Ageism provocerar

I dag föreläser jag i Vellinge för barn och skolbibliotekarier (lägger upp en slideshow här snart). Min puls är alltid på max vid dessa tillfällen när det är kollegor jag skall möta. Under en period har jag mest föreläst för pedagoger och skolklasser. I dessa situationer känner jag mig mer självsäker och öppen. Pedagoger i grundskolan har ju en annan kompetens än mig och det blir självklart att mötas i dialog och att ställa frågor till åhörarna. Schysst att då kunna säga ”Jag har uppfattat att läroplanen brister på de här punkterna, stämmer det?” Och få en massa inlevelsefull respons.
Inför kända eller okända kollegor är situationen en annan. Vi har samma kompetens och verkar inom samma område. Vi omfattas alla av motsättningar och diskussioner kring webb 2.0, bibliotek 2.0 och ungas nätanvändning. Här funkar det inte på samma sätt att fiska efter åhörarnas kompetens. Vi är så inne i dessa diskussioner att man alltid riskerar att hamna på (engagerande) stickspår eller att jag går i fällan att för hårt försvara något perspektiv som är viktigt för mig.
I och med min bakgrund som politiskt aktiv i bland annat feministiska kretsar så är det självklart att ta med olika typer av maktanalyser i alla sammanhang. Sen jag började arbeta med barn och unga är ålder den främsta sorteringsmekanismen som jag skjuter in mig på. Att så mycket förväntningar och förförståelse är kopplade till en persons ålder hindrar oss ofta från att se och ta till vara ungas kompetens och överbrygga klyftor mellan generationer. Sällan blir detta så tydligt som när vi diskuterar nätanvändningen. Starka tankestrukturer och diskurser avgör hur vi arbetar med ungas nätkompetens och vilka delar vi tar till vara och vilka vi avvisar.
För något år sedan när jag var mycket frustrerad över hur dåliga folkbiblioteken är på att ta till vara den resurs som sociala nätverksforum utgör så skrev jag en projektplan (”Att tillgängliggöra informations- och kommunikationsresurser, ett projekt för unga på folkbibliotek”) kring hur man kunde börja förändra den här situationen. Jag fick en del respons och positiv feedback från ett par länsbibliotekarier som arbetar med barn och unga. Men när planen lades fram lite mer på allvar, tänkt som ett samarbete mellan tre regioner så satte chefen för Regionbibliotek Skåne stopp. Resonemangen kring varför var väldigt otydliga men efter att ha varit ute och föreläst i mer än ett år om ungas nätkompetens inser jag att det antagligen är mina maktanalyser som sticker mest i ögonen och att det troligen var därför mitt projekt aldrig blev verklighet.
Jag hävdar nämligen att vi ignorerar och förminskar ungas kompetens just för att de är unga. Med rigida regler och förbud kringgärdar vi nätanvändningen i skolan och på biblioteken medans vi suckar över att kidsen sitter flera stycken vid samma dator eller att de spelar onlinespel med inslag av våld. Vad kan det vara för nytta med det? Skall biblioteken verkligen tillhandahålla datorer till spel. Är inte informationssökningen, den som söker korrekta resurser – de som biblioteken skall vara till för?
Jag tänker inte propagera för varken Bilddagboken eller world of warcraft just nu... Jag vill bara peka just på att jag antagligen provocerat många genom att tala om och till barn och unga som feminist mot vad som i internationell forskning t ex kallats ”ageism”.