Barn och lägre socialgrupper i dubbel kristid

Anders Borg skrattar säkert gott när dörrarna stängts för journalisterna. Denne den svenska modellens förste älskare, med mustasch på fel sida av huvudet, gillar att lägga över bördorna på arbetsmarknadens parter – men först efter att den ena parten, gissa vilken, ordentligt försvagats

Greider

teenagers brains are not fully developed, especially in the prefrontal cortex area that assesses risks and consider consequences. That is why teens often feel that dangeres situations such as online predators wont happen to them. He (David Walsh, psychologist)clarifies that our job as parents is to act as surrogat prefrontal cortex. That image is helppful in understanding why parents need to understand new cyber technologies.

Cyberbullying, (s. 119)

Nätmobbning är kanske en diskussionstrend i lärarrummen och media som vi får dras med länge framöver. Mobiltelefoner och Internetuppkopplade datorer är ett jäkla skräp i skolorna, åtminstone om man får tro fotfolkets upplevelser.

Men det är inte bara på skolnivå man fortsätter röra sig i cyberbullyinglandskapet och bortse från kontexten och historiens utstakade väg mellan olika former för rädsla, våld och vuxenfri komunikation eller kulturkonsumtion.

En parallell till den praktiskt inriktade diskussionen eller megafon-pratandet som inte söker samband och dialog är just nu den ekonomiska krisen. Kanske kan samma konsulter tala om ekonomisk krismedvetenhet som om e- mobbning? I båda fallen är det ledsamt att se vilka som skall ta smällen:

*Barnen

*Arbetarna

Bestraffningar och indragna småprivilegier. Är det inte därför vi har barnen i den skolform som råder i dag? För att de ska känna igen sig i yrkeslivet. Någon annan fuckar upp sakernas tillstånd men själv får jag ta konsekvensen av konfiskerade mobiltelefoner och sedemera sänkta löner...

Förslag till läsning i dessa nedskärningstider och mode att lägga ansvaret, eller i alla fall konsekvenserna, på marknadens uppgång och fall på arbetarna är Michael Moores Lägg ner. Har vi någon liknande röst i Sverige? Möjligtvis kan Göran Greider fylla en sådan funktion. Han är inte gapig och enkelriktad som ( i o f s viktiga) radikala vänsterröster. Snarare blandar han eftertänksamhet med kloka analyser.

På bestraffningssidan där man vill piska en hel generation (istället för som ovan en socialgrupp) är svårare att hitta radikala röster och intresseorganisationer för. Vi har Bris och Rädda barnen. Föreningar som från vuxenperspektiv ska skydda och samla pengar från Stenbeck och andra för att informera redan ihjälskrämda vuxna om samma ämne- e-mobbning. Hade jag inte haft två datorfreak-barn hade jag kanske också skitit i brallorna av allt prat om trakasserier och den nu uppseglande debatten om grooming i Sverige.

Men hur annorlunda ser mobbingen ut? Var det så mycket bättre att vara mobbad 1989 än 2009? Har grunderna för hur man motverkar mobbing drastiskt ändrats mellan i går och i dag? När jag var barn var det coolt att ha telefon på toaletten. Därifrån kunde man lugnt ringa jävliga samtal till såval jämnåriga som gamla tanter och snuskgubbar på heta linjen.

Kanske var den väggfasta telefonen vår generations värsta verktyg för trakasserier?

Boken Cyberbullying som skall ge en grundlektion i problematiken ägnar de tidiga kapitlen åt mobbning i allmänhet. Sedan kommer man in på det verkliga ämnet "epidemin" av e-trakasserier.

De många fallbeskrivningarna och barnens sätt att reagera åtföljs av råd om att föräldrar ska lyssna på sina barn och inte bara be dem om att ha cykelhjälm utan även prata om "ny" media. Föräldrar ska lyssna uppmärksamt när barnen talar om sin onlineupplevelser. Har vi hört det förut?

Man konstaterar också att vuxna och barn inte rör sig i samma digitala rum. Xanga och MySpace är inte föräldrarnas forum (Varför inte?) Att be företag ta bort hotfullt eller elakt material, att spåra avsändare etc är naturligtvis verktyg/initiativ som kommer att användas. Men i vilket tempo växer bra, dålig, sann och osann information om oss på sociala nätverksplatser och vilka myndigheter eller frivilligorganisationer skall ägna sig åt att nysta ut dessa berättelser?

I boken finns också råd för en förälder hur man upptäcker att ens son eller dotter är utsatt för cyberbullying. Ungefär som när man utan att behöva få barnen att pissa i en burk märker att de röker på kan man smygsamla info om mobbning... Informationsbroschyrer i olika former som skall användas för att scanna barnens beteenden istället för att fokusera på frågan om kommunikation. Jag vet att det låter så simpelt. Men vilka verktyg finns det som fungerar? Ingen av de röster som ropar på regleringar, filtreringar och begränsningar av barnens e-användning lever i ett realistiskt webblandskap. Ingen av dem har grundläggande förståelse för att inte bara möjligheterna att retas har ändrat form eller bytt vägar utan även att de sociala fälten växt betydligt och formerna för umgänge ändrats.

Hur skulle våra sociala liv kunna ändras radikalt utan att de negativa delarna av vårt samspel också gjorde det? Varför väljer man i detta läge att fortsätta arbeta med begränsningar och krav på polisiära insatser? När ska skolan ta ansvaret för att arbeta aktivt med sociala verktyg och världar?

I vårt samhälle lär vi oss att upprättelse är det viktiga. I varje amerikansk collegefilm blir den fula den snygga och mobbarna förnedras. Enligt det juridiska rättssystemets logik, nannyjourens regler och skolans ordning skall de skyldiga och oskyldiga pekas ut. Skämsmatta, förnedringsmetoder, inlåsning och uppsökande av "avvikarna".

Men vilka är viktiga? Vart skall skolan rikta sina resurser? Det är de unga människor som drabbas av mobbing- oavsett form- som behöver omvärldens stöd och hjälp att hitta tillbaka till en stolt attityd där man kan leva med de händelser som tidigare skadat och förnedrat så svårt som är långsiktigt viktigt.

Ropa inte på Lunarstorm eller blogger. Bilder och texter måste inte försvinna, förövarna inte alltid hittas. Att fokusera på den drabbades upplevelser bör vara en långt bättre strategi.

Hur många gånger nyper någon oss i röven, slänger öl på oss, ger oss kicken utan orsak eller bildar grupper med inbördes skitprat? Går ni runt och bestraffar dessa människor eller hittar ni strategier för att leva vidare- med stolthet?

Människor skändas och får aldrig den upprättelse som vår kultur kallar på.

Tala om och arbeta med sociala kontakter och lyft stigman från dem som utsätts. Att framhålla en skolelev som ett varnande exempel när hennes nätaktivitet utnyttjats av mindre trevlig person- det skadar henne. Att tala om begränsningar och korrigera barnens nätbeteende när de gör positiva saker- det är att bestraffa skapande individer... Det s k preventiva arbetet förnedrar faktiskt de som sedan drabbas av någon svår händelse. För i ett vuxenlandskap där foton, sociala relationer och personliga uppgifter är att ropa på problem: Där är också den unga som deltar i sociala spel skyldig till avarterna som kan uppstå...