onsdag 11 februari 2009

E-safety, alltid på agendan


Det här diagrammet är utmärkt för att synliggöra olika förhållande till säkerhet och okonstruktivt eller kreativt 2.0-tänk och användande- speciellt för skolvärlden (mer om detta längre fram & kolla in diagrammet själva i artikeln).
*
Med stor motvilja läste jag artikeln om 2.0, safety och barn mellan 11 och 16 år skriven Sharples, Graber, Harrison och Loger (pdf) i 2.0-temanumret av Journal assisted computer learning. Men efter en halv sida upptäckte jag att här fanns en helt annan approach till ämnet: En balanserad text som verkligen försöker visa på skillnaderna i upplevelser av risker och därmed barns olika tillgång till nätbaserade resurser. Man kritiserar också den höga, onyanserade ton som finns i debatten.
*
Sharples et al skriver att det är skolans uppgift att stödja och uppmana till kreativ användning av sociala webben och andra e-resurser. Hur svarar då verkligheten mot det här kravet som ser ganska givet ut?
I svensk grundskola är vi vana vid brist på fysisk tillgång och kunskap. Men om vi stannar vid Sharples et als studie av brittiska skolsystemet är frågan tätt kopplad till just safety. Man inleder med att konstatera hur man kan arbeta med med e-safety begreppet på ett kritiskt sätt: Det finns ingen fix och färdig lösning för att bota vuxenvärldens ångest. Detta visar författarna genom att avfärda tanken på en enkel eller automatisk åtgärd.
Är man kritisk till säkerhetsprofeternas älskog med diverse gatekeeper-system (som filter och ej underbygd reglering) för barn och unga uppskattar man denna artikels uppdelning i reella risker och den oro som skapas kring osäkerhet och massmedial påverkan.
*
Två starka motpoler beskriver författarna, ifråga om synen på barns nätanvändning: Att övervaka med stor omsorg eller att i högre grad fokusera på kreativitet och nyfikenhet.
I sina extrema former är dessa inriktningar omöjliga att sammanlänka till en strategi. Men författarna pekar på att det från Rousseau och framåt har funnits tankar om att låta barnen fritt utvecklas, men i en säker miljö, "a walled garden"! Passar det här tänket in i en dynamisk 2.0-värld?
*
För mig låter detta som en idé värd att diskutera men en omöjlighet, det här är önskedrömmar som kommersiella företag och trångsynta konsulter driver. Det finns ingen kreativ, lärande walled garden på internet som vi kan begränsa barnen till. Tvärtom bygger socialt nätverkande på att flytta sig mellan platser och sprida kontakter, sammanlänka forum, bloggar och wikis. En supporting environment kan man ju däremot tänka sig att man skapar på sociala forum, i skolan och hemma.
*
Trygga "educational spaces"; är de kompartibla med "the ethos of 2.0"? Frågar sig författarna och det är just där jag svarar nekande. Dessa platser är inte kreativa utbildningsmiljöer om trygghet betyder just en inhängnad trädgård.
*
Författarna menar att det finns kopplingar mellan rädsla för passivisering av TV och dagens avvaktande mot nätanvändning. Deras sammanfattning av dessa diskussioner är slående, en sinnebild för "samhällets olust inför moderniteten".
Vad skrämmer då vuxna? Vad gör att de känner sig obekväma inför barnens vistelse i digitala rum? Författarna skriver att unga lär sig och anpassar sig till medierna snabbare och skapar vuxenfria världar. Självklart är det, som de då påpekar, att en exkludering av vuxna är provokativ. Man beskriver då dessa vuxen-lösa platser som otrygga och menar att nätanvändningen är ett hot mot traditionell utbildning och barndomen.
I dessa beskrivningar följer författarna en lång tradition men deras indelning i ett diagram med fyra poler som beskriver olika förhållningssätt är mycket klargörande för hur debatten och möjliga handlingspotentialer ser ut i dag:
*Walled garden
Innebär att skolan erbjuder 2.0-tjänster men begränsade sådana som beskrivs som säkra. Detta genom att de inte är "public" utan skapade för den aktuella uppgiften.
*Empower and manage
Skolan tillåter även publika 2.0-tjänster och utbildar barnen i att använda sig av dessa tjänster. Barnens beteende och användning övervakas och man ingriper mot unsafe behaviour.
*Lock down
Man stänger 2.0-tjänsterna för barnen i skolan
*Open access
Man vill utveckla kreativt lärande och använder publika 2.0-tjänster. Man litar på barnen att de ska vara medvetna och ta ansvar för sitt beteende.
*
På rak arm kan jag med författarnas översikt placera in skolor i de olika fälten och på det viset tror jag artikeln skulle kunna vara till stor hjälp för pedagoger och informationsvetare som tampas med säkerhetsbegreppet. Här åskådliggörs de olika positionerna och hur man resonerar kring dem.
*
Det som också gör den aktuella texten om e-safety bra och uppdaterad är att den beskriver hur det faktiskt är ett "statement" att börja tala om risker när ungas nätanvändning står på agendan. Detta har jag försökt förklara vid många föreläsningar då det stora MENet infinner sig: Men barnen blir mobbade. Men barnen träffar pedofiler. Men barnen laddar upp bilder. Men barnen gör inte som vi säger när vi skall använda datorerna.
Med andra ord: Det går inte tala om resurserna utan att vuxenvärlden svarar med stereotypa bilder av s k risker och dessutom; situationer handlar ofta om skolans längtan efter diciplinering, en fråga som jag inte tycker hör hemma i en föreläsning och diskussion om hur 2.0-resurser kan användas som utbildningsverktyg. Disciplinerande gränser måste vara varje skolas och lärares ansvar att finna normer för- inte en informationsvetare som vill hjälpa pedagoger att hitta "nya" resurser i sin utbildningsarsenal. För skulle man reagera på samma sätt inför andra typer av inspirerande föreläsningar: Matte? Nej men barnen kan inte sitta still, lika bra vi lägger ner.
*
Ett bra sätt att återkomma till och bemöta risk-diskussionen är att benämna de uppfattade farorna med olika etiketter. Författarna talar om "acceptable risks" som kan beskrivas med sådant som våra barn lever med i deras vardagliga liv och kan relateras till såväl cyber som IRL-värld. Utöver dessa rädslor skriver dock författarna även om "worst case scenario". Detta är extremt intressant eftersom media alltid belyser just dessa situationer och händelser. Vi har läst om dessa diskursskapanden många gånger förut: Skrämmande bilder som underbygger diskursen om det oreglerade Internet, den trojanska hästen som hotar vår kontroll och överblick över barnens lilla livsvärld.
*
Författarna refererar också till media när relativiserar riskberättelserna. Hoten kräver att vuxna skiljer ut troliga risker och sådana som mycket sällan leder till svåra situationer.
Tjejer anses mer utsatta och de är det t ex ifråga om trakasserier och e-mobbning. Men återigen menar författarna att oron handlar om att flickorna rör sig utanför de vuxnas kontroll och att deras sexualitet och finnandet av denna är ett svårt ämne för vuxenvärlden.
Att e-safety är ett politiskt och socialt minerat fält råder väl ingen tvekan om. Författarna påtalar detta och vill därför dela upp risktänkandet i olika kategorier och visa på sannolikheter och okunskap.
*
I Sverige är det fortfarande svårt att finna denna nyansering på ett medvetet plan. Det är vanligt att man väljer att beskriva risker rykta ur kontext eller att man berättar historier som på något vis skall exemplifiera nätets farlighet. Men handlar det om medieformen? Beror övergrepp på sociala forum där vuxna och barn kan mötas? Författarna menar att risken för att barnen att bli duperade av äldre med dåliga intentioner inte är så sannolik som vuxenvärlden vill tro. Barn är ofta medvetna och kommunicerar utifrån dessa grundkunskaper om nätets sociala möjligheter och avarter.
*
I Sverige kanske Alexandramannen kan sägas utgöra ett av de starkaste exemplen på hur man sammanblandar orsaker och kommunikationsformer. Är denna man som fälldes för svåra fall av sexuella övergrepp på något vis skapad av de sociala forum han verkade i? Eller är sexuella övergrepp, trakasserier och patriarkala strukturer ideologiskt lika men utövade i olika skepnader utifrån olika förutsättningar och möjligheter?
Berättelsen om Alexandramannen blev en påtaglig riskbild som jag tror många vuxna bär med sig. Minnet av de utnyttjade ungdomarna kopplade till en man som valde en alternativ/falsk identitet i sin kommunikation kommer per automatik att kopplas till rädslan för att barn skall bli snärjda och duperade på e-forum.
Man exponerar berättelsen som ett relevant exempel på grooming och genomförda övergrepp men tappar fokus på vilka barn och ungdomar som befinner sig i riskzonen på och utanför digitala rum: De som söker och behöver uppmärksamhet och vuxenkontakter. Utsatta barn i digitala rum är också utsatta, sårbara barn i våra skolor.
Alexandramannen kan kopplas till de aktuella artikelförfattarnas begrepp "worst case scenario" och bör ej lyftas på mindre konferenser där det inte finns tid att problematisera och ge en helhetsbild just om de olika diskursiva bilder som tejpats fast på insidan av framloben och skapar skräck hos vuxna som känner sig tafatta och exkluderade. Men frågan är om s k authoritys ska koncentrera sig på dessa värsta scenario eller titta på andra risker som ligger närmare barnens vardagliga problem i sin nätanvändning.
*
Ger massmediala bilder av offer och gärningsman oss någon djupare förståelse eller verktyg för att bemöta detta risk-tänkande? Troligtvis inte. De flesta väljer nog någon av de mindre framåtsträvande strategierna enligt ovan skisserade (fyra) förhållningssätt.
Av de många frågor om kreativt och utvecklande författarna lyfter finns insikten att man måste fundera över acceptabla risker- som i övriga livet samt att utbildningsinstitutionerna måste lära ut kunnande i skolan, vilket de inte gör i dag.
Ett projekt som dock visat på stora framgångar är the Becta project in UK schools (se t ex artikeln s.72ff) där man bl a redogör för en klass där man förändrat kommunikationsmönstrena genom att använda en wiki. Alla eleverna valde att delta och personer som inte brukade ha kontakt reagerade och gav respons på varandras bidrag.
Med sådana praktiska exempel och insikten i hur unga finner sina intressen, hur smala de än är, i webbvärlden ser författarna som ofrånkomliga framsteg. Men de väljer också att i sin översikt räkna upp en hel harang av utvecklande, kognitiva, sociala och lärande skills som följer med 2.0-användningen:
Creativity, ideas generation, presentation, leadership, team building, confidence, communication, innovation, initiative, critical awareness in information gathering and ability to evaluate, question and prioritize information (ibid s. 72).
*
Hur bör då skolvärlden med sina olika strategier för 2.0-tillämpning utvecklas? Författarna talar om en tredje väg. En plats mellan det formella och informella lärandet. Denna plats är 2.0-världens, som jag förstår det. Och här menar författarna att skolans engagemang är påtagligt bristfällig: Vi behöver en skola som lär ut den literacy/kompetens ifråga om information, kunskap och socialt samarbete som dagens webbvärld kräver (fritt efter författarnas beskrivning).
*
Åter till risktänkande: Riskerna/de uppfattade riskerna är en samhällelig företeelse och det måste tas upp i diskussionen. "Being duped by strangers" utgör en mycket liten risk och författarna efterfrågar "A less archetypically frightening". (Tänk på hur samtalen och konferenserna ser ut i dag liksom förslagen till ny lagstiftning om grooming!)
Det är svårt för enskilda skolor att skapa bra policies och verktyg kring dessa frågor och myndigheters agerande måste till för att hjälpa till med riktlinjer. Situationen bör vara densamma i Sverige där det är vanligare att enskilda lärare tar initiativ att arbeta med sociala nätresurser än att skolledning initierar dessa uppdateringar i undervisningen.
Slutligen ett påpekande om barnens olika tillgång och möjligheter;
"/.../ to overcome the new digital divide between webconfident and webrestricted children" behövs officiella aktörer.
Således:
Digitala klyftor talar vi redan i termer om som fysisk tillgång och kunskap. Nu är det dags att till detta lägga föräldrars och lärares uppmuntran eller tvärtom begränsande av de ungas internetvärld!

Inga kommentarer: