Bloggarna är livsnerven i mitt arbete

Som någon uppmärksam person kanske har märkt är min tidsinställning på bloggen nu lite mindre märklig. Visst var det härligt att några bekantskaper verkligen trodde att jag bloggade klockan 3 på natten eller halv fem på morgonen. Själv tyckte jag också det gav mitt bloggande ett lite märkvärdigt skimmer. Men att placera min blogg i samma tidszon som Ulan bator (som jag gärna vill besöka, via transibiriska förståss) handlade egentligen inte om att förvirra och skapa tungsint poetiskt nattvak.

Tvärtom hade tilltaget ett rationellt skäl. Under lång tid har arbetsgivare grämt sig över bloggande och facebookande medarbetare. Soduku och Aftonbladet.se verkar inte sticka så mycket i ögonen, men att skriva och utväxla tankar om sin profession, svåråtkomliga referenser och verktyg för att skapa barns nyfikenhet... Det är inte okej. Inte heller uppmuntrar arbetsgivare att en halvtimme av dagens arbete, med en djup akademisk tradition, används till omvärldsanalys och uppdatering inom sitt ämne. Detta får möjligen ske med en bransch-tidskrift i handen. Den som funderar vid datorns tangentbord är en skolkare.

Nu är jag fri. Min tillfälligaarbetsgivare kräver av mig att jag gör just detta; läser, skriver, funderar, söker fakta innan jag handlar.

Jag hoppas Lilla E och Stora E får leva i denna arbets-anda. Död åt de lutheranska trotjänar-idealen, leve de nyfikna, eftertänksamma, noggranna och engagerade bloggarna.