Konferensen Internet research 9.0: Rethinking communities, Rethinking place som hålls i Köpenhamn den 15-19 oktober har nu lagt ut abstract till en hel del papers på sin hemsida. Att läsa dessa bombarderar hjärnan med aktuella perspektiv på online- samhällen, samarbeten och aktiviteter.
På sin flyer för konferensen (pdf) skriver man: "Now, as mobile and location-based technologies are introducing "place" as an important aspect in the formation of communal and social activities, it is time to consider and rethink the concept of online or virtual communities /.../ how do we describe, analyse, theorise and design the communities and social formations of the early 21st century?"
Hurra tänker jag och börjar drömma om 90-talets lätt religiösa perspektiv på nätkommunikation och hoppas få återse den. Under gången era fanns i alla fall förhoppningar om frigörelse och överbyggnad av gränser. Men en av de första abstract jag läser är "A cultural sociological approach to second life" av Åsa Rosenberg (scrolla på sidan). Hon skriver:
We have awoken from what Bury (2005) calls "the dream of disembodiment" and come to see that though the Internet has facilitated new forms of experiences, interaction and unity these phenomena and indeed the understanding we have constructed of them (Robins, 2000; Sanford Horner, 2001) might better be described as old wine in new bottles than revolutionary inventions.
Vidare konstaterar hon att online experiences inte är separerade från IRL utan sammanvävda...
Ska man ge upp nu då? Sluta drömma om en korsning av stumbleupon och någon riktigt bra SF-roman? I mitt arbete långt från akademiska korridorer tycker jag mig se exempel på det motsatta. Hur gränserna (som jag skrivit om förut) blir allt mindre tydliga för att inte tala om hur snabbt våra värderingar förändras. Relationer online tar allt mer plats och gestaltar sig ibalnd extremt annorlunda än i det fysiska livet.
En dag skall jag växa upp, klippa mig och bevisa att disembodiment är totalt möjligt. Till dess tänker jag bara vara en tjurskalle.
Nu är det "Legally blonde" i DVD-spelaren vald av en 6-åring och en 11-åring. Har man mist alla sina ideal? När stora E var liten (1997 och framåt) tyckte jag att det var jätteradikalt att inte ha TV. Vi läste böcker och bygde lego istället... 1999 började jag på sociologen i Lund och blev bokstavligen utskrattad för att jag inte hade en e-postadress. På 2000-talet någon gång postade jag fortfarande mina räkningar till postgirot...
Med denna historieskrivning av mitt inte alltför intressanta liv tänker jag att runt femtio plus kanske det är möjligt att ha gått från ingen TV-ingen e-post-ingen infokompetens till ett litet paper som bevisar genusöverskridande i cyberspace.
onsdag 30 april 2008
100 bra utbildningsresurser värdelösa utan kontext
Top 100 Tools for Learning Spring 2008 (pdf) finns nu att ladda ner, med avsändare Centre for learning & Performence Technologies samt Jane Knight. Malin Cantvell skriver på bloggen Biblioteksrelaterat att hon har koll på de flesta av de listade resurserna. Är det bra eller dåligt att många av de listade resurserna är mainstream och redan välkända? Vad har en sån här lista då för värde? Att man samlat in resurserna på listan genom en undersökning bland "learning professionals" kanske kan ge listade resurser som facebook, scribd, wink och PB Wiki mer legitimitet som resurser för lärande i skola etc.
Man vad säger listan och kategoriseringarna oss yrkesverksamma i övrigt? Inte mycket. Till resurserna finns inte tillräckligt med problematisering och kontextualisering. Men kanske är det ett dokument att sätta i händerna på lärare som just efterfrågar "bra länkar"? Frågan är om de sedan kommer till användning eller om man måste börja i en helt annan ände. Kanske med en ordlista som förklarar vad en wiki är?
Man vad säger listan och kategoriseringarna oss yrkesverksamma i övrigt? Inte mycket. Till resurserna finns inte tillräckligt med problematisering och kontextualisering. Men kanske är det ett dokument att sätta i händerna på lärare som just efterfrågar "bra länkar"? Frågan är om de sedan kommer till användning eller om man måste börja i en helt annan ände. Kanske med en ordlista som förklarar vad en wiki är?
Lena Adehlson Liljeroth - här är vi. Kompetensen du skall satsa på.
Skall prata om digital divides och web 2.0 som utmaning för folkbiblioteken och tänker att jag behöver mer allmänna reflektioner kring vår verksamhet att göra avstamp i. Annars blir det ju en föreläsning om globalisering, generationsklyftor, digitalisering och ekonomi. Folkbiblioteken hamnar vid sidan av eftersom jag läser så mycket just nu som inte är producerat inom vårt "fält". Biblioteken nämns ju ofta i ett eller annat sammanhang men dess djupa funktion för ett demokratiskt samhälle som bl a Göran Greider skrivit om (t ex i biblioteket, demokratin och kulturen i den här antologin) saknas.
Digital kompetens, informationsåtervinning och gemensamt skapande blir något som ingen och alla har ansvar för. Skolan pekas ofta ut men det räcker ju inte. På alla nivåer behövs strategier för att minska informationsklyftorna i samhället. Här borde folkbiblioteken pekas ut som ansvariga. Vänsterpartiet tycker det ska vara obligatoriskt med skolbibliotek, gott så, men om vi tar ett större grepp? Skriv om bibliotekslagen och involvera starka skrivningar om demokrati, mänskliga rättigheter, informationsförsörjning och vägledning. Då skulle kanske folkbiblioteken bli en statlig fråga? Om man insåg möjligheterna med bibliotekarier som informationsvägledare i en globaliserad värld där kulturellt kapital t ex i form av informationsfärdigheter betyder allt, då hade vår verksamhet nog fått expandera och man hade slutat vänta sig att bibliotekarier skall vara "allt-i-allo".
Därmed inte sagt att vi inte ska vara generalister. Det är vi ju - in i ryggmärgen. Men i en snabbt föränderlig värld där medborgarna har stora informationsbehov så måste vår specialistkompetens också få komma till uttryck. Att vara allt för alla blir till slut inget för någon. Basverksamhet rakt upp och ner. Som jag skrev i tidigare blogginlägg ("jobba på posten eller starbucks om du söker balans"); släpa samma strå till samma biblioteksstack år efter år utan att samspela med en verklighet som förändras dag för dag.
Digital kompetens, informationsåtervinning och gemensamt skapande blir något som ingen och alla har ansvar för. Skolan pekas ofta ut men det räcker ju inte. På alla nivåer behövs strategier för att minska informationsklyftorna i samhället. Här borde folkbiblioteken pekas ut som ansvariga. Vänsterpartiet tycker det ska vara obligatoriskt med skolbibliotek, gott så, men om vi tar ett större grepp? Skriv om bibliotekslagen och involvera starka skrivningar om demokrati, mänskliga rättigheter, informationsförsörjning och vägledning. Då skulle kanske folkbiblioteken bli en statlig fråga? Om man insåg möjligheterna med bibliotekarier som informationsvägledare i en globaliserad värld där kulturellt kapital t ex i form av informationsfärdigheter betyder allt, då hade vår verksamhet nog fått expandera och man hade slutat vänta sig att bibliotekarier skall vara "allt-i-allo".
Därmed inte sagt att vi inte ska vara generalister. Det är vi ju - in i ryggmärgen. Men i en snabbt föränderlig värld där medborgarna har stora informationsbehov så måste vår specialistkompetens också få komma till uttryck. Att vara allt för alla blir till slut inget för någon. Basverksamhet rakt upp och ner. Som jag skrev i tidigare blogginlägg ("jobba på posten eller starbucks om du söker balans"); släpa samma strå till samma biblioteksstack år efter år utan att samspela med en verklighet som förändras dag för dag.
tisdag 29 april 2008
Cyborgs
Tidigare skrev jag Utan kropp i webb 2.o yes, please. Efter att ha läst senaste utgåvan av Technical communication quarterly går jag tillbaka till cyborg begreppet. Tidigare har det varit ett viktigt begrepp i postmodernistisk feminism för att "frigöra" tänkandet och diskutera utopisk och bort från ett instängt hörn med stränga ramar som avgör vilka nya gränser om kön som tanken kan förmå. Donna Haraway är en av de feminister som använt cyborg-begreppet för att ifrågasätta "naturlighet" i västerländsk kultur och ifrågasätta all påstående och tankar om enighet Läs t ex Haraways kapitel i feminism and postmodernism - här hos amazon).
Gränsen mellan konstruerat och naturligt, möjligt och omöjligt är styrt av fysiska upplevelser men i lika hög grad av tankens begränsningar och inom feminismen likväl som i web 2.0-debatten behöver vi vidgade vyer och frihet att skapa, definiera och omdefiniera.
Om de som påstår att barnen socialiseras av nätet istället för av signifikanta andra i form av föräldrar och viktiga anhöriga har rätt... Till en viss del. Vart blir det då av med gränserna mellan fysiskt och digitalt? I texter från 90-talet verkar det självklart att blurra till uppdelningen mellan face to face och digitala relationer. Men nu känns det otroligt provocerande att hävda att ett nätbaserat community är lika viktigt som en grupp "IRL".
Har vi passerat det passionerade, lyriska och drömmande stadiet av webbanvändning som möjlig förändring i personliga processer och i politisk opinionsbildning? Tyst blev det om överbyggandet av klass och funktionshinder.
Gu Bautong hävdar i Technical communication quartely (volym 17, nr 2, 2008 -abstract) hur vi förändras av en mängd nätverk omkring oss. Åter är cyborgtanken tillbaka. Han skriver bland annat:
Human identity has changed from Descartes' "I think; therefore I am" to Mitchell's "I link; therefore I am." Kanske inte helt orginellt men verkligen ett ifrågasättande av grunden för vår existens och vårt sociala samspel. Bilden av en sammanblandning av sociala nätverk IRL och på nätet blir tydligare när vi redan beskriver vårt samhälle som mobilt, fyllt med teknologiska artefakter och ständig uppkoppling. (Sex i Second life känns som ett rollspel - fast avatarerna är ju "verkliga"- men här är det djupare kulturella processer som ifrågasätts.)
Tillbaka till 90-talet med Don Tapscott och Manuell Castells?
Gränsen mellan konstruerat och naturligt, möjligt och omöjligt är styrt av fysiska upplevelser men i lika hög grad av tankens begränsningar och inom feminismen likväl som i web 2.0-debatten behöver vi vidgade vyer och frihet att skapa, definiera och omdefiniera.
Om de som påstår att barnen socialiseras av nätet istället för av signifikanta andra i form av föräldrar och viktiga anhöriga har rätt... Till en viss del. Vart blir det då av med gränserna mellan fysiskt och digitalt? I texter från 90-talet verkar det självklart att blurra till uppdelningen mellan face to face och digitala relationer. Men nu känns det otroligt provocerande att hävda att ett nätbaserat community är lika viktigt som en grupp "IRL".
Har vi passerat det passionerade, lyriska och drömmande stadiet av webbanvändning som möjlig förändring i personliga processer och i politisk opinionsbildning? Tyst blev det om överbyggandet av klass och funktionshinder.
Gu Bautong hävdar i Technical communication quartely (volym 17, nr 2, 2008 -abstract) hur vi förändras av en mängd nätverk omkring oss. Åter är cyborgtanken tillbaka. Han skriver bland annat:
Human identity has changed from Descartes' "I think; therefore I am" to Mitchell's "I link; therefore I am." Kanske inte helt orginellt men verkligen ett ifrågasättande av grunden för vår existens och vårt sociala samspel. Bilden av en sammanblandning av sociala nätverk IRL och på nätet blir tydligare när vi redan beskriver vårt samhälle som mobilt, fyllt med teknologiska artefakter och ständig uppkoppling. (Sex i Second life känns som ett rollspel - fast avatarerna är ju "verkliga"- men här är det djupare kulturella processer som ifrågasätts.)
Tillbaka till 90-talet med Don Tapscott och Manuell Castells?
sökoptimering och dåligt sällskap?
"Dåliga" länkningar till din sida gör att den sjunker i värde på Google. Algorithmen där har förändrats så att inlänkningarna får större roll säger en sökoptimeringsexpert på IDGs blogg. Efter jag hade skrivit om fildelning, piratpartiet och IFPI så fanns bland mina bloggbesökare någon med domänhemvisten police.se. Tar sökmotorerna hänsyn till vilka besökarnas hemvist är och inte bara antalet länkningar?
Mediaanalys som säljer sökoptimeringstjänster skriver Då trafik och besökare från Internets sökmotorer är mycket värdefull, är det inte längre tillräckligt att skapa en bra webbsida, den måste också vara anpassad efter Google och andra sökmotorer för att den ska synas i dessa, och för att ni ska kunna få de kunder ni är ute efter. Så långt är jag med men allt som är mer avancerat låter bara som babbel...
I ett tänkt digitaliserat (och kommersialiserat) kontrollsamhälle är frågorna viktiga att ställa och förhoppningsvis har övriga bibliotekariekåren bättre koll än jag.
Mediaanalys som säljer sökoptimeringstjänster skriver Då trafik och besökare från Internets sökmotorer är mycket värdefull, är det inte längre tillräckligt att skapa en bra webbsida, den måste också vara anpassad efter Google och andra sökmotorer för att den ska synas i dessa, och för att ni ska kunna få de kunder ni är ute efter. Så långt är jag med men allt som är mer avancerat låter bara som babbel...
I ett tänkt digitaliserat (och kommersialiserat) kontrollsamhälle är frågorna viktiga att ställa och förhoppningsvis har övriga bibliotekariekåren bättre koll än jag.
Aktiv antidiskriminering, IKT & folkbibliotek
I diskussionerna kring ”digital divides”, generationsskillnader och cyberbalkanization återkommer frågorna om kön, klass och etnicitet. Hur kan vi arbeta inom skola och biblioteksverksamhet mot dessa skillnader (orättvisor, mönster) ? 2.0-tjänsterna betyder möjlighet till utveckling och ökat entreprenörsskap i det man kallar utvecklingsländer såväl som i ”väst”. Men när andra stannar diskussionen vid de tekniska lösningarna och en nations digitala användning på central nivå så är det folkbibliotekens ansvar att fortsätta diskussionen om olika tillgång till IKT och färdigheter att använda...
Vore vettigt att utveckla system för att kunna utvärdera huruvida vi hjälper till att stärka digitalt förfördelade eller om vi slentrianmässigt tillhandahåller resurser och verksamhet som inte är aktivt antidiskriminerande.
W M Olatokun skriver i artikeln Gender and National ICT Policy in Africa: issues, strategies, and policy options att när mäns och kvinnors användning av IKT skiljer sig åt så tenderar man att anta att det är kvinnors eget val eller att de inte varit tillräckligt aktiva att anamma "det nya". Hur ser det ut i praktiken med tillgången och möjligheterna? Olatokun pekar på att mönster i det fysiska samhället avspeglas i nätanvändningen. Det finns också starka symboliska betydelser i IKT-användningen och dessa reflekterar den redan etablerade dikotomin feminint- makulint.
Hur kan vi bygga vår verksamhet för att bryta etablerade mönster? Killarna har företräde när det gäller IKT och har ofta ett rikare språk kring sin användning. Datorer placeras också oftare på pojkrummen... Hur ser det ut i bibliotekslokalen? Hur ser vår aktiva IKT-verksamhet ut? Kan vi utveckla IKT-projekt för unga som just överbrygger dessa klyftor? Eller är det förstå så att vi måste börja använda IKT aktivt med barnen innan det är meningsfullt att tala om antidiskriminering?
Jag skrev även om detta på åttonde mars: Tjejer upp till kamp i digitala rum.
Vore vettigt att utveckla system för att kunna utvärdera huruvida vi hjälper till att stärka digitalt förfördelade eller om vi slentrianmässigt tillhandahåller resurser och verksamhet som inte är aktivt antidiskriminerande.
W M Olatokun skriver i artikeln Gender and National ICT Policy in Africa: issues, strategies, and policy options att när mäns och kvinnors användning av IKT skiljer sig åt så tenderar man att anta att det är kvinnors eget val eller att de inte varit tillräckligt aktiva att anamma "det nya". Hur ser det ut i praktiken med tillgången och möjligheterna? Olatokun pekar på att mönster i det fysiska samhället avspeglas i nätanvändningen. Det finns också starka symboliska betydelser i IKT-användningen och dessa reflekterar den redan etablerade dikotomin feminint- makulint.
Hur kan vi bygga vår verksamhet för att bryta etablerade mönster? Killarna har företräde när det gäller IKT och har ofta ett rikare språk kring sin användning. Datorer placeras också oftare på pojkrummen... Hur ser det ut i bibliotekslokalen? Hur ser vår aktiva IKT-verksamhet ut? Kan vi utveckla IKT-projekt för unga som just överbrygger dessa klyftor? Eller är det förstå så att vi måste börja använda IKT aktivt med barnen innan det är meningsfullt att tala om antidiskriminering?
Jag skrev även om detta på åttonde mars: Tjejer upp till kamp i digitala rum.
måndag 28 april 2008
Autopiloten (hjärn- filtret) kraschar IRL
I kvarteret bredvid vårt har det bildats ett medborgargarde. Nu visar det sig att initiativtagaren var en av de ledande i Nationalsocialistisk front...
Inga kravaller i Hässlehåla, tack. Ingen rasism på nätet. (Inga civilpersoner som letar pedofiler på nätet.)
I brevlådan ligger ett flygblad: "Kom med i frihetskampen", "Tillsammans tar vi tillbaka Sverige", "Svenskarnas parti expanderar", "Skåne vakna", "Svensk agera" etc etc. Att vi har ett blattenamn på vårrostiga brevlåda känns som en märklig kontrast när jag står med flygbladet i handen. På något vis känns det kränkande in i märgen så jag vill kräkas. I mailboxen finns en liten ruta för massradering. Kan man ha ett liknande system på fysiska brevlådor? Märkligt nog känns det blanka flygbladet mer än vad sexismen och rasismen gör på nätet. Kanske är det för att jag slutat demonstrera på första maj, ockupera porrbutiker eller samla pengar i börsor... Konfronteras aldrig med annat än en och annan affisch i fysiska livet. På nätet har man däremot en autopilot som rensar bort skiten.
Jag länkar nu bara till expo samt en bra bok Learning, race and ethnicity om arbeta med antirasism på nätet (fulltext)...
Inga kravaller i Hässlehåla, tack. Ingen rasism på nätet. (Inga civilpersoner som letar pedofiler på nätet.)
I brevlådan ligger ett flygblad: "Kom med i frihetskampen", "Tillsammans tar vi tillbaka Sverige", "Svenskarnas parti expanderar", "Skåne vakna", "Svensk agera" etc etc. Att vi har ett blattenamn på vårrostiga brevlåda känns som en märklig kontrast när jag står med flygbladet i handen. På något vis känns det kränkande in i märgen så jag vill kräkas. I mailboxen finns en liten ruta för massradering. Kan man ha ett liknande system på fysiska brevlådor? Märkligt nog känns det blanka flygbladet mer än vad sexismen och rasismen gör på nätet. Kanske är det för att jag slutat demonstrera på första maj, ockupera porrbutiker eller samla pengar i börsor... Konfronteras aldrig med annat än en och annan affisch i fysiska livet. På nätet har man däremot en autopilot som rensar bort skiten.
Jag länkar nu bara till expo samt en bra bok Learning, race and ethnicity om arbeta med antirasism på nätet (fulltext)...
Gårdagens expressen/kvällsposten
Tydligen var jag i gårdagens tidning. Hittar det ej på webben. Någon som har läst?
Wikipedia på papper. Varför varför varför?
IDG skriver att utvalda artiklar ur Wikipedia skall tryckas som fysisk bok av ett tyskt bolag. Jag undrar bara - varför varför varför? Är det så himla charmigt med återvunnet papper och kartongpärm? Trycksvärta säger ngt annat än att läsa, redigera och interagera här och nu? Inget ont om böcker... Men hela idén med Wikipedia är ju dess föränderlighet och flexibilitet. Wikipedia i tryckt form är inte wikipedia. Döp om den!
"Tanken är att vi ska ge människor just den information de letar efter. Detta blir också den största skillnaden mot vanliga uppslagsverk, säger Arne Klempert på Bertellsman" (som står för utgivningen- källa IDG). Vad är syftet med W. i dag då? Funktionen? Just det som A Klempert menar att han skall bidra med nu.
Innan utgivningen skall artiklarna granskas. Av vem då? Någon annan än den pöbel/entusiaster/nördar som skapat den.
"Tanken är att vi ska ge människor just den information de letar efter. Detta blir också den största skillnaden mot vanliga uppslagsverk, säger Arne Klempert på Bertellsman" (som står för utgivningen- källa IDG). Vad är syftet med W. i dag då? Funktionen? Just det som A Klempert menar att han skall bidra med nu.
Innan utgivningen skall artiklarna granskas. Av vem då? Någon annan än den pöbel/entusiaster/nördar som skapat den.
Barnochinternet.se
Företaget (?) Barn och Internet vars agenda är väldigt oklar, har uppenbarligen plagierat Elza Dunkels texter. Läs vidare i hennes blogginlägg: Barn och Internet, igen samt Barn och Internet.
Själv bloggade jag om företaget/organisationen (hoppas det klarnar snart) under rubriken Spökhistorier för vuxna. Om de nu har plagierat Elza D så är de kanske mer nyanserade än vad jag trodde??? Eller bara korkade.
Själv bloggade jag om företaget/organisationen (hoppas det klarnar snart) under rubriken Spökhistorier för vuxna. Om de nu har plagierat Elza D så är de kanske mer nyanserade än vad jag trodde??? Eller bara korkade.
Besök Fiona Bradleys blogg men fortsätt prata 2.0
Semantic library, data meaning content är en blogg som drivs av Fiona Bradley och enligt egen uppgift vill hon ta in utvecklingen av den semantiska webben i biblioteksvärlden. Jag kommer med stort intresse följa hennes blogg och andra som vill börja prata om 3.0. Fast jag tror diskussionerna och idéerna redan är väldigt akademiska i de här sammanhangen. Och när man nu känner att folkbiblioteken och forskningen inte direkt går hand i hand (underdrift)... Utan har svårt att anamma 2.0-tänk... Hur snabbt skall man då gå fram med 3.0 och semantik? Jag läste nyligen web 2.0 heroes och jag är ganska säker (har den inte framför mig) att alla intervjuade tyckte att 3.0 fortfarande är en "icke-fråga". Akademiskt babbel för de inblandade men inget för 2.0-entreprenörerna att fördjupa sig i.
Vad tror ni?
På W3 Technology & society (dom har en about-sida så läs vidare själva) kan man läsa att "The goal of the Semantic Web initiative is as broad as that of the Web: to create a universal medium for the exchange of data".
Ok. Det var ju lättsmält. Läs mer på wikin Semantic web .
Vad tror ni?
På W3 Technology & society (dom har en about-sida så läs vidare själva) kan man läsa att "The goal of the Semantic Web initiative is as broad as that of the Web: to create a universal medium for the exchange of data".
Ok. Det var ju lättsmält. Läs mer på wikin Semantic web .
söndag 27 april 2008
IFPI stämmer svenskt bredbandsbolag
Massiva skadeståndskrav mot tolvåringar (och vuxna såklart) var ingen bra idé för musikbolagens image. Många föräldrar hukade nog och insåg att shit, det där kunde hänt mig också...
Piratebay-striden pågår och nu säger IFPI (om den svenska delen av IFPI på deras hemsida) att de skall stämma någon av internetoperatörerna för att de tillhandahåller t ex den nämnda sajt (källa IDG, se nedan).
Jag hoppas vi får se massiv uppslutning mot IFPI i så fall. Yttrandefriheten kan inte begränsas av dem som säljer tillgången till bredband. Vill du att Tele2 och Telia skall ha mer mandat och påtryckningar för att filtrera nätet åt dig?
Vi har redan alltför många gatekeepers som agerar på egna mandat. Mellan slutanvändaren och informationen får inte finnas en massa osynliga aktörer! Kolla hur Yahoo redan beter sig som moralens väktare utifrån påtryckningar av konservativ amerikansk moral...
Läs vidare på IDG
Läs också I jakt på fildelare offras medborgarnas integritet - Expressen
samt Piratpartiets argumentation (nej, jag röstade inte på dem! Men alla skriker så jävla högt i den här debatten med stora intressenter inblandade att det känns rimligt att länka både till IFPI & Piratpartiet.)
Spridningen har förbättras och förenklats... Vi har fått större valmöjligheter och större tillgång. Svaret är inte att kämpa mot fildelning. Istället måste vi fråga oss hur aktörer kan få betalt för sitt arbete. Kanske behöver många av mellanleden skalas bort i ett nytt medielandskap? Kanske är det just skivbolagen som skall våndas och inte den enskilda musikern eller författaren? Jag ställer frågor. Någon har nog svaren.
Se även artikel om att dansk domstol beslutat att Piratebay skall blockeras: IDG.se
Piratebay-striden pågår och nu säger IFPI (om den svenska delen av IFPI på deras hemsida) att de skall stämma någon av internetoperatörerna för att de tillhandahåller t ex den nämnda sajt (källa IDG, se nedan).
Jag hoppas vi får se massiv uppslutning mot IFPI i så fall. Yttrandefriheten kan inte begränsas av dem som säljer tillgången till bredband. Vill du att Tele2 och Telia skall ha mer mandat och påtryckningar för att filtrera nätet åt dig?
Vi har redan alltför många gatekeepers som agerar på egna mandat. Mellan slutanvändaren och informationen får inte finnas en massa osynliga aktörer! Kolla hur Yahoo redan beter sig som moralens väktare utifrån påtryckningar av konservativ amerikansk moral...
Läs vidare på IDG
Läs också I jakt på fildelare offras medborgarnas integritet - Expressen
samt Piratpartiets argumentation (nej, jag röstade inte på dem! Men alla skriker så jävla högt i den här debatten med stora intressenter inblandade att det känns rimligt att länka både till IFPI & Piratpartiet.)
Spridningen har förbättras och förenklats... Vi har fått större valmöjligheter och större tillgång. Svaret är inte att kämpa mot fildelning. Istället måste vi fråga oss hur aktörer kan få betalt för sitt arbete. Kanske behöver många av mellanleden skalas bort i ett nytt medielandskap? Kanske är det just skivbolagen som skall våndas och inte den enskilda musikern eller författaren? Jag ställer frågor. Någon har nog svaren.
Se även artikel om att dansk domstol beslutat att Piratebay skall blockeras: IDG.se
Döda en drake, kämpa för ditt alias, omstrukturera ditt CV och dra i gång skola 2.0
Lördagkvällar är bra och söndagsmornar ännu bättre. Fast jag undrar om mitt tidningsbud har samma svagheter som jag eftersom kultur-delen saknades i dagens DN...
Jo, lördagskvällar varannan vecka träffar jag världens snyggaste S, min lagliga make sedan sex år tillbaka och då pratar vi om det som är det allra viktigaste... Typ vår nuvarande status på de forum eller onlinespel där vi deltar. Just nu har jag ett extremt problem... Jag behöver skapa ett nytt konto på en ny sajt eftersom jag fördärvat mitt gamla alias. Ja men gör det då! Säger folk som kanske fattar noll... Men hallå? Hur mycket tid investerar man i sin karaktär/alias/avatar? Vilka djupa relationer skapar man just utifrån engagemang över lång tid? Klart jag inte kan förlora min "status" heller: Jag är ju faktiskt forumriddare nu. Ska jag gå tillbaka till att bli rookie? Aldrig i livet. Jag får helt enkelt svälja förtreten och stå ut med de eventuella problem som strulet kan ställa till...
En riddartitel kan man ju inte bara jobba upp igen - sådär...
Egentligen pratade vi om min mans CV i går kväll. Han är en vårdarbetande slav som sorgligt nog struntar i att betala medlemskap i både syndikalisterna och kommunal... Hur skall vi då kunna tro på en bättre framtid? Ensam är inte stark.
CV: En ny rapport (som ni säkert läst om på tolvhundra bloggar redan) skriver att i framtidens CV kommer man ange vilka onlinespel man är aktiv användare av. Man kommer också att testa folks samarbetsförmåga, initiativkraft och problemlösningstrategier med hjälp av spel. Rapporten heter Leadership in Games and at Work och finns i galant fulltext. Vill man ha mer lättsmält återgivning på svenska kan man nöja sig med att läsa IDG.SEs inlägg från den 25e: Dräp en drake och bli en bättre chef, Så fostras framtidens ledare i world of warcraft.
Men i rapporten drar man slutsatsen att nätanvändarna och onlinespelarna kommer vänta sig ett dynamiskt arbetsliv just utifrån sina dataspelserfarenheter... Och att arbetsmarknaden kommer förändras i och med detta. Vi får väl se. Kanske segrar konservatismen. Hur många gånger har jag läst om den fantastiska skola 2.0 som vi nu skulle kunna ha utifrån nya lärstrategier och kompetenser hos eleverna? Någon som mött den skolan? Snälla kontakta mig då för det vill jag se innan jag dör.
Jo, lördagskvällar varannan vecka träffar jag världens snyggaste S, min lagliga make sedan sex år tillbaka och då pratar vi om det som är det allra viktigaste... Typ vår nuvarande status på de forum eller onlinespel där vi deltar. Just nu har jag ett extremt problem... Jag behöver skapa ett nytt konto på en ny sajt eftersom jag fördärvat mitt gamla alias. Ja men gör det då! Säger folk som kanske fattar noll... Men hallå? Hur mycket tid investerar man i sin karaktär/alias/avatar? Vilka djupa relationer skapar man just utifrån engagemang över lång tid? Klart jag inte kan förlora min "status" heller: Jag är ju faktiskt forumriddare nu. Ska jag gå tillbaka till att bli rookie? Aldrig i livet. Jag får helt enkelt svälja förtreten och stå ut med de eventuella problem som strulet kan ställa till...
En riddartitel kan man ju inte bara jobba upp igen - sådär...
Egentligen pratade vi om min mans CV i går kväll. Han är en vårdarbetande slav som sorgligt nog struntar i att betala medlemskap i både syndikalisterna och kommunal... Hur skall vi då kunna tro på en bättre framtid? Ensam är inte stark.
CV: En ny rapport (som ni säkert läst om på tolvhundra bloggar redan) skriver att i framtidens CV kommer man ange vilka onlinespel man är aktiv användare av. Man kommer också att testa folks samarbetsförmåga, initiativkraft och problemlösningstrategier med hjälp av spel. Rapporten heter Leadership in Games and at Work och finns i galant fulltext. Vill man ha mer lättsmält återgivning på svenska kan man nöja sig med att läsa IDG.SEs inlägg från den 25e: Dräp en drake och bli en bättre chef, Så fostras framtidens ledare i world of warcraft.
Men i rapporten drar man slutsatsen att nätanvändarna och onlinespelarna kommer vänta sig ett dynamiskt arbetsliv just utifrån sina dataspelserfarenheter... Och att arbetsmarknaden kommer förändras i och med detta. Vi får väl se. Kanske segrar konservatismen. Hur många gånger har jag läst om den fantastiska skola 2.0 som vi nu skulle kunna ha utifrån nya lärstrategier och kompetenser hos eleverna? Någon som mött den skolan? Snälla kontakta mig då för det vill jag se innan jag dör.
lördag 26 april 2008
COPA i nytt ljus?
Kathryn C. Montgomery som grundade center for media education (nu har verksamheten flyttats från non-profit fältet till universitetsvärlden, därav statisk sida) och var aktiv lobbyist i Washington angående regleringar, kommersialism och nätanvändning har nu samlat sina erfarenheter i en bok; Generation digital, Politics, commerce and childhood in the age of the Internet (amazon, MIT press).
Slående i denna läsning är vilken stor makt de kommersiella aktörerna har haft och hur få lobbyistiska insatser som faktiskt riktats från NGOs. Montgomery verkar vara förespråkare för den diskutabla COPA (children online protection act) - en lagstiftning som sågats av de flesta biblioteks- och informationsvetare. Men i hennes resonerande text förstår man hur COPA också kan ses som en reaktion på medie och kommunikationsföretagens växande inflytande (inte bara som censur, reglering, stereotypisering av barns behov...).
Slående i denna läsning är vilken stor makt de kommersiella aktörerna har haft och hur få lobbyistiska insatser som faktiskt riktats från NGOs. Montgomery verkar vara förespråkare för den diskutabla COPA (children online protection act) - en lagstiftning som sågats av de flesta biblioteks- och informationsvetare. Men i hennes resonerande text förstår man hur COPA också kan ses som en reaktion på medie och kommunikationsföretagens växande inflytande (inte bara som censur, reglering, stereotypisering av barns behov...).
fredag 25 april 2008
Anneli Jordahl - klass, kön och moderskap
Till alla som talar om Åsa Lindeborg (wikip.) vill jag lägga fram klass är du fin nog... Helst i en strålande älskad utgåva.
Anneli Jordahls "Klass är du fin nog" finns i två exemplar i min bokhylla. Den ena, med hård pärm, är klätt i rött sammetstyg (finns också i gult och grönt, skall man börja samla?). Den andra är pocket och med hela omslaget i guldfärg. De var så vackra så trots att jag hade den första versionen var jag tvungen att köpa pocketvarianten också... (Vad som hände efter boken släpptes kan du läsa på Bokhora.)
Under hösten kom också hennes barnbok "Välkommen till tippen" ut (recension från DN) som är en samtidigt vacker skildring av kasserade ting med en passerad historia... (Ett piano med inristade minnen... ) och en bok som också har ett starkt syfte att uppmuntra till samtal om miljö och återvinning. Språket är bättre och starkare än Bengtssons bilder... Men ännu har jag inte testat den på någon barngrupp så jag skall nog vänta med fler omdömen.
Anneli Jordahl är en person som man aldrig kommer förbi i debatten om klass och kön. När hon talar om kulturellt kapital (Bourdieus påfund ni vet) så gör hon det med ett språk fyllt med bilder och känslor som gör att klass inte bara känns till och teoretiseras utan blir fysiskt påtagligt.
Just nu är Jordahl aktuell i senaste numret av Arena. (Om tidningen finns info på Arenas hemsida. Hela Jordahls artikel står dock i hyllan på Pressbyrån med en bebis på omslaget. Kan dock rekommendera Dagens Arena där många av de viktigaste debatterna förs just nu - påstår jag som bibliotekarie & samhällsvetare. De utgör en välbehövlig motkraft till de liberala och konservativa ledare som samlas i den dominerande pressen).
Anneli Jordahl väljer i denna aktuella artikel att skriva om moderskap och feminism. Hon skriver att feminismens huvudfrågor ”formuleras kring moderskap, familj och barn” (och att hon och andra som valt bort barn därmed hamnar bredvid den feministiska agendan). Denna verklighet känns inte igen från den fågelholk där jag håller utkik över feministiska bloggar och verksamhet. Snarare än moderskapet är det individualismen som står högt i kurs och eventuellt ett välberäknat moderskap (en liten parantes) vid exakt rätt tidpunkt i livet.
Snarare har den breda feministiska utgångspunkt som Gudrun Schyman m fl nu mera anammar gjort det svårare att få gehör för frågor om barnomsorg, stress eller kärnfamiljsförtryck. (Det osar bara 70-tal om dubbelarbetande kvinnors kamp). Med detta menar jag inte att t ex hbt- rörelsens viktiga arbete (allas vårt ansvar) inte ska få genomsyra feministiska kretsar eller att hetronormen om villa, vovve, volvo, mamma, pappa och två barns- drömmen på djupet ska ifrågasättas.
Tvärtom tycker jag att feminismen allt mer riktar sin energi emot ensidiga perspektiv och för mångsidighet… Undantaget är inte dikotomin mor-barnfri som Jordahl hävdar gör att feminismen inte talar till hennes livssituation. Istället är det klassperspektivet som är den brännande punkten här. Etablerad medelklassfeminist med eller utan kids – då kan du räkna med att få gehör.
Jordahl skriver också att kvinnor ofta inte uppmärksammar ”horribla orättvisor” förrän de själva sitter fast i småbarnsträsket. Tvärtemot detta påstående upplever jag både inom politiken och i direkt möte med unga att det finns en omfattande insikt och ilska över de förtryck och diskriminering som kvinnor utsätts för. Ofta tycker man då att frågor om ”barnpolitik” är sekundärt medan förtrycket på arbetsmarknaden och från den kommersiella sektorn liksom sexuella trakasserier står högst på dagordningen. Den enskilda unga kvinnan med studier, önskan om karriär och autonomi sätter dagordningen på de feministiska plattformarna.
Jordahl väljer också (varför?) att lyfta fram medelklassens språkrör - Nina Björk, Linda Skugge samt Maria Svelands Bitterfittan (recenserad i DN och älskad av bokhora) och Belinda Olssons Gravidchock (beskriven just som karriär-bok) när hon skådar bilden av den feministiska kritiken mot ett mödrafientligt samhälle (fast så ser ju inte Jordahl det. Tvärtom har vi morsor tydligen alla på ”vår sida”).
Vad som skyms i en sån här diskussion är klassperspektivet och det är ju Jordahl egentligen expert på! Både nationellt och internationellt ser vi hur kärnfamiljsnormen och moderskapshyllandena bara omfattar dem som följer övriga normer. Tonårsmorsor gör sig inte besvär utan häcklas av såväl politiker som socialtjänst och allmän samhällsmoral.
Den riktiga morsan kan gjutas i en form: Medelklass, vit och i lagom ålder. Alla exempel Jordahl lyfter är från medelklassens skyddade horisont. Hon hade kunnat lägga bästsäljare som ”Uppdrag: mamma” eller de många TV-program, communitys och veckotidningar till sin lista över mamma-litteraturen som beskriver konflikter mellan jobb och barn etc från en priviligierad utgångspunkt.
Dessa mammor åker på chaterresor, köper nya barnvagnar, skriver debattartiklar, bloggar och slåss för att förena karriär och barn. Jag skulle vilja uppmana Jordahl att läsa Fis politiska program (finns på deras hemsida) -vilket hon såklart redan gjort- och sedan delta i ett antal feministiska träffar på anarkafeministiska kaféer eller studentorganisationer. Hon kommer inte höra ett enda jobbigt pip om föräldraförsäkring eller smärtlindring vid förlossning. Dessa frågor hörde sjuttiotalet till, nu är vi individualistiska feminister – definitivt inte ensamma kärnfamiljsmammor som inlåsta i sina åtaganden inte kan delta på seminarier och sammankomster utan att sprängas inifrån av de olika förväntningar som varje sekund klockan tickar fyller på med.
Att bjuda in Jordahl till underklassens verklighet är ju helt meningslöst eftersom hon redan har den arenan… Men jag skulle kunna be henne bevista en tonårsmamma-grupp och höra hur artonåriga morsor trakasseras för att de inte är riktiga mammor utan ”barn som fått barn” eller i alla fall dra fram ett allmänt underifrån-perspektivet nästa gång hon skriver om morsor... Besök Storbritannien och se hur tonårsmammor häcklas (mer om detta i min kandidatuppsats Livet är inget schema - om att kunna vara tonåring och mamma (pdf) från 2003 som faktiskt fortfarande är relevant).
Inte lyfter Jordahl heller pennan för att skriva om hur barns rättigheter är en del av den feministiska rörelsen och hur vi alla borde vilja vara plastmorsor och farsor åt egna och andras ungar. I nuläget är kärnfamiljen inlåst och isolerad. Därför är småbarnsmammor ofta inte politiskt aktiva. Lunds universitet har förbjudit barn i sina lokaler. Någon feminist som reagerar? Jordahl ser en låt gå- uppfostran. Vilken planet befinner hon sig på när skamvrån nu återinförs och det är varje förälders rätt att kränka sina barn?
Kom tillbaka Jordahl. Lyft klassperspektivet (igen) istället för att gå i konflikt med feminist-mödrarna (som om de vore en grupp!)... Feministiskt initiativ kickade alla aktiva feminister med fötterna i arbetarmyllan från valbar plats på sin riksdagslista. Kvar blev kända akademiker och skribenter som hade något gemensamt - redan etablerad makt. En plats att uttala sig i från, ett stockholmsbaserat kulturperspektiv och en trygg medelklass att vila i.
Jordahl skjuter skarpt - som alltid, men den här gången är offret fel. De få feminister som fortfarande orkar tala om dubbelarbete, bristande barnomsorg och ändlösa ansvarsområden.
Hur som helst så kan vi inte leva utan Jordahl...
Läs
hennes Recension om manlighet i litteraturen
hennes analys av Almodovars senaste film ur klass och könsperspektiv (förkrossande träffande analys.)
Anneli Jordahls "Klass är du fin nog" finns i två exemplar i min bokhylla. Den ena, med hård pärm, är klätt i rött sammetstyg (finns också i gult och grönt, skall man börja samla?). Den andra är pocket och med hela omslaget i guldfärg. De var så vackra så trots att jag hade den första versionen var jag tvungen att köpa pocketvarianten också... (Vad som hände efter boken släpptes kan du läsa på Bokhora.)
Under hösten kom också hennes barnbok "Välkommen till tippen" ut (recension från DN) som är en samtidigt vacker skildring av kasserade ting med en passerad historia... (Ett piano med inristade minnen... ) och en bok som också har ett starkt syfte att uppmuntra till samtal om miljö och återvinning. Språket är bättre och starkare än Bengtssons bilder... Men ännu har jag inte testat den på någon barngrupp så jag skall nog vänta med fler omdömen.
Anneli Jordahl är en person som man aldrig kommer förbi i debatten om klass och kön. När hon talar om kulturellt kapital (Bourdieus påfund ni vet) så gör hon det med ett språk fyllt med bilder och känslor som gör att klass inte bara känns till och teoretiseras utan blir fysiskt påtagligt.
Just nu är Jordahl aktuell i senaste numret av Arena. (Om tidningen finns info på Arenas hemsida. Hela Jordahls artikel står dock i hyllan på Pressbyrån med en bebis på omslaget. Kan dock rekommendera Dagens Arena där många av de viktigaste debatterna förs just nu - påstår jag som bibliotekarie & samhällsvetare. De utgör en välbehövlig motkraft till de liberala och konservativa ledare som samlas i den dominerande pressen).
Anneli Jordahl väljer i denna aktuella artikel att skriva om moderskap och feminism. Hon skriver att feminismens huvudfrågor ”formuleras kring moderskap, familj och barn” (och att hon och andra som valt bort barn därmed hamnar bredvid den feministiska agendan). Denna verklighet känns inte igen från den fågelholk där jag håller utkik över feministiska bloggar och verksamhet. Snarare än moderskapet är det individualismen som står högt i kurs och eventuellt ett välberäknat moderskap (en liten parantes) vid exakt rätt tidpunkt i livet.
Snarare har den breda feministiska utgångspunkt som Gudrun Schyman m fl nu mera anammar gjort det svårare att få gehör för frågor om barnomsorg, stress eller kärnfamiljsförtryck. (Det osar bara 70-tal om dubbelarbetande kvinnors kamp). Med detta menar jag inte att t ex hbt- rörelsens viktiga arbete (allas vårt ansvar) inte ska få genomsyra feministiska kretsar eller att hetronormen om villa, vovve, volvo, mamma, pappa och två barns- drömmen på djupet ska ifrågasättas.
Tvärtom tycker jag att feminismen allt mer riktar sin energi emot ensidiga perspektiv och för mångsidighet… Undantaget är inte dikotomin mor-barnfri som Jordahl hävdar gör att feminismen inte talar till hennes livssituation. Istället är det klassperspektivet som är den brännande punkten här. Etablerad medelklassfeminist med eller utan kids – då kan du räkna med att få gehör.
Jordahl skriver också att kvinnor ofta inte uppmärksammar ”horribla orättvisor” förrän de själva sitter fast i småbarnsträsket. Tvärtemot detta påstående upplever jag både inom politiken och i direkt möte med unga att det finns en omfattande insikt och ilska över de förtryck och diskriminering som kvinnor utsätts för. Ofta tycker man då att frågor om ”barnpolitik” är sekundärt medan förtrycket på arbetsmarknaden och från den kommersiella sektorn liksom sexuella trakasserier står högst på dagordningen. Den enskilda unga kvinnan med studier, önskan om karriär och autonomi sätter dagordningen på de feministiska plattformarna.
Jordahl väljer också (varför?) att lyfta fram medelklassens språkrör - Nina Björk, Linda Skugge samt Maria Svelands Bitterfittan (recenserad i DN och älskad av bokhora) och Belinda Olssons Gravidchock (beskriven just som karriär-bok) när hon skådar bilden av den feministiska kritiken mot ett mödrafientligt samhälle (fast så ser ju inte Jordahl det. Tvärtom har vi morsor tydligen alla på ”vår sida”).
Vad som skyms i en sån här diskussion är klassperspektivet och det är ju Jordahl egentligen expert på! Både nationellt och internationellt ser vi hur kärnfamiljsnormen och moderskapshyllandena bara omfattar dem som följer övriga normer. Tonårsmorsor gör sig inte besvär utan häcklas av såväl politiker som socialtjänst och allmän samhällsmoral.
Den riktiga morsan kan gjutas i en form: Medelklass, vit och i lagom ålder. Alla exempel Jordahl lyfter är från medelklassens skyddade horisont. Hon hade kunnat lägga bästsäljare som ”Uppdrag: mamma” eller de många TV-program, communitys och veckotidningar till sin lista över mamma-litteraturen som beskriver konflikter mellan jobb och barn etc från en priviligierad utgångspunkt.
Dessa mammor åker på chaterresor, köper nya barnvagnar, skriver debattartiklar, bloggar och slåss för att förena karriär och barn. Jag skulle vilja uppmana Jordahl att läsa Fis politiska program (finns på deras hemsida) -vilket hon såklart redan gjort- och sedan delta i ett antal feministiska träffar på anarkafeministiska kaféer eller studentorganisationer. Hon kommer inte höra ett enda jobbigt pip om föräldraförsäkring eller smärtlindring vid förlossning. Dessa frågor hörde sjuttiotalet till, nu är vi individualistiska feminister – definitivt inte ensamma kärnfamiljsmammor som inlåsta i sina åtaganden inte kan delta på seminarier och sammankomster utan att sprängas inifrån av de olika förväntningar som varje sekund klockan tickar fyller på med.
Att bjuda in Jordahl till underklassens verklighet är ju helt meningslöst eftersom hon redan har den arenan… Men jag skulle kunna be henne bevista en tonårsmamma-grupp och höra hur artonåriga morsor trakasseras för att de inte är riktiga mammor utan ”barn som fått barn” eller i alla fall dra fram ett allmänt underifrån-perspektivet nästa gång hon skriver om morsor... Besök Storbritannien och se hur tonårsmammor häcklas (mer om detta i min kandidatuppsats Livet är inget schema - om att kunna vara tonåring och mamma (pdf) från 2003 som faktiskt fortfarande är relevant).
Inte lyfter Jordahl heller pennan för att skriva om hur barns rättigheter är en del av den feministiska rörelsen och hur vi alla borde vilja vara plastmorsor och farsor åt egna och andras ungar. I nuläget är kärnfamiljen inlåst och isolerad. Därför är småbarnsmammor ofta inte politiskt aktiva. Lunds universitet har förbjudit barn i sina lokaler. Någon feminist som reagerar? Jordahl ser en låt gå- uppfostran. Vilken planet befinner hon sig på när skamvrån nu återinförs och det är varje förälders rätt att kränka sina barn?
Kom tillbaka Jordahl. Lyft klassperspektivet (igen) istället för att gå i konflikt med feminist-mödrarna (som om de vore en grupp!)... Feministiskt initiativ kickade alla aktiva feminister med fötterna i arbetarmyllan från valbar plats på sin riksdagslista. Kvar blev kända akademiker och skribenter som hade något gemensamt - redan etablerad makt. En plats att uttala sig i från, ett stockholmsbaserat kulturperspektiv och en trygg medelklass att vila i.
Jordahl skjuter skarpt - som alltid, men den här gången är offret fel. De få feminister som fortfarande orkar tala om dubbelarbete, bristande barnomsorg och ändlösa ansvarsområden.
Hur som helst så kan vi inte leva utan Jordahl...
Läs
hennes Recension om manlighet i litteraturen
hennes analys av Almodovars senaste film ur klass och könsperspektiv (förkrossande träffande analys.)
Klassifikation, indexering, boktips.net, fråga biblioteket - nu klagar jag på allt samtidigt
På Radical reference - answers for those who question authority finns just nu en uppmaning att föreslå subject headings and/or cross-references till Library of congress. Man skickar sina förslag till RR som sedan vidarbefodrar dem. Kul och bra idé!
Man skriver bland annat: "all you have to do is spend one day behind a reference desk to see examples of biased, non-inclusive and counterintuitive classifications that slow down, misdirect, or even obscure information from library users". (Librarian.net gav mig uppslaget att kolla in den här sidan.)
På kungliga biblioteket finns en tjusig liten funktion där man kan föreslå nya ämnesord eller påpeka brister i de befintliga (läs vidare här). Jag hör till de nördar som försökt uppmärksamma KB när de använt felaktig terminologi. Något svar? Nada.
Angående otillgängliga informationsresurser utifrån "biased" kunskapsorganisation så finns det en utmärkt bok i ämnet som heter The power to name och som scannats in av Google. Du kan också få en kortversion av sexism och rasism i klassifikationssystem i en magisteruppsats från Bivil av Lotta Borgström; Att splittra en hierarki (pdf)... Eller så kan du ju mala dig igenom hela SABs historia i Joakim Hanssons intressanta avhandling (här hittar du en sammanfattning)... Men om man nu tycker systemet är skit och hoppas att en briljant hjärna skall komma upp med ett alternativ så är det kanske inte den luntan man vill lägga tiden på.
När jag var på Malmö stadsbibliotek så lät min närmaste chef på Humsam mig avsätta tid till att se över indexeringen utifrån ett genusperspektiv. Jag häpnade (nästan) över den konservatism som mötte mig i post efter post...
Men sen slutade jag och enligt kollegor från förr har ingen tagit upp den kastade handsken.
Hur ser det ut i Sverige? Vem gör en revolutionär handling och kräver att vi helt utgår från indexering istället för ett klassifikationssystem med obegripliga bokstavs eller sifferkombinationer? Vem ställer krav på t ex btj att granska artikelsök ur köns, klass, sexualitet och etnoperspektiv?
Och för att klaga lite mer... Vem skall börja redigera de fördomsfulla saker som bibliotekarier skriver i boktips.net - eller hellre lägga till en kommentarsfunktion så man själv kan inleda någon slags diskussion kring konservativa eller rent dåliga recensioner?
Och vem kvalitetssäkrar fråga biblioteket?Jag har testat tjänsten ett par gånger (först av ren lathet - orkade inte söka själv och sedan för att jag häpnade så över de svar jag fick. T ex hänvisades jag till en amerikansk kommersiell webbplats... Upplagd i seriös dräkt - javisst, men syftet var att kränga ett läkemedel - inget annat! Och ibland har håret rest sig på armarna över andra taffliga svar jag fått. Vilka bibliotekarier har mage att hänvisa till de tre första träffarna på Google? Är det lämpligt att utgå i från att webbanvändande låntagare inte kan googla? Inte söker någon fördjupning? Inte bryr sig om i fall materialet är kvalitetsgranskat eller inte?
Så. Nu fick jag klaga en massa så här inför helgen... Jobbhelg. Kväll i dag och sedan på plats i morgon bitti. Då är det Mosaikdag på our lovely folkbibbla i Bromölla.
Man skriver bland annat: "all you have to do is spend one day behind a reference desk to see examples of biased, non-inclusive and counterintuitive classifications that slow down, misdirect, or even obscure information from library users". (Librarian.net gav mig uppslaget att kolla in den här sidan.)
På kungliga biblioteket finns en tjusig liten funktion där man kan föreslå nya ämnesord eller påpeka brister i de befintliga (läs vidare här). Jag hör till de nördar som försökt uppmärksamma KB när de använt felaktig terminologi. Något svar? Nada.
Angående otillgängliga informationsresurser utifrån "biased" kunskapsorganisation så finns det en utmärkt bok i ämnet som heter The power to name och som scannats in av Google. Du kan också få en kortversion av sexism och rasism i klassifikationssystem i en magisteruppsats från Bivil av Lotta Borgström; Att splittra en hierarki (pdf)... Eller så kan du ju mala dig igenom hela SABs historia i Joakim Hanssons intressanta avhandling (här hittar du en sammanfattning)... Men om man nu tycker systemet är skit och hoppas att en briljant hjärna skall komma upp med ett alternativ så är det kanske inte den luntan man vill lägga tiden på.
När jag var på Malmö stadsbibliotek så lät min närmaste chef på Humsam mig avsätta tid till att se över indexeringen utifrån ett genusperspektiv. Jag häpnade (nästan) över den konservatism som mötte mig i post efter post...
Men sen slutade jag och enligt kollegor från förr har ingen tagit upp den kastade handsken.
Hur ser det ut i Sverige? Vem gör en revolutionär handling och kräver att vi helt utgår från indexering istället för ett klassifikationssystem med obegripliga bokstavs eller sifferkombinationer? Vem ställer krav på t ex btj att granska artikelsök ur köns, klass, sexualitet och etnoperspektiv?
Och för att klaga lite mer... Vem skall börja redigera de fördomsfulla saker som bibliotekarier skriver i boktips.net - eller hellre lägga till en kommentarsfunktion så man själv kan inleda någon slags diskussion kring konservativa eller rent dåliga recensioner?
Och vem kvalitetssäkrar fråga biblioteket?Jag har testat tjänsten ett par gånger (först av ren lathet - orkade inte söka själv och sedan för att jag häpnade så över de svar jag fick. T ex hänvisades jag till en amerikansk kommersiell webbplats... Upplagd i seriös dräkt - javisst, men syftet var att kränga ett läkemedel - inget annat! Och ibland har håret rest sig på armarna över andra taffliga svar jag fått. Vilka bibliotekarier har mage att hänvisa till de tre första träffarna på Google? Är det lämpligt att utgå i från att webbanvändande låntagare inte kan googla? Inte söker någon fördjupning? Inte bryr sig om i fall materialet är kvalitetsgranskat eller inte?
Så. Nu fick jag klaga en massa så här inför helgen... Jobbhelg. Kväll i dag och sedan på plats i morgon bitti. Då är det Mosaikdag på our lovely folkbibbla i Bromölla.
Starka ord i debatten om 2.0. Evangelism och vardag.
Tim O´Reilly blir vi aldrig av med (och det är väl okej)... Tyvärr fortsätter man dock att sätta hans namn, webb 2.0-begreppet och "modeord" i samma mening. I dagens IDG kallas O´Reilly bland annat för evangelist. Honom som person behöver man ju knappast ta i försvar men däremot själva behandlingen av web 2.0-begreppet. Antingen betyder det en Eniro-tjänst som du uppdaterar själv eller så är det värsta flummeriet där sanning och osanning blir lika mycket värt och pöbeln tar över publicisternas jobb.
Vad gäller den nämnda artikeln så hakar den väl på tanken att 2.0 är ett modeord. Snart kommer vi prata om den semantiska webben eller 3.0 istället.
Men bakom hypade tillställningar, välfinansierade företag som gör storkovan på kollaborativt arbete och föreläsare/konsulter som ömsom lovar guld och gröna skogar och ömsom hotar om milleniekrasch, cyberterrorister och pedofiler så finns det viktiga frågor om de möjliga samhällsförändringarna i webb 2.0 - eran.
Lyssna på Gina Bianchini som grundat Ning:
"ultimately, what really motivates people to be involved in social networking and social media is giving people freedom, giving people choice, giving people the ability to meet and connect with people they would never otherwise meet" (s 47 i web 2.0 heroes).
Så strunta i det uppskruvade tonläget och kolla här och nu - vad kan vi göra med 2.0-verktyg i skolan eller på biblioteken? Religion och evangelism eller inte. Vår verklighet har förändrats.
Vad gäller den nämnda artikeln så hakar den väl på tanken att 2.0 är ett modeord. Snart kommer vi prata om den semantiska webben eller 3.0 istället.
Men bakom hypade tillställningar, välfinansierade företag som gör storkovan på kollaborativt arbete och föreläsare/konsulter som ömsom lovar guld och gröna skogar och ömsom hotar om milleniekrasch, cyberterrorister och pedofiler så finns det viktiga frågor om de möjliga samhällsförändringarna i webb 2.0 - eran.
Lyssna på Gina Bianchini som grundat Ning:
"ultimately, what really motivates people to be involved in social networking and social media is giving people freedom, giving people choice, giving people the ability to meet and connect with people they would never otherwise meet" (s 47 i web 2.0 heroes).
Så strunta i det uppskruvade tonläget och kolla här och nu - vad kan vi göra med 2.0-verktyg i skolan eller på biblioteken? Religion och evangelism eller inte. Vår verklighet har förändrats.
Prata inte om Norén, tala om normalitetens regler (ovanifrån)
Det finns mycket sagt, tänkt och skrivet om vansinne, sorg och skapande. Lars Noréns bok som släpptes i dag (DN, Expressen etc etc etc- sök Norén på bloggportalen om du vill ha skallen full med tyckande och tänkande innan de 1600 sidorna lästs), (inte för en vecka sedan som jag tidigare hävdat) tar ungefär så stor plats som man hade väntat. Dagstidningen, radion, kvällstidningarna, bloggarna och i bisatser på nätverksforum. Är du intresserad så kan jag absolut rekommendera bloggen Bokhora och dess inlägg om Norén...
Jag kommer inte läsa Noréns bok. De utdrag jag hört upplästa och citerade gör mig djupt beklämd. Om inte Norén varit ett geni så hade han varit psykpatient. Detta är inte ett angrepp på Norén utan på vårt samhälle, våra snäva gränser för friskt och sjukt, vårt kämpande efter perfektionism med botox och tystandet av de som står bredvid, utanför, ensamma...
Detta blogginlägg handlar inte alls om Norén, tvärtom. Istället handlar det om samhällets psykosar. Från årtionde till årtionde förändras vilka som skall klassificeras som mindre värda. Om man ser det över århundraden så blir det ju väldigt uppenbart som i tex Faucaults Vansinnets historia (läs om den på wikipedia). Lars Norén har en kreativitet som är otroligt stark och i ett annat samhälle eller årtionde hade man kanske stämplat honsom psykiskt halt och lytt.
Människor balanserar. Sorgen, saknaden, kränkningarna äter sig in i en del medan andra skakar på sig och rusar vidare. Nyligen blev ADHD och DAMP-diagnoserna ifrågasätta och genomlysta tack vare en vid detta laget nationellt känd sociolog och sjuksköterska; Eva Kärfve (många diskussioner om detta t ex på W.).
Debatten avstannade och bland barnen jag möter har ”damp” och ”att dampa” blivit vedertagna begrepp för att vara stökig. Precis som när våld och psykisk ohälsa nämns i samma mening försöker jag nyansera DAMP-begreppet med de barn jag möter. På min tid hette det att man var CP. Nu heter det DAMP vid sidan av de skällsord som tydligen begagnas av generation efter generation typ bög och fitta. (Och här i norra Skåne hör jag gång på gång neger som skällsord men hoppas att det är en regional företeelse...)
För diskussioner om psykisk ohälsa är det i dag webben som kan erbjuda nyanseringar, sammandrabbningar och frågetecken som inte det etablerade offentliga samtalet har någon intresse att göra. Istället låter man Dr Phil göra underhållning av det man fruktar mest (?). På såväl amerikanska som nationella forum samlas anhöriggrupper och brukargrupper för att förklara begrepp, belysa nya rön inom vetenskapen eller diskutera behandlingsformer. På de svenska forum jag följer så är närmare hälften av alla inlägg pulserande hjärtan och smileysar som klappar händerna eller visar tummen upp. Således mycket stöd och peppande vid sidan av dissikerandet av krångliga begrepp.
För mig är detta övertagande av makt, web 2.0 i praktiken - i "rätt" händer. En möjlighet att underifrån förändra definitioner som skapats av sociala skeenden och maktspel. Via sociala nätverksforum gör gräsrötterna fuck you åt den psykiatri och de kvällstidningar som förtrycker människor med andra uttryckssätt eller med mer inre smärta och kaos än vad det normal-fascistiska samhället vill veta av.
Att skapa, benämna eller behandla känslomässig smärta eller vad vi upplever som olämpligt beteende utifrån samhällets normer handlar alltid om en definitionsprocess. Är du kreativ, skapande eller härligt social? Då kanske du aldrig behöver få några stämplar ur ICD 10 (diagnostisk manual godkänd av bland annat WHO och Sverige) eller DSM 4 (amerikanska psykiatrikers diagnostisk handbok – förekommer också flitigt i Sverige). Kanske kan du stanna på den sidan linjen där de accepterade lever, få stöd och hjälp av omgivningen när du – helt berättigat, såklart – har en downperiod.
