Delphirapporten, svensk bib.förening etc

Jag har funderat på om man i biblioteksbloggosfären, eller generellt i biblioteksvärlden, inte har en tradition av att öppet kritisera och kräva förändringar, detta trots vårat coola yrkesval.

Min blogg känns lite udda och om jag har fel i den analysen skulle jag vara den första att glädjas. Librarian in black kan ju vara ganska giftig men jag tror inte hon är så speciellt intressant och utstickande i USA.

Återigen ställer jag mig frågan om det är därför jag blivit arbetslös trots att det på min senaste arbetsplats funnits två lediga tjänster: Jag har ju ett långt politiskt förflutet bakom mig och där är det självklart med ständiga konflikter som förhoppningsvis efter mycket diskussioner kan leda till kompromisser. I biblioteksvärlden håller man käft. Eller? När jag som feministiskt initiativ-företrädare mötte moderater och miljöpartister fanns det ju inga gränser för hur "ärlig" man var utifrån sin analys av situationen. I biblioteksvärlden verkar detta stötande.

Den delphistudie som just avslutats på Borås högskola tillsammans med svensk biblioteksförening är ett välkommet initiativ, som man brukar säga. Men såklart utan tydliga konfliktbeskrivningar. Istället berättar man hur processen steg för steg nått till någon slags konsensus om prioriteringar av områden i studien och dess utmynnande analys.

Att det flera gånger i rapporten påpekas att strategisk planering är viktig i ett snabbt omgivande landskap är bra. Jag hoppas att speciellt bibliotekschefer men även fotfolk tar till sig den här insikten. Nu talar jag inte bara utifrån personligt intresse (utveckling framför rutinarbete) utan som ni ser utifrån rapportens råd.

Naturligtvis lyfter man vikten av strategisk planering i förhållande till den digitala utvecklingen och den sociala förändringarna omkring oss. Vid något tillfälle talar man också om de utmaningar the digital age kommer att innebära. Däremot belyser inte rapporten hur denna "digital age" inleddes på allvar för ett decenium sedan. Bra är dock att man kopplar barn och ungdomars relation till biblioteket och det digitaliserade samhället.

Trots att den här rapporten är viktig för oss med tanke på vilket brett underlag man har i form av förberedelser och samarbete mellan forskare och bibliotekarier andas den en del bibliotekarisk traditionalism. Å ena sidan återkommer man till behovet av strategisk planering i en föränderlig tid, å andra sidan är allt i rapporten så välbekant. Hur kan det komma sig? Hade det varit bra om forskarna tagit ett större ansvar för att styra frågor och prioriteringar istället för att på det noggranna sättet man arbetet inkludera yrkeskåren? Visst skall utvecklingen komma från ”oss” men den kommunikation som bör finnas mellan forskning och praktik, som i den här rapporten, måste ju ge forskningen stort utrymme.

Hur man ser på ett närmande av postmodernistiska eller i alla fall allmänt heurementiska perspektiv på information som i dag krävs för att förstå och använda de nya fälten för kunskap och kommunikation undviks i rapporten. Är det för jobbigt att diskutera 2.0 eller är det så att dessa resurser fortfarane inte hör hemma i biblioteksvärlden?

Hela 2.0-diskussionen och det redan långt gångna arbetet med utvecklingen av semantiska webben borde vid detta utmärkta tillfälle ha stötts och blötts för att skapa frågor eller idéer kring hur biblioteken kan hantera just det informationssamhälle man nämner.

Om man titta under rubriken Formulation of research issues and development of the first questionnaire blir den grundläggande inställningen till 2.0 tydlig. Mailinglistor, litteratur, tidskrifter samt tillfrågade bibliotekarier som gav exempel på 140 forskningsfrågor la grunden till det fortsatta arbetet. Man har föjt både utländska och svenska bibliotekstidskrifter, däremot inte ett ord om att man plockat upp kunskapen i t ex bloggosfären. Jag tror vi kan enas om att Biblist inte är ett välfungerande forum för diskussion och utveckling. Snarare är det, om man vill uttrycka sig grovt, en soptipp av referens och litteraturfrågor som bibliotekarierna borde klara själva... Eller så är det allmänt gnäll. Vi är en duktig yrkeskår. Varför har vi inte förstått att mailinglistorna som kommunikationsform är död? Arbetsplatser: era internsystem är sorgliga. Ut och surfa, hitta nytt! (halleluja.)

Nu är jag också en smula allergisk mot den ständiga kvantifiering som ofta får uppmärksamhet i B&I. Varför är det denna grundläggande forskningsmetodik man väljer i en rapport som bör svämma över av svårlösta kvalitativa frågor och analyser? Är detta en vanlig sjukdom inom B & informationsvetenskapen? Att man tänker i termer av organisation, ordning, klassifikation och därmed ontologisk positivism? Jag förstår vägvalet när det gäller bibliometri. Men för oss andra som tillhandahåller tjänster i en ganska fluffig sektor?

Biblioteken lever i en värld som förändras på alla sätt just nu i fråga om teknik, social, ekonomisk och politisk utveckling står att läsa i rapporten. Informationssamhället innehåller ju alla de här delarna men kräver en dramatisk fördjupning vilket studien inte ger. Att man är engagerad och hyser "concerns" inför utvecklingen är dock bra. Kanske betyder dessa formuleringar att det finns mer under ytan? Bibliotekarier är välutbildade och engagerade. Som yrkeskår har vi dock fastnat; om vi hittar dynamiken i vårt arbete och kan föra en diskussion om den kan vår verksamhet åter bli aktuell för barn, unga och vuxna informationsmedskapare. I slutet av rapporten menar man att biblioteken uppenbarligen behöver redogöra för och "justify" sin existens. Det är en mycket intressant analys. Hur passar bibliotek 2.0 och utvecklingen mot semantiska webben och dess förbättrade sökmetoder in i detta?

Libraries- education and learning, länkarna däremellan måste öka om biblioteken skall överleva i en förändrad samhälle menar man vidare i rapporten. Men man går ännu längre och menar att just utbildning och lärande blir den avgörande delen för bibliotekens utveckling.

Jag undrar då varför man inte jämställer glädje, kulturutövning och bibliotekens roll som vägledare in i informationsvärlden- inte för att lära i en konservativ bemärkelse. Det här är en lustfylld värld där valen hela tiden är många. Biblioteken riskerar att göra sig tråkiga när de går tillbaka till att vara skolans, komvux etc förlängda arm.

Man skriver att barn och ungdomar måste tillbaka till/stanna i biblioteksvärmern. Under tonåren skall tonåringarna fortsätta använda biblioteken; "Inspite of competing leisure sources such as videogames". Det här är ett väldigt idéfattigt sätt att kommentera ungdomars relation till biblioteken. Beror det på tidsbrist under rapportskrivandet?

Barn fortsätta använda biblioteken och medvetenhet om digitala förändringar är viktiga. Men man väljer bort nätkulturerna vilka kommer förändra varje del av vår syn på kunskap och socialt samspel. Detta är en ödesfråga för biblioteken. Varför saknas den? För att vi ska stanna i Book-IT, mediearkivet, litteraturförmedling etc?

Nej, vi behöver lära oss att bygga tillsammans med användarna. Vi är en enhet. Bibliotek 2.0! På väg mot att integrera den semantiska webben i våra tjänster. Eller? Nu beskrev jag kanske en ickeexisterande utopi. Berätta gärna om jag har rätt eller fel.