Barn & ungas IKT-användning alltid "Through an adult lens"

Bilderna av barns och ungas internetbeteende är många. Vi gör en massa anspråk på att veta hur de unga påverkas och vad de gör. I webb 2.o diskussionen har vi nu börjat gagga en massa om de ungas makt att skapa och uttrycka sig. Motståndaren blir således alla som vill begränsa de ungas medieanvändning.

Men vilka sätter spelreglerna? Vilka skapar spel där du som aktör är en pimp/hallick eller där du skall plastikoperera dig till högsta möjliga snygghetspoäng?

Jag vet. Det här resonemanget blir svart och vitt - precis som debatten kring ungas nätanvändning tenderar att vara. Själv har jag föreläst otaliga gånger om oss digitala immigranter som ingenting fattar och de unga som söker bekräftelse, stöd och svar på nätet. I en miljö där ungas IKT-användning är placerat på dagordningen som "problem" så börjar man/jag per automatik att försvara spel och nätverksforum generellt som att det inte fanns någon skillnad eller några nyanser.

De som inte är intvingade i någon av debattens ringhörnor är förmodligen godmodiga sociologer som innanför universitetens fyra väggar kan spåna kring hur sociala processer och samhället i stort förändras av denna digitaliserade tidsålder. Nyss har jag läst ett par artiklar av just sociologer kring hur begreppen grupp, socialisation och signifikanta andra förändras med samtal i realtid... Fast man befinner sig på helt olika platser. Det här är ju klart en stor grej eftersom man tidigare kunde börja sitt teoribyggande på Berger & Luckmann som utgick från face to face- relationerna. (Nu förenklar jag extremt mycket, förlåt alla goda sociologvägledare på Kristianstad högskola och Lunds universitet.)

I samma gemytliga, nyanserade, diskuterande form kan vi finna allvarliga artiklar om att hela samhället nu förvandlats till ett Panopticon (fängelse som omöjliggör allt privat... Typ) eftersom våra digitala fotspår lagras och kartläggs av såväl offentliga som kommersiella aktörer.

Nu tänkte jag sluta läsa

moralpanikböcker (såväl fack som skönlitteratur för barn och vuxna) om hur främmande män, "äkta" pedofiler söker barn... Typ "fula gubbar" som förr lockade in barn i bilar och i dag fångar dem i digitala rum.

Istället tänkte jag slå mig till ro med de verklighetsskyddade teoretikerna som har möjlighet att diskutera överbryggande av klass och kön eller konstruktionen av ett globalt digitalt fängelse med öar av frihetsgrupperingar som piratebay... Nä nu spånar jag bara som det anarkistiska psycho jag i själ och hjärta är.

För hur det än är så är det den vuxnes blick som styr bilderna av barn och ungas nätbeteende oavsett om det handlar om utopier eller dystopier. Susan C. Herring som är biblioteks och informationsvetare vid Indiana University beskriver det inte bara som att barn & ungas internetanvändning betraktas genom "an adult lens" och tillskrivs olika karaktäristika just utifrån ålder. Istället inbegriper hon flera nivåer: Det är både konstruktionen av webbplatserna, verktygen och marknadsföringen som vuxenvärlden står för. De unga användarna är kreativa aktörer men arenorna ägs av vuxenvärlden. Läs hela hennes artikel Questioning the generational divide (som pdf).

Artikeln påminde mig om de många krockande resonemangen som finns i webb 2.0-debatten. Att man till exempel producerat rapporter och studier kring vilken trygghet det är för unga kvinnor att diskutera och forma sin identitet i dialog med jämnåriga på sociala nätverksforum, samtidigt som studier av mediarapporteringen visar att den dominerande bilden av unga kvinnor på nätet är just offer-bilden... Offer för exploaterande bilder och övergrepp.

Vi har också censuren genom nedsläckning av digitala forum och installerande av diverse filter samt den fysiska regleringen som enskilda och myndigheter står för... Snurrigt?

Vad jag ville berätta var hur Herring betonar att vuxna skapar och reglerar samt profiterar på de mediaformer som unga använder och vidarutvecklar.

Vad efterfrågar hon? Jo ett paradigmskifte som flyttar fokus bort från "exotiska" bilder av barn & ungas internetanvändning och istället anammar ett perspektiv som fokuserar och reflekterar de ungas kommunikation. Hon vill även stärka unga i att ifrågasätta och kritisera de dominerande aktörerna.

"encourage young people to reflect on their media practices, rather than being swept along unreflectively on the technocultural tide" (s. 72 i a a).

...Reflektera kring att media är formad, producerad och packeterad av vuxna som därmed kan sägas avgöra (i någon mån) hur tonårstiden skall se ut... Och att dessa spel eller nätverksforum inte nödvändigtvis reflekterar de ungas perspektiv!

Frågorna är bra att ta med sig i webb 2.0-debatten där vi vill framhålla och stärka den bild de unga ofta redan har av att vara autonoma och fria webbanvändare. Avsändarna är blurriga och Youtube samt MySpace och Lunarstorm är ju begrepp, företeelser snarare än multinationella företag som vill sälja en världsbild till dig samtidigt som du kämpar med att testa din identitet och uttrycka frustration via t ex bloggar.

Det har sagts att bibliotekarier är alltför okritiska i webb 2.0-debatten, att vi slukar buzz-orden med hull och hår. Nu bestämmer användarna! Och vi är alla brukare, konsumenter och producenter på samma gång.

Herring återkallar mina tankar till frågorna om webben är en plats dominerad av vita, västerländska, välbärgade hetrosexuella mäns attityder och värderingar...