Vardagens bloggare hav mod

I dag står det i DN Bloggen är ett uppror, men i betraktelsen är det ett tragiskt och föga smart uppror som framför allt kvinnor ägna sig åt. Gertrud Hellbrand, lärare på Bona folkhögskola där jag själv bar runt mitt första barn i magen, är skribenten.

När jag läser denna och många andra texter om hur bloggar är amatörmässiga dagböcker med bilder på barn och middagar undrar jag varför detta framställs som något dåligt. Om du inte vill läsa bloggar om människors vardag eller spontana tankar; varför bryr du dig då så mycket om dem?

Kommentarsfunktionen spelar en underordnad roll i den här typen av bloggar. Antalet kommentarer är litet och de som publiceras är i stort sett alltid positiva.

Gertrud Hellbrand väljer också att referera till Janina Weitner som i en sociologiuppsats (som ni lätt hittar i databasen Xerxes) talar om bloggandet som en form av monolog och självförhärligande:

Weitners undersökning ger snarare bilden av bloggandet som ett individualistiskt projekt där enskilda personer ägnar sig åt självbespegling.Genomsnittsbloggaren verkar inte alls särskilt intresserad av kommunikation. Tvärtom tycks hon knappt fundera över vem som läser, eller hur det skrivna tas emot. Till det är innehållet alltför privat och skrivsättet för slarvigt, enligt Weitner.

Jag skriver ofta slarvigt. Långa perioder får jag inga kommentarer. Betyder det att mitt skrivande är en monolog? Att min avsikt inte är att dela med mig till biblioteksintresserade av det jag läser och tänker? På min andra blogg, där allt är introvert och personligt, även där är tanken att bidra. Hur svårt är det att förstå? Varför skulle detta betyda självförhärligande? Att skriva slarvigt: Det hör till ett ökande tempo i kommunikationen. Inget märkligt således.

Att skribenten sedan väljer att citera ännu en bloggpessimist är väl knappast förvånande:

I en uppmärksammad essä i den nyutkomna antologin "Nån där?" hävdar pr-kvinnan och skivbolagschefen Elin Alvemark att vi snarare än i ett kommunikationssamhälle lever i ett monologsamhälle. En dia­log kräver två parter som smälter samman i ett ömsesidigt utbyte. Att konsumera och exponera information på nätet är något annat.

Jag undrar: Vilken typ av bloggar läser Weitner, Hellbrand och Alvemark? Är de deltagare i någon bloggosfär där varje dag är ett intellektuellt äventyr? Där nya nätverk och kunskapsrelationer ständigt växer. Där ord som navelskåderi, självförhärligande och småprat är okänt...

Och andra världar: De som fotar middagen eller hunden: Varför är deras verksamhet så lite värd? Nätet rymmer oss alla- det är inte DNs fåtaliga sidor där nu Hellbrand får plats som upptas av berättelser om mina kaniner Fluffy och Emma.

Vi har alltid, i alla tider velat prata och berätta. Kanske skrika, kanske spekulera. Varför ska bloggandet vara exotiskt eller liknas vid en soptipp där underförstått arbetarklasskvinnor skriver nonsens?

För visst är det där skon klämmer: Bloggarna befolkas inte främst av Hellbrands medelklass-gelikar med god smak och korrekt förhållande till personlig integritet. Här finns även de som torkar pensionärer i röven, de människor som får vårt samhälle att fungera. Det är bra att de har bloggar, det är bra att de fotar sina middagar- att de tycker att deras liv skall berättas om. Kulturelit som vill klanka ner på det här bör få verbalt pisk.

Jag inledde blogginlägget med passusen att jag varit gravid på Bona folkhögskola. Antagligen störande för alla som vill professionalisera skrivande och kommunikation. Men jag tycker mitt liv varit intressant och jag tänker fortsätta skriva om det. Möjligheten finns ju alltid för Hellbrand et al att läsa mer etablerade bloggare som renodlar och omskär sina inlägg tills halva känslan gått förlorad.