Efter att ha landat fysiskt och psykiskt sammanfattar jag nu mina sporadiska intryck, de som tillkommit under hela konferensen men inte alltid fått egna bloggposter. Så mycket är ju samma, samma, samma- som från t ex Medierådets konferens... Fast nu var det norska motsvarigheter till svenska aktörer och de verkar ligga lite bättre till med IKT-jobbet i vårt grannland. Men mycket av "pratet" är på samma nivå.
En tanke jag fick under många föredrag var frågan om att göra en konferens om vuxnas galenskaper på Internet. Hur de klantar sig (enormt) och råkar ut för allt som barnen gör- och kanske lite till. De många exempel vi ser, hör och upplever betraktas som komiska eller beklagansvärda. Vilka rycker ut med ett helt batteri av allt från outbildade galenpannor till myndighetspersoner som skall skapa riskmedvetenhet hos gruppen?
Flickor som exponeras, av andra eller lägger ut bilder själva. Är situationen inte likartad här? Att söka värde i sexuell exponering, att det är hur kvinnor skall agera och poträtteras. Ju högre poäng för naken hud, utmanande poser och erotisk blick, det är en spegling av vuxenvärldens beteende. Vilket hyckleri att skrämma flickor för att lägga ut- alla typer- av bilder och söka bekräftelse när en stor sysselsättning bland makthavare, föräldrar och lärare bör vara porrsurfning med tanke på den stora industri detta är. Unga kvinnor skall vara kyska och ta ansvar för att dölja sig och inte följa smahällsnormen. Men vuxenvärlden väljer att fläska i sig dessa bilder med ohöljd upphetsning.
Mobbning: På många arbetsplatser hör det här till vardagen. Ändå är det barnen som skall spåras upp med hjälp av IP-adresser och bestraffas av polis. Oinsatta personer skriker på de gamla samhällets totala myndighetsöverblick och korrigerande ingripande.
Någon som tror att den s k e-mobbningen inte kommer spridas eller redan är en realitet på svenska arbetsplatser? Många har inte tillräcklig nätkompetens ännu men det är bara en tidsfråga.
De filmer från stora säkerhetsaktörer och som skall skildra e-mobbning speglar en sak: Extrema bilder av mobbning. Varken mer eller mindre. Att slå eller hälla vatten på någon är "ett gammalt brott". Som jag sagt förut: Handlingen inte mediet är det centrala. Men att också skifta fokus till offren, när ni inte vet (eller vet) vilka som är förövare. Hjälp dem att bli kvitt skam och ledsnad. I dag jagas skyldiga parallellt med att man låser in flickor med hjälp av hopplösa regler som gör att de skall ta ansvar och vänta sig skit av det omgivande samhället.
De återkommande berättelser (och de nya), om hemska nätföreteelser som de individer vars vinst ligger i näträdsla upprepar, när skall vi skärskåda dem? Jag vet flera amerikanske studier som visar på medias ohederliga beteenden. Men nu menar jag praktiska krav på källor, referenser, hänvisningar till när, var och hur man upplevt de här scenariorna. Kanske kan man sticka hål på en del av övertonerna i diskussionen?
Våga ifrågasätta de mycket oseriösa aktörer som inte skaffat någon teoretisk grundförståelse eller allmän kunskap kring det de föreläser om. De som alltid tycks vara av han-kön och talar om flickorna som de skyldiga eftersom de släppt ut bilder... De föreläsare som visar all möjlig skit de hittat på nätet och bara skriker ut att här är era barn! De många föreläsare som påstår att det är omöjligt att undvika pornografi och att alla våra barn möter det- hallå, nyansering! Punktera däcken på dessa helvetspredikanter som åker land och rike runt med rumpr i stringtrosor på storbildsskärm och skrämmer med vad arbetsgivare kommer att tycka om fyllebilder på facebook om tio år, (referens: polisen på digital oppvekst). Vilket troligt scneario!
Trots de exempel som var hämtade från den sociala webben var fokus större delen av tiden använd till att prata 1.0 och källkritik: Googlellistorna är inte riktigt bra!!!
Kring 2.0 har vi fortfarande problemet att 2.0 är verktyg snarare än en total förändring av informationssamhället, även i föreläsningar.
Mina påståenden om behovet av möten, överbryggande av gränser och att motverka kommersiella gated communitys på nätet plockades inte in av övriga föreläsningar. Jag blev som i ett vacuum. Ändå var jag tydlig- övertydlig i mina exempel. Möjligheterna, de som påstås och de som är belagda, som nätkulturerna skapar tyckte jag också själv var extremt välgörande under konferensens tema. Att tala om trygghet på nätet- möjligheter ifråga om flickor som kommer till tals, trygg kommunikation för olika grupper samt mobilisering möjlig genom sociala forum. Allt detta var jag så nöjd med. Jag blev en motpol mot Microsofts föreläsning om säkerhet och filtrering och Telenors mobbningsfilter (!).
Min dåliga insikt utöver de många ideologiska och mer praktiska frågor som samlas i huvudet var detta att vara föreläsare och ställa krav. Den norska kronan är stark och därför var det en ännu större chock än jag hade väntat att komma hem till länsat konto. Hur klarar etablerade personer de här situationerna?
Jag hör hur alla- utom jag- berättar vilket företag eller institution de företräder. Där finns nog svaret till att arrangörer kan propsa på fakturering eller rent allmänt slarva med hur de behandlar inbjudna. Med ett företag i ryggen är det ju inte din egen privatekonomi (9000 kr) som behöver ta smällen.
Jag önskar att någon gång vara Lina med en titel. Det hade varit kul och tryggt! För det jag gör är minst lika bra som det Microsofts representant presterar.
2 kommentarer:
Missförstå mig rätt - men det behövs såna som du - utan titel (eller som inte representerar etablissemanget eller företag)som hörs och som vågar stå för ett annat perspektiv och vågar gå en annan väg än den i förväg upptrampade. Sen är det klart att du ska ha skäligt betalt och en trygg ekonomisk grund att stå på. Det är tungt att bryta ny mark!
Jo jag håller med dig Lo. Men till saken hör väl det här att inte ha en vuxen-struktur att stå på. Om jag hade jobbat 10 år till hade jag kanske känt annorlunda och trivts med att få tala fritt, för jag har ju svårt att acceptera makt-missbruk etc.
Men i en situation när försörjning och stödjande nätverk inte finns, då är det faktiskt nästan omöjligt att jobba så här. Är man ensamstående är det kanske ok. Vad vet jag? Men när nollsummespelen hela tiden blir stora underskott då funkar det inte med kids.
Hur som helst. Jag önskar att det hade varit möjligt att lägga ut hela min föreläsning i text för att få feedback, men den finns ju bara i mitt huvud.
Skicka en kommentar