Du kommer aldrig på tanken att gå med i RSMH (riksförbundet för social och mental hälsa) eller sätta dig på psykakuten och vänta timmar för att få träffa en AT-läkare som har dina bekymmer att träna sig på... Aldrig kan du tänka dig att människor lever på sjukpenningsnivåer kring sjutusen spänn i månaden och får träffa sina läkare var sjätte till åttonde vecka. Inte heller funderar du över att bevisat effektiva behandlingar aldrig kommer ”psykon” till del eftersom de anses för dyra. Istället stannar vi vid läkemedelsbolagens propaganda och om inte det fjärde insatta preparatet leder till någon hjälp... Tja då finns ju elchocker att tillgå. (Sverige är ett av de länder som använder denna metod mest.)
Stig Dagerman. Namnet får vem som helst att skälva. Bränt barn får oss att gråta. Sylvia Plaths glaskupan (finns som radioföljetong på sr.se)beskriver en kvinnas väg ut ur och in i mörker. Hennes dagböcker(här på bokus) blir en skälvande, viktig läsning som kan berätta något om processen innan en människas inre inte orkar mer utan avbryter det liv som mest smärtar.
Sylvia Plaths dagböcker står på en hedersplats i bokhyllan bredvid Stig Dagerman och Kerstin Thorvall. Noréns bok kommer aldrig hamna där. Jag vill inte läsa hans hat eller hans tvätträkningar eller hans besök på NK. Jag läser hellre Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf för andra eller tredje gången... Där finns en vardag berättad som tränger rakt in i hjärtat. Varje dag är viktig och betydelsefull, varje mening säger något om hur vi definierar, stänger ute och klassificerar människor som värda eller ovärdiga.
Skippa Norén. Läs all barn och ungdomslitteratur som nu kritiserats för att föräldrakaraktärerna är alltför halta och lytta. Vilka av de barn vi möter lever i Bullerbyn? Vilka behöver mest möta sin berättelse i en författares skepnad? One day your story will be told och vi andra skall lyssna noga, för att lära och kunna förändra de sociala processer som stigmatiserar och utesluter.
torsdag 24 april 2008
"Lärande medborgarskap och nya medier" den 9/6
Internationell konferens på Göteborgs universitet den 9e juni kring "lärande medborgarskap och nya medier Utmaningar för informationssamhället" (inbjudan i pdf-format). Konferensen är gratis och alla anföranden hålls på engelska.
För oss i biblioteksvärlden verkar det ju vettigt att dra dit och höra det senaste kring lärande, medier och informationsteknik. Dagen utlovas spänna från förskola till högre utbildning så jag hoppas vi ses där... Bibliotek, skola och forskning kring interaktionsteknik, pedagogik och informationsförmedling tillsammans... Hoppas kan man ju alltid.
För oss i biblioteksvärlden verkar det ju vettigt att dra dit och höra det senaste kring lärande, medier och informationsteknik. Dagen utlovas spänna från förskola till högre utbildning så jag hoppas vi ses där... Bibliotek, skola och forskning kring interaktionsteknik, pedagogik och informationsförmedling tillsammans... Hoppas kan man ju alltid.
Fler på sociala nätverksforum borde vara fokus
Bloggen Information literacy meets library 2.0 refererar en ny undersökning kring användandet av sociala nätverksforum. Children flock to social netwoorks väljer BBC som titel när de återger rapportens innehåll. Men man hade likaväl kunnat fokusera på vilken stor andel av alla nätanvändare, unga som gamla, som ännu inte registrerat sig på någon nätverksforum... Varför är det så? Är det en fattig bild av nätverksforum som sprids? Det är inte tusentals sammanslutningar med olika syften utan det är just MySpace med musik och Lunarstorm för kidsen?
Bland alla dåliga handböcker kring Internet och web 2.0 som fyller min bokhylla finns nu en riktigt tunn volym som heter Tusen grejer att göra på nätet och som getts ut i Docendos serie. Bland kapitlen i boken finns ett som heter "tidsfördriv" och här har man naturligtvis (?) placerat "communitys". Kanske svarar det på min fråga? Socialt nätverkande har placerats i en smal fåra och jag tror det är otydligt för många vad begreppet inebgriper.
Detta rimmar ganska väl med upplevelserna under gårdagens temadag om det unga Internet i Lund (se gårdagens blogginlägg). En del av dagen ägnades åt vad man kallade att låta "de verkliga experterna" komma till tals. I praktiken innebar det att fyra ungdomar kring femton bast äntrade scenen och svarade på publikens frågor kring deras nätanvändning. Alla fyra svarade rakt och obesvärat på frågor om vilka sajter de använder och hur de tycker vuxna skall förhålla sig till de ungas användning. Att det finns "faror", "hot" och "risker" med användningen ville publiken lyfta. Man frågade om möten IRL och om att använda datorn för mycket eller lagom. Från scenen kom enkla avslappnade svar om att folk som beter sig illa behöver man inte alls chatta med. Man kan ju bara stänga ner sidan eller om man lagt till dem på MSN genast blocka dem. Bland församlade socialsekreterare och lärare anade man stor förvåning över att panelen hade svar på alla frågor och verkade ha sån bra "koll". Därför kom det istället frågor som utgick i från att de på scenen var extremt mogna och hur skulle man göra med andra unga som inte står så stadigt på jorden. Eller tolvåringar som svär och använder könsord. "Det går över" svarade panelen.
En lärare frågade om de använder förkortningar och smileys i sina skolarbeten och moderatorn utvecklade frågan till att handla om i fall språket försvagades och försämrades av t ex MSN. De fyra på scenen såg rätt frågande ut angående att använda smileys i ett skolarbete, vilket pucko skulle göra det? Däremot var smileys väldigt bra när man messar och chattar eftersom det understryker sinnesstämningen och förstärker vilka avsikter man har i sin kommunikation.
Vad ska föräldrar göra då? Ha en öppen dialog och så kan man väl kommunicera via MSN eller e-post, inte bara vid köksbordet... På MySpace har jag sett familjer som bildat grupper där de möts, publicerar bilder och liknande. Kanske en idé att arbeta vidare på?
Ett par i panelen berättade om hur viktig Bilddagboken är och att man där ofta uttrycker sina känslor genom att ta bilder på blommor eller annat... Efter detta frågar moderatorn "Använder ni några communitys?". Suck.
Kolla nya numret av KP där beskrivs tidsbristen många unga upplever i sin datoranvändning Hittar inte artikeln på KP-webben... Däremot mycket annat kul så gå in där ändå). 30 minuter till en timme per dag räcker inte menar de... Kanske är vi åter vid definitionerna om lärande, nöje, nyttigt och onyttigt. Åter till Dunkels som vill extrahera de ungas lärande på webben och synliggöra det för vuxenvärlden. Kanske kan KP intervjua henne om hur man förklarar för farsor och morsor vad datorn är bra till?
Bland alla dåliga handböcker kring Internet och web 2.0 som fyller min bokhylla finns nu en riktigt tunn volym som heter Tusen grejer att göra på nätet och som getts ut i Docendos serie. Bland kapitlen i boken finns ett som heter "tidsfördriv" och här har man naturligtvis (?) placerat "communitys". Kanske svarar det på min fråga? Socialt nätverkande har placerats i en smal fåra och jag tror det är otydligt för många vad begreppet inebgriper.
Detta rimmar ganska väl med upplevelserna under gårdagens temadag om det unga Internet i Lund (se gårdagens blogginlägg). En del av dagen ägnades åt vad man kallade att låta "de verkliga experterna" komma till tals. I praktiken innebar det att fyra ungdomar kring femton bast äntrade scenen och svarade på publikens frågor kring deras nätanvändning. Alla fyra svarade rakt och obesvärat på frågor om vilka sajter de använder och hur de tycker vuxna skall förhålla sig till de ungas användning. Att det finns "faror", "hot" och "risker" med användningen ville publiken lyfta. Man frågade om möten IRL och om att använda datorn för mycket eller lagom. Från scenen kom enkla avslappnade svar om att folk som beter sig illa behöver man inte alls chatta med. Man kan ju bara stänga ner sidan eller om man lagt till dem på MSN genast blocka dem. Bland församlade socialsekreterare och lärare anade man stor förvåning över att panelen hade svar på alla frågor och verkade ha sån bra "koll". Därför kom det istället frågor som utgick i från att de på scenen var extremt mogna och hur skulle man göra med andra unga som inte står så stadigt på jorden. Eller tolvåringar som svär och använder könsord. "Det går över" svarade panelen.
En lärare frågade om de använder förkortningar och smileys i sina skolarbeten och moderatorn utvecklade frågan till att handla om i fall språket försvagades och försämrades av t ex MSN. De fyra på scenen såg rätt frågande ut angående att använda smileys i ett skolarbete, vilket pucko skulle göra det? Däremot var smileys väldigt bra när man messar och chattar eftersom det understryker sinnesstämningen och förstärker vilka avsikter man har i sin kommunikation.
Vad ska föräldrar göra då? Ha en öppen dialog och så kan man väl kommunicera via MSN eller e-post, inte bara vid köksbordet... På MySpace har jag sett familjer som bildat grupper där de möts, publicerar bilder och liknande. Kanske en idé att arbeta vidare på?
Ett par i panelen berättade om hur viktig Bilddagboken är och att man där ofta uttrycker sina känslor genom att ta bilder på blommor eller annat... Efter detta frågar moderatorn "Använder ni några communitys?". Suck.
Kolla nya numret av KP där beskrivs tidsbristen många unga upplever i sin datoranvändning Hittar inte artikeln på KP-webben... Däremot mycket annat kul så gå in där ändå). 30 minuter till en timme per dag räcker inte menar de... Kanske är vi åter vid definitionerna om lärande, nöje, nyttigt och onyttigt. Åter till Dunkels som vill extrahera de ungas lärande på webben och synliggöra det för vuxenvärlden. Kanske kan KP intervjua henne om hur man förklarar för farsor och morsor vad datorn är bra till?
onsdag 23 april 2008
Medierådets temadag i Lund
Ärligt, härligt eller förfärligt - en heldag i Lund om "det unga Internet". Arrangör var bland annat medierådet.
Föreläste gjorde bland annat
Elza Dunkels- pedagogiskt arbete - om sociala webben och motståndsstrategier
Majlis Winber Salomonson- psykolog - om identitetsskapande och nätet
Katia Wagner - journalist - om Alexandramannen
Johnny Lindqvist, kommunikationskonsult om E-mobbning
Var och en av dessa föreläsningar kunde ju krävt en egen blogg att analysera men här kommer i alla fall lite kortfattade reflektioner:
Elza Dunkels
Elza Dunkels var ungefär så ståtlig och kraftfull som jag hade tänkt mig. Liknade Maria Carlshamre i sitt sätt att klart och koncist ta med publiken steg för steg med fast blick och fullständig koncentration. Jag fick typ gåshud... Vad sa hon då? Jo hon talade utifrån en vilja att kontextualisera IKT-användning och rikta vår uppmärksamhet mot grundantaganden som oftast inte är klart uttalade... Och om barns strategier på nätet - läs vidare om detta jätteviktiga område i hennes avhandling Bridging the distance - en del finns fritt tillgängligt men skaffa gärna hela härligheten - det är den klart värd eftersom ED brutit ny mark genom att rikta blicken totalt mot de ungas agerande.
Snapshots från hennes föreläsning:
*Vi tänker på unga som potentiella konsumenter av pornografi på nätet medan de barn hon intervjuat uttryckte att de var utsatta för marknadsföring av pornografi som de inte hade bett om.
*samhällsomvälvande förändringar i och med nätanvändningen. Hur kan då "vuxenvärlden" lämna barn så ensamma att skapa sina egna strategier?
*Ungas lärande på webben osynligt för vuxna. Hur kan man extrahera en del av den här drivkraften för lärande och få in den i undervisningen?
*Skolan seg att anamma nätresurser. (mitt ordval). Bloggar nytt i skolan 2008!!!
*Sista stadiet i anammandet av teknik är att den blir ett självklart verktyg. Hon använde det populära begreppet "genomskinlig". (Man brukar beskriva det som att datorn är inte längre en artefakt mellan oss själva och någon info vi vill åt. Istället kan vi interagera obehindrat med innehållet.)
*Nätgenerationen är de födda från 1988 och framåt! (Tänk på klassikern Don Tapscott (myntade väl begreppet netgeneration) som hävdade att t o m vi som är födda på slutet av sjuttiotalet tillhör nätgenerationen! Han var nog lite hög på de nya möjligheterna när han räknade med min generation till de som surfar lika obesvärat som de fiser.)
*Dunkels menar att forskningen och rönen om att överbrygga t ex könsroller via nätet visat sig felaktig. Snarare förstärks könsstereotyper. ASL är viktigare än någonsin. Age, sex, location - först därefter kan du interagera. (Här vill jag genast protestera. Det är inte alls så att förhoppningarna om förändrade genusstrukturer, klass och funktionshinder nu övergetts på internet).
*Nätet lockar till öppenhet. Vi berättar "mer" där än på andra arenor.
*Kommersiella och kriminella krafter snabba och effektiva att använda nätets möjligheter. Varför är det "gemensamma samhället" senare med att hitta möjligheterna?
*Privat och offentligt. Sägs att unga lämnar ut "för mycket". Vad betyder det? Vi tänker olika om gränserna och ska vara uppmärksamma på prefixet för.
*Att lämna ut mycket info om sig själv är inte genom empirisk forskning bevisat öka riskerna med internetanvändning.
*Barn som är sårbara i fysiska rum är sårbara i digitala rum.
*Childism - ett begrepp att fundera över i diskussionen om ungas nätanvändning. Vilken plats har en maktanalys i hur vi bedömer? (Sexism, rasism, childism...)
Jonny Lindqvist
Började tala om mobbning och kränkningar som en helhet - fysiska och digitala forum. Han talade också mycket om de kränkningar som unga tjejer utsätts för i form av sexuella trakasserier och menade att det finns en slentrianmässig kränkning.
I likhet med Netscan visade han chatten på Snyggast där självklart någon ber dig visa brösten samt sa att vi inte accepterar i det fysiska rummet det vi tolererar på nätet. Här kan man väl fråga sig om vi inte har alltför hög tro på den fantastiska svenska jämställdheten. Hur ser det egentligen ut med sexuella trakasserier och övergrepp IRL? Acceptans för övergrepp finns även där. Läs Flickan och skulden (här på adlibris) t ex, som visar hur flickors kläder, beteende, uppförande "ursäktar" övergrepp... Det är väldigt naivt att säga som JL gjorde under föreläsningen att vi inte accepterar övergrepp i det fysiska rummet. Återigen en liknelse med Netscan: Vi skulle inte tolerera att 4000 pedofiler stod i fysiska parker och letade barn.
Kommentar till Jonny Lindqvist: Övergreppen sker på krogen, i hemmet, i skolkorridorerna, på snyggast...
Kommentar til Netscan (Mats Andersson): Övergrepp sker vanligtvis innanför hemmets väggar. Bekanta utnyttjar oftast barn... Inte den fula gubben som lurar iväg barn han aldrig mött förut. Visst blundar vi för övergrepp - såväl på nätet som i det fysiska livet.
Jonny L menade även att vuxna inte öppnat dörren och trätt in i de digitala rummen...
Han var intressant att lyssna på men valde att schablonisera och förenkla. Det kan vara bekvämt för att få fram sin poäng men det kan också vidga klyftan mellan barn och vuxna och ger näring åt stereotyperna när man ständigt framhåller olika världar och intressen för unga och vuxna.
Internetberoende: Lindqvist frågade sig om inte Horace Engdahl borde få någon vård för sitt bok-beroende. Han läser ju tydligen tio böcker i veckan...
Katia Wagner
Katia Wagner är journalist och har intervjuat den s k Alexandramannen samt sex av hans offer (här ser du resultatet på Adlibris). Hon beskrev hur utsatta tjejer blev charmade av denna "groomare" som först bygde upp ett vänskapsförhållande med flickorna och sedan förgrep sig sexuellt på dem.
Wagner kallade Alexandramannens agerande för "den största nätsexhärvan i Sverige". (Man frågar sig om hon har någon som helst aning om nätprostitutionens utbredning...)
Katia Wagners berättelse är viktig speciellt när hon visar hur de unga flickornas historier marginaliseras av myndighetspersoner som inte har någon aning om nätvardagen eller vad en webcam är för något. Men samtidigt som berättelsen är viktig och synliggör avståndet mellan unga och vuxenvärlden frågar jag mig om denna berättelse om "stygga vargen" problematiserar den rådande bilden eller inte... Förövaren som en främmande, listig person.
Hennes frågor om vi släppte ut barn i trafiken obevakade eller inte frågar dem vart de går på eftermiddagen studsade bara mot mina trumhinnor. Visst kan vi göra olika jämförelser och försöka synliggöra vikten av att ha kunskap om ungas nätagerande. Men det är faktiskt inte möjligt att jämföra fysiska besök hos skolkamrater med nätgemenskaper. Själv skulle jag ha mycket svårt att redogöra för vad en kväll vid datorn innehållit... Vilka sajter, kontakter etc. Flödet är ett helt annat och vi måste acceptera förändrade regler för umgänge och interaktion.
Att författaren/journalisten beskrev flickor som växer upp "på egen hand" och skall lära sig allt själva träffade dock rakt i hjärtat. Men denna situation med unga flickor som hjälper mödrar med heroinberoende eller som saknar stödjande kontakter och bekräftelser är inget nytt. Likväl som att peka på att utsatta barn i dag kan "förföras" och utnyttjas via internet och därmed bli än mer exploaterade så kan vi peka på att unga i dag som har det svårt via nätet kan möta andra i samma situation. När jag var arton bast och fick mitt första barn kände jag inte några andra "unga mammor". I dag ser jag s k tonårsmammor chatta med varandra över stora geografiska områden... Och barn som lever ensamma med psykiskt sjuka föräldrar kan samtala med andra barn via nätet och dela sina erfarenheter, inse att de inte är ensamma att leva "dubbelliv" eller ta ansvar för sina egna föräldrar. Problemen fanns på åttiotalet och de finns i dag. Utsatta unga kan utnyttjas på nätet men de kan också finna råd, stöd och hjälp. Här får vi återgå till Dunkels frågor om var "det goda samhället" är och hur det utnyttjar nätet. En virtuell ungdomsmottagning är en början men borde inte alla myndigheter ha service och stöd riktade till barn via nätet?
I likhet med Lindqvist så talade Wagner om olika regler för uppförande på "Mårtenstorget" och på nätbaserade forum. Visst känns det bra att säga; du ber inte någon visa pattarna här utanför på torget alltså ska du inte göra det på ett nätforum heller... Men samtidigt har inte regler och normer fallit på plats en gång för alla. Regler för social interaktion kan på både gott och ont gestalta sig helt annorlunda än i det fysiska rummet. Vi bygger vår kommunikation på internaliserade normer som vi ständigt återskapar och legitimerar. Kanske kommer nätgemenskaperna ge möjlighet till många fler olika kulturella och sociala uttryck? Exemplet behöver inte vara att visa pattarna på Snyggast.se... Vi kan likväl vända blickarna mot nätverk för husdjur, ohälsa eller magi och fundera över de sociala normer som styr samspelen där. Kanske är en del mycket bättre än de som råder på Mårtenstorget? Det fysiska måste inte vara idealet... Vi kan fortsätta leta och förändra.
Efter Wagners föreläsning är jag hur som helst ett frågetecken. Vad vill hon med sin berättelse? Att vi ska lyssna på unga flickor och inte negligera, tillrättalägga eller läxa upp dem utan istället visa empati, stöd och kunskap om deras verklighet? Jag hoppas att det är syftet... Och att det inte handlar om att flytta fokus bort från "de vardagliga" trakasserierna och kränkningarna mot olika kända exempel som blir "hotbilder" som vuxna försöker förhålla sig till.
Är det i första hand nya Alexandramän som hotar våra barn eller är det så att vi skall uppmärksamma barn "i riskzonen" snarare än leta efter potentiella pedofiler?
Storbritannien och dess child online protection center är en förebild som Wagner vill att Sverige skall ta efter. Kunskap och aktivitet på s k ungdomssajter. Men som jag tidigare bloggat om så har den bittiska strategin många baksidor. Bland annat i hur man "låser in" barn och vuxna i olika fållor, straffbelägger ännu inte inträffade handlingar och tenderar (liksom Netscan) att misstänkliggöra all form av kommunikation mellan vuxna och barn på nätet. Skyddsaspekten bygger således på generationsklyftorna.
Något som både Wagner och Lindqvist talade om var att det inte finns någon "ångerknapp" på nätet. Härmed hakade de på tankestrukturen att allt finns kvar i cyberrymden och alltid kan komma i fatt dig och bita dig i röven en vacker dag... Vilka syften tjänar ångerknapps-liknelsen? Jag menar att den bara förfrämligar nätbeteende och bildpublicering. Vi lever i en ny verklighet där våra foton kan röra sig på nätet. Det innebär inte Dantes inferno. Hjälp de unga som exploateras! Men fokusera inte på själva företeelsen bildpublicering.
Majlis Winberg Salomonsson
Jag har inte stött på denna föreläsare förut (här kan ni läsa en artikel från DN 2004 om henne där många av de begrepp hon använde i dag förekommer) och förvånades mycket av att en person med så ytlig och sporadisk kunskap om Internet fick delta under den här dagen (psykolog javisst men IKT-kunskap verkligen basal). Inledningsvis förklarade hon för oss vad identitet är - på ungefär ett lika enkelt sätt som på första lektionen i grundkursen i psykologi... Sedan var det mycket lite nytänk och mycket gammal skåpmat. "Jonatan" var en patient som isolerade sig och satt vid datorn i sitt rum och var herre över sina dataspel men saknade kontakt med den "verkliga världen". Skall man ens lägga tid på att kommentera sådana här föreläsningar? Pojken utnyttjade inte nätet till kontakter etc menade psykologen... Men ingenting i hennes resonemang tydde på att hon har någon aning om vilka djupa kunskaper om samarbete samt tålamod och kommunikation det krävs för att spela onlinespel som t ex WOW.
"Jonatan" befann sig i en hemlig värld där "våldet härskar, kriget rasar". Han är "Kungen, envåldshärskaren" och utför "sadistiska kamper" när han är herre över liv och död... Läs medierådets rapport om unga som spelar WOW, det borde Winberg Salomonsson gjort innan hon föreläste för att nyansera sina stereotypa, förenklade och ibland oriktiga bilder av onlinespel...
"Hans frihet blev ett fängelse", "Splendid isolation blev total ensamhet".
Jag behöver väl knappast nämna att även "riskidentitet", "Självmordssajter", brott och mobbning ingick i föreläsningen?
W S föreläsning skulle handla om möjligheten till identitetsskapande på Internet... Men det gjorde den inte alls. Istället pratade hon om sina subjektiva erfarenheter av en patient. Det är riktigt trist vid en så här stor "tillställning"... Så många forskar om identitet och internetanvändning och inte en enda teori presterade W S att förmedla. Istället berättade hon om unga som var kära "utan att ha träffats". För att de umgås på nätet och det är ju inte att träffas???
tisdag 22 april 2008
Utan fysisk kropp i web 2.0- yes, please
Imaging, keyboarding, and posting identities: Young people and new media technologies (pdf) av Weber & Mitchell (2008) menar att identiteten aldrig kan frikopplas från den fysiska kroppen. De ger exempel på hur bilder och andra uttryck i olika mediaformer alltid speglar det fysiska jaget. personligheten kan ständigt förändras i samspel men grunden går inte att tänka bort. De kritiserar teoretiker som beskriver identitetsbildning och nätkommunikation "embodied".
I många sammanhang diskuteras möjligheten att överbrygga klass, kön, funktionshinder, ålder etc genom nätanvändning. Vi kan överbrygga fysiska hinder och skapa rika alternativa världar digitalt. Second life är ju bara en tafflig trevande början...
Likt karaktärer i Gibsons böcker (även blogg) eller i filmen Matrix är det möjligt att tänka bort kroppen från medvetandet och genom kulturell inspiration tänka sig att man tankar upp hela sig själv på nätet... Inte fasen behövs kroppen. Har ni läst "En levande själ" av PC Jersild? Medvetandet är allt.
Brain-computer-interface är ju redan i dag realitet! Du kan ha en hjälm på huvudet och styra vad som helst. Varför måste du då ha kroppen? Brain-computer-interface teknologin kommer ju helt klart göra det möjligt för oss att leva med hela vårt medvetande på nätet utan våra fysiska kroppar (i vägen)!
Weber & Mitchell skriver "theorists may ignore the role of actual bodies in both individual and collective identities /.../ young people most certainly understand that identity is allways embodied". Hade det varit skolsköterskan eller kuratorn på en gymnasieskola som påstod detta hade jag bara nickat... Men Sandra Weber är stor i diskussionen om unga, nätkulturer och lärande. Att hon inte kan tänka bort kroppen när det kommer till nätbaserade relationer känns nästan tragiskt.
Troligen är författarnas avsikt att beskriva webbanvändning som ännu ett publicisitiskt forum där man ger uttryck för sin identitet med bilder och text. Därmed hamnar man bredvid 2.0-diskussionen och kan stanna i det fysiska rummets klippande och klistrande i såväl papper som cartoon-dolls på nätet...
Problemet är dikotomin verklig-overklig, IRL-nätet. Det fysiska mot tanken. Formen framför upplevelsen. In real life - vad är då nätliven? Något annat än "riktigt" liv.
I många sammanhang diskuteras möjligheten att överbrygga klass, kön, funktionshinder, ålder etc genom nätanvändning. Vi kan överbrygga fysiska hinder och skapa rika alternativa världar digitalt. Second life är ju bara en tafflig trevande början...
Likt karaktärer i Gibsons böcker (även blogg) eller i filmen Matrix är det möjligt att tänka bort kroppen från medvetandet och genom kulturell inspiration tänka sig att man tankar upp hela sig själv på nätet... Inte fasen behövs kroppen. Har ni läst "En levande själ" av PC Jersild? Medvetandet är allt.
Brain-computer-interface är ju redan i dag realitet! Du kan ha en hjälm på huvudet och styra vad som helst. Varför måste du då ha kroppen? Brain-computer-interface teknologin kommer ju helt klart göra det möjligt för oss att leva med hela vårt medvetande på nätet utan våra fysiska kroppar (i vägen)!
Weber & Mitchell skriver "theorists may ignore the role of actual bodies in both individual and collective identities /.../ young people most certainly understand that identity is allways embodied". Hade det varit skolsköterskan eller kuratorn på en gymnasieskola som påstod detta hade jag bara nickat... Men Sandra Weber är stor i diskussionen om unga, nätkulturer och lärande. Att hon inte kan tänka bort kroppen när det kommer till nätbaserade relationer känns nästan tragiskt.
Troligen är författarnas avsikt att beskriva webbanvändning som ännu ett publicisitiskt forum där man ger uttryck för sin identitet med bilder och text. Därmed hamnar man bredvid 2.0-diskussionen och kan stanna i det fysiska rummets klippande och klistrande i såväl papper som cartoon-dolls på nätet...
Problemet är dikotomin verklig-overklig, IRL-nätet. Det fysiska mot tanken. Formen framför upplevelsen. In real life - vad är då nätliven? Något annat än "riktigt" liv.
Flummarna vinner över pedanterna i informationsförmedlingen (eller; därför är jag en dålig bibliotekarie)
Biblioteks och informationsvetenskapen ter sig väldigt olika beroende på om man väljer ett kvantitativt, mätbart och positivistiskt synsätt framför om man är humanist-flummare. Att mäta, gradera och beskriva informationsbeteenden (hur många gånger klickade hon?) eller hur olika forskare relaterar till varandra (bibliometri, ger kanske någon erogen stimulans) kan säkert vara till nytta.
Men jag ser mer exempel på hur man ”låser tanken” genom att välja effektivitet, trovärdighet, sanning och korrekta källor som vanliga ord i sin arbetsbeskrivning. Istället för skalor eller punkter som skall bockas av väljer jag spåna, spika, fundera och få ihop det som passar för stunden. Här och nu kanske den bästa informationsresursen för dina behov är nätverksforumet vegan.nu där du kan hitta alla kaféer, affärer, kontakter och politiska samtal likväl som B12 och kalcium-diskussioner... (Eller så går du till den korrekta källan – en bok i näringslära eller en licensierad dietist som förklarar för dig att det är omöjligt att leva som vegan. Denna kropp bygdes av öl och griskött... Eller... Vi har alla stenålderskroppar och är predisponerade för att äta lik.)
Kuriosa: I dagens Metro säger Ludvig Lindström (ännu ej på webben men här kan ni läsa om en debatt där vi båda ansåg att feminism & djurrätt hänger samman) att det går att odla kött dvs muskler, fett etc... Och att man därför kan sluta ha avel av djur och fabriks- uppfödning där kycklingar hänger i rader och får huvudena kapade...
Lindström var ”levande fördom” samtidigt som jag själv på Malmö stadsbibliotek 2006. Han var vegan och jag feminist. I vårt sällskap fanns också en transa, en imam, en romsk kvinna och en lesbisk. Erfarenheten var väldigt givande för oss som deltog i alla fall. Det osannolika händer – tre tonårga killar lånar feministen och får en chans att ösa ur sig sin frustration över att vara ”the bad guys”. Det mötet blir kanske det bästa jag gjort inom biblioteksvärlden. Inget kan slå det... Pension nästa.
Egentligen handlade detta inlägg om att kvantifiera, mäta och bedöma vilket är viktigt i den pedantiska biblioteksvärlden som nästan är fascistiskt noggrann- inte bara med sin faktiska kunskapsorganisation – utan även med plastfickor, besökares uppförande och btj-listornas bäst före-datum.
I fråga om digital kompetens, computer literacy eller informationsfärdigheter är mätningar och test vanliga. I Skåne Nordost kallar man kompetenshöjningen inom IT för ”körkortet”. Man skall således klara diverse moment och seda bli ”diplomerad”. Själva utbildningstillfällena är säkert bra (jag har inte bevistat dom, I´m only en vikarie) men att betygssätta eller diplomera i den blurriga, ändlösa, fanatiska, nyanserade, strukturerade och ostrukturerade webbvärlden är problematiskt. Här borde flum-fantasterna ha företräde framför aldrig så kompetenta informationsvetare och skolbibliotekarier.
