Många visioner möts. Antirasism, socialt inkluderande och 2.0

Något kommer ivägen för måsten. I mitt fall är det nu rasism, biblioteksverksamhet och information som blockerar tänkandet från Ståsted 2.0-tankar.

Shiraz Durranis bok Information & liberation är engagerande läsning. I hans ord finns det som saknas i bibliotekarieutbildningen: Ett klart politiskt perspektiv på folkbiblioteksverksamheten. Ett patos kring mänskliga rättigheter och socialt ansvarstagande. Något av denna ideologiska grund känner jag igen från Göran Greiders bibliotekskärlek, Joakim Hanssons beskrivning av folkbildning och Hope A. Olsons arbete för inkluderande, ickesexistisk kunskapsorganisation.

*

Tvärtemot dessa personligheters utgångspunkt präglades utbildningstiden i hög grad av en klinisk inställning till informationsresurser och biblioteksverksamhet. Managmentteori och organisation var självklart. Strategisk planering utifrån s k fakta lika så. Men frågor om social utsatthet, klassamhälle och kunskapsklyftor var studentens eget ansvar att närma sig. Studier kring rasism och sexism i vår verksamhet lika så.

*

Denna frånvaro av kunskapsbas att utgå ifrån blir påtaglig när man tar steget in i biblioteksvärlden: Hur man förändrar avståndsskapande mellan olika användargruppers behov och lyckas få kollegor att förstå att litteratur på andra språk och service till nyanlända svenskar handlar om basbestånd och inte minsta möjliga hylla (vilken parasiterar på medieanslaget som helhet.) Märklig blir observationen också när det genusvetenskapliga och antirasistiska forskningsfältet växer och influerar samhällsvetenskapen som sådan. Många kräver genuspedagogik på dagis, men vilka ställer liknande krav på biblioteken? Snarare är det nyliberaler som knorrar för att folk läser fel böcker.

*

Durrani skriver "dictator library managers" och tankarna går åter till Bivil (biblioteks- och informationsvetenskap i Lund): Uppfostran av superior informationsvetare i hård konkurrens, drillade av företagsekonomiskt tänkande. Författaren har en annan utgångspunkt; grundantagandet att man måste formulera vad som är bibliotekens sociala roll. Brittiska bibliotek riskerar att bli utslätade och McDonaldiserade med sina rutiner och lika slätstrukna inställning i alla delar. Påtagligt saknas initiativ och engagemang för att bryta utanförskap och serva andra grupper än vit medelklass. Durrani skriver att detta förhållningssätt är ”disastrous for libraries if they want to root themselves in their local communities.”

*

Man serverar samma produkt i samma form på många olika ställen, som att man har en formel för hur bibliotekens samlingar och resurser skall utnyttjas. Känner vi igen det ifråga om svenska förhållanden? Om jag går in på ett bibliotek i Dalarna eler Småland, kommer jag att reagera på annat än en liten hörna med lokalsamling? Mediesamlingen bör det se likadant ut, beroende på hur ofta man gallrar. Btj-recensionernas skugga hänger tungt över urvalet och pekpinnarna som de unga låntagarna måste finna sig i. Personalens något övervintrade och bittra blickar kanske också är slående, eller så är vi mycket bättre och mer uppdaterade än så: Garaget i Malmö, barnbiblioteket på Gotland... Än finns det hopp för biblioteksmänniskan.

*

Men åter till rasismen i folkbiblioteksverksamheten. Durrani skriver inte bara om den utåtriktade verksamheten utan lika mycket om förhållanden mellan bibliotekarier, i ledarskapet och intresseorganisationerna. Diskrimineringen utifrån etnicitet är påtaglig i alla delar av den brittiska biblioteksvärlden.

*

Den instrumentella verksamhet som är idé och initiativfattig kan kopplas även till användandet av 2.0-resurser. Vi som arbetar med dessa upplever hur kontaktytorna mellan folkbibliotek och dess uppdragsgivare och användare ökar. Vi ser också hur vi har möjlighet att vara mer lyhörda för förändringar, sociala stigmatiseringsprocesser och trender. I linje med Durranis resonemang bör därför 2.0-initiativ ge en mer osäker biblioteksverksamhet och i vår värld är trygghet det värsta vi kan hänge oss åt. Per definition så är en kultur och informationsverksamhet alltid dynamisk och därför är det förvånande hur många bekväma personligheter som befolkar våra informationsdiskar.

*

Durrani citerar Mao: no investigation, no right to speak. För oss tror jag denna utgångspunkt skulle kunna dämpa de rasistiska och sexistiska tendenser vi upplever i servicen gentemot låntagarna och på våra kafferaster. Med en så välutbildad arbetskraft bör man väl kunna förvänta sig att påståenden om den ena eller andra gruppen är väl underbygd? För vilka av oss i kunskapens omedelbara närhet vill bidra till att underminera integration och spä på fördomar? Vilken bibliotekschef vågar som synliggörande initiativ genomföra en vecka eller en månad med nolltolerans mot rasism? Återigen: Bättre att välja lugn och låta förtryckets mekanismer växa utan motstånd. De utsatta får driva sin egen kamp, vi är ju den kulturella medelklassen- sällan invandrare och arbetarklass. Ansvarstagande för ett tolerant och inkluderande samhälle? En annan dag.

*

Durrani skriver: The challenge is to develop a service that is open to all irrespective of class, race, gender, ability, age, sexual orientation, political beliefs etc. The service need to be an inclusive one, which reaches out to all who are currently excluded. Yet this task is not easy and needs careful thought and planning.

Återigen i likhet med 2.0-biblioteksvisioner så skriver Durrani att det inte finns någon guidebok vi kan arbeta efter. Att bygga ett bibliotek utan murar görs genom att lära av sociala situationer och personer som formulerar lösningar i den berörda verksamheten.

*

Durrani använder ett begrepp som jag brukar koppla till bibliotekariers arbete med barn och unga: Empowerment.

*

Det svåraste steget är att verkligen handla för att förändra. Medvetenhet om problemen är ett måste men det svåraste är förändring skriver bibliotekarien & forskaren Durrani. Ett viktigt steg är att arbeta med att "empowering the excluded".

En klumpig översättning av empowering är bemyndigande, men på sätt och vis är detta just vad det handlar om: Att inte stiga in i en grupp och ge svaren, så som man själv resonerar. Participatorisk kunskapsutveckling handlar t ex om att forskare och tidigare passiviserade informanter tillsammans skapar kunskap, letar ledtrådar och blir partners i forskningen. På det sättet har jag inte en annan person som uppslagsbok utan tyckande eller vilja. På samma sätt kan vi arbeta med unga: Det är ert bibliotek, vi litar på er förmåga, låt oss tillsammans skapa rum som vi trivs i. På förhand har vi inte svaren och de ständiga mallarna som anger hur våra resurser får användas och i vilken form våra rum får befolkas.

*

Durrani talar om exkluderade grupper utan att fördjupa sig i frågor om ålder. Istället diskuterar han empowerment utifrån en segregerad omvärld. Vi kan förstå denna som ett biblioteks upptagningsområde där individer och grupper beroende av nationalitet eller inkomst har olika rätt att tala och bli lyssnade till. Där endast krav framförda och uttryckta på medelklass-svenska uppfattas som potent.

*

Intressant är att Durrani diskuterar en globaliserad värld som verksamheten är blind för. Hans mångåriga studier sträcker sig över jämförelser mellan Kenya och Storbritannien. Fritt efter författarens beskrivningar vill jag påstå att det är en isolerad verksamhet som beskrivs där tentaklerna till omvärlden huggts av och endast bläckfiskens huvud med hundratals år av rasistiska och postkoloniala avlagringar som inte har någonstans att utmanas, styr tänkandet.

"/.../ libraries have shut themselves in a dream world of presumed superiority /.../" Kanske är det i linje med denna analys som vi ska skala av våra förväntningar på oss själva som experterna, inte kunniga bollplank som behöver användarnas idéer och kontextualisering (ända in i de heligaste delarna av vår planering). Även librarydolls-figuren sitter på samma bankett: Hyschandet står för det korrekta uppförandet i våra sakrala rum. Om vi inte hyschar eftersom det blivit en klyscha; då väljer vi att klaga på fika, mobiltelefoner eller inlines. Kurragömma bakom hyllorna? "Detta är ett bibliotek!" vilket betyder håll käften, sitt still. Vid sidan av kunskaps-överhöghet tror jag Durrani syftar till kulturellt kapital, umgängesformer och etnocentrism när han beskriver självgodhetens apostlar utrustade med skygglappar.

*

Han menar att brittiska bibliotek inte följer med i utvecklingen, förändras efter sin samtid och engagerar människor i att ifrågasätta och förstå sina sociala roller i samhället eller se sin nations plats i en globaliserad värld. Bibliotekens uppgift är nu att vakna ur sin djupa socialt frånvarande verksamhet- isolerade från den omgivning de är satta att serva menar Durrani.

*

Läs också min bloggpost Trafficking-snäckor, negerbollar och rasism i biblioteksarbete.