla sig uppdaterad och skapa relationer på de fält där användare finns.

Kurt Shiller beskriver i artikeln Employers Crack Down on Social Networking att anställda bör reglera och vara försiktiga med hur de använder sociala nätverkssajter. Detta gäller inte endast under arbetstid utan även vid andra tillfällen. Arbetsgivare är vaksamma på Internetbaserad information.

Skall man då acceptera att företag och offentliga institutioner filtrerar Internetåtkomsten? Snarare än att fokusera mediet bör som alltid individers prestationer vara det avgörande. Vad gäller offentliga institutioner bör man även beakta att andra än personal använder nätverken. Vill man i alla lägen blockera användbar information och viktiga sociala mötesplatser? Dessa frågor bör t ex Malmö stads och Region Skånes IT-ansvariga fråga sig. Censur har blivit slentrian för dessa och andra viktiga aktörer, ¾-delar av alla amerikanska organisationer blockerar sociala nätverkssajter berättar Dark reading.

Vilken inställning man har till nätbaserade källor bör därför lyftas och det omvända perspektivet anammas: Alla anställda och brukare skall ha god tillgång och möjlighet att utveckla sin IT-literacy även på gemensamma nätverk. I dagsläget har många svårt att använda såväl viktiga databaser som mobiltelefonernas ökande funktioner. Detta ger en samhällsklyfta som borde oroa arbetsgivare och beslutsfattare. Twitter och Facebook är inte ett hot mot arbetsmoralen, det är större organisatoriska frågor som avgör medarbetares vilja att bidra till utveckling. Att svartmåla och ständigt reducera sociala nätverksforums status genom att hänvisa dem till entertainment-fåran är däremot ett hot mot likvärdig tillgång och inblick i gemensamt kunskapsbyggande.

torsdag 10 december 2009

Patienters kunskap tydliggörs genom sociala nätverkssajter

De senaste åren har man uppmärksammat att sociala nätverksaktiviteter kan vara bra för olika patientgrupper som stöd och kunskapskälla. Tidigare har diskussionerna påtagligt ofta handlat om upplevt negativa trender och s k skadligt innehåll. Man har menat att beskrivning av psykiska problem och beteenden kunnat inspirera och öka sjukligheten hos användargrupper som t ex ifråga om PRO-ANA och PRO-SI.

Vägen är längre för att de sociala forumen skall få credit för den kunskapsspridning frivilliga krafter skapar tillsammans. Att olika riskaspekter klingar av i debatten möjliggör dock att även lågstatusgrupper tar plats och visar på de funktioner deras plattformar fyller.

Att detta vore en välkommen utveckling visas t ex av att patientgenererad information om s k ECT- behandlingar under lång tid pekat på problemen med skador på såväl när- som långtidsminne. Genom delaktighet i sociala forum för psykiskt sjuka är det omöjligt att inte känna till dessa risker och förekomsten av svåra problem efter behandlingar. När etablerad media lyfter ämnet framstår det dock som att denna kunskap är i total avsaknad i Sverige, ett av de länder som använder mest ECT-behandlingarna i psykiatrisk vård. Se uppdrag granskning del 13 och 14.

Hur lång är vägen för att forskare och praktiker inom vård och omsorg skall tillgodogöra sig den stora kunskap som patientperspektiven ger på sociala forum? Ett litet steg på vägen är att den sociala webbens många delar kan diskuteras och ges högre status. Att experter skall lära av "massan" är ett betydligt större och svårare steg. Att man som professionell inom psykiatrisk omvårdnad skakar på huvudet åt de genom sociala webben väldokumenterade biverkningarna av väletablerade behandlingsmetoder är märkligt. Att ha en åsikt baserad på litteratur och etablerad medicinsk vetenskap är en sak. Men att inte känna till patientperspektiven och därför tas på sängen av Janne Josefssons granskning är tragiskt eftersom det visar hur långt ifrån patienternas verklighet läkare befinner sig. Chee et al beskriver dock att läkare "browse these chat sites to understand concerns, symptoms, and beliefs of patients that might not be revealed to the physician due to fear". Dessa och andra studier som visar hur en högt specialiserad sektor börjar använda sig av web 2.0 bör uppmärksammas.

McCormack & Ba pekar på att sociala forum innebär låga kostnader och lättillgänglig hjälp för patienter med ätstörningar. Parallellt med allt fler studier som denna måste frågor om sammarbeten mellan professionella och brukare diskuteras liksom de ständiga problemen kring kriterier och gränser för deltagande och yttrandefrihet på de olika forumen. Explicit lättillgänglig information om hur forumen sköts och vilka kriterier som gäller för censurering av postad information måste vara ett minimumkrav.

Vågar biblioteken delta i kvalitetsgranskningen av sociala forum och hålla sig uppdaterade kring lämplig användargenererad information inom svåra områden som t ex vård och omsorg? Med synliggörande av de stora kunskapsresurser som participatoriska webben tillgängliggör bör inte etablerad gammelmedia utgöra ensamma vakthundar. Om Socialstyrelsen följt patientgenererad information och kunskapsbildning hade en översyn av elbehandlingarna inte behövt vänta tills 2009. ECT och minnesstörningar är för de ansvariga nyheter. För engagerade i sociala forum för psykiskt sjuka och funktionshindrade är det gammal, vedertagen kunskap.

Demokratiska fri- och rättigheter kontra västerländska filter

Det har blivit allt mer vedertaget att politisk praktik och samtal påverkas av IKT. Den höga korrelation mellan IKT- utvidgning och demokratiska fri- och rättigheter beskrivs av Shirazi, Ngwenyama & Morawczynskir i det nya numret av Telematics and informatics. De har undersökt 133 länder under de år som IT-tillväxten var som påtagligast. De pekar på digitala klyftor, demokratiska vinster och stora problem förorsakade av filtrering och censur. I deras studie blir det tydligt att tillgång och användning måste vara parallella frågor i studier om IKT. Väl utbygd infrastruktur betyder inte fri och demokratisk användning och yttrandefrihet. Forskarna har därför delat upp de undersökta staterna och påvisar att t ex tillgången inte ger de möjliga politiska resultaten i t ex Kuwait och Singapore (IT-expansionen har kommit långt men den politiska potentialen av denna utbyggnad är inte uppfylld). Detta beroende på den stora övervakningen och begränsningen av nätbaserat innehåll, ofta utövat med genom filtrering tillhandahållen av västerländska företag.

Specifika grupper som t ex zapatisterna i Chiapas kan få en global politisk plattform att tala utifrån genom nätbaserade aktiviteter. Men samtidigt kan stater inrikta filtrering på specifika politiska uttryck. I Mellanöstern har organisationer för kvinnors rättigheter utsatts för hård statlig censur, skriver forskarna.

 

måndag 7 december 2009

Med utgångspunkt i utopier och kinesiska nätverksforum

In the numerous Chinese online communities may be detected a strong yearning for belonging, freedom, and justice.

The utopian impulse in Chinese online communities is a yearning for a moral community.

Guobin Yang

Guobin Yang är en central forskare för personer som söker tankar och slutsatser om politik och samhällsförändring ser i växelspelet mellan nätbaserat arbete och IRL. Han har under avsevärd tid följt utvecklingen på kinesiska sociala nätverksforum och vill avmystifiera istället för att ansluta sig till massmediala förenklade bilder av nätverksamhet. Han visar hur det par av förklaringsmodeller man väljer utifrån när man beskriver Internet ser ut: Behov av restriktioner och övervakning eller fokus på underhållning (entertainment).

Med utgångspunkt i kinesiska rörelser, utopier och kritik visar han hur oansvarigt det är att avfärda bloggande och annat socialt nätverkande som en plats utan samhällsförändrande potential. En stor del av de regimkritiska samtalen förs i dag på kinesiska forum och påverkar IRL-verksamhet. På samma sätt påverkas också nätdiskussionerna av det omgivande samhället och den kritik som riktas mot nätbaserade samtal för oseriös eller hård attityd (Internet verbal violence – violent talk) skall istället ses i ljuset av det samhälle där diskussionerna försiggår. De kritiska och ibland våldsamma aktiviteter som försiggår på forum har sin rot i samma verklighet som de upplopp och demonstrationer som sker på gatorna i Kina. Yang beskriver forumen som moraliska ytor för att testa och utmana idealiserade bilder av det befintliga och det önskvärda samhället (Yang, The power of the Internet in China Citizen activism online s. 155- 184).

Alternativa strömningar och viljor tar plats på de växande kinesiska nätverksforumen och Guobin Yang använder Giddens utopian realism för att förstå den samhällsförändrändrande kraften som finns i dessa verksamheter. Att sammanföra orden realism och utopi handlar om att ta fram den kraft som finns i det sistnämnda begreppet; en ny samhällsordning, men koppla det till befintliga kritiska diskurser. I det här fallet utgörs de av diverse kinesiska röster som för debatten om kinesisk regim och samhällsordning framåt. Kinesiska netizens är i dag utopisterna i en dystopisk tid, konkluderar Yang.

onsdag 25 november 2009

Läxhjälp

Stockholms elever får mattehjälp via chatt berättar IDG. Blivande lärare skall finnas till hands i projektet som har flera upphovsmän. Initiativet bör på sikt vara bra för att motverka sociala klyftor.

Bromölla hade chatt och mailtjänst i geografi, matte, historia, hemkunskap etc via sitt folkbibliotek under åren 2007-2008. Men liksom andra "IT- initiativ" för barn och unga i vår bransch försvann servicen tillsammans med dess upphovskvinna.

Vi behöver inte bombastiska initiativ för att bli tillgängligare för våra användare, bara en smula omvärldsanalytisk koll och vilja att mötas på nya villkor.

tisdag 6 oktober 2009

Nya vågen-debatt med gammelmedias cementklump om fötterna

Nya vågen har just avslutat sin debatt om Malmö stadsbibliotek. Per Svensson, journalist på Sydsvenskan körde med de utslitna klichéerna om "nöjespark" och gjorde vad han kunde för att tona ned betydelsen av förändringarna i informationssamhället. Inte mycket har hänt i "mediabruset" och använda Internet klarar vi ju själva.

Deltagande kulturpolitiker Carina Nilsson spelade sin lugna sosseroll genom att tala om Malmös befolkningsstruktur och att bibliotekets traditionella tjänster finns kvar.

Att stadsbibliotekarie Elsbeth Tank deltog och talade om paradigmskifte i biblioteksarbetet hjälpte föga när även moderatorn Lena Birgersdotter talade om bibliotekarier som litteraturvetare och folkbibliotek som bokkrängare.

En debatt om förändringarna på Malmö stadsbibliotek kräver fler representanter med djup kunskap om biblioteksarbete lokalt och globalt. Allmän diskussion om kulturens riktning i Sverige 2009 tillför inte mycket eftersom man då inte talar om de förändrade formerna för lärande och kunskapande/ produktion av kunskap.

Att kalla Malmös förändringspolitik för kommersialisering är också skrämskott i ett mörker där man av tradition inte har tillräcklig insikt om folkbibliotekens breda uppdrag.

Medan den nöjda medelklassens debattörer fortsätter skälla på Malmö stadsbibliotek för att de förlorat sin välkända bakgård med boktråg för barnen och trädgårds eller renoveringsböcker för vuxnas hemmaprojekt står tiden stilla på de flesta håll. Per Svensson behöver inte åka långt för att hitta de boklager han saknar. Om det är arbetet på Twitter och Facebook som stör så är ju inte heller Bromölla ensamma om att ligga lågt med olika typer av kommunikations och marknadsföringsformer. Paradigmskiftet lyser med sin frånvaro även i vår bransch så egentligen kan de högljudda kritikerna fortsätta att sova lugnt om natten. Att en representant för etablerad massmedia med relativt intakt konservativ sändarkultur klagar på att man tycker informationssamhället genomgått stora förändringar vilka bör påverka folkbiblioteken är ej heller att förvånas över. Varför konkurrera med proffstyckare på ledarsidor eller själv (och i kluster) ta makten över informationsurvalet? Att ha Sydsvenskan hängande på en pinne i biblioteket behöver kompletteras med ett betydligt större nätarbete.

De som arbetar med demokratiska informationsförmedlingsformer, möten och kunnande är i sårbar minoritet, även i Malmö där man gjort ett större arbete på fasaden än i det genomgripande arbetet. Härmed fortsätter Sysvenskans gelikar att sopa rent på den offentliga banan- även på folkbiblioteken.

Att åter höra skräcken över att bibliotek ute i landet inte fortsätter att samla allt som btj-katalogen erbjuder sida vid sida med samma företags biblioteksband från årtionden tillbaka anknyter till dagens debatt:

Kunskap om biblioteken saknas och representanter från vår egen bransch behöver höras mer. Annars får vi inga perspektiv på informationsmängderna, uppdragen eller bibliotekens verksamhet. Att tala om kulturarvsbärande är kvävande. Finn andra ord och begrepp som innebär att inkludera dagsaktuellt och historiskt men inte paketerat i oanvända artefakter.

fredag 25 september 2009

Bokmässan

Hur vet man att minglandet på bokmässan och btj-puben innehöll för många plastglas vin på fastande mage? Att blogga med Caroline af Ugglas bedjande toner i bakgrunden är ett tillförlitligt svar...

Gårdagen bjöd på intressanta seminarier och glädjen att få motta boken BiS 40 år en ny förening är nödvändig.

I denna finns mitt bidrag Folkbiblioteken - viktigare än någonsin där jag högtravande hävdar;

Att vara bibliotekarie i en tid när begreppen ställts på huvudet och bibliotekarier saknar sin trygghet och tradition förankrad i tusentals år av stolthet borde skaka våra grundvalar. Allt fler aktörer kräver att få delta i kulturdebatt och kunskapsproduktion. En del hävdar att detta underminerar folkbibliotekens funktion. Inifrån verksamheten kan vi se något helt annat; våra uppgifter blir allt viktigare och mer komplicerade.
Folkbiblioteken i Sverige gör nu, efter flera års ganska kompakt tystnad, försök att hitta sin egen plats i det förändrade kulturella och informationspräglade landskapet. Upprörda och nyanserade röster möts i biblioteksdebatten och personligheter som Christer Hermansson försöker rikta allmänhetens uppmärksamhet åt vår institution vars resurser år efter år minskats utan några större protester.
Vision för folkbiblioteket som en fortsatt solidarisk institution med alla medborgares demokratiska rättigheter för ögonen verkar bli allt ovanligare. Management-teorier och kärlek till alternativa drifts- och försörjningsformer bör skapa en oro hos oss som vill värna de socialt utsatta gruppernas rätt till vår service och ett fredat rum, ett socialt nav i samhället där ekonomiska resurser, utseende eller andra sorteringsmekanismer skall spela så liten roll som möjligt för bemötande, service och trivsel.
I denna önskan som en del av oss håller fast vid i bibliotekariearbete ingår också visionen om det digitaliserade samhället där alla kan delta i informations och kunskapsprocesser i gemensamma virtuella rum. Många har svårt att förstå innebörden av denna viktiga fråga och därför bör såväl Svensk biblioteksförening som BiS från sina olika utsiktspunkter arbeta för ökad kompetens inom bibliotek & IT.
Genom att fylla vår yrkesroll och aktivt berätta om vår verksamhet utåt kanske samhällsinvånare och makthavare kan förstå det som varje bibliotekarie borde uppleva: Vi är 2000-talets viktigaste resurs. Varför? Jo, för vi har aldrig tidigare stått inför de utmaningar vi gör i dag ifråga om demokrati och lika villkor. Därför bör BiS vara kvar på banan som en vakthund nosandes efter möjligheter att stoppa den utarmning av folkbildnings och solidaritetstanken som borde vara vår branschs självklara utgångspunkt.
Som ny bibliotekarie, uppfostrad med knowledge management och digital effektiv informationsåtervinning är det lätt att pendla mellan bibliotekarieyrkets många poler. Vi är folkbildande, sociala, ömsinta och kulturellt aktiva. Vi är samtidigt en stor grupp som arbetar för digitala allmänningar och våra brukares plats på dessa arenor. Några vill stanna i en feltolkad och icke uppdaterad folkbildningstraditio som handlar om smal informationskompetens, litteraturåtkomst och läsfrämjande. Andra, oftast yngre, bibliotekarier ser hur webb 2.0 långsamt förbättras av den semantiska revolutionen. Kring oss finns kollegor som inte har en aning om vad detta betyder. Yrkesverksamma bibliotekarier och chefer som inte förstår att våra uppgifter och vår verksamhet kommer urvattnas och osynliggöras om vi inte hänger med i och utnyttjar den digitala utvecklingen.
Samtidigt bör barnbibliotekarier delta mer i biblioteksdiskussionen. Barnens röster måste höras och de ungas behov lyftas mer. Det är lätt att bli betänksam över att kontakten med barn och unga sköts visionslöst som vilken rutinuppgift som helst. Vackra ord i biblioteksplaner eller andra styrdokument saknar förankring. Vad innebär det att säga att vi verkar utifrån barnkonventionens mål? Alla bibliotekarier som arbetar för att barn och unga skall kunna sprida och ta emot information oberoende av territoriella gränser- räck upp en hand!
Samtidigt som en bekymmersrynka ständigt finns i engagerade barn och ungdomsbibliotekariers panna får vi vända vår blick mot biblioteket som global institution. Framsteg görs även om det kan vara otydligt i en yrkeskår vars företrädare och fackförbund ingenting annat har att erbjuda än bekväma resonemang och konferenser om det vi redan vet: Bibliotekens resurser minskar och barnen måste läsa mer, i går, i dag och i morgon. Slogan är alltid densamma.
Men åter till det globala perspektiv som också saknas i svensk biblioteksdebatt; vi bör fokusera på det arbete folkbiblioteken runt om i världen gör för att stärka demokratin. Ett besök på kubanska bibliotek kan till exempel ge en upplevelse av hur bibliotekarier balanserar mellan regimkritiker och makthavare. Vårt patos för yttrandefriheten vet inga territoriella gränser.
Detta visas också genom bibliotekariers motstånd mot Patriot act, försvar av användarnas integritet och uppmärksammandet av hur böcker censureras. Visst kan vi utifrån dessa exempel slå oss för bröstet och känna att bibliotekariernas arbete visst varit synligt under gångna årtionden.
Men frågan är hur vi går vidare med våra demokratiska ideal och liknande strategier ifråga om digitala resurser. När skall vi kräva och arbeta för att samhälleliga, offentliga initiativ tar större plats på våra digitala arenor? Att surfande unga skall möta oss ute i sin verklighet? Att vi protesterar mot lagar som kränker användarnas integritet och att vi agerar kraftfullt mot censur och nedstängning av webbplatser och enskilda hemsidor. Böckerna står på långa rader och älskas villkorslöst. Voltaires ord om att jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka din åsikt oavsett om jag håller med eller ej - den frasen fungerar även i dag. Men för att vi ska fylla denna viktiga roll måste vi tillsammans ta ansvar för att se hela spektrat: Att arbeta som bibliotekarie betyder att ha sagostunder, spela gitarr och ha författarbesök. Men kära kollegor, horisonten behöver vidgas och IPRED, FRA och bibliotekens registrering och filtrering av användarnas nätanvändning bli en del av vår historia; en del av vår kamp och inte som nu- en cyberslask som vi inte anser angår oss. Ibland är demokratin och integriteten viktig. Ibland inte. I biblioteksdebatten handlar det fortfarande snarast om våra tryckta medier.
Som mångfotad bibliotekarie är det vanligt att ens engagemang möts med klagomål om tungt rutinarbete som inte fylls till punkt och pricka. Men om vi fortsätter att minutiöst vårda våra fysiska samlingar (som alltmer förlorar i värde) och prioritera att pynta våra barnavdelningar, då kommer vi i hög hastighet förlora våra användare. Vi bli en lokal bland andra. Kanske kan vi besökas som värmestuga när man väntar på bussen?
Dagens mest engagerade, unga tvåtusentals- bibliotekarier tystas eller göms undan på obskyra, dåligt mål-formulerade IT-tjänster eller på regionala utvecklingsuppdrag. Bör inte barnen och ungdomarna få ta del av dessa individers kunskap om social inkludering, vilja att stärka integrationstankar och frångå de assimileringssträvande som många högerpolitiker i dag lyfter.
Vi som der andra värden än fantasilös medieplanering a la btj och noggrann barnfientlig klassifikation struntar i SAB och btj-listor måste göra biblioteksdebatten till vår. Vi som lyssnar, lär och servar efter användarnas vilja och behov. Svarar på barnens önskemål utan att spela bättre vetande, uppfostrande och raljanta ordningsväktare med luddiga ideal i kulturens tjänst. För oss finns en möjlighet att vända oss utåt och återta en del av de folkbildningsideal som undergrävs av nyliberala drömmar i offentliga sektorn som helhet.
Vi är många med ett socialt patos korat med informationsspecialism och kulturälskande, i behåll. Kanske kan vi förenas över generationsgränserna och tillsammans markera att vi inte är McDonalds eller Akademibokhandeln. Vi skall freda vår verksamhet från mainstream- ekonomismens framfart och därmed bjuda in alla. Praktiska små och vardagliga åtgärder som t ex avskaffade av övertidsavgifter och biblioteks- shoppar går hand i hand med stora mål. Arbete för ökade kontaktytor med vårt omgivande samhälle är ett sådant mål.
Vi är offentliga sektorns största garant för ett fortsatt demokratiskt samhälle. När skall vi ta makten över diskussionen och framhäva vår funktion?

När jag nu läser texten och småler åt min småreligiösa ton tänker jag dock att detta uttryckssätt är välbehövligt i biblioteksdebatten. Under gårdagens seminarie på Bokmässan Behövs folkbiblioteken med mig själv, Christina Persson, Yukiko Duke och Joakim Hansson (moderator- Niclas Lindberg, avslutningsanförande Inga Lundén) fanns en vilja att inte teoretisera, prata om folkbiblioteken som visioner eller med abstrakta mål. Istället skulle panelen närma sig frågan om bibliotekens funktion på ett mer handfast sätt.

Samtalet kom dock att röra sig mellan praktiska exempel som Malmö stadsbiblioteks förändringar, folkbiblioteks historiska och nutida ansvar för ett demokratiskt samhällsklimat och aspekter på folkbibliotekets plats i ett informationssamhälle med flertalet betydande ingångar till informationsresurser- därmed skulle vår institution inte längre ha en exklusiv och självklar plats som kunskapsbastion.

Samtalet var- som alltid- för kort och de stora åsiktsmotsättningar som fanns mellan oss i panelen blev inte tillräckligt tydliga. Framför allt hoppas jag få möta Joakim Hansson i nya diskussioner om användargenererad kultur och kunskap kontra den legitimerade, fortfarande till stor del inlåsta informationen avsedd för priviligierade grupper. Här finns många vägar att välja beroende på ideologisk grundsyn i hur man väljer att överbrygga sociala avstånd, digitala klyftor etc.

Ett samtal om just nätkulturer med patientgererad information, solidariskt delande av kultur och unga människors kunskapsbyggande och identitetsspel hade tydligare visat på motsättningarna i "vår värld".

Under debatten applåderades en enda paneldeltagare under samtalets gång- Joakim Hansson. Tyvärr är detta ett faktum som speglar vikten av genus även inom biblioteksvärlden. En kvinodominerad värld med manliga profeter.

För er som är kvar på mässan så sök upp Maria Hagberg som skrivit boken Vid 20 börjar den ruttna med ett rikt intervjumaterial från flickor och kvinnor som lämnat släkt och familjer för att starta på nytt. Hagbergs arbete som föreläsare och debattör inom debatten om hedersvåld är viktig eftersom den är en tickande bomb inom den feministiska rörelsen. Rasism och sexism, genus och etnicitet samverkar och framträdande feministiska debattörer har helt olika ingångar till om och hur hedersbegreppet skall användas eller avfärdas som analysgrund.

måndag 14 september 2009

Föreläsning, högskolan i Borås 14/9

borås2

Institutionsöverskridande

Institutionsöverskridande arbete borde vara självklart men kräver fortfarande pågående initiativtaganden. Frågan är dock om digitala frågor inte skall in under diskussionsparaplyet när man talar om olika resurser och arbetsmetoder.

Webfinans skriver om Karlstads universitets pedagogiska stipendium som i år delats ut för för en rapport om arbete över gränser mellan olika institutioner för utsatta barn. Forskarna har tagit fasta på att ett väl fungerande samarbete mellan skola, socialtjänst och myndigheter främjar tidig uppmärksamhet på barns utsatthet.

Man skriver bland annat

- Vi har utarbetat en form där studenterna arbetar i tvärgrupper, och där en paneldiskussion förs med representanter från kommunens socialtjänst och skolan, säger Birgitta Svensson. Studieveckan bidrar till att utveckla förståelsen för skolans och socialtjänstens arbete med utsatta barn och om samverkan mellan myndigheter.

Man kan i en sån här satsning tänka sig att användning av sociala medier för att stödja och identifiera/finna utsatta barn hade varit lämpligt. Inom olika områden som ungas sexualitet och våld mot kvinnor används digitala medier i enstaka projekt för olika syften. Bl a att öka utsatta personers livsutrymme. Från bibliotekens sida hade man också kunnat delta med föräldra/BVC-träffar med uppdaterat innehåll. En stund hade kunnat avsättas till att tala om den sociala webben och den traditionella webbens resurser för barn med funktionshinder, utsatta familjer, mångspråkighet och liknande.

När dörrar stängs och tystnaden lägger sig över utsatta familjer och barn är det svårt att tänka sig effektivare verktyg att nå och empower individer än genom olika institutioners deltagande och uppsökande genom sociala medier.

De digitala klyftorna är här ett hinder och i en redan utsatt social situation skapas utanförskapet i snabbare hastighet och med allvarligare följder genom digital exkludering.

Hur kommer vård, omsorg och socialtjänst att bli effektivare genom webbanvändning?

söndag 13 september 2009

Förgivettagande och dumhet om utsatta unga

Barn som utsätts för sexuella övergrepp på internet och i mobilen känner ofta skam och drar sig för att söka hjälp. Det visar en undersökning från barn- och ungdomspsykiatrin i Linköping.
/.../
– Att vara med sina barn över huvudtaget gör ju att de känner sig bekräftade, så att de inte behöver söka den bekräftelsen med andra vuxna på Internet. Sen behöver barn informeras. De vet ju mycket väl hur det fungerar på Internet, det behöver vi inte berätta för dem. Men vi kan berätta vilka konsekvenserna kan bli, för det är vi vuxna bättre på att se, säger Gunnel Johnsson.
Rapporterar SR.

Frågan är vilka belägg Gunnel Johnsson har för att vuxna skulle ha bättre möjlighet att se konsekvenserna av barns agerande på arenor som de själva sällan besöker och generellt inte ens har basal kunskap om.

Beträffande hjälpsökandet bör man också fråga sig om man här underförstått definierar detta som att man söker upp en vuxen IRL som t ex en förälder, lärare eller skolsköterska. Ha då i åtanke att samtal om obehagliga upplevelser ständigt pågår i de rum som här är aktuella; sociala nätverksforum. Stödet från jämnåriga är påtagligt och utbyte av erfarenheter bör betyda betydligt mer för drabbade än en klapp på axeln eller överdriven rädsla hos en närstående vuxen.

Den inbitna bilden av surfande vuxna som "fula gubbar" ger här sig också till känna. Det är dags att tala om olika generationers villkor och mötesplatser. Med generaliseringar skyddar vi inte utan bygger gränser och hinder mellan unga och vuxna.

Varför skall barn inte söka vänskap eller bekräftelse hos andra än de vuxna som genom förgivettagna samhällskontrakt passerat icke-existerande säkerhetskontroller genom att bli lärare, grannar, släktingar och fritidsledare?

måndag 7 september 2009

Datortäthet och engagemang?

Både svenska föräldrar och svenska skolor engagerar sig mindre i barns datoranvändande än i andra länder. Svenska barn har tillgång till datorer, men vuxenvärlden låter dem utforska datorn på egen hand och tar inte datorkunnande på lika stort allvar som föräldrar internationellt sett.
/.../
Sverige är det land i undersökningen där flest barn äger en egen dator. Däremot säger dubbelt så stor andel av de svenska föräldrarna att de inte spenderar tid vid datorn med sina barn och inte har några planer på att göra det. Undersökningen visar dessutom att enbart en av sju svenska föräldrar ser det som nödvändigt för deras barn att lära sig att använda en dator, jämfört med hälften av föräldrarna i övriga länder.

I skolan har hela åtta av tio svenska elever, lika många som det internationella genomsnittet, tillgång till en dator enligt sina föräldrar. Däremot menar färre svenska föräldrar att datorer används regelbundet i undervisningen

Webfinans

lördag 5 september 2009

BiS jubilerar på mässan

Föreningen BiS , blogg, kommer att vara aktiva på Bok- och biblioteksmässan. En jubileumsbok har också sammanställts av föreningen:

”En ny förening är nödvändig” BiS 1969 – 2009 vilken presenteras på biblioteksföreningens scen på mässan.

Många goda skribenter, 34 stycken, har deltagit i arbetet och jag vill passa på att tacka för att jag fick möjlighet att bidra.

Missa inte heller BiS seminarium 40 år i vänsterfil – och sen då? under torsdagen 24/9 kl 16.00-16.45.

torsdag 3 september 2009

Osynliggjorda bibliotekarier och läkare som monarker

I går visade Uppdrag granskning hur läkarförbundet arbetar för att hålla ner antalet utbildningsplatser.

Läkare. Gräddan i den offentliga sektorn. En av de yrkesgrupper som mest övervärderas i relation till andra akademiker.

Hur borde DIK m fl agera för att synliggöra informationsvetarnas centrala kompetens för ett fungerande nätverkssamhälle? Med allt fler utbildningssäten och utbildningsplatser är vi en skock slaskakademiker som endast med tur eller kontakter lyckas träda in i en bra arbetsmiljö.

Inte ens med specialkompetens är du behövd. Var är svaren på den här situationen? Svensk biblioteksförening gjorde århundradets tabbe när de valde att marknadsföra biblioteken på ett konservativt sätt. Lokalerna, artefakterna och servicen som beskrevs tillhörde sjuttio och åttiotalet.

Vad hade skett om vi nått ut med andra budskap? Om vi haft möjlighet att visa hur vi kan effektivisera, förbättra och demokratisera offentliga institutioner eller bidra till god informationsförsörjning inom privata företag?

Det största misstaget just nu heter ABM. Att klumpa ihop olika typer av kulturrelaterade områden och skapa breda utbildningar där informationsvetenskapen inte kommer till sin rätt.

Vi ska inte agera som läkarna; de har fjärmat sig från medborgarna. De träffar patienter korta stunder och lägger all form av omsorg på andra yrkesgrupper- med sämre löner.

Tänk er bibliotekarier i en liknande situation: Tag en nummerlapp, träffa en assistent som gör en första bedömning av dina behov. Slussas sedan vidare till en bibliotekarie som skriver ner vägledningar eller lösningar åt dig och skickar dig vidare till en annan undervärderad personalgrupp som plockar fram fysiskt och digitalt material åt dig.

Visst. Bibliotekarier skulle kunna agera som monarker, i likhet med läkare. Men inte ens om vi hade chansen tror jag att vi hade fått se den utvecklingen. För vi har som tradition och vilja att noga förstå och skapa förtroende mellan vår proffession och våra kunder.

Läkare borde praktisera på bibliotek.

Råmanus Kristianstads bokfestival


Smakprov:
Årets program är "oförutsägbart och brett" meddelar Nylander et al (KB 24/6).Under en uppdaterad, dagsaktuell, nyfiken och samtidsspeglande festival hade alla upptänkliga offentliga rum i Kristianstads kommun fyllts med digital utrustning som presenterar e-litteratur och berättande i olika former. Då hade Nylander haft på fötterna när han säger sig vilja bredda, öppna för fler genrer och överraskningar. Som programmet nu ser det ut bär det stora likheter med det traditionella tänkande som SFs bioprogram en genomsnittlig höstmånad.

"Varje bokfestival med självaktning bör ha med poesi" säger festivalgeneralen Nylander (KB 17/3). Ja, självklarheterna skall gärna återupprepas i olika former eftersom man i kristianstad är mainstream. Men vad betyder självaktning? I det här fallet vill arrangörerna kunna glänsa för att man återigen serverar de redan frälsta med föreläsningssalar men nu med mer än Kajsa Ingmarsson och Göran Greider vid podierna. Prosa, poesi och akademiska inslag. Känner ni självaktning nu?

"Den unga svenska poesin behöver uppmärksamhet menar Nylander et al vidare (KB 24/6). Vilka utgör då den unga svenska poesin? De nyligen fysiskt publicerade och av bokförlag lanserade? Eller är det den unga, svenska poesi som spränger gränser genom digital samverkan och överbrygda åldersgränser som behöver en otraditionell publik och ovanligt förekommande uppmärksamhet?

....

Här finns en 7000 tecken lång variant av mina tankar om festivalen ur många fler aspekter än vad som ryms i den publicerade krönikan (se föregående bloggpost).
(Foto: Feministiska kören, bokfestivalen 2008)

Kristianstads seglivade bokfestival, på ont och gott




I dag har jag en krönika i Kristianstadsbladet om deras bokfestival som börjar just i dag och som jag under 2008 var med om att arrangera.

Min huvudtes:
Man är inte intresserad av de litterära skatter som formas med nätet som plattform. Fjärran är de dagsaktuella starka krafter av historieberättande som nu sker globalt genom sociala medier.

Om barnperspektivet:
På barnsidan av festivalprogrammet råder rigiditet och "copy and paste": År efter år ombeds barn att skicka in en novell, hur deras vardagliga kreativa litterära skapande ser ut med ordlekar och samarbeten på sociala forum har "vi" inget intresse av. De unga skall nu socialiseras in i gårdagens litterära verklighet.

Läs vidare Bokfestivalen sitter fast i gårdagens kulturformer

Nedläggning av filialer och motagerande bibliotek


Filialen i Vittsjö, Hässleholms kommun stängs. I dag skriver jag om det i Norra Skåne. Debattartikeln i sin helhet:

Nedläggningen av filialen i Vittsjö är ett allvarligt bakslag för de boende i bygden och för kommunens kulturella infrastruktur. Folkbiblioteken är och har historiskt sett varit fundamentala för allas medborgerliga rättigheter i form av informationsåtkomst, ständigt pågående lärande och del i kulturella, på alla plan utvecklande, aktiviteter.
Att Vittsjö förlorar en central mötesplats är svårt att reparera. Men till kultur och biblioteksledningen i Hässleholm kan några råd ändå riktas för att fortsätta arbeta aktivt för en god biblioteksservice. De tentakler som berövas biblioteksorganismen måste fyllas med andra initiativ. Vi har ett fint kulturhus, men bor där någon kraft och vilja eller är det den inbygda stämpelklockan och rutinernas sövande lunk som styr?
I Hässleholms kommun saknas i dag en aktiv, nätverkande biblioteksverksamhet med fokus på stärkande av medborgarinflytande, integration och språkstärkande insatser. Med en ny bibliotekschef, Kristina Hedberg, som har stora kunskaper om det förändrade samhälle vi lever i får vi hoppas att nätverkande initiativ kommer att tas för att fylla det tomrum som Vittsjös filial lämnar. Genom digitalt uppsökande och uppmuntrande biblioteksarbete kan många individer nås och projekt startas. Projekt som kan gynna integration, bryta isolering och öka intresset för information och läsning. Blir ni som kulturarbetare trötta av liknande uppmaningar? Mitt svar är att ju mer man stannar i basarbetet och rutinerna, desto mer urvattnas biblioteket. Till slut har vi inget intresse av det längre och de som gärna tar pengar från kulturen kommer att få rätt: Om en svag biblioteksutveckling fortgår kommer verksamhet att förlora sitt värde.
Arbeta effektivt och med verktyg som är relevanta i dag. Stanna inte vid bokhyllorna utan utnyttja de många olika sociala nätverk som står till buds för att fylla era fina, underanvända lokaler med liv och rörelse. Använd även moderna resurser och kunnande för att flytta biblioteket till medborgarna- i varje del av kommunen, även Vittsjö. Låt oss se t ex poetry slam utövat på olika platser i kommunen samtidigt men gemensamt med hjälp av digitala resurser. Kanske med en storbildsskärm vid tågstationen så att de många passerande kan möta Ljungdala, Djupadals och Vittsjöbor i en och samma ordsprudlande kavalkad.

Lina Z Ydrefelt, bibliotekarie och utbildare inom biblioteksutveckling och ung
a nätkulturer

tisdag 1 september 2009

Annina Rabe söker puritanism

Annina Rabe skriver i dagens SVD om Akademibokhandelns nya framtoning och marknadsidé, Bokhandlar ska satsa på böcker. Nu ska det prånglas bästsäljartitlar och bli mer "upplevelse" att gå in i en av deras butiker.

Akademibokhandelns val att ge bästsäljande litteratur än mer uppmärksamhet går på tvärs mot den mångfald vi önskar oss och kan se möjligheter till i o m webbens kommunikation och kommers. Men på gator och torg i Stockholm, Göteborg eller Malmö är det inte teorier om The long tail som slår besökaren. Mångfald är totalt frånvarande. Enfald lockar kunder till samma utbud oavsett geografiskt läge. Akademibokhandeln är en del av denna kapitalismens paradox; ideologin säger att du väljer men i praktiken ser vi monopolism och oligopol på område efter område.

Är det då läge att skälla på Akademibokhandeln för att de blandar mjukdjur och pekböcker, grytvantar och Jamie Oliver-bästsäljare samtidigt som den smalare prosan plockas ner från hyllorna? Film, musik och litteratur går samma öde till mötes längs Malmös största gångstråk: Här skrynklas inga hjärnor: det som marknadsförs är det som alla känner till, hört talas om och genast kan relatera till.

Med småhandlare istället för kongolomerat hade vi haft ett annat samhälle. Med gator och torg som ägs av människor, centralt belägna fastigheter med kulturföreningar och kaféverksamheter som syftar till umgänge över gränser hade Akademibokhandeln inte haft den makt att störa kulturpersonligheter som den har i dag...

Att skälla på en aktör för att den väljer att bli en pysselaffär med populärlitteratur är ganska tramsigt. Tala om de stora förändringarna och ställ politiska krav istället för att ropa efter att ett enskilt kommersiellt företag som vill tjäna pengar- inte "bilda folket" skall ändra sin vinstkalkylering. Om de nu tjänar mer pengar på att sälja grytlappar, varför skall de välja en antikvariats-stajl istället? Här talar vi faktiskt inte om Coca-Colas eller Chiquitas förtryck av arbetare eller McDonalds miljöförstöring, för att använda en liknande agitatorisk stil krävs en speciell kulturell läggning.

Anina Rabes problem är bokfetischismen. Det ska vara lite heligt med litteratur. Bokhandlare skall agera med hjärta istället för, som andra företag, med ekonomismen som grund:

Butikerna svämmar över av suddgummin, anteckningsböcker, grytlappar, lösviktsté och chokladskorpor. Allt upptänkligt bjäfs behövs tydligen för att det ens skall vara motiverat att sälja böcker.

Indignerad över skorpor och böcker i samma hylla... Vad betyder det? Hur skulle det se ut om vi tillämpade samma krav på andra affärskedjor? Håll templet rent. Rabe fortsätter:

Bokhyllorna, däremot, ser dystert glesa och utplockade ut. Dels eftersom innehållet enligt den nya policyn har reducerats kraftigt, dels eftersom inga bokhyllor får vara mer välfyllda än att alla böcker skall kunna stå med omslaget frontat. Vi som går i bokhandeln förväntas inte längre klara av att läsa på bokryggar, utan som målsökande robotar gå rakt på högarna med bestsellers. Borta är de dagar då man kunde gå i timmar i bokhandeln och botanisera, för att kanske komma ut med något man inte alls hade tänkt sig.

Botanisera bland litteratur. Många gör det varje dag i timmar framför datorn. Vi har inte förlorat den världen för att en efterlängtad Mankell-roman raddas upp i affär efter affär. Vad gäller marknadsföringen av litteratur vet Rabe också mycket väl att stökiga bokhyllor inte är ett alternativ till att skylta med snygga omslag. Endast i en sekteristisk litterär kultur med ett fåtal intellektuella kan en så konservativ värld och dualism vara synbar.

Biblioteken har upptäckt att skyltningen av böcker är viktig. Låt oss där inte välja någon av ytterligheterna. Men om Akademibokhandeln gör det; då får den som vill botanisera söka sig andra vägar och förhoppningsvis ansluta sig till de politiska falanger som är kritiska mot nyliberalismen och ekonomismen som ger oss mainstream- och inget annat. Men till dess revolutionen kommer har vi i alla fall den sociala webben. ;)

"Tjejbloggar"

Mediekrönikan i dagens SVD har flera viktiga poänger. Den beskriver väl hur nyanslöst bloggande diskuteras. Dunkels ingrep i en liknande diskussion i somras; att racka ner på "tjejbloggar" var då också fokus för intresset.

Nu ska vi dock inte glömma att det inte är s k tjejbloggar som är en isolerad illa omtyckt och förtryckt företeelse. Snarare är det vad unga kvinnor och flickor skapar som väcker aggressioner och nedvärderande responser. Nätet är här inget undantag och vi vet hur censur och förbud begränsat flickors nätrörlighet och skapande.

SVD ska dock skämmas för formuleringen

Hur kan tonårstjejernas bloggar framkalla så mycket och så intensivt hat från vuxenvärlden? Även om bloggarna är ytliga och illa skrivna är reaktionerna helt utan proportioner.

Är skribenten en slösurfare som drar sina slutsatser utifrån ett fåtal exempel som cirkulerar i olika vuxenforum?

Tjejers bloggar är inte ytliga eller illa skrivna. Vi kan tycka det om individers bloggande, eller subgruppers. Men att tillskriva flickors bloggpostande som generellt undermåligt språkligt sätt eller med - för en del läsare - tråkigt innehåll det är absurt.

Leta och jämför bloggar. Det du tycker om finns där... Oavsett om en tjej eller kille är avsändaren...

måndag 31 augusti 2009

twitterprosa

Twitter kan förändra vårt sätt att berätta

Om twitterprosa i SVD

I linje med en debattartikel som jag förhoppningsvis får publicerad i veckan. Den som lever får se.

torsdag 27 augusti 2009

Vem äger kunskapen?

IDG skriver om högskolornas kostnader för databaser i olika former, stora summor beroende på de dominerande aktörernas stora makt på marknaden:

Ett fåtal stora, internationella vetenskapsförlag äger rättigheterna för en majoritet av världens forskning och tar ordentligt betalt för tillgång till resultaten. Varje år betalar den svenska universitets- och högskolevärlden mer än 150 miljoner kronor om året för prenumerationer och licenser åt de stora vetenskapliga tidsskrifterna.

För att motverka de skadliga konsekvenser som upphovsrätten ger i informations och kunskapssamhället bör inte ansvaret endast läggas på forskarsamhället och universitetsbiblioteken att främja open access- initiativ. Från folkbibliotekshåll måste man aktivt sträva med tillgängliggörande i olika former genom att stödja den sociala webbens utbredning. Genom alltfler wikisar och andra sammanslutningar når även forskningsresultaten ut snabbare och informationsåtkomsten kan sakta men säkert demokratiseras.

Men så länge som även folkbiblioteken litar till btj och andra monopolister ser framtiden för bibliotekarieskråets inflytande mörk ut. Endast genom att säga upp avtalen på dyra oanvända databaser och satsa utbildningsresurser och engagemang för att kringgå regleringar som avskärmar och reserverar kunskapen för ett fåtal kan vi få en förändring till stånd.

onsdag 26 augusti 2009

Lyckligt samspelt utgivning om Key och Wägner

Anneli Jordahl är välkänd som kulturjournalist och författare. Hennes böcker Tala om klass, Att besegra fru J: En bok om Elsie Johansson och Klass- är du fin nog bör göra henne till en av de viktigaste klassdebattörerna och en utbildare som på ett osedvanligt pedagogiskt och personligt sätt kan bena upp maktanalyser och visa hur klasstillhörigheten i sig är en avgörande faktor- oavsett olyckor, lycka, ekonomisk styrka, slump och övriga maktordningar omkring oss.

Nu har Anneli Jordahl presenterat sin roman om Ellen Key: Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) (länk till Atlas hemsida- scrolla en bit). Här möter vi Jordahl som med lätthet skrider över gränser mellan känslomässiga beskrivningar av Keys liv och scenarion som skall vara tidstypiska och med romanförfattarens frihet ge en förståelse för den tid (slutet av 1800-talet) Key verkade i. En tid då Key verkade med ett starkt intellekt som väckte debatt och känslor om stora politiska dagsfrågor; fred, barn, samhälle och kvinnoemancipation. Ibland beskrivs Key som en haltande förebild för kvinnorörelsen, men det handlar inte om vad Key skriver utan hur, och vad vi formar för förståelse mer än ett århundrade senare. (För mig är Key ingen särarts eller livmodersfeminist utan en radikal.)

Hos Adlibris kan vi läsa:

Missbrukad kvinnokraft (1896) där hon från ett särartsfeministisktperspektiv vände sig mot vad hon såg som kvinnorörelsens överdrifter.

Ellen Keys bidrag till kvinnorörelsens tankegods, ideologi och praktiska agerande gör henne till en av feminismens viktiga förgrundsgestalter. Genom en historisk analys och placering av feminister i olika skeenden snarare än i akademiska feministiska fack får vi ut mer av Jordahls bok liksom Keys egna Väckarklocka. Att placera historiska kvinnogestalter i särartsfacket förminskar dem och hindrar oss i vår faktiska möjlighet att läsa deras texter som radikala för sin tid. (Se liknande diskussioner om Beauvoir här på bloggen.)

Liksom Anneli Jordahls personliga bok, inspirerad av en viktig historisk och dagsaktuell debattör, kan vi i Elin Wägner det första fotstegets moder få möta en historisk feminist genom skickliga författares försorg. I antologin om Wägner deltar bl a Majgull Axelsson och Göran Greider. Att läsa dessa aktuella sinsemellan olika skildringar med anknytningar till viktiga feministiska förebilder är främst intressant eftersom det är ett starkt narrativt perspektiv som dominerar. Snarare än analyser (i första hand) möts vi av huvudpersonernas styrka och gärningar genom respektive författares symbios med dem. Det är den enskilde skribenten som möter Elin Wägner liksom Jordahl gör i det fria spelrum hon skapar kring Ellen Key.

Kanske skall här tipsas om Ernst Brunners liknande möte med Edith Södergran eller Ebba Witt- Brattströms (som följde därefter och kritiserade Brunners passivisering av dramats huvudperson). Böcker som även de präglas starkt av en närvarande, deltagande och styrande författare.

Liknande utgångspunkt har även Hirdman i sin biografi om Alva Myrdal- Det tänkande hjärtat boken om Alva Myrdal- hennes privatliv och hennes roll som politiskt aktiv och nationellt etablerad debattör. I inledningen redogör forskaren och skribenten för hur nära hon kommit sitt studieobjekt och hennes biografi kan ses som ett lindansande mellan Hirdmans samtal med Myrdal och de mer engagerat kliniska beskrivningarna av samtal, familjeliv, politik på hög nivå och resor.

... Men framför allt. Läs Älskade syster. Ett drömspel om Elise Ottesen-Jensen- svensk kvinna och agitator av Henning Mankell från 1983.

Om Ottars outtröttliga arbete i Fattigsverige som agitator för preventivmedel, abort och öppnare syn på sexuallivet (baksidestexten).

Antagligen hittar du den i något magasin eller på ett antikvariat.

tisdag 25 augusti 2009

Hermansson VS Lindberg den 4/9


Hoppas vi får god dokumentation av debatten i olika former, av olika deltagare.

FEDERA


Tankesmedjor som Timbro, Arbetarrörelsens tankesmedja, Cogito och Piratbyrån har varierande inflytande beror på stora ekonomiska resurser eller ett enormt engagemang. Deras publikationer, debatter och liknande kan innebära förtäckt lobbyism såväl som givande och konstruktivt deltagande i den samhälleliga debatten.

Just nu ser vi framväxten av FEDERA, en sammanslutning som med sina upphovsmän och redan engagerade frontalpersoner som Johan Lönnroth och Jimmy Sand, kommer att kunna lyfta tankesmedjornas användning av sociala medier till en ny nivå. Utan det traditionella arbetssätten som etablerade oppinionsbildare ofta har börjar de nu bl a bygga upp ett nätverk av radikala bloggare.

FEDERA är ekonomiskt fristående från industri såväl som fackkapital. Kanske kan deras strävanden att även lyfta frågor som korsar höger-vänsterskalan lättare få utrymme och locka debattörer från olika fält.

Viktigt är också att fundera över tankesmedjornas plats inom den sociala webben och hur vi bäst kan stödja och marknadsföra initiativ som harmonierar med folkbildningstanken och empowerment.


torsdag 20 augusti 2009

Integration mellan centrala och sinsemellan beroende delar

Kompetensutveckla lärare, överbrygg klyftor, använd resurserna pedagogiskt. Sossarna talar i SR om en nationell It-strategi för skolan. Frågan är nu om det som låter som en integrering av IT i skolan betyder detta eller om det är "mer IT och teknik i skolan" som är målet i sig. Teknik-ordet i detta sammanhang brukar betyda det motsatta: Vi talar inte om läranderesurser i olika former, i alla ämnen utan om IT som ett eget område. Troligtvis hamnar det i så fall under just teknik och naturvetarnas paraply medan samhällsvetare och humanister kommer behöva ytterliggare decennier för att kräva sin rätt, hitta sina guldkorn och kunna göra anspråk på digitalisternas domäner.

I detta dilemma möts folkbiblioteken och grundskolan: Antingen gör du det ena, eller det andra. Med detta följer att gårdagens pedagogik och verksamhetsformer fortlever bland en stor del av personalen vars beröringsskräck inför datorer också ökar. Vid deras sida växer en ny personalstyrka fram: Troligen pojkar och män som inte har något intresse av att avdramatisera sitt kunskapsområde: Tvärtom, ju knepigare det verkar- desto högre status. Därmed får vi IT-avdelningar, schemalagd datortid i skolan och avgränsade fysiska platser för IT-verksamhet på bibliotek; oavsett om det är musik, litteratur eller politik som skapas, bearbetas och tillgodogörs via hands-on.

Så sent som 2007 stod Lisa Berger och David Jonsson framför personalen på Malmö stadsbibliotek och visade Facebook. Hemläxa blev det också: Alla avdelningar i huset skulle publicera en artikel om sig själva på Wikipedia... Nu lydde alla, utom barnavdelningen...

Då låg löjets skimmer över församlingen. Där satt många kompetenta litteraturpedagoger och informationsvetare samlade och visste inte hur -eller varför- det snabbt växande onlineuppslagsverket var viktigt för den verksamhet de bedrev (och sedan fick man, några år senare, pröva datorspel.).

Efter några år kan man kanske konstatera att Malmö trots allt gjorde det som så många andra negligerade- försökte leda in sin personalstyrka i det millenie, den informationsverklighet vi lever i.

Nu blir det författaruppror mot Malmös förändringar i form av ökad digitala satsningar, författarscen, bättre planlösningar och attraktivare marknadsföring av litteraturen.

"En nöjespark". Ja, så fult och osympatiskt kan det bli. Biblioteket förlorar sitt "kärnvärde" och negligerar "kulturarvet". (Samtliga citat hämtade från morgonens intervju i SR).

Malmö stadsbibliotek är inte en lämplig kandidat för att sörja för vårt kulturarv. Tala hellre med KB, UB, akiv och olika muséer om denna uppgift.

Att aktiviteter skall börja flöda på ett stort stadsbibliotek är utmärkt. Frågor som kan resas är dock om en digital avdelning är rätt väg att gå: Varför skall denna del av verksamheten inte integreras och göra nytta och fylla en logisk plats i alla vrår av biblioteket?

I Kristianstad var tongångarna desamma 2008: Låt oss splitta upp oss i olika läger: Några jobbar med IT, andra med... Ja, vadå?

I Kristianstad var det den ordinarie verksamheten som skulle skötas vid sidan om IT. Det verkar som ett liknande tänkande styr Malmös utveckling. Härmed grumlas glädjen över att man överhuvudtaget tar ansvar för att satsa resurser på IKT:

Isärhållandet av traditionellt biblioteksarbete och IT-verksamhet försämrar situationen i folkbiblioteksbranschen.

Speciella IT-avdelningar, fysiska platser i biblioteket och särskilda tjänster med ett fåtal surfande bibliotekarier leder till just det som inledde denna bloggpost: Exemplet med hur man sprider smulor över den ordinarie personalen... De ska veta vad Facebook är. Sen kan vi lämna åt den riktiga IT-eliten att sköta resten.

Med denna utgångspunkt är vi körda. Skola och bibliotek; isärhållande, uppdelande och taggtråd mellan olika förpackningar med liknande innehåll försämrar utbildning och kultur.

E-poesi hör inte i första hand samman med WoW utan med Sara Kane och Thomas Tranströmer.

Elsbeth Tank: Ta med hela din personal in i en verksamhet där alla delar utnyttjas, på alla avdelningar.

onsdag 19 augusti 2009

Vi ses på BHS

Snart är det Bok & biblioteksmässa med debatt om folkbiblioteken. Därefter blir det föreläsning på BHS den 14/9:

Omvärldsanalys: att arbeta som ungdomsbibliotekarie

Åhörarna kommer vara nyetablerade som biblioteks och informationsstudenter. Kul!

söndag 16 augusti 2009

Gallra

Läs Peters analys av Malmös gallring och fundera över dess löjliga uppmärksamhet i medierna. Jobba med suveräna projekt och gammelmedia tiger. Släng böcker och de rusar alla runt och söker reportage utan förklaringar och förankring i hur biblioteksverksamhet måste fungera.

Att gallra halvt om halvt i smyg, det var inte Malmös melodi när Tank nu börjar restaurera och modernisera. Då får man också ta konsekvenserna, men inte på det undfallande sätt som nu gjorts: Se in i kameran och berätta att böcker inte har en liten ande boende inom sig som man dödar i jättelika kremeringsugnar.

Joel fights back


These are the tracks Joel Tenenbaum downloaded. For 30 tracks he is ordered by the court to pay $675,000 to the RIAA. Well, all I can say: the RIAA can come and try to get half a million bucks from me too, let's see if they can make me pay...Btw, it's amazing how easy to become rich, ain't it? You just download this pack two times and you already have something that worths more than a million...Don't forget to seed, let everybody know: "I too downloaded them!" :+)More info on JoelFightsBack.com (Joel is not related to this torrent in any ways other than having a well known case and being an inspiration) or on iTooDownloadedThem - blogspot - com


Här finns listan: piratebay

tisdag 11 augusti 2009

Kultur är som bröd, vatten, hälsa och jämlikhet

Timbro (högerns samlingspunkt) har publicerat en rapport Långt ifrån lagom om svenska skatter och deras användningsområde med Thomas Idegard som författare. Lena Sandlin skriver i Västerbottens folkblad :

Timbros lösning för att få kommunernas ekonomi är ”genom att dra in på verksamheter som kultur och fritid kan kommunernas välfärdsservice bevaras under krisen" /.../ Högern låtsas värna välfärden i retoriken, men synar man argument och politik i sömmarna handlar det om en nedmontering, sten för sten, av det svenska unika välfärdssamhället. Det pågår en hård och systematisk attack på välfärden. Moderaterna slänger sig med retoriska fyndigheter som får det att låta så självklart att skattepengar inte skall gå till studieförbund eller fritidsaktiviteter så länge det finns behov inom skolan, vården eller omsorgen.”

Anders Knape, ordförande för sveriges kommuner och landsting skriver i dagens DN:

Kultur- och fritidsområdet svarar för cirka fem procent av genomsnittskommunens budget. I detta ingår drift och underhåll av bibliotek, teatrar, parker, friluftsanläggningar med mera. Ska en ekonomi i balans uppnås bara med insatser inom detta område borde all sådan verksamhet avvecklas.

Vi har fått exakt samma uttalande från politiker i nordöstra Skåne. Visst; tankeexpriment och Knape håller inte med Idergard.

Men dessa och liknande formuleringar måste sluta användas. Genom att återanvända dem rekonstruerar och bygger vi på idén om att kulturen är en lyxvara, det där extra som man kan ha eller mista.

Verksamma inom politik och kultursektorn måste skapa ett språkbruk som tydliggör att litteratur, teater, dans och konst är självklarheter i ett välfärdssamhälle. Orden skapar normer och i tider av ekonomisk oro återgår vi lått till dessa enkla konstruktioner: Nödvändigt kontra extravagans och nöje.

Kulturen är inte en tårtbit som kan skäras ur en kommunal verksamhet om denna skall behålla sin välfärd. Vill man avskaffa kultur, fritid, tekniska kontorets ansvarsområden eller liknande så skall det göras med insikten att man riskerar att rasera ett helt bygge. Det nät som spinns av kommunala tjänster skall hålla samman för invånarnas goda mående etc. Att stänga ett bibliotek är inte bättre än att stänga en vårdcentral. Resultat och utfall kommer i olika former; men folkhälsa, demokrati och solidaritet- det är ledord för ett inkluderande samhälle och de är beroende av fungerande kulturverksamhet.

måndag 10 augusti 2009

Läs om "virtual pilgrim or wanderer"

The web, therefor, like the ideal of cosmopolitanism, is an intersection-cum-fusion of art and life

Online a lot of the time. Boken är poesi i sig själv. Formuleringar som inte går att komma runt utan kräver omläsning, gång på gång.

söndag 9 augusti 2009

utbildning & praktik

Hur uppdaterade är våra kulturella utbildningar frågar sig Anna Troberg:
I dag tänker jag flagga för en alldeles utomordentlig ledare av Johanna Nylander, där hon skriver om Microsofts totala dominans inom skolan och den offentliga förvaltningen. Klicka in och läs den.
/.../
Tänk om det är så att man fortfarande lär ut att det bara finns några få, etablerade vägar att nå ut med kreativt skapande. Att man bara når sin publik genom skivkontrakt, förlagskontrakt etc. I så fall är ju dessa utbildningar hopplöst föråldrade. Jag vet att unga kreatörer själva är ganska medvetna om vilka andra alternativ som finns, men så länge de utbildningar som finns att tillgå inte också lyfter fram alternativen, så kommer dessa alternativ att ses som en sorts nödlösning för andra klassens kultur. Det vore oerhört sorgligt, eftersom det som öppnar dörrar för den här typen av kontrakt inte nödvändigtvis är kvalitet, utan kommersiell potential och det är allt som oftast två vitt skillda saker.
Hur man i allt från scratch till ultimat förfining misslyckats med att tillgodogöra sig IKT på olika former av lärandeinstitutioner är ett kortfattat svar på Trobergs fråga. Sedan kan man göra jämförelser mellan teori och praktik: Hur mycket skall lärarutbildningar, musik och konststudier lastas och hur mycket skall vi vända oss mot praktiker och fråga sig varför fria teatergrupper, bibliotek och författare m fl inte tar sitt ansvar att möta - och reagera på - olika intryck.
Inom bibliotekssektorn har B&I-forskningen globalt sett mycket att erbjuda och man kan fråga sig varför ansvar inte tas för att in och utandningsluften mellan nivåerna blandas. Varför arbetar regionbiblioteken ofta lika traditionellt som folkbiblioteken- utan nödvändig självpåtagen akademisk gödning? Har man som konsult inte ansvar att dra igång konstgjord andning när nu de som väntar sig stöd uppifrån halvfrivilligt självdör?
B&I-utbildningarna har också fegat om den mångfald kunskapssyner som finns inom sektorn liksom om informationssamhällets komplexitet. Kanske bör kraven höjas på vilka studenter som kvalificerar sig för bibliotekarieutbildningarna. Utan grundläggande epistemologisk och ontologisk grund att stå på kommer kopplingarna inte att ske mellan förväntningar på informationsstrukturers funktion, demokrati och kunskapssyn.

lördag 8 augusti 2009

nätet, staten, kapitalet...

Hålen i Andersons resonemang uppstår kring två begrepp han knappt nämner: infrastruktur och ”public service”. Nätet är inte ett hyperspace utan ett fysiskt rum av sladdar och servrar, och ytterst en magnifik infrastruktur som sväljer många av de gamla. Och den som äger sladdarna kontrollerar ytterst friheten på nätet – staten eller kapitalet?
Det talas det inte mycket om här. Och precis som andra infrastrukturer som järnvägar och elnät är också de nya svåra att finansiera när de byggs, och blir kanske aldrig riktigt lönsamma i sig – men är helt nödvändiga för att näringsliv och samhälle ska utvecklas. Men diskussionen om makten över infrastrukturerna har närmast slocknat i länder som USA och Sverige.

Ola Larsmo om Free- the future of a radical price

onsdag 5 augusti 2009

Det finns mycket mer än horor

Bokhora blir redaktörer för första numret av den litterära tidskriften Album. Bravinger, som är initiativtagare till litteraturtidskriften (Bonniers förlag) valde bloggens upphovsmän eftersom "de är duktiga på att förmedla varför det är så kul med böcker" (DN).

Kulturrådet delar ju Bonniers/Bravingers uppfattning och stödjer Bokhora ekonomiskt. Med den mängd kvalitetsbloggar som författare själva producerar och det ytliga, svepande tilltal som bokhororna valt är det lätt att bli konservativ och falla tillbaka i skitprat om att "riktiga" recensenter är att föredra. De många litterära diskussioner som pågår på SNS (social networking sites), bloggar etc motsäger det tryckta ordet som enda möjliga "storhet".

Men man skall söka och uppmärksamma de olika typerna av litterär analys, recension och skapande av e-poesi och liknande, snarare än fastna i ett statiskt tänkande kring webbresurser. Bokhora blir detsamma som Eniro, Expressen och Blocket: Ett begrepp, en självklar startpunkt.

Förhoppningsvis letar vi alla vidare och fastnar inte för enbart rusande beskrivningar eller provokativa titlar.

Bokhoror och bitterfittor säljer. Vågar man be om en definition av hur begreppen återtas och omvandlas? Eller skiter man i vilket? En bibliotekariehora kanske också säljer bättre, för sälja oss och bli köpta, det är vi ständigt uppmanade att göra.

Beauvoir för alltid

När Åsa Moberg korsade sitt eget liv med Simone de Beauvoir i Simone och jag valde hon följande citat som inledning:

Individens räddning ligger inte i att understryka sin särart utan i att så intensivt som möjligt förverkliga sin allmängiltighet
Simone de Beauvoir
Vid läsning av Det andra könet är det just isärhållandet (och allmängiltlighetens onåbarhet) som beskrivs ur praktik, akademiska insikter och litterära figurer. När hennes exempel når ända in bränner de sig fast och vi längtar just den möjliga konformiteten. Att andras blickar skall kunna riktas mot oss och inte sortera och återskapa kategorin för de andra, med egna regler för uppträdande, tillfällig vinning och livslång underordning.
Sedan de Beauvoirs Det andra könet översättes på nytt av Moberg & Inczédy-Gombos och öppnades för nyläsning på genusvetenskapliga kurser och av en ny generation kvinnor som snarare fostrats i mångfalden feminismer än i grupp 8- anda så var förväntningarna och det stora intresse som nyöversättningen fick väntad. Men den minidebatt som nu blossat upp är förbryllande. Varför har DNs kulturredaktion bett ledarskribenten Barbro Hedvall om en nyläsning av Det andra könet? Tänkte de sig en liberalfeministisk gåva?
Beauvoirs kalla blick är Hedvalls svar på förfrågan och uppenbarligen har hon problem med den feministiska ikonen som snarare än att beskrivas som en refererande och analyserande feminist av sin tid tecknas som en i en lång rad av feminister som skapar kvinnors offermentalitet. Att denna kan beskrivas som insikt och förståelse och snarare än att leda till passivitet skapa vilja till empowerment förbigås. Diskussioner om makt brukar sluta så: En liberal höger ser strukturalism som självömkan och frånsägande av eget ansvar.
En annan aspekt i artikeln är just samtiden och klasstillhörighet. Beauvoirs exempel och hemmavisst är hos sysslolösa och ekonomiskt priviligierade menar Hedvall.
Att beskriva bilder, normer och tankesystem från en position som akademiker och intellektuell och ändå säga något om genus är naturligtvis möjligt. Det andra könet skär genom klassbegreppet eftersom de olika maktordningarna både förstärks intersektionellt och kan förstås för sig.
Visst är det medelklassen vi mestadels möter även i populär- feministiska kretsar. Men det speciella med Beauvoirs grundliga belysande av kvinnors underordnande är just att hon inte förvillar sig in i ett priviligierat mörker där bara en sorts kvinnor existerar. Hon skriver:
Kvinnans drama är det fundamentala krav vilket framställs av varje subjekt, som deffinierar sig själv som essentiellt, samt de krav, som framväxer ur själva hennes situation, vilken kommer henne att framstå som ickeväsentlig. Hur kan en mänsklig varelse under sådana villkor nå fram till fulländning? Vilka vägar öppnar sig för henne? Vilka mynnar ut i en återvändsgränd? Hur skall man kunna återfinna sitt oberoende mitt inne i en beroendeställning?
Beauvoir talar utifrån "frihetsbegreppet" och kvinnan beskrivs utifrån "den uppfostran och den moral vi har i dag". Hennes feministiska berättelse är allt annat än statisk och den stryper inte möjligheten till samtal om andra maktordningar. Hennes exempel bör vara litterära och ibland övertydligt utifrån ekonomisk och social upphöjdhet, men dessa omskrivs inte utan öppningar för en påbyggnad och omdefinieringar som ger en feministisk historieskrivning med olika kvinnors utgångspunkter.
Ett motsatt exempel är Bitterfittan, en bibel för kvinnor ur storstadsboende kulturell medelklass. Men här är inte de många privilegierna, de individuella lösningarna och upproret beskrivna annat än som ur en framgångsrik kvinnas dagbok. Andra bör fråga sig hur medelklassromantiken blev allas norm och (underförstått) möjliga verklighet. Populärfeminister som väljer sida- den sida där självtilliten, kontakterna, de kulturella koderna och ekonomin inte har ett slut.

måndag 3 augusti 2009

Kina, Internet

I Kina finns i dag världens största antal Internetanvändare och fokus riktas mot dessa i frågor om såväl yttrandefrihet som möjlighet till massiv marknadsföring. David Tilltman konstaterar i Media att 67% av användarna är under 30 år gamla och att detta gör nationen till en IT-marknad starkt dominerad av yngre generationer. Fokus i artikeln är reklam och möjlighet att nå konsumenter.

Hur censuren fungerar i Kina beskrivs olika av reportern Torbjörn Peterson som konstaterar att onlinespel och facebook blockeras... och författaren Göran Leijonhufvud som menar att Kina kontrollerar internetbefolkningen bättre genom att tillåta öppenhet:

Partiet tjänar minst lika mycket på nätets utbredning som medborgarna gör. Partiet har fått ett nytt redskap som kan förlänga maktinnehavet och upprätthålla den "mjuka auktoritära staten". Internet erbjuder ett smidigt instrument för regimen att bilda sig en uppfattning om folkopinionen och ta hänsyn till den. Nätet skulle därför i längden kunna öka tilltron till regeringen.

Från att ha intagit en försvarsställning gentemot det nya mediet har kommunistpartiet de senaste två åren mycket aktivt tagit fasta på möjligheterna att genom nätet systematiskt följa opinionen och också påverka den med nyutbildade skaror av egna skribenter. Ledningens inställning till webben har gått från att vara reaktiv till proaktiv.

I samma tidning (DN) pågår en serie: "Du, jag och Internet" vilken hellre riktar vår uppmärksamhet mot Internets historia, SF-liknelser, gurus och kommande teknologiska framsteg. Det är lätt att projicera idéer om övervakning, propaganda och tankekontroll till stater som redan definieras som auktoritära eller antidemokratiska. Vi borde dock önska ett globalt fokus där man orkar att försvara yttrandefrihet och informationsfrihet på den individuella, strukturella och nationella planen.

Att begränsa, skapa fysiska och idémässiga hinder är allvarliga problem för unga nätanvändare i västvärlden i dag. De multinationella företagens makt genom sociala nätverksforum, reklam och sökmotorer vars resultat ger sken av objektivitet bör skapa större debatt. Kina har stått i fokus under lång tid, i skuggan hamnar andra aktörer som därmed får större möjlighet att bedriva informationskontroll genom sin väletablerade goodwill & transparenta PR.

söndag 2 augusti 2009

Självklart med ökad service och engagemang under sommaren

Redan för några år sedan slog Rädda Barnen larm om att Sverige hade en kvarts miljon fattiga barn - och sedan dess har finanskrisen slagit till och gjort det ännu tuffare för ekonomiskt utsatta familjer.

Expressen

Varje sommar kommer ett par belysande artiklar om familjer som inte har sommarlov eller semestrar i medelsvenssonsk tappning. Eller snarare; familjer som inte har sossesveriges arbetarsemestrar eller medelklassens sommarstugor. Frågan man kan ställa sig i år är hur mycket sämre en del av landets barnfamiljers ekonomi blivit. Med en borgerlig regering som förändrar sjukförsäkringssystemet (frisk efter ett år-basta!), försämrar a-kassan och har arbetslösa i aktiviteter på heltid med en ersättning som liknar socialbidrag snarare än arbetslöshetsersättning. Och sedan? Vem trodde att Lernia-slavarna skulle ha semester från aktivitetsersättningsprogrammen som motsvarar ett heltidsarbete? Två veckor- sedan är du fit for fight. Ett arbete vid sidan om på lördagar och söndagar gör omvärlden lite suddig och svår att kommunicera med. Sommar? Fem dagar i veckan i arbetsmarknadsåtgärd, heltid plus pendling. Sedan över till vårdträsket under lördagar och söndagar... På en kall trappavsats en stund när solen gått ner och det finns en svag lukt av skånsk grönska i luften försvinner trycket över lungorna och axlarna hasar ner...

Har personen ovan inte en make/maka med minst en medelklasslön blir det inte fika på stan, badhus eller resor utanför orten för små eller stora. Lotta Gröning skriver:

Men för de andra, de som varit sjuka för länge och som kanske är långtidsarbetslösa, är trygghetssystemen ingen trygghet. De bidragsberoende ses inte längre som en tillgång utan som en belastning. Byråkrater, som jobbar under hårda besparingskrav och med tydliga mål att minska antalet människor som lever på bidrag, utgår ofta ifrån att de som behöver hjälp fuskar.
Eller kanske bara är lata. De bidragsberoende har blivit andra klassens människor.
Politikerna talar inte om dem. Enligt dem har vi ingen fattigdom i Sverige. Försäkringskassan, som närmast blivit ett skämt sedan centraliseringen och som ofta utsätter människor för direkt myndighetsmissbruk, står alla partier bakom.

Inför sommarlovets slut börjar barnens grejande med burkar och kartonger som skall tas med till skolan fyllda med sommarminnen. Ja, alla pedagoger är inte så smidiga när det kommer till förnedringsögonblicket: Berätta om ditt sommarlov. (Hur tänker ni? Totalt medelklassinbäddade?)

Vad kan bibliotekariekåren göra för att förändra situationen? Till nästa år kan man ju ta gemensamma beslut om att inte gallra en enda hylla eller minska bemanningen och servicen till ett minimum under juni, juli, augusti. Nyexade bibliotekarier är billiga (tyvärr) och ingen semestervilande bibliotekariestol skall stå tom.

Om man startar under vårterminen med att rekrytera unga kan man under sommaren ha poetry slam, teaterverkstad, skrivargrupper, läsklubbar, spelmaraton och musikevenemang för både små och stora... Involvera dem, planera tillsammans och dela ansvaret för genomförändet!

Fritids och kulturläger finns utspridda över landet. Varför inte skapa egna biblioteksläger? Om en ungdomsbibliotekarie får chansen kan hon/han skapa aktiviteter ett par dagar i veckan kanske avslutat med övernattning och spökhistorier på själva biblioteket.

Biblioteken går ner på sparlåga under sommaren och förväntar sig användare som poppar in för att samla högar av sommarläsning. Men varför inte göra sommaren till folkbibliotekens höjdpunkt? Inte i form av en lokal med bra öppettider utan med många evenemang. För att detta inte skall vara extremt resurskrävande måste bibliotekarier ta ansvar för att lära effektivitet och skilja detaljer från en viktig helhet. Låt dem med idéer lägga upp planer och sedan be om hjälp i fall det behövs. De som njuter av att prata om dukning och dekorationer kan vänta till Kura skymning eller jul och låta andra mer innehållsinriktade utförare fixa sommarbibliotek.

Vi får kolla in Gislaveds sommarsatsningar tills vidare:

På biblioteket erbjuds aktivteter av olika slag – från bullbak och sagoläsning till digitala pärlplattor, spökträffar och TV-spel. Det är inte bara barnbibliotekarierna som står för detta. Alla hjälps åt – bokbussbibliotekarie, IT-bibliotekarie, assistenter och filialfolk.(Rapporterat av Orbiter).

http://www.myspace.com/libraryloft har också en fylld julikalender för ungdomar. Det är svårt att jämföra biblioteksresurser rakt av och Imagine on har stora tillgångar i form av teknik, ekonomi och kunnande. Men med andra exempel kan vi se hur engagemang och aktiviteter kostar mycket lite (det går att ha skrivarverkstäder med en gemensam dator även om det är knöligt). Samtidigt ser vi hur det är vanligt med läsprojekt över sommaren som inbegriper mycket lite aktivitet från personalen. Istället är det barnen själva eller deras föräldrar som tar ansvaret och ser till att engagemanget över läsande pågår hemma. Till biblioteket promenerar man sedan med en lapp där titlar och ibland handlingen i de böcker man läst finns nedtecknade. I utbyte får du förhoppningsvis en inbunden bok som är hoptiggd eller sparad från någon kulturrådstransport. I sämsta fall får du en tunn pocket samtidigt som din lista eller dina recensioner förpassas till informationsdiskens byrålåda.

Aktiviteter som denna suger eftersom bibliotekarierna återskapar biblioteket som en plats för utlån, återlämning och i detta fall: fantasilös, icke-interaktiv redovisning.

Vad vore rimligare än att satsa de här resurserna på en mindre grupp barn och ungdomar som samtidigt får arbeta med litteraturen under kreativa former- på biblioteket? Carole D. Fiore skriver om Summer reading camps (en satsning inom No Child Left behind) som är ett initiativ där man arbetar tillsammans med litteraturen och berättande. Om alltfler bibliotekarier återtar viljan att arbeta med kultur och vara pedagoger i vår informationsverklighet kanske rutinbaserade initiativ som "Läs 10 böcker- få 1", där bibliotekarien reduceras till en langare kan dö ut... Eller så stannar vi på rådande ambitionsnivå. Hemläxa på sommaren.

Datorspel

The explosive growth of gaming as a cultural phenomenon and a medium for communication and learning is quickly making it a required element of academic collections that want to keep up with their faculty´s teaching and research needs.

Laskowski & ward

Stefan Pålsson skriver om den nya skolan Quest to learn som skall ta sin utgångspunkt i nya tankar kring lärande & IT. På sin blogg skriver han också om datorspel och de literacies som växer i o m spelande: "interaktivitet, samarbete, kunskapsdelning och gemensam problemlösning"- förmågor som Quest to learn kommer att anamma. Detta betyder att man kommer arbeta ämnesöverskridande och att lärare och elever arbetar i samspel. Kanske kan man beskriva det som Dron & Anderson i Lost in space: Information retrieval issues in Web 1.5: Pedagogen blir en följeslagare i en lärmiljö bygd på sociala medier.

Pålsson frågar sig också hur datorspel skall kunna användas maximalt i undervisningen. En fråga som kanske lättare får sin lösning genom hur man arbetar med lärarutbildningar och medier i högskolevärlden i stort. Grunden för arbete med digitala medier är såväl praktisk som teoretisk. Inom biblioteksvärlden har man under utbildningar glömt de ideologiska sidorna av IT och koncentrerat sig på praktik, utbildningstillfällen som ofta varit berikande men inte förändrat verksamheten eller servicen till låntagarna eftersom endast hands on inte är ett effektivt sätt för att arbeta professionellt med informationsresurser (förstå deras dynamik och tillämpning i olika samhällsgrupper, i yrkesutövningen etc. En ointressant biblioteksblogg gör inte att sociala medier flyttar in i fin/tråk-rummen).

I en annan av Pålssons bloggposter, Vad krävs för att datorspel skall användas maximalt i undervisning och lärande?, skriver han om rapporter som lyfter fram hur "digitala medier och mobilt lärande" skapar bättre, mer tidsenliga lärandeformer samt länkar till rapporten Game changer- Investigating in Digital Play to Advance Children´s learning and Health. I rapporten tas upp att potentialen hos datorspel inte används och att det behövs kunskap om spel och utbildning. Ett av de förslag som rapporten framhåller är

Se till att lärare, hälsoexperter, fritidsledare, föräldrar och andra grupper lär sig att använda datorspelens möjligheter i undervisning och lärande, som ett sätt att ge stöd åt problemlösning och förståelse. (Pålssons översättning).


 

Naturligtvis skall lärare och den självklara gruppen att nämna på området – bibliotekarier – ta ansvar att här och nu lära om spel och dess funktion i olika kontexter. Men när det gäller tillgängliggörande, normaliserande och avdramatiserande av datorspel måste bibliotek på olika nivåer ta sitt ansvar att integrera dessa i övrig verksamhet, bygga bra samlingar och se till att personalen har en grundförståelse för kvalité, kultur och skiftande pedagogisk vinning.

Men som länge diskuterats är det bland annat i lärarutbildningarna det brister (och mindre offentligt diskuterat- i biblioteksrelaterade utbildningsforum och institutioner).

Beträffande datorspel ger Laskowski & Ward i artikeln Building next generation video game collections in academic libraries

hänvisningar om uppbyggnad och tillhandahållande av spel i högre utbildningar. Författarna pekar på de stora utbildningsmässiga fördelar som datorspelen ger och hur problematiskt det är att högskolebibliotek ännu inte byggt upp samlingar som svarar mot behoven. Som nästa generations utbildningsplattform är det viktigt att de akademiska biblioteken nu påbörjar arbetet med synliggörandet av spel och dess potentialer liksom utveckling av lämpliga miljöer för handledning och forskning, menar författarna.

Vi talar således inte om en yrkesgrupp, en bibliotekstyp eller en utbildningsform. Som Teach for america föreslår så bör ansvaret spridas. Men glöm inte bibliotekens ansvar att avdramatisera och inkorporera spel i sina samlingar och än viktigare- sin praktiska verksamhet med grupper och individer i olika åldrar och med olika behov.

fredag 31 juli 2009

Respekt snarare än empati

Folkbibliotekens position som socialt inkluderande kraft gör det rimligt att diskutera bibliotekarieyrket utifrån empatisk förmåga menar Birdi, Wilson & Man Tso i The nature and role of empathy in public librarianship, (Journal of librarianship and information science, juni 2009). Skribenterna har studerat intuitiv empati och kognitivt tränad empatisk förmåga bl a utifrån bibliotekspersonals bemötande och service till exkluderade grupper. Förståelse och inlevelseförmåga i andras situation beskrivs liksom vikten av förståelse för kulturell och social tillhörighet. Besvarandet av användares behov och förfrågningar får inte bemötas med spontan ovilja. Författarna föreslår utbildning och träning i empatisk förmåga.

Hur man definierar och utövar empati kan skifta. Huvudsaken bör vara en professionell bibliotekarieroll som är tillräckligt tydlig och dominerande för att alla samhällsgrupper skall få samma informationsservice. En rigid inställning, bristande tålamod och diskriminerande bemötande är inte acceptabelt. Men tala hellre om respekt för samtliga besökares behov än empati för individer. Det är inte förvånande att författarna refererar studier av läkare och sjuksköterskor eftersom dessa yrkesgrupper arbetar med personer i utsatta positioner. Men att skapa en inkluderande offentlig sektor som överbrygger klyftor och skapar möjligheter och stöd för alla individer betyder inte att samma karaktäristik är önskvärd över hela linjen. Lyhördhet och insikter om allas lika värde och rättigheter är viktigt, men behåll en professionell distans som innebär att vi utövar den service som vår sektor är bäst på: Kultur och informationsarbete... Eller anställ socionomer om det är dbt-inspirerad medkänsla och bekräftelse man vill servera kunderna med.

torsdag 30 juli 2009

Ändrar vi verkligen kurs kring barns och ungas nätanvändning? En bitter bibliotekarie finner hopp

Vi tror att det är viktigt att vårt arbete så långt möjligt utgår från att stödja och främja barns och ungas utveckling, snarare än att komma med förbud och begränsningar, vilket riskerar att hämma deras kreativitet.

Kulturministern i GP

Vad hände med vår kulturminister? En religiös omvandling som kan gynna även oss barn och ungdoms-engagerade bibliotekarier som skrikit lungorna ur oss för en kursändring i kunskaps och informationsarbetet. Vår minister fortsätter:

Dagens unga har ofta större kunskap om till exempel internet än vuxengenerationen, både när det gäller möjligheter och risker. Undersökningar visar att föräldrar vet för lite om hur deras barn använder nya medier och internet. Därtill oroar sig föräldrar ofta för fel saker.

Om nu den nationella chefen för kultur kan komma till denna insikt och öppet våga marknadsföra åsikten (under inflytande av pågående mediekonferens i Gbg) är vi kanske på väg mot en kursändring. Kan vi hoppas på en kultursektor som på allvar anammar nätbaserat skapande och ungas kreativitet? Kan vi t o m hoppas på att bibliotekarier och lärare utan insikt och kunskap om ungas nätkulturer slutligen medger att de har något att lära och vad (ett fåtal av) deras kollegor arbetar med faktiskt är värdefullt?

Kanske flippar den här bloggposten ur i sina extremt stora växlar på en debattartikel och en till synes väl pågående mediekonferens, bl a med EU-flagg, men för dem av oss som svettats och kämpat tillsammans med barn och unga är det ett känslomässigt ögonblick när en dignitär öppnar käften om annat än grooming.

Adelsson Liljeroths invigningstal under "För en kreativ generation – barn och unga i det nya kultur- och medielandskapet" innehåller aspekter på att kunna ifrågasätta rådande ordning, ge utlopp för sina egna kulturella uttryck och öppna för mångfald och en ung generation som lyssnas till.

Vid sidan av det intressanta material vi kan inhämta under konferensens gång bör vi se fram emot och kräva att kulturministern i praktisk handling arbetar för de ideal hon nu ger uttryck för och understödjer genom en del av konferensens inbjudna talare. Därför måste vi fråga; vilka förändringar kommer vi att se i skola och på kulturinstitutioner- i första hand biblioteken? Den passiva konsumenten av kultur ifrågasätts nu och deltagandet premieras- åtminstone i ord. Vad betyder det för yrkesutövningen för bibliotekarier och pedagoger? Kommer ni att lyssna?

Folkbibliotekens barnavdelningar är fortfarande extremt eftersatta och det känns obegripligt att aktiva inom kultursektorn fortsätter att bedriva en konservativ tillhandahållande, övervakande och teknikfientlig verksamhet.

Barn kan delta i de demokratiska processerna och ge uttryck för sina åsikter genom digitala medier. Kulturministern bejakar detta. Samtidigt pekar hon på väl utbygd kulturverksamhet för de yngre och FNs barnkonventions mål på området. Men offentlig finansiering av kulturinstitutioner betyder inte ett paradigmskifte i synen på barn och deras rätt att vara digitalt, handlande subjekt. En välformulerad barnkonvention är även den tom text på ett papper så länge som paragraferna inte förpliktigar.

Men hur når vi målen i konventionen? Hur skapar vi möjligheter för alla ungas nätdeltagande och hur låter vi deras kunskap spridas uppåt i ålders och makthierarkin?

Om detta väntar vi fortfarande på svar och de chefer som sitter på händerna och väntar på att nästa eller nästnästa generations biblioteksadministratörer skall ta ansvar för att uppdatera informations och kulturarbetet med våra unga, de beslutsfattarna är ansvariga: Bibliotekschefer, biblioteksföreningen och kulturpolitiker skjuter hela sektorn i sank. För det funkar inte så: Skeppet kan inte sjunka och sedan plockas upp för att rekonstrueras och moderniseras. Ett kontinuerligt arbete måste finnas för att bibliotekssverige skall vara en intressant, givande och maktfördelande part i samhället.

Kanske kan kursändringen i det offentliga samtalet som nu kan skönjas ge oss som är skittrötta lite ny energi för att fortsätta arbeta för en förändring? För där har vi ytterligare ett problem: Om nätarbetande kulturanställda släpas i smutsen och byts ut mot nickedockor a la folkbibliotek 1977, då kommer inga nätverkande, kompetenta virrpannor som har mer än barnlitteratur på hjärnan att finnas tillgängliga för anställning den dag man kliar sig i skallen och verkligen önskar engagerade barn och unga tillbaka till biblioteken.