Elza Dunkels uppmärksammade mig för några dagar sedan på ”den digitala trappan” skapad inom projektet ”internetframsyn” (finns även en blogg) av Kungliga ingenjörsvetenskapsakademin.
Konceptet här är det samma som när skolbibliotekarien skall kolla om elever är infokompetenta. Kan de välja källor med god kvalité? Refererar de till flera olika verk? Kan de hitta i biblioteket (guldmedalj till den som klarar det – jag gör det inte trots att jag s a s är diplomerad för det)?
"Den digitala trappan" handlar helt enkelt om att man från att boka sin tågbiljett på sj.se börjar skicka e-post och efter ett tag deltar i sociala nätverksforum. Kommer du upp på riktigt höga nivåer i den digitala trappan så kommer du vara uppkopplad jämt och se ”internet som en naturlig del i både yrkes- och fritidsliv”.
Om dataföreningens initiativ sammanfattar Dunkels: ”De har modet eller dumheten att föreslå ett nytt slags datorkörkort”... Problemet? Elza Dunkels och de många kloka huvuden som svarat på hennes inlägg kan beskriva det här mycket bättre än jag...
Men min tanke är i alla fall att det inte kan finnas något som kan kallas datorkunskap eller datorkörkort. Det finns ingen ”framsyn” som gör att vi kan avsätta tre timmar på barnens schema för att de ska bli omvärldsanalytiska genom att lära sig ctrl plus C, eller något certifikat som kan säkra att vi nu verkligen är en nätkompetent nation. Sorry. Flummisarna och dummisarna vinner för det är dom som ”driver med”, hakar på och står mitt i informationsmotorvägens oräkneliga filer.
Om vi bibblosar är guider som kontextualiserar och förklarar... Och flyter med... Då klarar vår profession sig men om vi gör paketlösningar och listor att bocka av då lever vi alltid i gårdagen och beter oss som lokförare som inte fattar att tågen ständigt skall röra sig.
Men jag ser mer exempel på hur man ”låser tanken” genom att välja effektivitet, trovärdighet, sanning och korrekta källor som vanliga ord i sin arbetsbeskrivning. Istället för skalor eller punkter som skall bockas av väljer jag spåna, spika, fundera och få ihop det som passar för stunden. Här och nu kanske den bästa informationsresursen för dina behov är nätverksforumet vegan.nu där du kan hitta alla kaféer, affärer, kontakter och politiska samtal likväl som B12 och kalcium-diskussioner... (Eller så går du till den korrekta källan – en bok i näringslära eller en licensierad dietist som förklarar för dig att det är omöjligt att leva som vegan. Denna kropp bygdes av öl och griskött... Eller... Vi har alla stenålderskroppar och är predisponerade för att äta lik.)
Kuriosa: I dagens Metro säger Ludvig Lindström (ännu ej på webben men här kan ni läsa om en debatt där vi båda ansåg att feminism & djurrätt hänger samman) att det går att odla kött dvs muskler, fett etc... Och att man därför kan sluta ha avel av djur och fabriks- uppfödning där kycklingar hänger i rader och får huvudena kapade...
Lindström var ”levande fördom” samtidigt som jag själv på Malmö stadsbibliotek 2006. Han var vegan och jag feminist. I vårt sällskap fanns också en transa, en imam, en romsk kvinna och en lesbisk. Erfarenheten var väldigt givande för oss som deltog i alla fall. Det osannolika händer – tre tonårga killar lånar feministen och får en chans att ösa ur sig sin frustration över att vara ”the bad guys”. Det mötet blir kanske det bästa jag gjort inom biblioteksvärlden. Inget kan slå det... Pension nästa.
Egentligen handlade detta inlägg om att kvantifiera, mäta och bedöma vilket är viktigt i den pedantiska biblioteksvärlden som nästan är fascistiskt noggrann- inte bara med sin faktiska kunskapsorganisation – utan även med plastfickor, besökares uppförande och btj-listornas bäst före-datum.
I fråga om digital kompetens, computer literacy eller informationsfärdigheter är mätningar och test vanliga. I Skåne Nordost kallar man kompetenshöjningen inom IT för ”körkortet”. Man skall således klara diverse moment och seda bli ”diplomerad”. Själva utbildningstillfällena är säkert bra (jag har inte bevistat dom, I´m only en vikarie) men att betygssätta eller diplomera i den blurriga, ändlösa, fanatiska, nyanserade, strukturerade och ostrukturerade webbvärlden är problematiskt. Här borde flum-fantasterna ha företräde framför aldrig så kompetenta informationsvetare och skolbibliotekarier.
Elza Dunkels uppmärksammade mig för några dagar sedan på ”den digitala trappan” skapad inom projektet ”internetframsyn” (finns även en blogg) av Kungliga ingenjörsvetenskapsakademin.
Konceptet här är det samma som när skolbibliotekarien skall kolla om elever är infokompetenta. Kan de välja källor med god kvalité? Refererar de till flera olika verk? Kan de hitta i biblioteket (guldmedalj till den som klarar det – jag gör det inte trots att jag s a s är diplomerad för det)?
"Den digitala trappan" handlar helt enkelt om att man från att boka sin tågbiljett på sj.se börjar skicka e-post och efter ett tag deltar i sociala nätverksforum. Kommer du upp på riktigt höga nivåer i den digitala trappan så kommer du vara uppkopplad jämt och se ”internet som en naturlig del i både yrkes- och fritidsliv”.
Om dataföreningens initiativ sammanfattar Dunkels: ”De har modet eller dumheten att föreslå ett nytt slags datorkörkort”... Problemet? Elza Dunkels och de många kloka huvuden som svarat på hennes inlägg kan beskriva det här mycket bättre än jag...
Men min tanke är i alla fall att det inte kan finnas något som kan kallas datorkunskap eller datorkörkort. Det finns ingen ”framsyn” som gör att vi kan avsätta tre timmar på barnens schema för att de ska bli omvärldsanalytiska genom att lära sig ctrl plus C, eller något certifikat som kan säkra att vi nu verkligen är en nätkompetent nation. Sorry. Flummisarna och dummisarna vinner för det är dom som ”driver med”, hakar på och står mitt i informationsmotorvägens oräkneliga filer.
Om vi bibblosar är guider som kontextualiserar och förklarar... Och flyter med... Då klarar vår profession sig men om vi gör paketlösningar och listor att bocka av då lever vi alltid i gårdagen och beter oss som lokförare som inte fattar att tågen ständigt skall röra sig.
måndag 21 april 2008
Barn & ungas IKT-användning alltid "Through an adult lens"
Bilderna av barns och ungas internetbeteende är många. Vi gör en massa anspråk på att veta hur de unga påverkas och vad de gör. I webb 2.o diskussionen har vi nu börjat gagga en massa om de ungas makt att skapa och uttrycka sig. Motståndaren blir således alla som vill begränsa de ungas medieanvändning.
Men vilka sätter spelreglerna? Vilka skapar spel där du som aktör är en pimp/hallick eller där du skall plastikoperera dig till högsta möjliga snygghetspoäng?
Jag vet. Det här resonemanget blir svart och vitt - precis som debatten kring ungas nätanvändning tenderar att vara. Själv har jag föreläst otaliga gånger om oss digitala immigranter som ingenting fattar och de unga som söker bekräftelse, stöd och svar på nätet. I en miljö där ungas IKT-användning är placerat på dagordningen som "problem" så börjar man/jag per automatik att försvara spel och nätverksforum generellt som att det inte fanns någon skillnad eller några nyanser.
De som inte är intvingade i någon av debattens ringhörnor är förmodligen godmodiga sociologer som innanför universitetens fyra väggar kan spåna kring hur sociala processer och samhället i stort förändras av denna digitaliserade tidsålder. Nyss har jag läst ett par artiklar av just sociologer kring hur begreppen grupp, socialisation och signifikanta andra förändras med samtal i realtid... Fast man befinner sig på helt olika platser. Det här är ju klart en stor grej eftersom man tidigare kunde börja sitt teoribyggande på Berger & Luckmann som utgick från face to face- relationerna. (Nu förenklar jag extremt mycket, förlåt alla goda sociologvägledare på Kristianstad högskola och Lunds universitet.)I samma gemytliga, nyanserade, diskuterande form kan vi finna allvarliga artiklar om att hela samhället nu förvandlats till ett Panopticon (fängelse som omöjliggör allt privat... Typ) eftersom våra digitala fotspår lagras och kartläggs av såväl offentliga som kommersiella aktörer.
Nu tänkte jag sluta läsa 
Istället tänkte jag slå mig till ro med de verklighetsskyddade teoretikerna som har möjlighet att diskutera överbryggande av klass och kön eller konstruktionen av ett globalt digitalt fängelse med öar av frihetsgrupperingar som piratebay... Nä nu spånar jag bara som det anarkistiska psycho jag i själ och hjärta är.
För hur det än är så är det den vuxnes blick som styr bilderna av barn och ungas nätbeteende oavsett om det handlar om utopier eller dystopier. Susan C. Herring som är biblioteks och informationsvetare vid Indiana University beskriver det inte bara som att barn & ungas internetanvändning betraktas genom "an adult lens" och tillskrivs olika karaktäristika just utifrån ålder. Istället inbegriper hon flera nivåer: Det är både konstruktionen av webbplatserna, verktygen och marknadsföringen som vuxenvärlden står för. De unga användarna är kreativa aktörer men arenorna ägs av vuxenvärlden. Läs hela hennes artikel Questioning the generational divide (som pdf).
Artikeln påminde mig om de många krockande resonemangen som finns i webb 2.0-debatten. Att man till exempel producerat rapporter och studier kring vilken trygghet det är för unga kvinnor att diskutera och forma sin identitet i dialog med jämnåriga på sociala nätverksforum, samtidigt som studier av mediarapporteringen visar att den dominerande bilden av unga kvinnor på nätet är just offer-bilden... Offer för exploaterande bilder och övergrepp.
Vi har också censuren genom nedsläckning av digitala forum och installerande av diverse filter samt den fysiska regleringen som enskilda och myndigheter står för... Snurrigt?
Vad jag ville berätta var hur Herring betonar att vuxna skapar och reglerar samt profiterar på de mediaformer som unga använder och vidarutvecklar.
Vad efterfrågar hon? Jo ett paradigmskifte som flyttar fokus bort från "exotiska" bilder av barn & ungas internetanvändning och istället anammar ett perspektiv som fokuserar och reflekterar de ungas kommunikation. Hon vill även stärka unga i att ifrågasätta och kritisera de dominerande aktörerna.
"encourage young people to reflect on their media practices, rather than being swept along unreflectively on the technocultural tide" (s. 72 i a a).
...Reflektera kring att media är formad, producerad och packeterad av vuxna som därmed kan sägas avgöra (i någon mån) hur tonårstiden skall se ut... Och att dessa spel eller nätverksforum inte nödvändigtvis reflekterar de ungas perspektiv!
Frågorna är bra att ta med sig i webb 2.0-debatten där vi vill framhålla och stärka den bild de unga ofta redan har av att vara autonoma och fria webbanvändare. Avsändarna är blurriga och Youtube samt MySpace och Lunarstorm är ju begrepp, företeelser snarare än multinationella företag som vill sälja en världsbild till dig samtidigt som du kämpar med att testa din identitet och uttrycka frustration via t ex bloggar.
Det har sagts att bibliotekarier är alltför okritiska i webb 2.0-debatten, att vi slukar buzz-orden med hull och hår. Nu bestämmer användarna! Och vi är alla brukare, konsumenter och producenter på samma gång.
Herring återkallar mina tankar till frågorna om webben är en plats dominerad av vita, västerländska, välbärgade hetrosexuella mäns attityder och värderingar...
Gräva guld och ibland hitta
Ibland gräver man på webben och hittar guld.
Här finns mycket av de frågor vi ställer om web 2.0, kön, etnicitet, identitet och digitala klyftor i fri e-bok:
Learning, race and ethnicity, youth and digital media
Här finns mycket av de frågor vi ställer om web 2.0, kön, etnicitet, identitet och digitala klyftor i fri e-bok:
Learning, race and ethnicity, youth and digital media
Kristianstads IT-chef; socialt nätverkande innebär spam, virus och juridiska problem
IDG skriver att brittisk polis använder sig av applikationer på facebook för att få tip av allmänheten. OBS: I Sverige har vi ju redan sett polisen söka kommunikation med unga via Lunarstorm. Offentliga verksamheter som vågar använda kommersiella sociala nätverksforum blir kanske vanligare? Under fredagens seminarie i Kristianstad (se tidigare blogginlägg om att möta användaren) berättade IT-chefen för kommunen att det inte är okej för bibliotek att använda dessa tjänster. Orsaker
-spam
-virus
-juridik
Han frågade retoriskt; ni skulle väl inte öppna en filial utan att fråga politikerna? Frågor som dessa visar att vi faktiskt, påtagligt lever parallella liv i olika flöden av information och kunskap. Digitala klyftor är mycket spännande just eftersom de kan hjälpa oss att förstå varför vi inte möts i debatten utan IT-bossar ställer såna här korkade frågor.
-spam
-virus
-juridik
Han frågade retoriskt; ni skulle väl inte öppna en filial utan att fråga politikerna? Frågor som dessa visar att vi faktiskt, påtagligt lever parallella liv i olika flöden av information och kunskap. Digitala klyftor är mycket spännande just eftersom de kan hjälpa oss att förstå varför vi inte möts i debatten utan IT-bossar ställer såna här korkade frågor.
Gör det då så mycket att det offantliga maskineriet är trögt? Den demokratiska processen ska vara långsam och alla instanser säga sitt. Visst. Men det är inte försvarbart att offentliga företrädare & tjänstemän inte håller sig uppdaterade om vår (förhoppningsvis) gemensamma digitala verklighet. Peter Alsbjer skriver om digitalt engagerade svenska pensionärer. Låt oss hoppas att det är ett tecken på att klyftor kan överbryggas. Klyftor som inte alls handlar om tillgång utan om konkret användning. I min lördagskrönika skrev jag sist om att sätta lärare, socialarbetare och bibliotekarier i skolbänken. Jag borde istället skrivit att de kommunala IT-förvaltningarnas företrädare skall bli trainees hos Alan Meckler, Gina Bianchini, Garrett Camp eller Tim O´Reilly.
...Och bli ett vackert lik
Det finns en stark roman som heter ...och bli ett vackert lik av Maria Hede (här är den på bokus).
Jag lånar titeln för att beskriva mitt tillstånd: död. Ja jag skriver inte min dators tillstånd eftersom det inte känns som att denna nya vackra blanka svarta tingest dött utan en del av mig själv.
söndag 20 april 2008
Pez dispenser, Babushka dolls och librarian actionfigure
Pez dispenser. I affären hänger Liza Simpsons huvud bredvid den brunhåriga kvinnan från Bee-movie... Tidigare fanns där Shrek-åsnan.
Varför blir jag lite avundsjuk på min dotter som får springa runt med dessa plastgrunkor med inte särskilt goda godisar inuti? Det är något magiskt med Pez. Kanske för att den funnits flera generationer och man kommer ihåg charmen från när man var liten. Ett oförglömligt minne från Seinfeld är avsnittet där Jerry placerar en Pez- dispenser i form av en populär cartoon-kyckling (vad sjutton heter den?) på Elaines knä under en pianokonsert... (Se det på Utube).
Pez fascinerar mig på samma sätt som s k babushka-dockor, de runda av trä med sjalett och folkdräkter. När jag var i dåvarande Sovjetunionen 1991 fanns gatuförsäljare som sålde Gorbatjov-dockor enligt samma funktion. Skruva bort den största och finn strax en ny. Den här typen av dockor är väldigt charmiga och jag är ledsen att jag ingen har kvar... Hade onekligen varit kul om jag hade köpt med mig en Lenin hem (På wikipedia kan du se foton av ett gäng ryska ledare som babushka-dockor). Istället blev det en mängd metallmärken med Lenin att fästa på jackan eller snarare lägga i en byrålåda tillsammans med anti-atomkraft-solen och snabbt glömmas bort.
Finns det Librarian-babushka-dockor? Jag uppskattar inte alls librarian-action doll / actionfigure. Varför är den inte kul eller charmig? För att stereotypen inte är tillräckligt avlägsen och passerad. Biblioteket är fortfarande för mycket förknippat med allvar, stränga damer och tystnad. Nu vet vi ju att folkbiblioteken är jättemåna om sin barnverksamhet och att skylt efter skylt med förbud plockas ner (åtminstone när man vänder blicken i den positiva riktningen)... Men när jag tar emot skolklasser så slår det aldrig fel. Läraren säger alltid ”tyst, det här är ett biblioteeeeeek” eller ”spring inte, vi är på biblioteket”. Senaste gången jag hade bokprat var det ”av med kepsen vi är på biblioteket”.
Kanske borde jag börja jobba i inlines och keps när jag har infopass? När det händer så kan den stereotypa hyschande bibliotekarie-figuren kanske bli rolig.
Varför blir jag lite avundsjuk på min dotter som får springa runt med dessa plastgrunkor med inte särskilt goda godisar inuti? Det är något magiskt med Pez. Kanske för att den funnits flera generationer och man kommer ihåg charmen från när man var liten. Ett oförglömligt minne från Seinfeld är avsnittet där Jerry placerar en Pez- dispenser i form av en populär cartoon-kyckling (vad sjutton heter den?) på Elaines knä under en pianokonsert... (Se det på Utube).
Pez fascinerar mig på samma sätt som s k babushka-dockor, de runda av trä med sjalett och folkdräkter. När jag var i dåvarande Sovjetunionen 1991 fanns gatuförsäljare som sålde Gorbatjov-dockor enligt samma funktion. Skruva bort den största och finn strax en ny. Den här typen av dockor är väldigt charmiga och jag är ledsen att jag ingen har kvar... Hade onekligen varit kul om jag hade köpt med mig en Lenin hem (På wikipedia kan du se foton av ett gäng ryska ledare som babushka-dockor). Istället blev det en mängd metallmärken med Lenin att fästa på jackan eller snarare lägga i en byrålåda tillsammans med anti-atomkraft-solen och snabbt glömmas bort.
Finns det Librarian-babushka-dockor? Jag uppskattar inte alls librarian-action doll / actionfigure. Varför är den inte kul eller charmig? För att stereotypen inte är tillräckligt avlägsen och passerad. Biblioteket är fortfarande för mycket förknippat med allvar, stränga damer och tystnad. Nu vet vi ju att folkbiblioteken är jättemåna om sin barnverksamhet och att skylt efter skylt med förbud plockas ner (åtminstone när man vänder blicken i den positiva riktningen)... Men när jag tar emot skolklasser så slår det aldrig fel. Läraren säger alltid ”tyst, det här är ett biblioteeeeeek” eller ”spring inte, vi är på biblioteket”. Senaste gången jag hade bokprat var det ”av med kepsen vi är på biblioteket”.
Kanske borde jag börja jobba i inlines och keps när jag har infopass? När det händer så kan den stereotypa hyschande bibliotekarie-figuren kanske bli rolig.
PS
"The Free2 campaign is a chance for us to invite more dialogue about how libraries can continue to grow, improve and help meet our communities' most pressing challenges. Please send us your ideas, thoughts, stories, photos, questions and comments. And by all means, take a minute to enter our contest!"
--Luis Herrera, San Francisco City Librarian"
--Luis Herrera, San Francisco City Librarian"
lördag 19 april 2008
fredag 18 april 2008
UNESCOS IL-rapport svag om barn & stark om globalism
Information literacy weblog av Sheila Webber gör mig uppmärksam på att en ny rapport från UNESCO sammanställts vilken försöker inringa möjligheten att mäta informationskompetens på ett "effektivt" och uppnåbart sett. Efter en tågresa med århundradets trevligaste tågvärd och ganska engagerad läsning tänker jag både bu & bä. Man är noga med att understryka att digitala klyftor både ifråga om access och knowledge/skills gäller alla länder i världen. För en gångs skull kan vi inte stanna i nord/syd-tänkande (eller för den delen att fortsätta prata om informations-infrastrukturer när så stor del av klyftorna handlar om användning och kunskap - inte bara möjlig access ). Man pekar också på att informationskompetens är viktig för stater att kunna mäta hos sina respektive befolkningar för att bedöma om de har möjlighet att aktivt delta i sociala och politiska processer. För att nå upp till milleniemålen behöver informationskompetensen öka och därmed ohälsa och arbetslöshet minska. Det är stora frågor rapporten handskas med således. Synd att den trots sitt goda uppsåt och sin kärlek till bibliotekarier och lärare (!) hakar upp sig på effektivitet och målorientering.
Miljöpartister brukar ju säga att grunden i livet inte måste vara lönearbete... Vi kan hitta på andra sätt att organisera världen på. Precis samma sak tänker jag om UNESCO-rapporten. Information literacy måste inte bara handla om att
-upptäcka infobehov
-Lokalisera och bedöma kvaliteten hos infon
-spara och återvinna info
-göra effektiv och etisk användning av info
-applicera infon för att skapa och kommunicera kunskap
(min översättning. Se t ex sid 7 i rapporten)
UNESCO hade lika väl kunnat skriva att infokompetens är viktigt för att människor skall kunna mötas och överbrygga konstruerade gränser och agera antidiskriminerande. Dessutom är informationskompetens en del av vad som gör oss förmögna att skapa nya kulturupplevelser och starta politiska processer. Men kanske menar man att detta ingår i ovanstående kriterier?
En svaghet är att rapporten är så noga med att understryka vuxen-perspektivet... Infokompetens handlar om att vuxna skall kunna leva upp till sina "mål" inom utbildning och personliga intressen. Modeordet för dagen verkar vara "effektiv":
IL/infokompetens är typ "...an integrated set of skills which adults need to be effective in all aspects of their lives" (s 7, rapporten finns i fulltext här)
Frågan är om det inte är tvärtom; att barnen behöver infokompetens mer än vuxna för att veta hur de kan göra sina röster hörda, förändra sin situation, söka hjälp eller helt enkelt skapa, agera och reagera kulturellt och politiskt. Informationskompetens betyder empowerment och därmed är det missgynnade grupper som bör stå i fokus.
Till sist en härlig mening som gör bibliotekariekompetensen till stjärnan på den globala himlen:
IL behövs för att "participate in a knowledge society" och vilka kan agera ledsagare och kompass i info och kunskapssamhället? Vilka kan utbilda och utveckla informationssystem (kunskapsorganisera traditionellt och i linje med en 2.0-kompetens)???
Be(come) a proud librarian!
Miljöpartister brukar ju säga att grunden i livet inte måste vara lönearbete... Vi kan hitta på andra sätt att organisera världen på. Precis samma sak tänker jag om UNESCO-rapporten. Information literacy måste inte bara handla om att
-upptäcka infobehov
-Lokalisera och bedöma kvaliteten hos infon
-spara och återvinna info
-göra effektiv och etisk användning av info
-applicera infon för att skapa och kommunicera kunskap
(min översättning. Se t ex sid 7 i rapporten)
UNESCO hade lika väl kunnat skriva att infokompetens är viktigt för att människor skall kunna mötas och överbrygga konstruerade gränser och agera antidiskriminerande. Dessutom är informationskompetens en del av vad som gör oss förmögna att skapa nya kulturupplevelser och starta politiska processer. Men kanske menar man att detta ingår i ovanstående kriterier?
En svaghet är att rapporten är så noga med att understryka vuxen-perspektivet... Infokompetens handlar om att vuxna skall kunna leva upp till sina "mål" inom utbildning och personliga intressen. Modeordet för dagen verkar vara "effektiv":
IL/infokompetens är typ "...an integrated set of skills which adults need to be effective in all aspects of their lives" (s 7, rapporten finns i fulltext här)
Frågan är om det inte är tvärtom; att barnen behöver infokompetens mer än vuxna för att veta hur de kan göra sina röster hörda, förändra sin situation, söka hjälp eller helt enkelt skapa, agera och reagera kulturellt och politiskt. Informationskompetens betyder empowerment och därmed är det missgynnade grupper som bör stå i fokus.
Till sist en härlig mening som gör bibliotekariekompetensen till stjärnan på den globala himlen:
IL behövs för att "participate in a knowledge society" och vilka kan agera ledsagare och kompass i info och kunskapssamhället? Vilka kan utbilda och utveckla informationssystem (kunskapsorganisera traditionellt och i linje med en 2.0-kompetens)???
Be(come) a proud librarian!
Kolla denna skönhet
Mitt i Hässleholm ligger denna fantastiska byggnad. Under det år jag bott här har stället stått tomt. Här skulle jag vilja se ett kombinerat ungdomsbibliotek, fritidsgård och kulturcentra för amatörer... Vi har ju redan ett stiligt kulturhus i stan med Lars Norén och annat fint. Men i en sån har lokal hade vi kunnat ha en mötesplats där det är möjligt att svänga på armarna och slå kullerbyttor om man vill. Det är ju inte riktigt läge att försöka skapa den atmosfären i röda eller blå salongen i kulturhuset med sin avancerade dekor, seriösa författarbesök och EU-dagar.
"Att möta användaren..." handlar om aktiv antidiskriminering och överbryggande av informations och kunskapsgränser
När vi höll på att bygga upp feministiskt intiativ och dygnet aldrig tycktes räcka till tänkte jag ofta "shit va mycket jag skulle kunna få gjort om jag hade pengar, en sekreterare och en nanny"... Nu är jag ju emot det som kallas hushållsnära tjänster så det var ju inga djupgående planer (eller realistiska med ett studielån på fickan... och jag har faktiskt debatterat mot Malmös folkpartistiska borgarråd om denna fråga i förra valet. Katarina Mazetti var moderator och det var nog helt klart till min fördel...)...
I dag tänkte jag precis samma sak. Tänk om man kunde dela sig själv i två delar eller just ha någon vid sin sida att splitta jobbet med?
Intensiv förmiddag på regionmuseet i Kristianstad då vi pratade om web 2.0 (Att möta användaren där användaren är). Men just när det jäkligt intressanta skall börja; Mats Hernvall - här kan du läsa om honom på LinkedIn (any connection med fantastiska Patrik Hernwall som skrivit "Barns digitala rum"??) chef för det digitale bibliotek i Köpenhamn skulle börja snacka om sina erfarenheter från sin nuvarande arbetsplats och tidigare under uppbyggnad av biblioteket.se t ex... Då är det dags att dra vidare till Bromölla och ha infopass.
Om jag fick bestämma så skulle alla bibliotekarier gå på föreläsningar, seminarier och liknande en dag i veckan... Det borde vara en lagom procentsats för kompetensutveckling. Hur ser det ut i praktiken? Med blodsprängda ögon sitter man framåt tolvtiden när kidsen somnat och tittar på föreläsningar via YouTube eller kollar igenom intressanta infovet-bloggar (främst amerikanska tyvärr).
I dag hade jag tio minuter att berätta om Bromölla och jag hann nog med att tala om skola 2.0. Men hur sjutton gjorde jag det? Jag exemplifierade med att lärare är i stort behov av fria web 2.0-verktyg. Egentligen borde jag ju talat om processen och förändrade villkor för lärande och informationsförmedling. Vi som bibliotekarier har ju stor kompetens att hjälpa grundskolan flytta från 1.0-tänkande till interaktivitet och tillvaratagande av de ungas egna resurser och strategier för att finna, lära, berätta och argumentera.
Vi är mycket medvetna (?) om de förändrade villkoren för att söka svar, ifrågasätta vedertagna utsagor och att käfta emot ensidiga sanningar och själva komplettera och bidra till framväxande kunskapsnät i våra egna och de ungas hjärnor...
Unga nätanvändare ifrågasätter faktiskt ofta gränser mellan etnicitet, kön och klass på sociala nätverksforum. Man skapar egna plattformar och bygger platser för att ställa sina egna frågor och tillsammans med likasinnade bygga svar. Även detta borde jag sagt i dag: De unga bygger och de vuxna negligerar eller censurerar (för att hårddra det... Sociala nätverksforum stängs faktiskt ned av t ex Yahoo för att de innehåller vad man kallar "skadligt material" t ex Pro-ANA... Och i skolan är ju datoranvändning mest en fråga om disciplin, ordning och reda).
Envägskommunikationen är inte död, tyvärr (?) men att ifrågasätta sändar-mottagar-perspektivet i grundskolan ger vilken lärare som helst krupp oavsett hur mycket de talar om projektbaserat lärande och eget ansvar. Att verkligen bygga på tillit och interaktion kräver ju förändrade maktförhållande mellan barn & vuxna... Shit va jobbigt!
Det var hur som helst spännande att lyssna på Davids engagemang på Malmö stadsbibliotek, Johannas "kultur 2.0 i Trelleborg" och Maria som berättade om omfattande bloggande, skrivande och annan publicering av användarna i Helsingborg. (Lägger in länkar efter jobbet... Nu är det efter jobbet och jag säger bara... Nä orkar inte. Tittar på Garfield med lilla E)
Nu är mitt tåg strax i Bromölla och jag hoppas vid ett annat tillfälle få höra en IT-chef tala om kommuners syn på web 2.0-utvecklingen. I dag kommer Kristianstads kommuns företrädare ge sin syn på saken och det hade varit jäkligt spännande att höra... Kanske får deltagarna som är kvar på konferensen större möjligheter att förstå t ex "Bromölla-bråket" genom de inbjudna representanterna från "den andra sidan"?
Kuriosa: Erik, bibliotekarie i Höganäs, som på sin blogg och MySpace illustreras av en tecknad bild av en gammal gubbe (min subjektiva upplevelse) visade sig vara någonstans mellan 30 och 40...
Trivs vi med att träffa folk IRL som vi bara känner (sett) på nätet? Jag har ju mailat med Christer Hermansson en del och har en mental bild av hurdan han är - men den gäller säkert inte utanför vår digitala samvaro... Har även bevistat ett par möten med människor jag lärt känna på nätet och det faller alltid ungefär likadant ut: Hälften av dem funkar man med även i det fysiska rummet medan man får återgå till virituell vänskap med de andra. En avatar är en representation som väcker fantasi. Vi får stora möjligheter att fylla i kunskapsluckor om den andra personen utan att dra slutsatser av deras röst, klädsel eller kroppsspråk... Där kommer vi åter in på frågan om genusrepresenationer etc.
Aktiv antidiskriminering - I will be back.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)