Det finns mycket sagt, tänkt och skrivet om vansinne, sorg och skapande. Lars Noréns bok som släpptes i dag (DN, Expressen etc etc etc- sök Norén på bloggportalen om du vill ha skallen full med tyckande och tänkande innan de 1600 sidorna lästs), (inte för en vecka sedan som jag tidigare hävdat) tar ungefär så stor plats som man hade väntat. Dagstidningen, radion, kvällstidningarna, bloggarna och i bisatser på nätverksforum. Är du intresserad så kan jag absolut rekommendera bloggen Bokhora och dess inlägg om Norén...
Jag kommer inte läsa Noréns bok. De utdrag jag hört upplästa och citerade gör mig djupt beklämd. Om inte Norén varit ett geni så hade han varit psykpatient. Detta är inte ett angrepp på Norén utan på vårt samhälle, våra snäva gränser för friskt och sjukt, vårt kämpande efter perfektionism med botox och tystandet av de som står bredvid, utanför, ensamma...
Detta blogginlägg handlar inte alls om Norén, tvärtom. Istället handlar det om samhällets psykosar. Från årtionde till årtionde förändras vilka som skall klassificeras som mindre värda. Om man ser det över århundraden så blir det ju väldigt uppenbart som i tex Faucaults Vansinnets historia (läs om den på wikipedia). Lars Norén har en kreativitet som är otroligt stark och i ett annat samhälle eller årtionde hade man kanske stämplat honsom psykiskt halt och lytt.
Människor balanserar. Sorgen, saknaden, kränkningarna äter sig in i en del medan andra skakar på sig och rusar vidare. Nyligen blev ADHD och DAMP-diagnoserna ifrågasätta och genomlysta tack vare en vid detta laget nationellt känd sociolog och sjuksköterska; Eva Kärfve (många diskussioner om detta t ex på W.).
Debatten avstannade och bland barnen jag möter har ”damp” och ”att dampa” blivit vedertagna begrepp för att vara stökig. Precis som när våld och psykisk ohälsa nämns i samma mening försöker jag nyansera DAMP-begreppet med de barn jag möter. På min tid hette det att man var CP. Nu heter det DAMP vid sidan av de skällsord som tydligen begagnas av generation efter generation typ bög och fitta. (Och här i norra Skåne hör jag gång på gång neger som skällsord men hoppas att det är en regional företeelse...)
För diskussioner om psykisk ohälsa är det i dag webben som kan erbjuda nyanseringar, sammandrabbningar och frågetecken som inte det etablerade offentliga samtalet har någon intresse att göra. Istället låter man Dr Phil göra underhållning av det man fruktar mest (?). På såväl amerikanska som nationella forum samlas anhöriggrupper och brukargrupper för att förklara begrepp, belysa nya rön inom vetenskapen eller diskutera behandlingsformer. På de svenska forum jag följer så är närmare hälften av alla inlägg pulserande hjärtan och smileysar som klappar händerna eller visar tummen upp. Således mycket stöd och peppande vid sidan av dissikerandet av krångliga begrepp.
För mig är detta övertagande av makt, web 2.0 i praktiken - i "rätt" händer. En möjlighet att underifrån förändra definitioner som skapats av sociala skeenden och maktspel. Via sociala nätverksforum gör gräsrötterna fuck you åt den psykiatri och de kvällstidningar som förtrycker människor med andra uttryckssätt eller med mer inre smärta och kaos än vad det normal-fascistiska samhället vill veta av.
Att skapa, benämna eller behandla känslomässig smärta eller vad vi upplever som olämpligt beteende utifrån samhällets normer handlar alltid om en definitionsprocess. Är du kreativ, skapande eller härligt social? Då kanske du aldrig behöver få några stämplar ur ICD 10 (diagnostisk manual godkänd av bland annat WHO och Sverige) eller DSM 4 (amerikanska psykiatrikers diagnostisk handbok – förekommer också flitigt i Sverige). Kanske kan du stanna på den sidan linjen där de accepterade lever, få stöd och hjälp av omgivningen när du – helt berättigat, såklart – har en downperiod.
Du kommer aldrig på tanken att gå med i RSMH (riksförbundet för social och mental hälsa) eller sätta dig på psykakuten och vänta timmar för att få träffa en AT-läkare som har dina bekymmer att träna sig på... Aldrig kan du tänka dig att människor lever på sjukpenningsnivåer kring sjutusen spänn i månaden och får träffa sina läkare var sjätte till åttonde vecka. Inte heller funderar du över att bevisat effektiva behandlingar aldrig kommer ”psykon” till del eftersom de anses för dyra. Istället stannar vi vid läkemedelsbolagens propaganda och om inte det fjärde insatta preparatet leder till någon hjälp... Tja då finns ju elchocker att tillgå. (Sverige är ett av de länder som använder denna metod mest.)
Stig Dagerman. Namnet får vem som helst att skälva. Bränt barn får oss att gråta. Sylvia Plaths glaskupan (finns som radioföljetong på sr.se)beskriver en kvinnas väg ut ur och in i mörker. Hennes dagböcker(här på bokus) blir en skälvande, viktig läsning som kan berätta något om processen innan en människas inre inte orkar mer utan avbryter det liv som mest smärtar.
Sylvia Plaths dagböcker står på en hedersplats i bokhyllan bredvid Stig Dagerman och Kerstin Thorvall. Noréns bok kommer aldrig hamna där. Jag vill inte läsa hans hat eller hans tvätträkningar eller hans besök på NK. Jag läser hellre Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf för andra eller tredje gången... Där finns en vardag berättad som tränger rakt in i hjärtat. Varje dag är viktig och betydelsefull, varje mening säger något om hur vi definierar, stänger ute och klassificerar människor som värda eller ovärdiga.
Skippa Norén. Läs all barn och ungdomslitteratur som nu kritiserats för att föräldrakaraktärerna är alltför halta och lytta. Vilka av de barn vi möter lever i Bullerbyn? Vilka behöver mest möta sin berättelse i en författares skepnad? One day your story will be told och vi andra skall lyssna noga, för att lära och kunna förändra de sociala processer som stigmatiserar och utesluter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar