Anneli Jordahl - klass, kön och moderskap

Till alla som talar om Åsa Lindeborg (wikip.) vill jag lägga fram klass är du fin nog... Helst i en strålande älskad utgåva.

Anneli Jordahls "Klass är du fin nog" finns i två exemplar i min bokhylla. Den ena, med hård pärm, är klätt i rött sammetstyg (finns också i gult och grönt, skall man börja samla?). Den andra är pocket och med hela omslaget i guldfärg. De var så vackra så trots att jag hade den första versionen var jag tvungen att köpa pocketvarianten också... (Vad som hände efter boken släpptes kan du läsa på Bokhora.)

Under hösten kom också hennes barnbok "Välkommen till tippen" ut (recension från DN) som är en samtidigt vacker skildring av kasserade ting med en passerad historia... (Ett piano med inristade minnen... ) och en bok som också har ett starkt syfte att uppmuntra till samtal om miljö och återvinning. Språket är bättre och starkare än Bengtssons bilder... Men ännu har jag inte testat den på någon barngrupp så jag skall nog vänta med fler omdömen.

Anneli Jordahl är en person som man aldrig kommer förbi i debatten om klass och kön. När hon talar om kulturellt kapital (Bourdieus påfund ni vet) så gör hon det med ett språk fyllt med bilder och känslor som gör att klass inte bara känns till och teoretiseras utan blir fysiskt påtagligt.

Just nu är Jordahl aktuell i senaste numret av Arena. (Om tidningen finns info på Arenas hemsida. Hela Jordahls artikel står dock i hyllan på Pressbyrån med en bebis på omslaget. Kan dock rekommendera Dagens Arena där många av de viktigaste debatterna förs just nu - påstår jag som bibliotekarie & samhällsvetare. De utgör en välbehövlig motkraft till de liberala och konservativa ledare som samlas i den dominerande pressen).

Anneli Jordahl väljer i denna aktuella artikel att skriva om moderskap och feminism. Hon skriver att feminismens huvudfrågor ”formuleras kring moderskap, familj och barn” (och att hon och andra som valt bort barn därmed hamnar bredvid den feministiska agendan). Denna verklighet känns inte igen från den fågelholk där jag håller utkik över feministiska bloggar och verksamhet. Snarare än moderskapet är det individualismen som står högt i kurs och eventuellt ett välberäknat moderskap (en liten parantes) vid exakt rätt tidpunkt i livet.

Snarare har den breda feministiska utgångspunkt som Gudrun Schyman m fl nu mera anammar gjort det svårare att få gehör för frågor om barnomsorg, stress eller kärnfamiljsförtryck. (Det osar bara 70-tal om dubbelarbetande kvinnors kamp). Med detta menar jag inte att t ex hbt- rörelsens viktiga arbete (allas vårt ansvar) inte ska få genomsyra feministiska kretsar eller att hetronormen om villa, vovve, volvo, mamma, pappa och två barns- drömmen på djupet ska ifrågasättas.

Tvärtom tycker jag att feminismen allt mer riktar sin energi emot ensidiga perspektiv och för mångsidighet… Undantaget är inte dikotomin mor-barnfri som Jordahl hävdar gör att feminismen inte talar till hennes livssituation. Istället är det klassperspektivet som är den brännande punkten här. Etablerad medelklassfeminist med eller utan kids – då kan du räkna med att få gehör.

Jordahl skriver också att kvinnor ofta inte uppmärksammar ”horribla orättvisor” förrän de själva sitter fast i småbarnsträsket. Tvärtemot detta påstående upplever jag både inom politiken och i direkt möte med unga att det finns en omfattande insikt och ilska över de förtryck och diskriminering som kvinnor utsätts för. Ofta tycker man då att frågor om ”barnpolitik” är sekundärt medan förtrycket på arbetsmarknaden och från den kommersiella sektorn liksom sexuella trakasserier står högst på dagordningen. Den enskilda unga kvinnan med studier, önskan om karriär och autonomi sätter dagordningen på de feministiska plattformarna.

Jordahl väljer också (varför?) att lyfta fram medelklassens språkrör - Nina Björk, Linda Skugge samt Maria Svelands Bitterfittan (recenserad i DN och älskad av bokhora) och Belinda Olssons Gravidchock (beskriven just som karriär-bok) när hon skådar bilden av den feministiska kritiken mot ett mödrafientligt samhälle (fast så ser ju inte Jordahl det. Tvärtom har vi morsor tydligen alla på ”vår sida”).

Vad som skyms i en sån här diskussion är klassperspektivet och det är ju Jordahl egentligen expert på! Både nationellt och internationellt ser vi hur kärnfamiljsnormen och moderskapshyllandena bara omfattar dem som följer övriga normer. Tonårsmorsor gör sig inte besvär utan häcklas av såväl politiker som socialtjänst och allmän samhällsmoral.

Den riktiga morsan kan gjutas i en form: Medelklass, vit och i lagom ålder. Alla exempel Jordahl lyfter är från medelklassens skyddade horisont. Hon hade kunnat lägga bästsäljare som ”Uppdrag: mamma” eller de många TV-program, communitys och veckotidningar till sin lista över mamma-litteraturen som beskriver konflikter mellan jobb och barn etc från en priviligierad utgångspunkt.

Dessa mammor åker på chaterresor, köper nya barnvagnar, skriver debattartiklar, bloggar och slåss för att förena karriär och barn. Jag skulle vilja uppmana Jordahl att läsa Fis politiska program (finns på deras hemsida) -vilket hon såklart redan gjort- och sedan delta i ett antal feministiska träffar på anarkafeministiska kaféer eller studentorganisationer. Hon kommer inte höra ett enda jobbigt pip om föräldraförsäkring eller smärtlindring vid förlossning. Dessa frågor hörde sjuttiotalet till, nu är vi individualistiska feminister – definitivt inte ensamma kärnfamiljsmammor som inlåsta i sina åtaganden inte kan delta på seminarier och sammankomster utan att sprängas inifrån av de olika förväntningar som varje sekund klockan tickar fyller på med.

Att bjuda in Jordahl till underklassens verklighet är ju helt meningslöst eftersom hon redan har den arenan… Men jag skulle kunna be henne bevista en tonårsmamma-grupp och höra hur artonåriga morsor trakasseras för att de inte är riktiga mammor utan ”barn som fått barn” eller i alla fall dra fram ett allmänt underifrån-perspektivet nästa gång hon skriver om morsor... Besök Storbritannien och se hur tonårsmammor häcklas (mer om detta i min kandidatuppsats Livet är inget schema - om att kunna vara tonåring och mamma (pdf) från 2003 som faktiskt fortfarande är relevant).

Inte lyfter Jordahl heller pennan för att skriva om hur barns rättigheter är en del av den feministiska rörelsen och hur vi alla borde vilja vara plastmorsor och farsor åt egna och andras ungar. I nuläget är kärnfamiljen inlåst och isolerad. Därför är småbarnsmammor ofta inte politiskt aktiva. Lunds universitet har förbjudit barn i sina lokaler. Någon feminist som reagerar? Jordahl ser en låt gå- uppfostran. Vilken planet befinner hon sig på när skamvrån nu återinförs och det är varje förälders rätt att kränka sina barn?

Kom tillbaka Jordahl. Lyft klassperspektivet (igen) istället för att gå i konflikt med feminist-mödrarna (som om de vore en grupp!)... Feministiskt initiativ kickade alla aktiva feminister med fötterna i arbetarmyllan från valbar plats på sin riksdagslista. Kvar blev kända akademiker och skribenter som hade något gemensamt - redan etablerad makt. En plats att uttala sig i från, ett stockholmsbaserat kulturperspektiv och en trygg medelklass att vila i.

Jordahl skjuter skarpt - som alltid, men den här gången är offret fel. De få feminister som fortfarande orkar tala om dubbelarbete, bristande barnomsorg och ändlösa ansvarsområden.

Hur som helst så kan vi inte leva utan Jordahl...
Läs
hennes Recension om manlighet i litteraturen
hennes analys av Almodovars senaste film ur klass och könsperspektiv (förkrossande träffande analys.)