Får vi någonsin se en radikal barnpolitik? Bibliotekarier- vad gör ni?

Bilder från Askers bibliotek.

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

This point of view includes a crucial point on powerdistribution namely young people´s position in society. The characteristics of constructionism has attributed to the formation of the view that children are subordinate in relation to the prevailing structure.

Lina Z Y, (publicerad i Xerxes 2007)

Men ett av tio barn tror att få vuxna tillmäter barn lika värde som vuxna och två procent tror inte att någon vuxen, inte ens föräldrarna, gör det. Barnen och ungdomarna i vår undersökning har en skrämmande låg tilltro till att vuxna kommer att bemöta dem respektfullt utanför hemmets och skolans väggar. När de åker kollektivt, besöker vårdcentralen eller biblioteket känner många att de inte blir bemötta med respekt. Bara vart sjunde barn känner sig respekterat när han/hon åker kollektivt och enbart 41 procent i idrottsföreningen. Bara ett av fyra barn känner sig respekterat på biblioteket eller fritidsgården. Mindre än hälften (47 procent) tyckte att de blev respekterade på vårdcentralerna.
Det är viktigt att gå vidare och ta reda på varför barnen ger underbetyg åt flera offentliga verksamheter så att vi tillsammans kan skapa ett samhälle där både barns och vuxnas mänskliga rättigheter bättre tas till vara.

Barnombudsmannen (DN debatt, 2009)

Det är Barnombudsmannen som redogör för en studie med 750 barn. Slutligen kan jag belägga mina upplevelser av barn och ungdomsbibliotekariers attityd mot barn med statistik. Inte för att jag egentligen vill. Det kvalitativa säger lika mycket. Gå runt på barn och ungdomsavdelningar. Sätt dig i ett hörn, ur blickfång och lyssna. Tänk sedan efter: Är detta barnens rum eller biliotekariernas boksamlingslokaler?

Arbetar biblioteken med barnkonventionens innehåll så som UNESCO och IFLA uppmanar? Den viktigaste frågan: Har barnen verkliga rättigheter att bli lyssnade på? Arbetar biblioteken för att de ska bli bemötta som likvärdiga, för att de ska känna till att de har rätt att ta emot och producera information oavsett ett lands territoriella gränser? Global informationsspridning skapad av barn. Vilka ska arbeta med det: I första hand biblioteken!

Det är bekymmersamt att bara drygt ett av fem barn i undersökningen svarar att de har hört talas om barnkonventionen. Men intressant nog pekar barnen i undersökningen ändå ut just de rättigheter som de tycker är viktiga och de stämmer överens med de fundamentala rättigheterna i barnkonventionen.

(Ibid.)

20% känner till barnkonventionen. Hur många känner till var de kan söka upp vuxna och be om att få sina rättigheter tillgodosedda? Vi har barnorganisationer drivna av vuxna som Bris och Rädda barnen. Men vi måste arbeta med barnen själva. Fördjupa deras rättigheter och som yrkeskår: att använda bibliotekens och andra resurser.

Vilken hjälp får de om de ber om skönlitteraturtips eller ställer en referensfråga? Skillnaden är stor eftersom bibliotekarierna som arbetar med de yngre ser läsfrämjande som sitt främsta "kall". Det börjar mjukna på vuxensidan, det är min upplevelse och jag hoppas den stämmer. Vuxna får djupare service och erbjuds databaser, litteratur och tips på infallsvinklar. På fungerande bibliotek lyssnar man och frågar på nytt. Alla är vi olika och det här är generaliseringar.

Men i hur hög grad uppmuntrar vi barnen att fråga oss om olika saker; att vara respektfulla och "bjuda in"? Som jag tidigare skrivit om finns mycket mer att hämta för barnen i dag än vad det gjorde när "vi" var små. Resurserna krymper på många håll, men samtidigt växer aktiviteterna på sociala nätverksforum och wikisar. Det finns ingen orsak att stanna vid att konstatera att Star wars- boken är utlånad. Jag hör det gång på gång och häpnas. Kösystem; javisst. Hjälp att reservera boken. Men varför får barnet inte med sig något hem? Alla sådana här populära eller allvarliga ämnen kan ge dig verktyg och informationsresurser utan litteratur.

Detta är en del av respekten för barn: Vuxna för man (vill jag tro) referenssamtal med. Barnen levererar man till, förhoppningsvis med en uppmaning att komma tillbaka och leta igen (fast jag gång på gång sett motsatsen på de bibliotek jag arbetat på).

Mitt arbete för en mer mångsidig syn på literacy kan från många folkbibliotekariers sida besvaras "om vi inte ska förmedla litteratur, vad gör vi då här?". Är det fräckt att vara entonig? Jag vet att det finns många bra bibliotekarier men barnombudsmannen bekräftar mina upplevelser.

Barnombudsmannen vill de närmaste åren se att barns och ungas intressen i kommuner, landsting, regioner och statliga myndigheter tas till vara i högre grad än vad som är fallet i dag. Vi kommer därför att arbeta med färre offentliga aktörer men i gengäld fördjupa samarbetet och dialogen med dem.

Att sitta vid datorn, att läsa rapporter om barns situation, leta nya webbaserade resurser att visa dem i olika ämnen. Det är att inte utföra sitt arbete. Men att läsa böcker, det är okej. Det är arbete. Det här är att frångå barnkonventionens innebörd! Så varför skriver bibliotek och kommuner in det i sina policys? Ni gillar inte barnkonventionen i praktiken. Var ärliga, stryk den.

Biblioteken vore egentligen ett utmärkt forum för kommunerna att gå vidare om de inkluderas i Barnombudsmannens arbete. Men kan vi lita på att bibliotekarierna i så fall tar sitt ansvar? En del förskolor har filmat sitt eget arbete för att se hur de behandlar flickor respektive pojkar. Kan inte bibliotekarier göra samma sak under en dag? Eller bjuda in en pedagog som sitter bland hyllorna och observerar?

Man blir inte bemött med respekt om man är barn, man skall ju formas och lära sig hur man uppför sig. Eller hur? Biblioteken får inte bli något lekland med skratt bakom hyllorna. Jaga varandra: Inte en chans. Sitta kvar vid datorn längre än sin halvtimme? Don´t think so. Man kan inte rubba på reglerna för alla ska behandlas lika illa/bra. Annars lär man dem att tjat lönar sig.

Tänk om man skulle pröva flexibilitet? Ta bort alla skyltar, låta inlines sitta kvar på fötterna och skapa fina runda informationspunkter där man står eller sitter med barnen och diskuterar olika sidor. Samtidigt som de får sina resurser får de fundera över avsändare, språk och layout. Vilken miljö det hade varit. Kan man skapa den? Några bibliotek är på g. Inspirerade av t ex Danmark som i alla fall har omfattande planer för våra yngre användare.

Barnombudsmannens exempel med att barnen inte blir respektfullt bemötta i kollektivtrafiken kan också beläggas med en deltagande observation. Åk två varv med ringlinjen i Malmö, hör hur flera chauförer talar till barnen. Hur en äldre dam förnärmat ställer sig intill en ensamåkande yngre passagerare och fräser att förr i tiden reste man sig minsann för äldre.

Kanske är det tryggt för barnet att få sitta? Kanske med en svettig bussbiljett i handen. Busschauförens vrål när en ung passagerar passerar alltför fort med biljetten framför sig som en sköld. Är man då förälder eller bara allmän åskådare har man ett ansvar att ingripa, bjuda barnet plats och återställa lugnet.

Men det är ju tvärtom: Barn ska ha respekt för vuxna. Vad hände med disciplinen? Jan Björklunds obehagliga attityd sprider sig.

Hans önskan om nationella tester för små barn har blivit verklighet. Betygsliknande omdömen lika så. Vad hände med de landvinningar som barnen erövrat? Tolvåringen får vid utvecklingssamtalet veta att hon inte är bra på att hoppa över plintar. Varje ämne skall kryssas i ett antal rutor och skrivas kommentarer. Stora E som hade mycket gott omdöme utom just i gymnastik var ledsen i dagar. Hon dansar ju balett. Hur kunde hennes idrottsbetyg vara dåligt? Hon anstränger sig. Det är inte berömmet som stannar kvar, det är förtvivlan över "misslyckanden".

Hur ser det ut när bibliotekarier byter plats vid informationsdiskarna? Man berättar om de stökiga barnen som finns i biblioteket just då. Som inte är där med rätt syfte.

Ett seminarium i biblioteksföreningens regi hade väl varit bra? Hur respekterar vi användarna? Går vi runt och representerar den stränga damen som är karikatyren av oss? Nej svarar alla unisont. Nä, kanske inte mot de som har med sina föräldrar och frågar efter fantasy eller nästa del i en omtyckt serie.

Men de "struliga" barnen- de som kommer själva; en del för att de behöver en plats att vara på, andra för att de tycker om biblioteksmiljön.

Men barnen behöver inte ha ADHD för att vi ska bli trötta på dem. De är per automatik en skara som skall tuktas. Ett starkt ord? Ja men hur låter det? Vilka regler ställs upp? Håll käften och var söt.

Livet är ett schema som skall följas. Rätt upplevelse på rätt plats. Rätt handling på rätt plats. Artonåriga föräldrar är fortfarande en skam...

Men den här diskrimineringen går ju över för varje enskild person. Sedan kan de bete sig lika illa mot sina barn och kommande generationer. I alla fall om rådande trender fortsätter.