Jag är heligt trött på alla lovsånger till Bitterfittan (här beskriver författaren den själv). Alla vänner tycks ha läst den och på Adlibris envisas den med att stanna i topp. Trist att nu också alla feministiska bloggare ska stämma in i den onyanserade hyllningskören (se t ex Samuels Fi-establogg: Bitterfittan gör det 100 gånger mer!). Precis som i Uppdrag: Mamma hade man kunnat recensera Bitterfittan i Karolina Ramkvists anda. Hon skriver "Uppdrag nyborgerlig" om Karin Salmsons och övriga skribenters bidrag i antologin. Själv träffade jag Salmson över en pizza när vi båda var aktiva i uppbyggandet av feministiskt initiativ och frågade henne varför klassperspektivet så totalt saknades i Uppdrag mamma. "Det är ingen sån bok" svarade hon... Nej, man väljer ju en maktanalys - eller vad då? Medelklassens kvinnor som söker stöd hos äldre generationers kvinnor eller som i Bitterfittan åker på charterresa när livet är trångt och tungt...
Det är ju feminism! Så nära vardagslivet med disk, blöjor och ojämlika villkor med den man faktiskt älskar (med).
Ja, nu raljerar jag. Men en ensidig vit medelklassig hetrofeminism gör mig bara trött. Nästa gång Salmson eller Sveland skriver en bok kanske de skulle göra som Barbara Ehreinreich (kolla även hennes blogg). Hon låste alla sina tillgångar och levde i verklig amerikansk arbetarklass utan sjukvårdsförsäkring etc medan hon skrev sin bok Nickel and dimed on (not) getting by in America... (Läs även Global woman Nannies, Maids and sex workers in the new economy av samma författare.) Att läsa hennes skildring är att stiga in i en värld som gör uttrycket "white trash" omöjligt att någonsin yttra igen...
Jag vet. Feminismen skär genom klassanalysen och rasismen. Sexismen är färgad av klass och av etnocentrism. Vita medelklasstjejer upplever patriarkatet genom sexuella trakasserier och motgångar i arbetsliv och familjeliv... Ändå är det extremt provocerande när medelklassförfattare berättar om sina helveten utan att göra någon reflektion kring all den status och de möjligheter de faktiskt har. Bara själva grejen i Bitterfittan - att hon drar iväg... För att tänka igenom sin bitterhet. Vilka kan det? Bye bye nu behöver jag egen tid utan skitiga golv och dementa pensionärer.
När jag läser Salmson, Skugge och Sveland blir jag nästan revolutionär kommunist... Problemet med det är bara att i den falangen saknas feminismen istället (och den man kämpar för är en sedan länge utdöd manlig arbetar-arketyp- se en historisk överblick av könsblindheten i arbetarrörelsen av Yvonne Hirdman- Med kluven tunga: LO och genusordningen ). Suck.
Bra feministisk läsning? En briljant feminist som föreläst i EU-parlamentet, internationell television och medverkat i svensk debatt är Louise Eek. Hennes skarpa analyser när vi pluggade sociologi kunde knocka vem som helst...
Spelat liv av Louise Eek är ett måste för alla i denna tid av porr och prostitutions-goserier. Läs Eek innan ni hoppar på jargongen att sexarbete är ju inte värre än att skura toaletter. Tillbaka till klassperspektivet... Igen!
Det är ju feminism! Så nära vardagslivet med disk, blöjor och ojämlika villkor med den man faktiskt älskar (med).
Ja, nu raljerar jag. Men en ensidig vit medelklassig hetrofeminism gör mig bara trött. Nästa gång Salmson eller Sveland skriver en bok kanske de skulle göra som Barbara Ehreinreich (kolla även hennes blogg). Hon låste alla sina tillgångar och levde i verklig amerikansk arbetarklass utan sjukvårdsförsäkring etc medan hon skrev sin bok Nickel and dimed on (not) getting by in America... (Läs även Global woman Nannies, Maids and sex workers in the new economy av samma författare.) Att läsa hennes skildring är att stiga in i en värld som gör uttrycket "white trash" omöjligt att någonsin yttra igen...
Jag vet. Feminismen skär genom klassanalysen och rasismen. Sexismen är färgad av klass och av etnocentrism. Vita medelklasstjejer upplever patriarkatet genom sexuella trakasserier och motgångar i arbetsliv och familjeliv... Ändå är det extremt provocerande när medelklassförfattare berättar om sina helveten utan att göra någon reflektion kring all den status och de möjligheter de faktiskt har. Bara själva grejen i Bitterfittan - att hon drar iväg... För att tänka igenom sin bitterhet. Vilka kan det? Bye bye nu behöver jag egen tid utan skitiga golv och dementa pensionärer.
När jag läser Salmson, Skugge och Sveland blir jag nästan revolutionär kommunist... Problemet med det är bara att i den falangen saknas feminismen istället (och den man kämpar för är en sedan länge utdöd manlig arbetar-arketyp- se en historisk överblick av könsblindheten i arbetarrörelsen av Yvonne Hirdman- Med kluven tunga: LO och genusordningen ). Suck.
Bra feministisk läsning? En briljant feminist som föreläst i EU-parlamentet, internationell television och medverkat i svensk debatt är Louise Eek. Hennes skarpa analyser när vi pluggade sociologi kunde knocka vem som helst...
Spelat liv av Louise Eek är ett måste för alla i denna tid av porr och prostitutions-goserier. Läs Eek innan ni hoppar på jargongen att sexarbete är ju inte värre än att skura toaletter. Tillbaka till klassperspektivet... Igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar