I går var jag på Svensk biblioteksförening och BBL. Det kändes inte så surrealistiskt som jag hade väntat mig. Snarare lugnt, trivsamt och väldigt inspirerande. I den bästa av världar hade jag fått stanna där två dygn och bara pratat biblioteksutveckling. Jag älskar människor som vill, trots att de är reformister och jag tydligen anses ha bråttom eftersom jag tycker vi ligger sådär sju år bakåt i tiden i förhållande till var vi borde va. (Har jag redan sagt för mycket? Shit.)
I övrigt sitter jag bara och går igenom papper, föreläsningar och alltför gammal litteratur om barns "kunskapande" på nätet. Jag är så van vid att ta avstamp i folkbiblioteksvärlden, hämta mina exempel därifrån och sedan ro vidare kring allt kul vi hade kunnat göra. Under nästa veckas konferens skall jag få möjligheten att tala om ungas skapande och kunskapsbyggande utifrån vilken utgångspunkt jag behagar. Bra? Dåligt? Det är faktiskt svårt trots att det borde vara ett drömläge med tanke på att mitt hjärta finns i det här ämnesområdet. Men när jag nu plöjer pappe ter sig allt så passé. Mina älskade böcker är utgivna typ 2006 och det snurrar i mitt huvud kring hur mycket som hänt sedan dess. Mina religiösa aha-upplevelser daterar väl sig till ungefär samma tidpunkt. Då borde jag haft publik och varit en av många predikanter med nätgloria.
Vem är jag i dag? En skittråkig realist som dessutom genom min arbetslöshet förlorat den dagliga kontakten med barnens nätkämpande. Visst har man egna barn och andras ungar i hela huset och framför skärmarna men det är inte hela spannet... Inte femtonåringarnas introverta engagerade spelande, inte småtrollens första upplevelser av Barbie virtuellt.
Som det ser ut nu kommer min föreläsning att bli gammal skåpmat med glimtar av ny forskning. Orsaken till detta är att jag är en gårdagens-hyllare som tycker att den praktiska forskningen kommit mycket längre men att engagemanget och de viktiga utopierna blivit sämre och sämre. Realismen tråkar ut mig. Varför? Jag vill att vi ska bli praktiska IT-arbetare tillsammans med unga. Bygga, bråka, skapa visioner och överbrygga de tramsgränser vi skapar oss emellan...
Men vad jag älskar är upplevelserna av att befinna mig på små obskyra forum och följa den kraft som där växer unga emellan.
Men kan jag prata kring dessa och visa andra exempel? För de många forum jag själv som anonym studerande aktör deltagit i kommer jag aldrig "avslöja" detaljer om. Man kan inte kränka människors sociala samaspel på det viset. Att inte spela med öppna kort och sedan använda deras ord. Är man forskare är det annorlunda: Då har man vetenskapsrådet och annat att bedöma sina tillvägagångssätt mot.
Jag gör vad jag vill. Ensam. Enligt egna moraliska överväganden. På gott och ont.
Men om ni kikar in på Digital oppvekst kommer ni se att ingen annan pratar om mitt ämne. Därför kanske det kommer mottas varmt just genom att "sticka ut" och då kanske teoretiserande med ett par år på nacken passar som kontrast till de många domedagsprofeter som skall delta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar