måndag 14 april 2008

"Jobba på posten eller starbucks om du söker balans"


Radikala tankar om hur man bygger upp web 2.0-verksamhet? En nisse i branschen föreslår att alla som inte är jobbnarkomaner skall sparkas från företag som arbetar med web 2.0. (”Jobba på posten eller starbucks om du söker balans”.)
Han föreslår också att de som jobbar hårt ska få gratis hemdator och att det på jobbet skall finnas Espressomaskin och käk till de anställda.

Artikeln andas kapitalistisk övertro på kontroll men kan ändå ge frågeställare till offentliga arbetsgivare om hur de motiverar och kompetenshöjer sin personal. Jullunch och gratis kaffe är ett minne blott... En espressobryggare verkar vara en totalt omöjlig dröm i offentlig sektor. En fri dator??? Det är väl snarare så att man gratis ställer sin egen dator till jobbets förfogande eftersom den man är utrustad med på kontoret har extrema brister... Uppdatera MySpace? Inte en chans. Gå in på Second Life? Vad är det svarar IT-teknikern... Fast nu är det ju fastslaget en gång för alla att bibliotekets verksamhet sker på den kommunala webbplatsen så nu kan i alla fall min burk få stanna hemma.


Men hur går kostnaderna och vinsterna samman? Varje gång (de få gånger) jag själv varit på en bra utbildningsdag har idéerna flödat efteråt. Ge lite grann och få mycket tillbaka, så funkar det om man gillar sitt jobb… Ska man däremot vattna, sola och göda sig själv med all form av intellektuell näring och visioner då blir det tungrott i längden.

Sparka alla som inte är arbetsnarkomaner? Nu har vi ju någon form av anställningstrygghet så vi behöver väl inte vara oroliga om vi jobbar i ett sånt tempo att vi inte behöver snorta kokain innan jobbet… Men visst finns det något sjukt med att gå år ut och år in utan att förändra sina arbetsuppgifter och rutiner. Frågan är dock vems ansvaret är. Arbetarens eller arbetsgivarens? Inom biblioteksvärlden tycker jag det är för bedrövligt hur fortbildningsanslagen skärs ner och biblioteksarbetare liknar myror som släpar samma strå till samma stack år efter år. I en informationsverklighet som förändras varje stund måste arbetsgivarna välja: God uppdaterad verksamhet eller ingen alls. För att driva vidare vårdcentraler som inte botar och lindrar som mausoleer… Det hade väl ifrågasatts? Folkbibliotek som arbetar på micronivå är minst lika sorgliga att se.


Vem höjer blicken? När inte ens den interna marknadsföringen fungerar så är det nog rätt kört… En nämndsledamot mailade till mig och skrev att ”biblioteken och ungdomarna är ett passerat kapitel”. Med såna okunniga arbetsgivare behöver man inga högskoleutbildade bibliotekarier. Stäng hellre ner skiten.

Inga kommentarer: