En politiker som jag respekterar mycket är folkpartiets Birgitta Ohlsson. Hennes feministiska analyser är alltid väldigt träffande, hon är rak i debatter och dessutom är hon vegan! Sen brukar vi ju inte ha samma syn på lösningen på problemen direkt… Min själ är ju inte så där härligt-outhärdligt (välj själv) nyliberal som BOs kan vara utan mer lagd åt miljö & vänsterhållet.
Varför skriver jag nu om Birgitta Ohlsson? Jo, hon korsar min väg på två sätt. Det ena är det här med kvinnligt beteende och det andra är hennes hemsida. Som politiker har hon aldrig försökt vara vän och smilande. Snarare har hon alltid stått rakt upp och ner, talat och ignorerat patriarkala idéer om uppförande… Efter processen med att få en ny arbetsgivare har jag fått höra lite för mycket om hur folk ser på mig och hur jag borde uppföra mig. Min subjektiva tolkning av mitt eget beteende är att jag liknar Birgitta Ohlsson (får man jämföra sig med kändisar hur som helst?) dvs jag säger vad jag tycker, naturligtvis respektfullt, och förväntar mig att få svar. Nu har jag fått höra att jag är ”bufflig” och att jag borde le oftare… Aj, det slaget visste vad det tog…
Går in och kollar på Birgitta Ohlssons hemsida eftersom jag sitter och gör en egen i dreamweaver (är det ett bra val?) och tänker att här finner jag nog inspiration… Vad hittas om inte massa stajlade foton på en brud som skulle kunna passa i Veckorevyn?
Antagligen spelar Birgitta Ohlsson spelet rätt. Kanske lär jag mig också att dra upp smilet framför softad lins så jag blir bekvämare att ha i möblerade (patriarkala) rum? Eller så hittar jag bättre sociala koder för att visa att jag verkligen uppskattar människor trots att jag ofta(st) är allvarlig.
Hur svårt kan det va?
Själv skulle jag lita mer på en lyhörd bibliotekarie med pannan i veck än en som smilade eller hyschade konstant, men det är ju bara jag...
Varför skriver jag nu om Birgitta Ohlsson? Jo, hon korsar min väg på två sätt. Det ena är det här med kvinnligt beteende och det andra är hennes hemsida. Som politiker har hon aldrig försökt vara vän och smilande. Snarare har hon alltid stått rakt upp och ner, talat och ignorerat patriarkala idéer om uppförande… Efter processen med att få en ny arbetsgivare har jag fått höra lite för mycket om hur folk ser på mig och hur jag borde uppföra mig. Min subjektiva tolkning av mitt eget beteende är att jag liknar Birgitta Ohlsson (får man jämföra sig med kändisar hur som helst?) dvs jag säger vad jag tycker, naturligtvis respektfullt, och förväntar mig att få svar. Nu har jag fått höra att jag är ”bufflig” och att jag borde le oftare… Aj, det slaget visste vad det tog…
Går in och kollar på Birgitta Ohlssons hemsida eftersom jag sitter och gör en egen i dreamweaver (är det ett bra val?) och tänker att här finner jag nog inspiration… Vad hittas om inte massa stajlade foton på en brud som skulle kunna passa i Veckorevyn?
Antagligen spelar Birgitta Ohlsson spelet rätt. Kanske lär jag mig också att dra upp smilet framför softad lins så jag blir bekvämare att ha i möblerade (patriarkala) rum? Eller så hittar jag bättre sociala koder för att visa att jag verkligen uppskattar människor trots att jag ofta(st) är allvarlig.
Hur svårt kan det va?
Själv skulle jag lita mer på en lyhörd bibliotekarie med pannan i veck än en som smilade eller hyschade konstant, men det är ju bara jag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar