Biblioteks och informationsvetenskapen ter sig väldigt olika beroende på om man väljer ett kvantitativt, mätbart och positivistiskt synsätt framför om man är humanist-flummare. Att mäta, gradera och beskriva informationsbeteenden (hur många gånger klickade hon?) eller hur olika forskare relaterar till varandra (bibliometri, ger kanske någon erogen stimulans) kan säkert vara till nytta.
Men jag ser mer exempel på hur man ”låser tanken” genom att välja effektivitet, trovärdighet, sanning och korrekta källor som vanliga ord i sin arbetsbeskrivning. Istället för skalor eller punkter som skall bockas av väljer jag spåna, spika, fundera och få ihop det som passar för stunden. Här och nu kanske den bästa informationsresursen för dina behov är nätverksforumet vegan.nu där du kan hitta alla kaféer, affärer, kontakter och politiska samtal likväl som B12 och kalcium-diskussioner... (Eller så går du till den korrekta källan – en bok i näringslära eller en licensierad dietist som förklarar för dig att det är omöjligt att leva som vegan. Denna kropp bygdes av öl och griskött... Eller... Vi har alla stenålderskroppar och är predisponerade för att äta lik.)
Kuriosa: I dagens Metro säger Ludvig Lindström (ännu ej på webben men här kan ni läsa om en debatt där vi båda ansåg att feminism & djurrätt hänger samman) att det går att odla kött dvs muskler, fett etc... Och att man därför kan sluta ha avel av djur och fabriks- uppfödning där kycklingar hänger i rader och får huvudena kapade...
Lindström var ”levande fördom” samtidigt som jag själv på Malmö stadsbibliotek 2006. Han var vegan och jag feminist. I vårt sällskap fanns också en transa, en imam, en romsk kvinna och en lesbisk. Erfarenheten var väldigt givande för oss som deltog i alla fall. Det osannolika händer – tre tonårga killar lånar feministen och får en chans att ösa ur sig sin frustration över att vara ”the bad guys”. Det mötet blir kanske det bästa jag gjort inom biblioteksvärlden. Inget kan slå det... Pension nästa.
Egentligen handlade detta inlägg om att kvantifiera, mäta och bedöma vilket är viktigt i den pedantiska biblioteksvärlden som nästan är fascistiskt noggrann- inte bara med sin faktiska kunskapsorganisation – utan även med plastfickor, besökares uppförande och btj-listornas bäst före-datum.
I fråga om digital kompetens, computer literacy eller informationsfärdigheter är mätningar och test vanliga. I Skåne Nordost kallar man kompetenshöjningen inom IT för ”körkortet”. Man skall således klara diverse moment och seda bli ”diplomerad”. Själva utbildningstillfällena är säkert bra (jag har inte bevistat dom, I´m only en vikarie) men att betygssätta eller diplomera i den blurriga, ändlösa, fanatiska, nyanserade, strukturerade och ostrukturerade webbvärlden är problematiskt. Här borde flum-fantasterna ha företräde framför aldrig så kompetenta informationsvetare och skolbibliotekarier.
Elza Dunkels uppmärksammade mig för några dagar sedan på ”den digitala trappan” skapad inom projektet ”internetframsyn” (finns även en blogg) av Kungliga ingenjörsvetenskapsakademin.
Konceptet här är det samma som när skolbibliotekarien skall kolla om elever är infokompetenta. Kan de välja källor med god kvalité? Refererar de till flera olika verk? Kan de hitta i biblioteket (guldmedalj till den som klarar det – jag gör det inte trots att jag s a s är diplomerad för det)?
"Den digitala trappan" handlar helt enkelt om att man från att boka sin tågbiljett på sj.se börjar skicka e-post och efter ett tag deltar i sociala nätverksforum. Kommer du upp på riktigt höga nivåer i den digitala trappan så kommer du vara uppkopplad jämt och se ”internet som en naturlig del i både yrkes- och fritidsliv”.
Om dataföreningens initiativ sammanfattar Dunkels: ”De har modet eller dumheten att föreslå ett nytt slags datorkörkort”... Problemet? Elza Dunkels och de många kloka huvuden som svarat på hennes inlägg kan beskriva det här mycket bättre än jag...
Men min tanke är i alla fall att det inte kan finnas något som kan kallas datorkunskap eller datorkörkort. Det finns ingen ”framsyn” som gör att vi kan avsätta tre timmar på barnens schema för att de ska bli omvärldsanalytiska genom att lära sig ctrl plus C, eller något certifikat som kan säkra att vi nu verkligen är en nätkompetent nation. Sorry. Flummisarna och dummisarna vinner för det är dom som ”driver med”, hakar på och står mitt i informationsmotorvägens oräkneliga filer.
Om vi bibblosar är guider som kontextualiserar och förklarar... Och flyter med... Då klarar vår profession sig men om vi gör paketlösningar och listor att bocka av då lever vi alltid i gårdagen och beter oss som lokförare som inte fattar att tågen ständigt skall röra sig.
Men jag ser mer exempel på hur man ”låser tanken” genom att välja effektivitet, trovärdighet, sanning och korrekta källor som vanliga ord i sin arbetsbeskrivning. Istället för skalor eller punkter som skall bockas av väljer jag spåna, spika, fundera och få ihop det som passar för stunden. Här och nu kanske den bästa informationsresursen för dina behov är nätverksforumet vegan.nu där du kan hitta alla kaféer, affärer, kontakter och politiska samtal likväl som B12 och kalcium-diskussioner... (Eller så går du till den korrekta källan – en bok i näringslära eller en licensierad dietist som förklarar för dig att det är omöjligt att leva som vegan. Denna kropp bygdes av öl och griskött... Eller... Vi har alla stenålderskroppar och är predisponerade för att äta lik.)
Kuriosa: I dagens Metro säger Ludvig Lindström (ännu ej på webben men här kan ni läsa om en debatt där vi båda ansåg att feminism & djurrätt hänger samman) att det går att odla kött dvs muskler, fett etc... Och att man därför kan sluta ha avel av djur och fabriks- uppfödning där kycklingar hänger i rader och får huvudena kapade...
Lindström var ”levande fördom” samtidigt som jag själv på Malmö stadsbibliotek 2006. Han var vegan och jag feminist. I vårt sällskap fanns också en transa, en imam, en romsk kvinna och en lesbisk. Erfarenheten var väldigt givande för oss som deltog i alla fall. Det osannolika händer – tre tonårga killar lånar feministen och får en chans att ösa ur sig sin frustration över att vara ”the bad guys”. Det mötet blir kanske det bästa jag gjort inom biblioteksvärlden. Inget kan slå det... Pension nästa.
Egentligen handlade detta inlägg om att kvantifiera, mäta och bedöma vilket är viktigt i den pedantiska biblioteksvärlden som nästan är fascistiskt noggrann- inte bara med sin faktiska kunskapsorganisation – utan även med plastfickor, besökares uppförande och btj-listornas bäst före-datum.
I fråga om digital kompetens, computer literacy eller informationsfärdigheter är mätningar och test vanliga. I Skåne Nordost kallar man kompetenshöjningen inom IT för ”körkortet”. Man skall således klara diverse moment och seda bli ”diplomerad”. Själva utbildningstillfällena är säkert bra (jag har inte bevistat dom, I´m only en vikarie) men att betygssätta eller diplomera i den blurriga, ändlösa, fanatiska, nyanserade, strukturerade och ostrukturerade webbvärlden är problematiskt. Här borde flum-fantasterna ha företräde framför aldrig så kompetenta informationsvetare och skolbibliotekarier.
Elza Dunkels uppmärksammade mig för några dagar sedan på ”den digitala trappan” skapad inom projektet ”internetframsyn” (finns även en blogg) av Kungliga ingenjörsvetenskapsakademin.
Konceptet här är det samma som när skolbibliotekarien skall kolla om elever är infokompetenta. Kan de välja källor med god kvalité? Refererar de till flera olika verk? Kan de hitta i biblioteket (guldmedalj till den som klarar det – jag gör det inte trots att jag s a s är diplomerad för det)?
"Den digitala trappan" handlar helt enkelt om att man från att boka sin tågbiljett på sj.se börjar skicka e-post och efter ett tag deltar i sociala nätverksforum. Kommer du upp på riktigt höga nivåer i den digitala trappan så kommer du vara uppkopplad jämt och se ”internet som en naturlig del i både yrkes- och fritidsliv”.
Om dataföreningens initiativ sammanfattar Dunkels: ”De har modet eller dumheten att föreslå ett nytt slags datorkörkort”... Problemet? Elza Dunkels och de många kloka huvuden som svarat på hennes inlägg kan beskriva det här mycket bättre än jag...
Men min tanke är i alla fall att det inte kan finnas något som kan kallas datorkunskap eller datorkörkort. Det finns ingen ”framsyn” som gör att vi kan avsätta tre timmar på barnens schema för att de ska bli omvärldsanalytiska genom att lära sig ctrl plus C, eller något certifikat som kan säkra att vi nu verkligen är en nätkompetent nation. Sorry. Flummisarna och dummisarna vinner för det är dom som ”driver med”, hakar på och står mitt i informationsmotorvägens oräkneliga filer.
Om vi bibblosar är guider som kontextualiserar och förklarar... Och flyter med... Då klarar vår profession sig men om vi gör paketlösningar och listor att bocka av då lever vi alltid i gårdagen och beter oss som lokförare som inte fattar att tågen ständigt skall röra sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar