Föreningen Grunden för personer med intellektuella funktionshinder arbetar på många sätt otraditionellt eftersom de bytt generalistiskt bemötande och förväntningar mot att se individer och arbeta med den enskildes möjligheter. Många samhälleliga reformer kan ses i samma ljus men organisationen tar arbetet för självständighet längre och bryter därmed mot en del av de många kvarstående tabun som finns kring funktionshinder.
Till helgen är det dags för deras Kvinnokonferens i Göteborg. Läs om projektet som lett fram till den kommande helgen med teman som feminism & självförsvar och feminism & funktionshinder i dagens GP.
Artikeln är intressant nog för en egen bloggpost men trots det- en anknytning till folkbibliotek: Det finns många exempel på bibliotekarier som tagit kontakt med intresseorganisationer och deltagit i evenemang för att öka servicen till intellektruellt funktionshindrade. Men i arbetet finns spännvidden mellan traditionalism och förgivettaganden - öppenhet och vilja att möta skiftande behov.
Kunskapen om intellektuella funktionhinder måste dock öka och informationsarbetet få ta större plats. Läsfrämjande och uppdatering till bättre anpassade medier är viktigt. Men att skapa en trygg miljö där varje användare bemöts utifrån sina kunskapsbehov och kan känna sig säker på att inte få sin integritet skadad är ett stort arbete. Läsfrämjandeprojekt ses ofta som icke kontroversiella i det här sammanhanget medan steget till att skapa informationsfrihet för "alla" grupper är en mer utmanande fråga.
Uppsökande bibliotekarier/socialbibliotekarier etc behöver utbildning av aktörer som t ex Grunden för att få hjälp med att förändra betongstrukturer som behöver rivas. I arbete med intellektuellt funktionhindrade möts man av många frågeställningar som appellerar till dem om barn & unga. Bibliotekarier och andra auktoriteter vill avgöra behoven och skapar en statisk verksamhet där det är svårt för förtryckta grupper att bryta igenom.
Visar inlägg med etikett feminism. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett feminism. Visa alla inlägg
onsdag 3 juni 2009
måndag 9 februari 2009
"Alla oskyldiga har uniform"
För er som har möjlighet att besöka Göteborg i morgon, missa inte det här:
KVINNOR, STYRKA, MOTSTÅND - OCH TERRORISM?
TISD 10 FEBRUARI KL 19.00
Hur kunde hon?
När och varför?
Om kvinnors styrka och motstånd i samhällen där medborgare har eller anser sig ha begränsat politiskt handlingsutrymme. Kan våld och metoder som får grupper att klassificeras som terrorister någonsin anses legitima? Och varför är vi benägna att mytologisera kvinnor, som till exempel Ulrike Meinhof?
ANA VALDÉS, författare, aktuell med Er tid skall komma
EDMÉ DOMÍNGUEZ docent i freds- och utvecklingsforskning
CECILIA PARSBERG konstnär
Samtalsledare: LENA ULRIKA RUDEKERestaurang Trappan,
Järntorget Göteborg
fri entré - barservering
mycket välkomna!
Beträffande mytologisering av kvinnor t ex Ulrike Meinhof har jag precis läst den nya biografin om henne av sociologen Jutta Ditfurth. Den saknar totalt flummeri och psykologisering. Dock är den tungläst p g a all fakta. Men om ni börjar läsa någonstans i mitten av boken så är den totalt gripande; trots sin saklighet!
För alla er som varit i kontakt med statens förtryck i form av t ex polisvåld (bortsläpad och förolämpad vid feministiska aktioner, haft en schäfer i ansiktet vid EU-demonstrationer etc) är boken om Röd armé fraktion & Meinhof en studie som det går att känna igen sig i: Imperialistiskt förtryck och åsiktsförvrängning. Kontroll över massmedia etc. På detta sätt blir det lättare att förstå RAF-deltagarnas agerande. Sedan kan man vara borgare eller allmän-liberal ändå. Läs!
söndag 25 maj 2008
Mors dag, informationsvetare & mamma. No way.
The shifted librarian skrev för några dagar sedan:
After the questions about gaming, the thing I’m asked about the most these days is how I balance work, home, and the crazy speed of the online world. For most of my professional career, the line between work and personal has been blurred, making it difficult to tell where one starts and the other ends.
Jag väljer att citera henne i dag på Mors dag. Nej, det är inte åttonde mars - jag vet. Utan ett jäkla konsumistiskt pling-plong tingel-tangel fjanteri. Men det finns en likhet mellan internationella kvinnodagen och mors dag. Frågan om att kunna ta del av olika sfärer, engagemang och sammanhang i livet. I min hjärna spelas de ständiga frågorna upp:
-Hur hinner du?
-Har du någon annan som tar hand om markservicen?
-Sover du aldrig?
Till skillnad från The shifted librarian så har jag ingen karriär. Jag är nog en ganska genomsnittlig morsa som jobbar heltid och har två barn. Vad som gör att frågorna tornar upp sig är att jag har ett intresse som väcker uppmärksamhet i mitt yrkesliv - webb 2.0. Tidigare har jag i omgångar varit politiskt aktiv och då har frågorna varit exakt de samma! Som tjugoåring fick jag en plats som kultur och fritidspolitiker. Då hade jag bara ett barn och pluggade - absolut ingen omöjlig situation. Ändå kom frågorna vid varje sammanträde eller samkväm; var är din dotter nu?
Navelsträngen sitter fast i morsan för alltid. Eller? Min man jobbar heltid natt, pendlar betydligt mer än en timme till jobbet, bygger ett socialt nätverksforum och spelar nätpoker jämt och ständigt. Dessutom läser han en massa tidningar och böcker om pokerstrategi. Vilka frågor får han? Inga. Det är ju självklart att någon annan sköter markservicen, nattar barnen, går på föräldramöten och handlar soyamjölk.
När man söker bloggar om feminism så får man en betydlig mängd träffar (vilken typ av sökmotor eller socialt nätverksforum man än använder) om den förtryckande feminismen, de stackars kuvade männen och svenska dagbladets onyanserade antifeministiska prosor.
"Gift dig och du ska ångra det" säger Ulrika Knutsson just nu på P1 och citerar Kirkegaard. SACO har nämligen i veckan visat att kvinnor tjänar på att bli förbli singel medan män tjänar på att gifta sig (läs vidare här, inget har hänt sen sjuttiotalet????).
Okej. Åter till The shifted librarian. Ja, det är faktiskt ett problem med att välja en föränderlig Internetvärld som sitt intresseområde. Jag skulle kunna komma på trettio andra saker jag är intresserad av som hade varit ett enklare val. Men är man bibliotekarie och arbetar med informationsresurser - vad har man då för val? Bibliotekarier har alltid arbetat gratis. Äldre och yngre bibliotekarievänner säger samma sak; man jobbar alltid hemma. Hur då? Jo genom att läsa den franska skönlitteraturen till en temakväll eller plöja all barn och ungdomslitteratur till ett bokprat över en helg eller på kvällstid.
Skillnaden i jämförelsen är kanske att 2.0-världen aldrig tar slut. Det är alltid total panik i hjärnan för att jag inte hänger med, inte hinner och ser alla tjugotusen intressanta grejer blinka förbi som jag vill ta del av... Vid sidan av allt som händer genom nätverkande och kollobrativt arbete finns alla tidskrifter och all litteratur man vill läsa. 2.0 stannar ju inte på nätet. Det samlar sig i tidskrifter inom alla discipliner och i litteratur från silicon valley likväl som från idealister.
Långt blogginlägg. Slutsats? Jag tänker att antingen man är intresserat fotfolk eller The shifted librarian så är ju svaret: Nej det går inte ihop. Ändå fortsätter vi leva detta liv för vi kan inte välja ett annat. För vad vore alternativet? Avrätta mina barn, sluta tvätta eller ge upp mina intressen och bli "bara" mamma??? Det hade väl varit ett passande beslut att ta en sån här dag när såväl Kappahl som Adlibris och Twillfitt lurat sig in i min mailkorg och uppmuntrar till köp av kokböcker, siden- nattlinnen och trosor.
Ska jag shoppa till mig själv på mors dag? Inte särskilt 2.0-inspirerad reklam. Hade de velat ha mig på kroken så hade de gjort reklam för Participative Web and User-Created Content: Web 2.0, Wikis, and Social Networking som nu finns på Adlibris... Men ha ha, den har jag redan läst. Utländska nätbokhandlare är snabbare... Fast inte avsevärt mycket, det ska villigt erkännas.
Att vara informationsvetare är kanske det svåraste som finns. (Ja, jag stödjer sjuksköterskornas strejk men vilken arbetssituation och vilka löner har övriga akademikerkvinnor i offentlig sektor? Ja - ni har ansvar över liv och död. Men jag har en del av det viktiga ansvaret att säkerställa ett demokratiskt samhälle.)
Visst stämmer alla frågor - det går inte ihop. Så vi kan väl tillsammans bygga en vänlig värld där det finns några webb-intresserade kvinnor kvar som inte är barnlösa/barnfria?
En start är att ha informationsuppdatering som en del av jobbschemat varje dag... Att sammanträden och möten läggs på tider så att dagis & fritids hinner öppna och ungarna lämnas av. Att ungdomslitteratur och MySpace får läsas och användas på jobbet. Att man aldrig aldrig mer får frågor (med underton) "Vad gör du" när man sitter vid datorn på arbetstid.
Bibliotekarieyrket är inte stämplar, bokvård och skönlitteratur till 100%. Bibliotekarieyrket är söktjänster, osynliga webben, web 2.0, semantiska webben, uppsökande, medkännande, teoretiserande, överbryggande och nyfikenhet. Vi kan också beskriva det som ständig förståelse och kunskap om
kunskapsorganisation
informationsbeteende
informationsarkitektur
Vad betyder det?
Kompetensutveckling twentyfour-7.
Varna inte kvinnor för att göra karriär. Varna dem för att bli informationsvetare.
fredag 25 april 2008
Anneli Jordahl - klass, kön och moderskap
Till alla som talar om Åsa Lindeborg (wikip.) vill jag lägga fram klass är du fin nog... Helst i en strålande älskad utgåva.
Anneli Jordahls "Klass är du fin nog" finns i två exemplar i min bokhylla. Den ena, med hård pärm, är klätt i rött sammetstyg (finns också i gult och grönt, skall man börja samla?). Den andra är pocket och med hela omslaget i guldfärg. De var så vackra så trots att jag hade den första versionen var jag tvungen att köpa pocketvarianten också... (Vad som hände efter boken släpptes kan du läsa på Bokhora.)
Under hösten kom också hennes barnbok "Välkommen till tippen" ut (recension från DN) som är en samtidigt vacker skildring av kasserade ting med en passerad historia... (Ett piano med inristade minnen... ) och en bok som också har ett starkt syfte att uppmuntra till samtal om miljö och återvinning. Språket är bättre och starkare än Bengtssons bilder... Men ännu har jag inte testat den på någon barngrupp så jag skall nog vänta med fler omdömen.
Anneli Jordahl är en person som man aldrig kommer förbi i debatten om klass och kön. När hon talar om kulturellt kapital (Bourdieus påfund ni vet) så gör hon det med ett språk fyllt med bilder och känslor som gör att klass inte bara känns till och teoretiseras utan blir fysiskt påtagligt.
Just nu är Jordahl aktuell i senaste numret av Arena. (Om tidningen finns info på Arenas hemsida. Hela Jordahls artikel står dock i hyllan på Pressbyrån med en bebis på omslaget. Kan dock rekommendera Dagens Arena där många av de viktigaste debatterna förs just nu - påstår jag som bibliotekarie & samhällsvetare. De utgör en välbehövlig motkraft till de liberala och konservativa ledare som samlas i den dominerande pressen).
Anneli Jordahl väljer i denna aktuella artikel att skriva om moderskap och feminism. Hon skriver att feminismens huvudfrågor ”formuleras kring moderskap, familj och barn” (och att hon och andra som valt bort barn därmed hamnar bredvid den feministiska agendan). Denna verklighet känns inte igen från den fågelholk där jag håller utkik över feministiska bloggar och verksamhet. Snarare än moderskapet är det individualismen som står högt i kurs och eventuellt ett välberäknat moderskap (en liten parantes) vid exakt rätt tidpunkt i livet.
Snarare har den breda feministiska utgångspunkt som Gudrun Schyman m fl nu mera anammar gjort det svårare att få gehör för frågor om barnomsorg, stress eller kärnfamiljsförtryck. (Det osar bara 70-tal om dubbelarbetande kvinnors kamp). Med detta menar jag inte att t ex hbt- rörelsens viktiga arbete (allas vårt ansvar) inte ska få genomsyra feministiska kretsar eller att hetronormen om villa, vovve, volvo, mamma, pappa och två barns- drömmen på djupet ska ifrågasättas.
Tvärtom tycker jag att feminismen allt mer riktar sin energi emot ensidiga perspektiv och för mångsidighet… Undantaget är inte dikotomin mor-barnfri som Jordahl hävdar gör att feminismen inte talar till hennes livssituation. Istället är det klassperspektivet som är den brännande punkten här. Etablerad medelklassfeminist med eller utan kids – då kan du räkna med att få gehör.
Jordahl skriver också att kvinnor ofta inte uppmärksammar ”horribla orättvisor” förrän de själva sitter fast i småbarnsträsket. Tvärtemot detta påstående upplever jag både inom politiken och i direkt möte med unga att det finns en omfattande insikt och ilska över de förtryck och diskriminering som kvinnor utsätts för. Ofta tycker man då att frågor om ”barnpolitik” är sekundärt medan förtrycket på arbetsmarknaden och från den kommersiella sektorn liksom sexuella trakasserier står högst på dagordningen. Den enskilda unga kvinnan med studier, önskan om karriär och autonomi sätter dagordningen på de feministiska plattformarna.
Jordahl väljer också (varför?) att lyfta fram medelklassens språkrör - Nina Björk, Linda Skugge samt Maria Svelands Bitterfittan (recenserad i DN och älskad av bokhora) och Belinda Olssons Gravidchock (beskriven just som karriär-bok) när hon skådar bilden av den feministiska kritiken mot ett mödrafientligt samhälle (fast så ser ju inte Jordahl det. Tvärtom har vi morsor tydligen alla på ”vår sida”).
Vad som skyms i en sån här diskussion är klassperspektivet och det är ju Jordahl egentligen expert på! Både nationellt och internationellt ser vi hur kärnfamiljsnormen och moderskapshyllandena bara omfattar dem som följer övriga normer. Tonårsmorsor gör sig inte besvär utan häcklas av såväl politiker som socialtjänst och allmän samhällsmoral.
Den riktiga morsan kan gjutas i en form: Medelklass, vit och i lagom ålder. Alla exempel Jordahl lyfter är från medelklassens skyddade horisont. Hon hade kunnat lägga bästsäljare som ”Uppdrag: mamma” eller de många TV-program, communitys och veckotidningar till sin lista över mamma-litteraturen som beskriver konflikter mellan jobb och barn etc från en priviligierad utgångspunkt.
Dessa mammor åker på chaterresor, köper nya barnvagnar, skriver debattartiklar, bloggar och slåss för att förena karriär och barn. Jag skulle vilja uppmana Jordahl att läsa Fis politiska program (finns på deras hemsida) -vilket hon såklart redan gjort- och sedan delta i ett antal feministiska träffar på anarkafeministiska kaféer eller studentorganisationer. Hon kommer inte höra ett enda jobbigt pip om föräldraförsäkring eller smärtlindring vid förlossning. Dessa frågor hörde sjuttiotalet till, nu är vi individualistiska feminister – definitivt inte ensamma kärnfamiljsmammor som inlåsta i sina åtaganden inte kan delta på seminarier och sammankomster utan att sprängas inifrån av de olika förväntningar som varje sekund klockan tickar fyller på med.
Att bjuda in Jordahl till underklassens verklighet är ju helt meningslöst eftersom hon redan har den arenan… Men jag skulle kunna be henne bevista en tonårsmamma-grupp och höra hur artonåriga morsor trakasseras för att de inte är riktiga mammor utan ”barn som fått barn” eller i alla fall dra fram ett allmänt underifrån-perspektivet nästa gång hon skriver om morsor... Besök Storbritannien och se hur tonårsmammor häcklas (mer om detta i min kandidatuppsats Livet är inget schema - om att kunna vara tonåring och mamma (pdf) från 2003 som faktiskt fortfarande är relevant).
Inte lyfter Jordahl heller pennan för att skriva om hur barns rättigheter är en del av den feministiska rörelsen och hur vi alla borde vilja vara plastmorsor och farsor åt egna och andras ungar. I nuläget är kärnfamiljen inlåst och isolerad. Därför är småbarnsmammor ofta inte politiskt aktiva. Lunds universitet har förbjudit barn i sina lokaler. Någon feminist som reagerar? Jordahl ser en låt gå- uppfostran. Vilken planet befinner hon sig på när skamvrån nu återinförs och det är varje förälders rätt att kränka sina barn?
Kom tillbaka Jordahl. Lyft klassperspektivet (igen) istället för att gå i konflikt med feminist-mödrarna (som om de vore en grupp!)... Feministiskt initiativ kickade alla aktiva feminister med fötterna i arbetarmyllan från valbar plats på sin riksdagslista. Kvar blev kända akademiker och skribenter som hade något gemensamt - redan etablerad makt. En plats att uttala sig i från, ett stockholmsbaserat kulturperspektiv och en trygg medelklass att vila i.
Jordahl skjuter skarpt - som alltid, men den här gången är offret fel. De få feminister som fortfarande orkar tala om dubbelarbete, bristande barnomsorg och ändlösa ansvarsområden.
Hur som helst så kan vi inte leva utan Jordahl...
Läs
hennes Recension om manlighet i litteraturen
hennes analys av Almodovars senaste film ur klass och könsperspektiv (förkrossande träffande analys.)
Anneli Jordahls "Klass är du fin nog" finns i två exemplar i min bokhylla. Den ena, med hård pärm, är klätt i rött sammetstyg (finns också i gult och grönt, skall man börja samla?). Den andra är pocket och med hela omslaget i guldfärg. De var så vackra så trots att jag hade den första versionen var jag tvungen att köpa pocketvarianten också... (Vad som hände efter boken släpptes kan du läsa på Bokhora.)
Under hösten kom också hennes barnbok "Välkommen till tippen" ut (recension från DN) som är en samtidigt vacker skildring av kasserade ting med en passerad historia... (Ett piano med inristade minnen... ) och en bok som också har ett starkt syfte att uppmuntra till samtal om miljö och återvinning. Språket är bättre och starkare än Bengtssons bilder... Men ännu har jag inte testat den på någon barngrupp så jag skall nog vänta med fler omdömen.
Anneli Jordahl är en person som man aldrig kommer förbi i debatten om klass och kön. När hon talar om kulturellt kapital (Bourdieus påfund ni vet) så gör hon det med ett språk fyllt med bilder och känslor som gör att klass inte bara känns till och teoretiseras utan blir fysiskt påtagligt.
Just nu är Jordahl aktuell i senaste numret av Arena. (Om tidningen finns info på Arenas hemsida. Hela Jordahls artikel står dock i hyllan på Pressbyrån med en bebis på omslaget. Kan dock rekommendera Dagens Arena där många av de viktigaste debatterna förs just nu - påstår jag som bibliotekarie & samhällsvetare. De utgör en välbehövlig motkraft till de liberala och konservativa ledare som samlas i den dominerande pressen).
Anneli Jordahl väljer i denna aktuella artikel att skriva om moderskap och feminism. Hon skriver att feminismens huvudfrågor ”formuleras kring moderskap, familj och barn” (och att hon och andra som valt bort barn därmed hamnar bredvid den feministiska agendan). Denna verklighet känns inte igen från den fågelholk där jag håller utkik över feministiska bloggar och verksamhet. Snarare än moderskapet är det individualismen som står högt i kurs och eventuellt ett välberäknat moderskap (en liten parantes) vid exakt rätt tidpunkt i livet.
Snarare har den breda feministiska utgångspunkt som Gudrun Schyman m fl nu mera anammar gjort det svårare att få gehör för frågor om barnomsorg, stress eller kärnfamiljsförtryck. (Det osar bara 70-tal om dubbelarbetande kvinnors kamp). Med detta menar jag inte att t ex hbt- rörelsens viktiga arbete (allas vårt ansvar) inte ska få genomsyra feministiska kretsar eller att hetronormen om villa, vovve, volvo, mamma, pappa och två barns- drömmen på djupet ska ifrågasättas.
Tvärtom tycker jag att feminismen allt mer riktar sin energi emot ensidiga perspektiv och för mångsidighet… Undantaget är inte dikotomin mor-barnfri som Jordahl hävdar gör att feminismen inte talar till hennes livssituation. Istället är det klassperspektivet som är den brännande punkten här. Etablerad medelklassfeminist med eller utan kids – då kan du räkna med att få gehör.
Jordahl skriver också att kvinnor ofta inte uppmärksammar ”horribla orättvisor” förrän de själva sitter fast i småbarnsträsket. Tvärtemot detta påstående upplever jag både inom politiken och i direkt möte med unga att det finns en omfattande insikt och ilska över de förtryck och diskriminering som kvinnor utsätts för. Ofta tycker man då att frågor om ”barnpolitik” är sekundärt medan förtrycket på arbetsmarknaden och från den kommersiella sektorn liksom sexuella trakasserier står högst på dagordningen. Den enskilda unga kvinnan med studier, önskan om karriär och autonomi sätter dagordningen på de feministiska plattformarna.
Jordahl väljer också (varför?) att lyfta fram medelklassens språkrör - Nina Björk, Linda Skugge samt Maria Svelands Bitterfittan (recenserad i DN och älskad av bokhora) och Belinda Olssons Gravidchock (beskriven just som karriär-bok) när hon skådar bilden av den feministiska kritiken mot ett mödrafientligt samhälle (fast så ser ju inte Jordahl det. Tvärtom har vi morsor tydligen alla på ”vår sida”).
Vad som skyms i en sån här diskussion är klassperspektivet och det är ju Jordahl egentligen expert på! Både nationellt och internationellt ser vi hur kärnfamiljsnormen och moderskapshyllandena bara omfattar dem som följer övriga normer. Tonårsmorsor gör sig inte besvär utan häcklas av såväl politiker som socialtjänst och allmän samhällsmoral.
Den riktiga morsan kan gjutas i en form: Medelklass, vit och i lagom ålder. Alla exempel Jordahl lyfter är från medelklassens skyddade horisont. Hon hade kunnat lägga bästsäljare som ”Uppdrag: mamma” eller de många TV-program, communitys och veckotidningar till sin lista över mamma-litteraturen som beskriver konflikter mellan jobb och barn etc från en priviligierad utgångspunkt.
Dessa mammor åker på chaterresor, köper nya barnvagnar, skriver debattartiklar, bloggar och slåss för att förena karriär och barn. Jag skulle vilja uppmana Jordahl att läsa Fis politiska program (finns på deras hemsida) -vilket hon såklart redan gjort- och sedan delta i ett antal feministiska träffar på anarkafeministiska kaféer eller studentorganisationer. Hon kommer inte höra ett enda jobbigt pip om föräldraförsäkring eller smärtlindring vid förlossning. Dessa frågor hörde sjuttiotalet till, nu är vi individualistiska feminister – definitivt inte ensamma kärnfamiljsmammor som inlåsta i sina åtaganden inte kan delta på seminarier och sammankomster utan att sprängas inifrån av de olika förväntningar som varje sekund klockan tickar fyller på med.
Att bjuda in Jordahl till underklassens verklighet är ju helt meningslöst eftersom hon redan har den arenan… Men jag skulle kunna be henne bevista en tonårsmamma-grupp och höra hur artonåriga morsor trakasseras för att de inte är riktiga mammor utan ”barn som fått barn” eller i alla fall dra fram ett allmänt underifrån-perspektivet nästa gång hon skriver om morsor... Besök Storbritannien och se hur tonårsmammor häcklas (mer om detta i min kandidatuppsats Livet är inget schema - om att kunna vara tonåring och mamma (pdf) från 2003 som faktiskt fortfarande är relevant).
Inte lyfter Jordahl heller pennan för att skriva om hur barns rättigheter är en del av den feministiska rörelsen och hur vi alla borde vilja vara plastmorsor och farsor åt egna och andras ungar. I nuläget är kärnfamiljen inlåst och isolerad. Därför är småbarnsmammor ofta inte politiskt aktiva. Lunds universitet har förbjudit barn i sina lokaler. Någon feminist som reagerar? Jordahl ser en låt gå- uppfostran. Vilken planet befinner hon sig på när skamvrån nu återinförs och det är varje förälders rätt att kränka sina barn?
Kom tillbaka Jordahl. Lyft klassperspektivet (igen) istället för att gå i konflikt med feminist-mödrarna (som om de vore en grupp!)... Feministiskt initiativ kickade alla aktiva feminister med fötterna i arbetarmyllan från valbar plats på sin riksdagslista. Kvar blev kända akademiker och skribenter som hade något gemensamt - redan etablerad makt. En plats att uttala sig i från, ett stockholmsbaserat kulturperspektiv och en trygg medelklass att vila i.
Jordahl skjuter skarpt - som alltid, men den här gången är offret fel. De få feminister som fortfarande orkar tala om dubbelarbete, bristande barnomsorg och ändlösa ansvarsområden.
Hur som helst så kan vi inte leva utan Jordahl...
Läs
hennes Recension om manlighet i litteraturen
hennes analys av Almodovars senaste film ur klass och könsperspektiv (förkrossande träffande analys.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)