Jag är jätteglad, för slutligen skall jag få träffa Niclas Lindberg, ganska snart dessutom. Nervös förståss, men mest glad. Han är en viktig person i allas våra liv och att få samtala med honom är ett privilegium som jag vet att jag bör vara väldigt tacksam inför.
I övrigt jagar jag människor som vet mycket om traditionella och alternativa bibliotekssystem. Det är enormt spännande men jag har ännu inte klart för mig vilka ramar och gränser som passar för utredningen. Visst har jag fått instruktioner- och bra sådana. Men när man sedan ger sig ut i djungeln är allt lite för intressant... Kanske mitt problem i allmänhet?
Läser för mycket allmänt 2.0 och semantiska webben när jag bara borde fokusera biblioteksportaler eller i alla fall gemensamma tjänster och ungas nätkulturer samt kunskapande via sociala verktyg. Konferensen i mars kommer tveklöst vara min största utmaning hittills, och för det är jag evigt tacksam.
Formatdag i Västerås och visioner i Stockholm... Jag känner mig som en rik bibliotekarie som börjar få den intellektuella rörlighet omkring mig som jag drömt om. Trots det saknar jag stadiga kollegor (K-stad; Anders♥, Cajsa♥, Ulrika♥, Britt-Marie♥, Kristina ♥, B-mölla; Karin ♥, Pia ♥, Mia♥, Margret ♥, ), ett kontor och såklart- ekonomi. Det är synd att mitt och många andras liv rör sig kring pengar eller snarare branten framför oss, när vi istället hade kunnat ägna all kraft åt de där personerna som står oss närmast och den biblioteksvärld som man aldrig kan omfamna tillräckligt mycket.
Vad gäller ganska oklädsam bitterhet som jag fortfarande känner över att ha förlorat mitt jobb. (Det var väl aldrig mitt egentligen... Fast övergår ett vikariat i fast tjänst är det lätt att lura sig själv) Så tröstar jag mig själv med Lily Allens ord: Fuck you very very much. Inte för att det är ett bra sätt att kommunicera på men jag måste ta mig vidare och är det lite ilska och ett bitterfult tryne som behövs när jag nu efterfrågas- igen- på det fält jag älskar, då känner jag att det är helt okej att dansa hemma i köket och skrika ut fuck you till små bibliotek där man jobbat röven av sig för pisslön och sedan rullat ut i snön när chefen och kollegorna kommit på hur skönt det är att inte förändras, eller framför allt: Inte ha en störig jävel i korridorerna som genom sin självaste uppenbarelse ifrågasätter "vi har så lite tid"- tänket...
Som mångfotad bibliotekarie har jag känt att engagemanget mötts med klagomål om tungt rutinarbete som inte fyllts till punkt och pricka. Men om vi fortsätter att minutiöst vårda våra fysiska samlingar (som alltmer förlorar i värde) och prioritera att pynta våra barnavdelningar, då kommer vi i hög hastighet förlora våra användare. Vi bli en lokal bland andra. Kanske kan vi besökas som värmestuga när man väntar på bussen?
Jag har varit så jävla skraj när jag tagit initiativ för barnen: Att bara sjunga om Nalle Puh när man har en väldigt speciell hes röst eller att starta skrivarstuga och känna svetten rinna på ryggen av nervositet för att inte leva upp till barnens förväntningar... Då vill man bara ha kärlek från sina kollegor... Och jag kommer aldrig glömma när Karin W var där och sa att barnen kommit ut glada från vår första träff. Sådana små saker istället för kritisk tystnad när man anstränger sig: Det gör i alla fall mig till människa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar