Nytta med deltagande i participatoriska webben

"When Web filtering first became an option for companies, we generally saw them block access to typical categories such as pornography, illegal activities, and hate and discrimination," comments Spencer Parker, director of product management at ScanSafe. "In recent months, employers are obviously wising up to the dangers and negative impact on productivity linked to certain sites, and more and more of our customers have chosen to block social networking, online banking, and Webmail." (Dark reading)

I senaste numret av Information Today diskuteras huruvida företag behöver delta på sociala webben. Svaret i Grensing-Pophals artikel är att nyttan kan vara mindre än kostnaden. Man jämför med annonsering i traditionell media och menar att nyttan här på samma sätt behöver vägas.

Efter de många studier och artiklar som producerats kring möjligheterna för kommersialism på participatoriska webbområden är det inte förvånande att aktörer också ställer sig frågande till sin plats i denna informationssfär. För offentliga aktörer bör frågan dock inte handla om kostnader för enskilt engagemang. Istället bör man se på de långsiktiga resultaten av att hålla sig uppdaterad och skapa relationer på de fält där användare finns.

Kurt Shiller beskriver i artikeln Employers Crack Down on Social Networking att anställda bör reglera och vara försiktiga med hur de använder sociala nätverkssajter. Detta gäller inte endast under arbetstid utan även vid andra tillfällen. Arbetsgivare är vaksamma på Internetbaserad information.

Skall man då acceptera att företag och offentliga institutioner filtrerar Internetåtkomsten? Snarare än att fokusera mediet bör som alltid individers prestationer vara det avgörande. Vad gäller offentliga institutioner bör man även beakta att andra än personal använder nätverken. Vill man i alla lägen blockera användbar information och viktiga sociala mötesplatser? Dessa frågor bör t ex Malmö stads och Region Skånes IT-ansvariga fråga sig. Censur har blivit slentrian för dessa och andra viktiga aktörer, ¾-delar av alla amerikanska organisationer blockerar sociala nätverkssajter berättar Dark reading.

Vilken inställning man har till nätbaserade källor bör därför lyftas och det omvända perspektivet anammas: Alla anställda och brukare skall ha god tillgång och möjlighet att utveckla sin IT-literacy även på gemensamma nätverk. I dagsläget har många svårt att använda såväl viktiga databaser som mobiltelefonernas ökande funktioner. Detta ger en samhällsklyfta som borde oroa arbetsgivare och beslutsfattare. Twitter och Facebook är inte ett hot mot arbetsmoralen, det är större organisatoriska frågor som avgör medarbetares vilja att bidra till utveckling. Att svartmåla och ständigt reducera sociala nätverksforums status genom att hänvisa dem till entertainment-fåran är däremot ett hot mot likvärdig tillgång och inblick i gemensamt kunskapsbyggande.

Patienters kunskap tydliggörs genom sociala nätverkssajter

De senaste åren har man uppmärksammat att sociala nätverksaktiviteter kan vara bra för olika patientgrupper som stöd och kunskapskälla. Tidigare har diskussionerna påtagligt ofta handlat om upplevt negativa trender och s k skadligt innehåll. Man har menat att beskrivning av psykiska problem och beteenden kunnat inspirera och öka sjukligheten hos användargrupper som t ex ifråga om PRO-ANA och PRO-SI.

Vägen är längre för att de sociala forumen skall få credit för den kunskapsspridning frivilliga krafter skapar tillsammans. Att olika riskaspekter klingar av i debatten möjliggör dock att även lågstatusgrupper tar plats och visar på de funktioner deras plattformar fyller.

Att detta vore en välkommen utveckling visas t ex av att patientgenererad information om s k ECT- behandlingar under lång tid pekat på problemen med skador på såväl när- som långtidsminne. Genom delaktighet i sociala forum för psykiskt sjuka är det omöjligt att inte känna till dessa risker och förekomsten av svåra problem efter behandlingar. När etablerad media lyfter ämnet framstår det dock som att denna kunskap är i total avsaknad i Sverige, ett av de länder som använder mest ECT-behandlingarna i psykiatrisk vård. Se uppdrag granskning del 13 och 14.

Hur lång är vägen för att forskare och praktiker inom vård och omsorg skall tillgodogöra sig den stora kunskap som patientperspektiven ger på sociala forum? Ett litet steg på vägen är att den sociala webbens många delar kan diskuteras och ges högre status. Att experter skall lära av "massan" är ett betydligt större och svårare steg. Att man som professionell inom psykiatrisk omvårdnad skakar på huvudet åt de genom sociala webben väldokumenterade biverkningarna av väletablerade behandlingsmetoder är märkligt. Att ha en åsikt baserad på litteratur och etablerad medicinsk vetenskap är en sak. Men att inte känna till patientperspektiven och därför tas på sängen av Janne Josefssons granskning är tragiskt eftersom det visar hur långt ifrån patienternas verklighet läkare befinner sig. Chee et al beskriver dock att läkare "browse these chat sites to understand concerns, symptoms, and beliefs of patients that might not be revealed to the physician due to fear". Dessa och andra studier som visar hur en högt specialiserad sektor börjar använda sig av web 2.0 bör uppmärksammas.

McCormack & Ba pekar på att sociala forum innebär låga kostnader och lättillgänglig hjälp för patienter med ätstörningar. Parallellt med allt fler studier som denna måste frågor om sammarbeten mellan professionella och brukare diskuteras liksom de ständiga problemen kring kriterier och gränser för deltagande och yttrandefrihet på de olika forumen. Explicit lättillgänglig information om hur forumen sköts och vilka kriterier som gäller för censurering av postad information måste vara ett minimumkrav.

Vågar biblioteken delta i kvalitetsgranskningen av sociala forum och hålla sig uppdaterade kring lämplig användargenererad information inom svåra områden som t ex vård och omsorg? Med synliggörande av de stora kunskapsresurser som participatoriska webben tillgängliggör bör inte etablerad gammelmedia utgöra ensamma vakthundar. Om Socialstyrelsen följt patientgenererad information och kunskapsbildning hade en översyn av elbehandlingarna inte behövt vänta tills 2009. ECT och minnesstörningar är för de ansvariga nyheter. För engagerade i sociala forum för psykiskt sjuka och funktionshindrade är det gammal, vedertagen kunskap.

Demokratiska fri- och rättigheter kontra västerländska filter

Det har blivit allt mer vedertaget att politisk praktik och samtal påverkas av IKT. Den höga korrelation mellan IKT- utvidgning och demokratiska fri- och rättigheter beskrivs av Shirazi, Ngwenyama & Morawczynskir i det nya numret av Telematics and informatics. De har undersökt 133 länder under de år som IT-tillväxten var som påtagligast. De pekar på digitala klyftor, demokratiska vinster och stora problem förorsakade av filtrering och censur. I deras studie blir det tydligt att tillgång och användning måste vara parallella frågor i studier om IKT. Väl utbygd infrastruktur betyder inte fri och demokratisk användning och yttrandefrihet. Forskarna har därför delat upp de undersökta staterna och påvisar att t ex tillgången inte ger de möjliga politiska resultaten i t ex Kuwait och Singapore (IT-expansionen har kommit långt men den politiska potentialen av denna utbyggnad är inte uppfylld). Detta beroende på den stora övervakningen och begränsningen av nätbaserat innehåll, ofta utövat med genom filtrering tillhandahållen av västerländska företag.

Specifika grupper som t ex zapatisterna i Chiapas kan få en global politisk plattform att tala utifrån genom nätbaserade aktiviteter. Men samtidigt kan stater inrikta filtrering på specifika politiska uttryck. I Mellanöstern har organisationer för kvinnors rättigheter utsatts för hård statlig censur, skriver forskarna.

 

Med utgångspunkt i utopier och kinesiska nätverksforum

In the numerous Chinese online communities may be detected a strong yearning for belonging, freedom, and justice.

The utopian impulse in Chinese online communities is a yearning for a moral community.

Guobin Yang

Guobin Yang är en central forskare för personer som söker tankar och slutsatser om politik och samhällsförändring ser i växelspelet mellan nätbaserat arbete och IRL. Han har under avsevärd tid följt utvecklingen på kinesiska sociala nätverksforum och vill avmystifiera istället för att ansluta sig till massmediala förenklade bilder av nätverksamhet. Han visar hur det par av förklaringsmodeller man väljer utifrån när man beskriver Internet ser ut: Behov av restriktioner och övervakning eller fokus på underhållning (entertainment).

Med utgångspunkt i kinesiska rörelser, utopier och kritik visar han hur oansvarigt det är att avfärda bloggande och annat socialt nätverkande som en plats utan samhällsförändrande potential. En stor del av de regimkritiska samtalen förs i dag på kinesiska forum och påverkar IRL-verksamhet. På samma sätt påverkas också nätdiskussionerna av det omgivande samhället och den kritik som riktas mot nätbaserade samtal för oseriös eller hård attityd (Internet verbal violence – violent talk) skall istället ses i ljuset av det samhälle där diskussionerna försiggår. De kritiska och ibland våldsamma aktiviteter som försiggår på forum har sin rot i samma verklighet som de upplopp och demonstrationer som sker på gatorna i Kina. Yang beskriver forumen som moraliska ytor för att testa och utmana idealiserade bilder av det befintliga och det önskvärda samhället (Yang, The power of the Internet in China Citizen activism online s. 155- 184).

Alternativa strömningar och viljor tar plats på de växande kinesiska nätverksforumen och Guobin Yang använder Giddens utopian realism för att förstå den samhällsförändrändrande kraften som finns i dessa verksamheter. Att sammanföra orden realism och utopi handlar om att ta fram den kraft som finns i det sistnämnda begreppet; en ny samhällsordning, men koppla det till befintliga kritiska diskurser. I det här fallet utgörs de av diverse kinesiska röster som för debatten om kinesisk regim och samhällsordning framåt. Kinesiska netizens är i dag utopisterna i en dystopisk tid, konkluderar Yang.

Läxhjälp

Stockholms elever får mattehjälp via chatt berättar IDG. Blivande lärare skall finnas till hands i projektet som har flera upphovsmän. Initiativet bör på sikt vara bra för att motverka sociala klyftor.

Bromölla hade chatt och mailtjänst i geografi, matte, historia, hemkunskap etc via sitt folkbibliotek under åren 2007-2008. Men liksom andra "IT- initiativ" för barn och unga i vår bransch försvann servicen tillsammans med dess upphovskvinna.

Vi behöver inte bombastiska initiativ för att bli tillgängligare för våra användare, bara en smula omvärldsanalytisk koll och vilja att mötas på nya villkor.

Nya vågen-debatt med gammelmedias cementklump om fötterna

Nya vågen har just avslutat sin debatt om Malmö stadsbibliotek. Per Svensson, journalist på Sydsvenskan körde med de utslitna klichéerna om "nöjespark" och gjorde vad han kunde för att tona ned betydelsen av förändringarna i informationssamhället. Inte mycket har hänt i "mediabruset" och använda Internet klarar vi ju själva.

Deltagande kulturpolitiker Carina Nilsson spelade sin lugna sosseroll genom att tala om Malmös befolkningsstruktur och att bibliotekets traditionella tjänster finns kvar.

Att stadsbibliotekarie Elsbeth Tank deltog och talade om paradigmskifte i biblioteksarbetet hjälpte föga när även moderatorn Lena Birgersdotter talade om bibliotekarier som litteraturvetare och folkbibliotek som bokkrängare.

En debatt om förändringarna på Malmö stadsbibliotek kräver fler representanter med djup kunskap om biblioteksarbete lokalt och globalt. Allmän diskussion om kulturens riktning i Sverige 2009 tillför inte mycket eftersom man då inte talar om de förändrade formerna för lärande och kunskapande/ produktion av kunskap.

Att kalla Malmös förändringspolitik för kommersialisering är också skrämskott i ett mörker där man av tradition inte har tillräcklig insikt om folkbibliotekens breda uppdrag.

Medan den nöjda medelklassens debattörer fortsätter skälla på Malmö stadsbibliotek för att de förlorat sin välkända bakgård med boktråg för barnen och trädgårds eller renoveringsböcker för vuxnas hemmaprojekt står tiden stilla på de flesta håll. Per Svensson behöver inte åka långt för att hitta de boklager han saknar. Om det är arbetet på Twitter och Facebook som stör så är ju inte heller Bromölla ensamma om att ligga lågt med olika typer av kommunikations och marknadsföringsformer. Paradigmskiftet lyser med sin frånvaro även i vår bransch så egentligen kan de högljudda kritikerna fortsätta att sova lugnt om natten. Att en representant för etablerad massmedia med relativt intakt konservativ sändarkultur klagar på att man tycker informationssamhället genomgått stora förändringar vilka bör påverka folkbiblioteken är ej heller att förvånas över. Varför konkurrera med proffstyckare på ledarsidor eller själv (och i kluster) ta makten över informationsurvalet? Att ha Sydsvenskan hängande på en pinne i biblioteket behöver kompletteras med ett betydligt större nätarbete.

De som arbetar med demokratiska informationsförmedlingsformer, möten och kunnande är i sårbar minoritet, även i Malmö där man gjort ett större arbete på fasaden än i det genomgripande arbetet. Härmed fortsätter Sysvenskans gelikar att sopa rent på den offentliga banan- även på folkbiblioteken.

Att åter höra skräcken över att bibliotek ute i landet inte fortsätter att samla allt som btj-katalogen erbjuder sida vid sida med samma företags biblioteksband från årtionden tillbaka anknyter till dagens debatt:

Kunskap om biblioteken saknas och representanter från vår egen bransch behöver höras mer. Annars får vi inga perspektiv på informationsmängderna, uppdragen eller bibliotekens verksamhet. Att tala om kulturarvsbärande är kvävande. Finn andra ord och begrepp som innebär att inkludera dagsaktuellt och historiskt men inte paketerat i oanvända artefakter.

Bokmässan

Hur vet man att minglandet på bokmässan och btj-puben innehöll för många plastglas vin på fastande mage? Att blogga med Caroline af Ugglas bedjande toner i bakgrunden är ett tillförlitligt svar...

Gårdagen bjöd på intressanta seminarier och glädjen att få motta boken BiS 40 år en ny förening är nödvändig.

I denna finns mitt bidrag Folkbiblioteken - viktigare än någonsin där jag högtravande hävdar;

Att vara bibliotekarie i en tid när begreppen ställts på huvudet och bibliotekarier saknar sin trygghet och tradition förankrad i tusentals år av stolthet borde skaka våra grundvalar. Allt fler aktörer kräver att få delta i kulturdebatt och kunskapsproduktion. En del hävdar att detta underminerar folkbibliotekens funktion. Inifrån verksamheten kan vi se något helt annat; våra uppgifter blir allt viktigare och mer komplicerade.
Folkbiblioteken i Sverige gör nu, efter flera års ganska kompakt tystnad, försök att hitta sin egen plats i det förändrade kulturella och informationspräglade landskapet. Upprörda och nyanserade röster möts i biblioteksdebatten och personligheter som Christer Hermansson försöker rikta allmänhetens uppmärksamhet åt vår institution vars resurser år efter år minskats utan några större protester.
Vision för folkbiblioteket som en fortsatt solidarisk institution med alla medborgares demokratiska rättigheter för ögonen verkar bli allt ovanligare. Management-teorier och kärlek till alternativa drifts- och försörjningsformer bör skapa en oro hos oss som vill värna de socialt utsatta gruppernas rätt till vår service och ett fredat rum, ett socialt nav i samhället där ekonomiska resurser, utseende eller andra sorteringsmekanismer skall spela så liten roll som möjligt för bemötande, service och trivsel.
I denna önskan som en del av oss håller fast vid i bibliotekariearbete ingår också visionen om det digitaliserade samhället där alla kan delta i informations och kunskapsprocesser i gemensamma virtuella rum. Många har svårt att förstå innebörden av denna viktiga fråga och därför bör såväl Svensk biblioteksförening som BiS från sina olika utsiktspunkter arbeta för ökad kompetens inom bibliotek & IT.
Genom att fylla vår yrkesroll och aktivt berätta om vår verksamhet utåt kanske samhällsinvånare och makthavare kan förstå det som varje bibliotekarie borde uppleva: Vi är 2000-talets viktigaste resurs. Varför? Jo, för vi har aldrig tidigare stått inför de utmaningar vi gör i dag ifråga om demokrati och lika villkor. Därför bör BiS vara kvar på banan som en vakthund nosandes efter möjligheter att stoppa den utarmning av folkbildnings och solidaritetstanken som borde vara vår branschs självklara utgångspunkt.
Som ny bibliotekarie, uppfostrad med knowledge management och digital effektiv informationsåtervinning är det lätt att pendla mellan bibliotekarieyrkets många poler. Vi är folkbildande, sociala, ömsinta och kulturellt aktiva. Vi är samtidigt en stor grupp som arbetar för digitala allmänningar och våra brukares plats på dessa arenor. Några vill stanna i en feltolkad och icke uppdaterad folkbildningstraditio som handlar om smal informationskompetens, litteraturåtkomst och läsfrämjande. Andra, oftast yngre, bibliotekarier ser hur webb 2.0 långsamt förbättras av den semantiska revolutionen. Kring oss finns kollegor som inte har en aning om vad detta betyder. Yrkesverksamma bibliotekarier och chefer som inte förstår att våra uppgifter och vår verksamhet kommer urvattnas och osynliggöras om vi inte hänger med i och utnyttjar den digitala utvecklingen.
Samtidigt bör barnbibliotekarier delta mer i biblioteksdiskussionen. Barnens röster måste höras och de ungas behov lyftas mer. Det är lätt att bli betänksam över att kontakten med barn och unga sköts visionslöst som vilken rutinuppgift som helst. Vackra ord i biblioteksplaner eller andra styrdokument saknar förankring. Vad innebär det att säga att vi verkar utifrån barnkonventionens mål? Alla bibliotekarier som arbetar för att barn och unga skall kunna sprida och ta emot information oberoende av territoriella gränser- räck upp en hand!
Samtidigt som en bekymmersrynka ständigt finns i engagerade barn och ungdomsbibliotekariers panna får vi vända vår blick mot biblioteket som global institution. Framsteg görs även om det kan vara otydligt i en yrkeskår vars företrädare och fackförbund ingenting annat har att erbjuda än bekväma resonemang och konferenser om det vi redan vet: Bibliotekens resurser minskar och barnen måste läsa mer, i går, i dag och i morgon. Slogan är alltid densamma.
Men åter till det globala perspektiv som också saknas i svensk biblioteksdebatt; vi bör fokusera på det arbete folkbiblioteken runt om i världen gör för att stärka demokratin. Ett besök på kubanska bibliotek kan till exempel ge en upplevelse av hur bibliotekarier balanserar mellan regimkritiker och makthavare. Vårt patos för yttrandefriheten vet inga territoriella gränser.
Detta visas också genom bibliotekariers motstånd mot Patriot act, försvar av användarnas integritet och uppmärksammandet av hur böcker censureras. Visst kan vi utifrån dessa exempel slå oss för bröstet och känna att bibliotekariernas arbete visst varit synligt under gångna årtionden.
Men frågan är hur vi går vidare med våra demokratiska ideal och liknande strategier ifråga om digitala resurser. När skall vi kräva och arbeta för att samhälleliga, offentliga initiativ tar större plats på våra digitala arenor? Att surfande unga skall möta oss ute i sin verklighet? Att vi protesterar mot lagar som kränker användarnas integritet och att vi agerar kraftfullt mot censur och nedstängning av webbplatser och enskilda hemsidor. Böckerna står på långa rader och älskas villkorslöst. Voltaires ord om att jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka din åsikt oavsett om jag håller med eller ej - den frasen fungerar även i dag. Men för att vi ska fylla denna viktiga roll måste vi tillsammans ta ansvar för att se hela spektrat: Att arbeta som bibliotekarie betyder att ha sagostunder, spela gitarr och ha författarbesök. Men kära kollegor, horisonten behöver vidgas och IPRED, FRA och bibliotekens registrering och filtrering av användarnas nätanvändning bli en del av vår historia; en del av vår kamp och inte som nu- en cyberslask som vi inte anser angår oss. Ibland är demokratin och integriteten viktig. Ibland inte. I biblioteksdebatten handlar det fortfarande snarast om våra tryckta medier.
Som mångfotad bibliotekarie är det vanligt att ens engagemang möts med klagomål om tungt rutinarbete som inte fylls till punkt och pricka. Men om vi fortsätter att minutiöst vårda våra fysiska samlingar (som alltmer förlorar i värde) och prioritera att pynta våra barnavdelningar, då kommer vi i hög hastighet förlora våra användare. Vi bli en lokal bland andra. Kanske kan vi besökas som värmestuga när man väntar på bussen?
Dagens mest engagerade, unga tvåtusentals- bibliotekarier tystas eller göms undan på obskyra, dåligt mål-formulerade IT-tjänster eller på regionala utvecklingsuppdrag. Bör inte barnen och ungdomarna få ta del av dessa individers kunskap om social inkludering, vilja att stärka integrationstankar och frångå de assimileringssträvande som många högerpolitiker i dag lyfter.
Vi som der andra värden än fantasilös medieplanering a la btj och noggrann barnfientlig klassifikation struntar i SAB och btj-listor måste göra biblioteksdebatten till vår. Vi som lyssnar, lär och servar efter användarnas vilja och behov. Svarar på barnens önskemål utan att spela bättre vetande, uppfostrande och raljanta ordningsväktare med luddiga ideal i kulturens tjänst. För oss finns en möjlighet att vända oss utåt och återta en del av de folkbildningsideal som undergrävs av nyliberala drömmar i offentliga sektorn som helhet.
Vi är många med ett socialt patos korat med informationsspecialism och kulturälskande, i behåll. Kanske kan vi förenas över generationsgränserna och tillsammans markera att vi inte är McDonalds eller Akademibokhandeln. Vi skall freda vår verksamhet från mainstream- ekonomismens framfart och därmed bjuda in alla. Praktiska små och vardagliga åtgärder som t ex avskaffade av övertidsavgifter och biblioteks- shoppar går hand i hand med stora mål. Arbete för ökade kontaktytor med vårt omgivande samhälle är ett sådant mål.
Vi är offentliga sektorns största garant för ett fortsatt demokratiskt samhälle. När skall vi ta makten över diskussionen och framhäva vår funktion?

När jag nu läser texten och småler åt min småreligiösa ton tänker jag dock att detta uttryckssätt är välbehövligt i biblioteksdebatten. Under gårdagens seminarie på Bokmässan Behövs folkbiblioteken med mig själv, Christina Persson, Yukiko Duke och Joakim Hansson (moderator- Niclas Lindberg, avslutningsanförande Inga Lundén) fanns en vilja att inte teoretisera, prata om folkbiblioteken som visioner eller med abstrakta mål. Istället skulle panelen närma sig frågan om bibliotekens funktion på ett mer handfast sätt.

Samtalet kom dock att röra sig mellan praktiska exempel som Malmö stadsbiblioteks förändringar, folkbiblioteks historiska och nutida ansvar för ett demokratiskt samhällsklimat och aspekter på folkbibliotekets plats i ett informationssamhälle med flertalet betydande ingångar till informationsresurser- därmed skulle vår institution inte längre ha en exklusiv och självklar plats som kunskapsbastion.

Samtalet var- som alltid- för kort och de stora åsiktsmotsättningar som fanns mellan oss i panelen blev inte tillräckligt tydliga. Framför allt hoppas jag få möta Joakim Hansson i nya diskussioner om användargenererad kultur och kunskap kontra den legitimerade, fortfarande till stor del inlåsta informationen avsedd för priviligierade grupper. Här finns många vägar att välja beroende på ideologisk grundsyn i hur man väljer att överbrygga sociala avstånd, digitala klyftor etc.

Ett samtal om just nätkulturer med patientgererad information, solidariskt delande av kultur och unga människors kunskapsbyggande och identitetsspel hade tydligare visat på motsättningarna i "vår värld".

Under debatten applåderades en enda paneldeltagare under samtalets gång- Joakim Hansson. Tyvärr är detta ett faktum som speglar vikten av genus även inom biblioteksvärlden. En kvinodominerad värld med manliga profeter.

För er som är kvar på mässan så sök upp Maria Hagberg som skrivit boken Vid 20 börjar den ruttna med ett rikt intervjumaterial från flickor och kvinnor som lämnat släkt och familjer för att starta på nytt. Hagbergs arbete som föreläsare och debattör inom debatten om hedersvåld är viktig eftersom den är en tickande bomb inom den feministiska rörelsen. Rasism och sexism, genus och etnicitet samverkar och framträdande feministiska debattörer har helt olika ingångar till om och hur hedersbegreppet skall användas eller avfärdas som analysgrund.