Ordning, 2.0 och semantik. Förlora inte mångfalden.

Elza och min man har hört mig i P3 och var båda nöjda. Trots att jag kände mig snopen av det korta samtalet och de få specifika frågorna till de två personer som deltog och hade olika, speciella infallsvinklar i ämnet; Tobias Nilsen och Johan Söderberg, är jag nu tillfreds. Det är fint att någon hört mig, P3- live är väl något jag kommer minnas fast P1 var bättre- som alltid. Men åter till vår informationsverklighet bortom spektakel mellan kulturellt skapade banditer och extremt starka aktörer som vill slå vakt om gårdagens teknik och lagstiftning.

Min tidigare bloggpost om e-safety ingick i temanumret av Journal assisted computer learning. Inledningen är skriven av Ravencraft com samlar ett antal infallsvinklar på Social software utifrån de olika artiklar som ingår. Han menar att ett nytt paradigm växer fram med en ny tolkning och innebörd kring lärande genom vårt sociala nätverksarbete. Och efter de allvarliga toner vi haft i den svenska utbildningsbloggosfären hoppas jag att han har rätt och att paradigmskiftet snart blir betydligt tydligare. Så länge ”sanningar”, viljor och infallsvinklar ändras inom akademi men inte praktik har vi fortfarande lång väg att vandra innan flertalet aktörer påverkas.

Rawencarft påpekar att förändringen i begreppen inte säkert ger de svar om utbildning och lärande vi behöver här och nu. Olika betydelser skapas av de s k nya verktygen och vi skall inte "jump to solutions" p g a den kunskap vi nu har.

Istället menar artikelförfattaren att vi skall se på de pågående processerna och fråga oss vilken typ av literacy vi nu behöver innanför och utanför utbildningsinstitutionerna. ... Mycket intressant blir det när Ravencraft pekar på relationen mellan epistemologi och sociala processer samt hur de förändras i och med social software. Bloggning utgör snarare platser för "personal sensemaking" än för kunskapsdelande menar författaren också(!). Hur ska vi ställa oss till detta påstående? När vi ser på ungas nätkulturer vill vi väl framhäva de samtal som leder till nya insikter och ökat självförtroende; detta utgör inga isolerade företeelser som främst syftar till personlig insikt och förståelse i processer. Ravencrafts perspektiv är inte fel men kunskapandet och processerna för insikt och nya frågor är absolut kollektiva.

Att frågor om sanning, tro och olika synsätt på kunskap placeras under lupp i och med 2.0-inriktningen är viktigt att notera. Vi lever inte i samma verklighet, med en statisk syn på korrekt och inkorrekt, sanning och falsifikationer. Vi tror inte längre att redaktörer och andra gatekeepers ordnar ett bra kunskapsterratorium åt oss där vi kan vila i andras analyser och vägledningar. 2.0 betyder engagemang och ställningstagande. ... Vi behöver bli mer kritiska till värdet av social 2.0-verktyg för lärande är hans konkludering av de artiklar som ingår i temanumret. Vi behöver fundera kring hur de olika formerna av lärande och nätverkande skall harmoniera med varann. Någon form av etablerade standarder efterfrågas i artikeln. Hur skulle dessa se ut i praktiken? Svaret ges inte men det är uppenbart att Ravencraft är övertygad att det vi kallar 1.0 skall fortleva och harmoniera med 2.0-formerna för lärande.

Jag kan dock inte komma ifrån känslan av att man förlorar något vid önskan om bättre kunskapsorganisation. En delvis osäker och föränderlig kolaborativ web kräver också struktur och expertis, tycks hävdas. Hur skall de olika formerna i så fall harmonieras? Om man efterfrågar standarder för 2.0-tjänster och platser på nätet; väljer man då inte bort den dynamik som gör webblandskapet mer demokratiskt, öppet och lättåtkomligt för olika grupper genom att de strukturerar och taggar utifrån de normer som finns i respektive grupp?

Den semantiska webbens intåg bör ju både lösa och fortsätta ställa dessa frågor. Visst får vi intelligentare system som kan svara på sökfrågor mer i linje med "verkligt" tänkande samt hjälpa oss att röra oss fram i stora, viktiga informationsmassor. Men var går den intelligenta webbens gränser? Språk, normer, uttryckssätt, fokus och nätbeteenden har ju oändliga variationer. Varför skall vi då tro att ett semantiskt intåg kommer hålla tillbaka viljan att standardisera? Även smartare söksystem och kunskapsorganisation bör ju kortsiktigt vinna på mindre variation och mer enhetlighet. Härmed är vi i så fall tillbaka till den bibliotekariska fascismen i form av inordningen av kunskap i kvävande system.

Men om vi försvarar mångfald och t o m inkonsekvens till varje pris. Hur kommer då informationsarbetet framöver att se ut?

Ravenkrafts inledning på temanumret av Journal assisted computer learning är hur som helst intressant, missa den inte.