For years, the ALA Library Bill of Rights has reinforced the ideal of open access in the face of racism, sexism, ageism, elitism, and the many other -isms that haunt our society. This has ensured that libraries have stayed focused on providing service to our patrons.
Känner ni igen er? Är ni fokuserade på jämlik biblioteksservice i takt med tidens behov av aktörer som överbrygger digitala och sociala klyftor i olika former?
Jag har länge varit skeptisk och fick i helgen eld i röven...
Dottern går på barnkalas i värsta prinsessmunderingen. Där hade ju samhällets strukturer kunnat stanna för dagen och sluta lysa upp hela min & samhällets politiska inkorrekthet. Men hemma igen undrar dottern varför värden (fadern i familjen) gick runt och bjöd barnen på "negerbollar". Heter det så? Jag tänkte på diskrimineringsombudsmannen och de många ärendena kring just n-ordet. Såg för mig konditoriet i Malmö som inte bara sålde n-bollar utan även Hottentottar. Kanske skulle jag föreslagit dem någon annan slags slav-kaka på menyn? Vad sägs om trafficking-snäckor?
Man måste ju kanalisera frustration på något sätt. Här i Hässleholm finns många "skinnskalliga" (som lilla E formulerade det) och tydligt segregerade områden med bara svenskfödda med porslinstomtar på trappen, så nu har ni bakgrunden till att jag plöjt artiklar om bibliotek, bibliotekarier, LIS/ B&I samt utanförskap och rasism.
Mark Winston menade nyligen i New library world att LIS behöver arbeta mer med frågor om rasism och skriver:
The research among communication scholars also indicates a predisposition to avoiding communication about difficult topics, such as race and racism, reflective in the use of more benign terminology, such as diversity.
Man fegar för konfrontationerna och väljer bort dessa perspektiv i forskningen liksom man i folkbiblioteksvärlden väljer mjuka och exkluderande sätt att närma sig ämnet. Hur många bibliotekarier tänker kring ämnet (som de kallar mångkultur) belyses i en magisteruppsats i B&I av Björkman & Harrtoft (pdf) där man konsekvent talar om dom andra, deras traditioner, deras kryddor och vanor. Kulturer är således statiska och vi kan peka ut och arbeta med kids (som många gånger är födda här och får lära sig i skolan att de är annorlunda) utifrån deras beskrivbara karaktäristika och åsikter utifrån t ex föräldrars ursprungsland. Att möta individer och riva hindrandet av gruppbildningar och utanförskap möts med institutionsstödda förhållningssätt och projekt där man gör samma sak som t ex Sverigedemokrater: Man pekar ut de annorlunda men beskriver dem som en tillgång. Same, same. Men att klaga på en enskild magisteruppsats när Christine Pawly undersökt och beskrivit hur bristfällig och fattig bibliotekarie/biblioteks och informationsutbildningarna är när det kommer till frågor om rasism och positiv särbehandling i förhållande till "whiteness" är väl en fattig inkörsport i ämnet.
Halal-TV både medverkar och motverkar de här tendenserna och deras besök i Bromölla var välbehövligt. Att fråga sig vad blivande eller nyblivna medborgare kostar, avgränsat från vad jag eller mina döttrar eller kommunalrådet i Bromölla, det är obeskrivbart korkat. Vad kostar barnen i skolan? Barnbidrag? Sjukvård? Insatser för alkolism eller saltning av vägar på vintern? Tack Lo Kauppi för att du berättat om vad du kostat "skattebetalarna" i form av institutionsplaceringar etc. (Vad kostar jag själv - just nu - i behandling för ätstörning? Bra att räkna ut i fall samhället har råd med folk eller inte. Sen kan man ju skapa en nazifierad metod: Livsduglig eller ej? Framtidsutsikter? Jag kostar liksom Lo Kauppi en jävla massa pengar. Utvisa oss först.)
Men vad behöver skolor och bibliotek skapa för miljöer för att motverka etnocentrism, rasifiering och utanförskap? Man måste skapa en inkluderande verksamhet där alla kan delta och sluta hålla fast vid påstått svenska värderingar som invandrare skall lära sig. Vår s k värdegrund är en chimär som döljer och gör oss vana vid de förtryck som utövas av institutioner och individer.
I Stigendals bok (som jag tidigare recenserat) påtalas personer i utanförskap som en resurs i samhället som inte tas tillvara (se t ex s 37 ff)... Men insikten i och diskussionen om utanförskap som en social stigmatiserande och skapande av de andra, den diskussionen saknas trots bokens aktualitet. Bibliotekarier deltar i definieringen av de andra och skapar biblioteksplaner där man upprätthåller klyftor och konstruerade skillnader istället för att överbygga och inkludera (åter till detta senare).
Är då en virtuell biblioteksmiljö en del av lösningen? Många teoretiker har ju hoppats på överbyggande av funktionshinder, genus etc genom öppnare samtal och den fysiska blickens dom frånvarande? I en artikel i Informacao & sociedade från i år skriver Silva et al:
The advances propitiated by information and communication technologies brought new ways of stranging others, producing languages, images, representations, subjectivities and identities, starting from racist sites that, many times, escape from ethical principles of human coexistence.
"Stranging others" är ett bra sätt att beskriva hur man fördomsfullt klassificerar utifrån en rasistisk eller etnocentristisk grundsyn. Artikeln understryker behovet av fortsatt arbete även med digitala resurser. Biblioteks- och informationsvetaren Wendy Furlan t ex har undersökt referensarbete via e-post m m och funnit att "librarian bias" är påtaglig även här. Hon talar om "virtual racism" och ger ingen hoppfull bild av surfande bibliotekariers förmåga att överbrygga gränser och behandla alla uppdragsgivare med samma engagemang och respekt.
Wendy furlan (pdf) skriver om sin undersökning:
a discriminatory pattern was clearly evident, with the African‐American and Muslim users receiving poor levels of service from virtual reference librarians across all dimensions of quality evaluated.
Bibliotekschefer och bibliotekarier borde bli bestörta över detta konstaterande och bli öppnare i sitt förhållningssätt gentemot diskriminerande bemötande eller samtal. Men status quo är ju enligt majoriteten bekvämt. Eller? Varför stöta sig med en kollega eller en medarbetare under sig när man bara kan låta dagar passera, flina åt rasistiska mail eller tolerera en verksamhet som inte sakligt och på god kunskapsgrund skapat likvärdig och god service "för alla". Ingen biblioteksplan skall bygga enbart på common sense: Avsätt tid, studier och användarundersökningar hellre än ett hastverk där man på papper befäster en redan bristfällig och dåligt teoretiskt förankrad och förändringsbenägen verksamhet.
Har du chefer som blundar för diskriminering? Blir du diskriminerad? Anmäl diskriminering. Sätt press på svensk biblioteksförening att arbeta mot rasifiering och sexism på våra arbetsplatser och i vår utåtriktade verksamheter. Sparka lokala DIK-representanter i röven om de arbetar för lugn och status quo snarare än kunskapsbyggande och öppna (men många gånger obekväma) diskussioner.Ett aktuellt projekt att följa för att se hur man klarar att arbeta med dessa utmaningar är det samarbete som The library of congress och Unesco startat: World digital library. I beskrivningar av arbetet talas om mångfald, internationell och interkulturell förståelse. Är detta progressivt eller cementerande? Jag är i alla fall hoppfull.
För att avsluta detta långa inlägg vill jag nämna någor om vad jag själv arbetat med: Flerspråkighet (såklart), ställt upp som levande bok/fördom och utarbetat service till alla föräldrar på t ex BVC-träffar. Men lite mer fantasifullt är kanske det arbete jag påbörjade (blev bara en oprövad prototyp) med att skapa nätverk och sprida informatiom om rättigheter i s k utsatta områden. Assimilering, nej tack. Empowerment - javisst om det är på deltagarnas villkor. Community- tänkande kan avfärdas som identitetspolitik och oförmåga att se sociala strukturer. Men för biblioteken tror jag att den identitespolitiska grunden är den som i första hand skall användas när man arbetar "på golvet". Sedan kan man anlägga socialpolitiska aspekter när man avgör var projekt skall genomföras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar