Clark, Logan, Luckin, Mee and Oliver (2009) skriver i artikeln web 2.0: mapping the technology landscape of young learners (finns i fulltext) om formellt och informellt lärande. Utgångspunkten är den sociala webben och de skillnader mellan ungas vilja och kunnande samt den etablerade utbildningens former och innehåll. Elever/lärande unga influeras av 2.0-tjänster både inom och utom den formella utbildningen, vilket kanske inte är nytt. Men författarna införlivar begreppet digital dissonance i vår förståelse av ungas digitala läroarenor. Vad består då denna dissonans i?
Författarna ser hur gränser överskrids och det verkar som att vi kanske kan hoppas på ökad integrering av sociala verktyg i utbildningen. Men dissonansen är viktig och den handlar om det glapp som finns mellan utbildarnas användning och förståelse och elevernas . Det saknas fortfarande tillräckligt med kunskap om 2.0 för formellt lärande menar författarna vidare.
Samtidigt som man i artikeln diskuterar ungas fildelning och kunskapande diskuterar man de forskare som kommit fram till att unga i hög grad är konsumenter och sökare efter underhållning i 2.0-världen. Betydligt färre är författare och kollaboratörer.
Något stöd för det här resonemanget ger artikeln knappast som helhet. Motsatta bilden finns också; 2.0-deltagare som individuellt och kooperativt är intressestyrda då de arbetar med forum. Intressant är också att man pekar på vilken kulturell resonans som återfinns i unga amerikaners användande av myspace.
Många gånger kanske vi tycker att spänningarna mellan olika 2.0-aktiva och ickeanvändare är påtaglig, även utifrån hur man bedömer och använder dessa verktyg och resurser. Men artikelförfattarna säger att motsättningarna mellan de som lär och lärarna inte är riktigt synliggjorda. Det råder en “missmatch between 2.0 as Sociocultural artefact and education tool”. Medvetenheten om de olika användningarna finns men det betyder inte att man har lösningarna.
Författarna har också tittat på vila resurser som är legitima i skolvärlden. En snygg illustration av en 15-årig student är publicerad där han ritat ett nätlandskap och särskiljt vilka resurser som kan användas, inte kan användas och de som kan användas under vissa förutsättningar.
I artikeln kallas kategorierna:
*Can
* can not
*can, but
Till gruppen legitima hör naturligtvis word och excel. Mer förvånande är kanske att författarna också nämner Google sökmotor som en godkänd väg.
Eleverna tycker om att använda ett kluster av 2.0-tjänster i utbildningen, vilket de inte får enligt rådande normer. Man har önskemål om chat, foto-sharing, web page construction features m m i undervisningen.
Även eleverna/de som lär sig kan dela upp 2.0-tjänster och verktyg i grupper som visar om de passar för formellt lärande. Man pekar ut möjligheten att ha gemensamma lärcentra som inte är lärarstyrda men där det ändå skall finnas interaktion mellan lärare och elever. De ville ha peer suport networks, file sharing, file transfers mm. I artikeln visas således hur måna man är o matt skapa plattformar för gemensamt lärande och samarbete. Att arbeta gränsöverbryggande finns i deras medvetande och det formella samt informella användandets gränser luckras upp. Eleverena har också en god uppfattning om hur avståndet mellan dessa minskar.
I denna miljö där dissonans råder menar författarna dock att det pågår förhandlingar mellan aktörerna för att kanske någon gång nå en balans mellan acceptabelt och oacceptabelt. Mellan utbildning och det som skall sparas till sociala, informella syften.
Dessa osynliga möjligheter för överskridande förefaller att ändra formen för skiljelinjerna. Men trots tidigare slutsatser säger man att deltagarna inte lägger märke till denna process av förhandling. Utveckling och acceptans pågår. Kanske är det svårt för oss läsare att få ihop de båda bilderna men med tanke på hur sociala processer i stort ser ut och vi ständigt, enligt socialkonstruktionistisk mening, förhandlar om begrepp och verklighetssyn så är det logiskt att forskare bedriver pågående skeenden som själva aktörerna inte har överblick och förståelse för. Vilka regler som gäller för genus eller i det här fallet medietyper måste ständigt förändras i förhållande till samhällets behov, maktstrukturer och utveckling (t ex teknisk).
Trots att artikeln ger många ingångar och möjligheter bekymrar det mig att författarna ändå konkluderar att lärare/utbildare till största delen är omedvetna om de stora potentialer som de sociala tjänsterna ger.
Författarna föreslår:
Embrace the wider culturalal context of young learners learning- worlds. Dessa karakteriseras av ju av omedelbar, distribuerande, kommunicerande och resursdelande. Ja det är många välbekanta ord men tillsammans kan vi omformulera och göra vardag av resonemangen. Då blir de lättare att dela.
Många ser inte längre än den uppenbara funktionen med 2.0 som just verktyg. Skolan är seg att förstå de kollaborativa fördelarna med communicative interactions och The open and flexible potentials beyond the classroom walls. Samma sak bör väl kunna sägas om bibliotek? Kunskapens rum är inte längre avgränsbar till Alexandrias helgedom. De kreativa lärandeprocesserna finns på gamla och nya platser, för såväl lärare som bibliotekarier finns alla möjligheter att delta. Men i nuläget menar författarna istället att det är med låg sofistikering lärarna använder sociala resurser. Detta betyder att institutioner måste arbeta tillsammans för att skapa strategier och förståelse för 2.0. Kollektiva initiativ således.
För mig lämnar artikeln en ganska tjatig fråga som hela tiden följer mig i studier av unga och sociala tjänster. Varför undersöks inte de mindre, obskyra eller smala och blomstrande forumen? Borde vi inte ha mer fokus på små forum med särskilda intressegrupper. Verkligt tvåpunktnoll engagemang kring teman. Wikis, bloggar, forum om sjukdomar, ohälsa, rasism och hobbys.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar