Den nya rapporten Bibliotekarien och professionen från svensk biblioteksförening blir kvällsläsning efter att jag burit upp TVn till barnens rum så att de kan se tecknad film tills de somnar...
På någon av de första sidorna står det att "Bibliotekarierna kan betraktas som en orädd yrkesgrupp, eftersom de vågar vrida och vända på sin egen yrkesroll och ställa svåra frågor, inte minst till sig själva." och jag tänker shit va spännande. Är det så här det funkar på folkbibliotek runt om i Svea rike. Fasen va coolt! Bibliotekarier är så om sig och kring sig som jag tänkt och hoppats.
Men resten av läsningen är inte särskilt upplyftande, redan kända perspektiv och motsättningar dryftas och stor kraft ägnas åt frågan om vi är en Proffession - vilket jag skulle svara ja på om man utgick från den kvalificerade utbildningen, men nej på när jag ser hur olika bibliotekarier definierar och rangordnar sina arbetsuppgifter.
I rapporten nämns informationskompetens, kunskapsorganisation, pedagogisk och social kompetens, erbjuda service, kulturförmedling och väcka läslust som vanliga kriterier för vad en bibliotekarie kan sägas vara. Gäsp. Alla dessa begrepp är viktiga. Men om du plussar ihop dem; vad innebär det då för samhället omkring dig som du är satt att serva? Sluta stanna på mikronivån och hoppa rakt på visions-tåget. Hur blir vi en superviktig institution, ett samhälleligt nav som är lika svårt att undvara som tandläkaren och vårdcentralen. Människor behöver komma hit för vi besitter kunskaper som är extremt viktiga här och nu men även i bibliotekens historia. Vi arbetar med förmedling och kontextualisering av information dvs Kunskap. Som medielandskapet ser ut och de ekonomiska krafterna förändras är alla som inte får abstinens när de är utan bibliotek troligen bekymmer... Eller så läser de informatik och informationsvetenskap i tolv år och klarar sig utan serviceminded bibliotekarie i brukshåla som försöker trolla med knäna.
Åter till rapporten: Att bibliotekarier i dag har för näringslivet intressant kompetens inom alla delar av information management nämns också. Men även det faktum att biblioteks- och informationsvetenskaplig utbildning fortfarande har låg status och att arbetsgivarna inte känner till de högutbildade bibliosarnas kompetenser gör att de inte utnyttjas i privat sektor. Detta måste vi agera mot! Alla ni som arbetar med informationsförmedling, kunskapsorganisation etc på företag - kalla er bibliotekarier! Kära kusin - nu när du blivit webbredaktör på en av Stockholms största advokatfirmor så glöm inte att framhålla att det är din bibliotekariekompetens du använder där.
Mer reklam, mer stolthet, mer strejkande (har vårt skrå någonsin strejkat?). Kanske kan vi byta DIK mot syndikalisterna... Om de hade blandat sig i hur timvikarier behandlades på malmö stadsbibliotek så hade kanske en konflikt kommit till stånd??? Men hur var det i praktiken för assistenterna? Deras fackombud i SKTF satt sida vid sida med chefen och skrev deras anställningskontrakt, timmar och sommarvik. Fackföreningar kan vara såna jävla puckon...
Viktigaste formuleringen i rapporten är kanske bibliotekariers mål och skyldighet att "säkra invånarnas fria tillgång till information". Där satt den. Alltså måste vi tillgängliggöra intill döden och skydda böcker och sociala nätverksforum med våra kroppar och vår intelligens.
Inte förren 1993 fick bibliotekarieutbildningen en starkt akademisk prägel!!! Det är ju typ i går - femton år... Hur mycket teorier om informationsbeteende, behov och konstruktivistisk, postmodernistisk och socialkonstruktionistisk syn på kunskap i förhållande till ett "rent", positivistiskt kunskapsbegrepp hade man tidigare? Det slår mig hur kritisk jag var hela utbildningstiden till att de praktiska t ex marknadsekonomiska resonemangen fick så stort utrymme. Men tydligen var jag då historielös - en stor förändring har trots allt inträffat i och med professionaliseringen av vår utbildning.
Arbetsgivarna sägs i nämnda rapport ha en negativ syn på de nya akademiska bibliotekarieutbildningarna. Istället för välrustade, teoretiskt kunnande och flexibla bibliotekarier anar man i rapporten efterfrågan på bibliotekarier som rent praktiskt lärt sig hur fjärrlån fungerar just här och nu, typ april 2008 (trist om opacen blir gammalmodig eller man byter arbetsplats... Men shit happens typ). Likaså vill man ha bibliotekarier som kan SAB-systemet... (Hallå, wake up! SAB är inte användarvänligt! Det är ett helvetessystem somm får många biblioteksbesökare att rodna och känna sig som puckon. K.2 före Kc också till småbarnen var det något med hcf. Vad är det förkortning för. Stockholms bibliotek använder nu SAB-systemet i sin reklam. Kul? Javisst om man redan är en extrem biblioteksnörd - annars är det helt obegripligt. SAB är tidsbundet och nationsbundet, fyllt med förutfattade meningar och värderingar bygda på konservativa antaganden. Gör som genusbiblioteket i Lund. Spola SAB här och nu! Satsa kraften på indexering istället!)
Arbetsgivarna anges i rapporten inte heller ha kunskap om att B&I-utbildningen leder till andra yrken än bibliotekarie. Där har vi väl åter svaret på varför man inte tar till vara de breda kunskaper om informationssamhället som en nyexad bibliotekarie har i dag (om hon inte blundat sig genom utbildningen...)
Vi förblir på vår plats och det arbetsgivare ser är bokuppsättning, skyltning, korrekta eller inkorrekta fjärrlån och hur väl vi läst den f**bannade "listan". Kan någon be Btj att gå och dra något gammalt över sig???? Har vi verkligen inte kompetens att bygga upp vårt mediebestånd utan att kryssa för i häften som maktinnehavaren på arenan försett oss med. Låntagaren hinner fråga tolv gånger efter boken innan den står på hyllan. Varför? Konservatismen inom folkbiblioteksvärlden är riktigt märklig...
DIK har eftersträvat att frikoppla bibliotekaren från det fysiska biblioteksrummet (diskuteras i samma rapport) för att lyckas bredda synen på bibliotekariers kompetens och inte låsa den vid det fysiska rummet. Jag tänker; är det bibliotekslokalen eller böckerna som binder bibliotekariekompetensen i en och samma fåra? Att jag som bibliotekarie vet vilka alla böcker är, har läst de flesta och kan uttala mig intelligent om all litteratur... Det tycks ju liksom självklart både för låntagare, släkt och vänner som frågar efter den ena nobelpristagaren efter den andra... Men när jag ber låntagaren sitta ner för att tillsammans genomföra en informationssökning som kommer att ta tid är det flera som tittar på klockan och går. Andra (och det är det värsta min bibliotekarieskäl kan uppleva) stirrar på mig och undrar varför man skall surfa på biblioteket. Vilket tidsslöseri.
Ju längre jag jobbar som bibliotekarie desto kluvnare blir jag. Efter att jag under min tid på HumSam (Malmö stb) kände att min informationskompetens var superrelevant - och helt i linje med utbildningen - och jag gick hem med ont i hjärnan efter flera intressanta utmaningar om dagen hamnade jag i den totalt motsatta situationen. Plötsligt var min kunskap om att söka, förmedla och utveckla informationstjänster inte lika relevant. Teorier är svävande och långt borta. Förankringen mellan forskning och politiska diskussioner om bibliotekets roll är fjärran... En ekorre i offentliga sektorns snurrande hjul har jag blivit. Då och då grabbar jag tag i intressanta grejer och lyckas hitta en enorm kreativitet tillsammans med mina användare. Men däremellan är det låna ut, lämna tillbaka (manuellt förståss), plocka ur CD och DVD i fodral eller lägga i dem... Dra ut plocklistor och skicka kravbrev. Ordning och reda, effektivitet framför allt.
Låntagarna har inga större informationsbehov tycks det... Eller troligare; de har inte blivit bombaderade med budskap som berättar vad jag och andra bibblosar kan göra för dem!
Så jag lunkar runt som en ganska stukad bibliotekarie med mycket starka intressen och engagemang kvar. Men genom den diskuterade rapporten har jag förstått på vilket vis jag brister - varför mina chefer kallar mig ung - att jag har mycket att lära - inte blivit en riktig bibliotekarie ännu. "Basarbetet brister!" Vad betydde nu det?
Jag gör snurriga fjärrlån ibland, stoppar CD-skivor i fel fodral eller lyckas inte blanda in god skönlitteratur i traven med tantromaner som aktuell låntagare vill ha (detta exempel är hundra procent sant.)
Slutsats? Jag blir aldrig en riktig bibliotekarie enligt arbetsgivarnas förhoppningar. Min bibliotekariesjäl grundlades i en stark akademisk miljö och jag kommer aldrig släppa stridsropen för biblioteket som extremt viktig samhällsfunktion eller välja möten med människor, kommunikation, förändring, kreativitet och "samhällsnytta" typ hjälpa lärare med fria utbildningsverktyg eller kids som har problem med Lunarstorm...
Upp till kamp alla bibliosar som känner som jag - sorg över att den utbildning vi gått inte värderas och att vår dom utgår från SAB och Btj-listor snarare än generalistens ändlösa besatta sökanden (i dag är det eucalyptusträ som står på tapeten). Gårdagens praktik är fortfarande nyckeln framför andra för att bli en riktig bibliotekarie! Kanske kan man spola tillbaka tiden, lära sig fylla i fjärrlåneblanketter och skaffa bra skor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar