Sorgligt och respektlöst Konstfack, del 2

I dag skriver (äntligen) företrädare för konstfack om sin elev, Anna Odell, och hennes projekt där hon stod på en bro för att, enligt uppträdandet, begå självmord och därefter blev intagen på psyk.

Företrädarna väljer att inte återge vad som hänt, däremot kritiserar de återgivningar av händelsen. Varför inte ta möjligheten att rätta till sakfel så debatten kan bli balanserad?

Många av dem som har åsikter i medierna, borde fråga sig vilken källan till denna berättelse är och inte okritiskt vidarebefordra den för att sedan dra sina slutsatser.

Och nu ska vi fortsätta diskutera utan fler fakta i saken? Schysst upplägg.

I artikeln skriver man att elevens framträdande var rotat i personliga upplevelser. Detta är inget argument för vad hon gjort. Som jag skrivit förut; visst skulle jag vilja skrika ut all vrede, frustration och sorg för de upplevelser jag genomgått då jag levt med en depressiv och psykosnära person. Skulle jag läka mina sår genom att pissa i en tvättkorg, dricka mig redlöst berusad, sitta på en pinnstol på torget och protestera mot det kommunala bostadsbolaget, svälta mig i protest mot sjukförsäkringssystemet etc etc etc etc etc etc?

Jag vill inte bidra till att stigmatisera psykiskt sjuka eller bygga på de stereotypa föreställningarna om "galna" människor. (Varför vill Anna Odell det?) Dessa bilder refererar till en liten grupp sjuka människor eller vanföreställningar om hur schizofrena personer upplever sig själva och sin omvärld.

Just nu finns betydligt viktigare, eftertänksamma samtal som kanske leder bilderna av psykisk sjukdom framåt: Radioprogram och artiklar om bipolärsjukdom efter Heberleins bok.

Professorerna et al på Konstfack vinklar således sitt försvarstal fel: Problemet är inte att Anna Odell synliggör psykvården eller att hon eventuellt kommer kritisera metoder som används där (nu spekulerar jag).

Som jag ser det så bygger hon på klyftorna mellan normalitet och psykisk sjukdom genom sin teatraliska, filminspirerade iscensättning. Därför är det häpnadsväckande att konstfacks-representanterna skriver:

Kunskapen är allmän om hur medicinen, vården och inte minst psykiatrin historiskt sett inte bara fungerat hjälpande, botande och stödjande utan också som ett fält för maktutövande och disciplinering. Knappast någon skulle förneka att psykiatrins roll i mångt och mycket har varit att staka ut och definiera normalitetens gränser.

För kritisk forskning inom samhälls och beteendevetenskap är det här självklart. Alla borde läsa Foucaults Vansinnets historia där normalitet och patologisering verkligen skärskådas. Men att hävda att det är detta Anna Odell gör genom sin performance, det är magstarkt!

För att vara övertydlig: Att göra drastiska saker som ger stor uppmärksamhet betyder inte att man ifrågasätter normalitetens gränser. I så fall skulle alla som efter några öl på krogen visar rumpan kunna luta sig mot samma retorik.

Psykiatrin är helvetet och ibland människors fristad. Diskutera det, illustrera det. Men spela inte ringaren i Notre dame. De allra flesta sjuka lever i tysthet. Rispar armar, tar tabletter eller hetsäter. De är inte utåtagerande, ändå väljer Anna Odell denna lilla grupp att beskriva då hon vill synligöra psykiatrin (?).