Mycket sociala forum/nätkulturer natten igenom, jag har saknat dessa människor!

Everything is alright as long as I get thinner

ur It´s not fair av Lily Allen (se nedan)


"They can label me, but they´ll never understand me"



"I think we must be normal... There is to many of us for this to be abnormal"

båda citaten ur Growing up online.

I natt har jag pysslat med hälften av vad jag bör göra; nätkulturer har fyllt många timmar. Det var en märklig känsla att återvända till praktiken efter att länge endast ägnat mig åt att följa forskning på området (i den mån jag hunnit). Tillbaka med alla mina alias och nicknames att hålla reda på utmynnade i större demolering av den oreda jag redan vant mig vid. Travar av artiklar, böcker, brev, betalda och obetalda räkningar. Man är ju inte mer än en individ utan några effektivitets-chip inopererade ännu. Kom igen- när utvecklas dessa? Då kan man ju sluta göra avancerade ekvationer över hur många procents chans det är att man kommer må mer bra än dåligt i sitt liv... Det uttalandet gav väl inte min blogg mer credit direkt. Men jag erkänner; jag går runt i långkalsonger, stickade tröjor, mössa och morgonrock hela dagarna (vem kan klandra mig? Jag får ju ändå inte träffa "mina" älskade "låntagare"). När jag lämnar Lilla E i skolan kammar jag mig och tar på mig jeans; jätteinsats- eller hur?

Jag hittade i alla fall min eftertraktade lista med fantasilösa inloggningsuppgifter.

Nattens tankar på forum (ämnet finns att läsa i flera tidigare bloggposter som ni lätt hittar, ursäkta eventuella upprepningar):

Min upplevelse är att aktiva forum ofta bygger på att man diskuterar problem eller mål och kommer närmare de insikter man behöver, inte bara som individ utan som skapat kollektiv. Det var ju ett självklart uttalande men jag ska försöka specificera mig: Må dåligt- i olika grad, ha problem/vilja fortsätta med PRO-SI, PRO-ANA och PRO-MIA och de sajter som sägs stå för att det är en livsstil och inte en sjukdom att försöka bli så smal som möjligt väcker starka känslor men hör säkert till de platser som genererar otrolig aktivitet. Men samtidigt har alla sådana forum som jag följt hittills (endast ett svenskt, övriga amerikanska) varit mycket mer komplicerade än att prata om strategier.

Här finns alltid omsorg och beskrivningar av hur kroppen påverkas och stöd till andra deltagare som mår dåligt. Ofta när människor ber om råd för hur de ska använda verktyg t ex som kräkning för viktminskning - så får de både svar hur de ska gå till väga och uppmaningar att inte pröva. Tävlingar om att bli smalast, att förstå hur man kan driva sitt beteende längre och hitta metoder för att orka upprätthålla det "arbete" som kroppen kämpar emot finns aldrig utan omsorg mellan deltagarna. Hur man förklarar begrepp för varandra och diskuterar t ex psykiatrins (brist på) insatser är också engagerande. Men egentligen är det inte detta som är det intressanta: Om obekväma ungdomsforum följer vedertagna normer eller ej.

Det intressanta som jag ser det är för oss att följa kunskapsutvecklingen och kamratskapen/hur nätverk skapas, upprätthålls och förändrar vår syn på "sociala fakta" och kunskap. Kanske är det dessa forum som har mest kraft i sig och därmed kommer ge oss mest kunskap om framväxande nätkulturer.

Det är inte heller min eller någon annans rätt att döma de här forumen, vi skapar normerna varje dag: Hur många procent av befolkningen bantar? Hur många vill faktiskt se ut som anorektiska modeller- om de fick välja? Undrar hur många deltagare viktklubb.se har nu. Ett etablerat, accepterat forum, helt mainstream. Du behöver inte ange att du har normalvikt för att bli kvalificerad. Helt okej att banta när man har normalt BMI. Jag har betalt de sjuka pengar som viktklubb kräver för att man ska få blogga och möta andra som peppar en att inte äta kanelbullar. Sen finns Stephan Rössner på ett hörn som expert för att belägga forumets seriositet. Men hallå- hur mycket bör man förlora sin crediability genom att samarbeta med Aftonbladet kring vikt? Rössner har definitivt spelat ut sin roll som balanserande röst i samtalen...

För att återgå till mitt nattarbete:
MySpace är sönderanalyserat (!), kvantifierat, hyllat och drabbat av moralpanikvågorna.
Varför vara kvar där och undersöka ungas nätbeteende? Kraften och engagemanget kan mycket väl vara stort på kommersiella, stabila forum där man ofta uppträder med sitt eget namn. Men där man inte berättar om bebisar, väder, skola, gör knulltester och pratar jobb... Där fastnar jag och fascineras. Det spelar ingen roll om språket är rikt eller om man uttrycker sig kortfattat. Berget eller pyramiden av kunskap och begreppsbildning deltar alla i- utifrån sina förutsättningar.

Naturligtvis bör man ha respekt för alla typer av forum som man går med i. Men eftersom jag inte är akademiker utan praktiker kan jag inte redovisa några moraliska eller genomtänkta ställningstagande för de många nicknames och deltagande i sociala nätverk som jag har. Mitt engagemang skulle jag dock kunna försvara i alla lägen, hoppas det räcker. Jag länkar heller aldrig till "mina" forum.

Vill ni se kunskap och kamratskap växa så sluta lägga er tid på Facebook och ge er ut och sök. Ni behöver inte leta "destruktivitet (å kamratskap)" som jag har gjort. Kanske finns samma kraft i Harry Potter-fansens samarbete. Eller... Om man ser på självhushållning/självförsörjning finns också ett väldigt tryck i delandet av kunskap. Är det något man inte vet finns alltid tolv personer som griper in. Finns det något liknande i vardagslivet? Jag klarade tygblöjor kokande på spisen på nittiotalet och hemlagad barnmat utan hjälp av liknande stöd och forum. Men visst hade det varit bra att ha när stora E fräste ut sur fruktpuré över hela köket. Alfaalfa-groddar gick dock bra från fem månaders ålder och linsgroddar när hon var 1,5 år. Vilken nostalgitripp jag är inne på nu. Arton-nitton år levande på soc med kolikbebis som jag älskade över allt annat. Var finns den människan nu? Den tonåring med obegränsad ork för sitt barn? Visst grät jag av trötthet över hennes kolikskrik men hon grät aldrig ensam. Hennes fina lilla huvud med ett eldmärke i form av ett hjärta var alltid tätt intill mig.

Tänkte i natt på homo, bi, trans/queer-personer vilkas ungdomsforum jag också borde följa. De liksom andra grupper och subkulturer har sina igenkänningssymboler precis som man har i forumbaserad kommunikation där gemenskapen är stark. Kanske kan jag utgå från queer-rörelsens regnbågsfärger och gå tillbaka till PRO-ANA/PRO-MIA/PRO-SI:

Jag har lärt mig att armband i olika färger kan vara/ibland är viktiga i PRO-ANA/MIA/SI... . På "mina" forum och bloggar berättas vad olika färger betyder:

Röd: Anorexia
Lila: Bulimi
Svart: Självskada
Blå: Depression
Rosa: EDNOS, (EatingDisorder, Not Otherwise Specified)
Blå & Svart: Tillfrisknad "Cutter"

För er som följt min blogg och vet om min vistelse på ätstörningsklinik kanske vill veta vilka armband jag har. Inga. Inte för att jag skulle skämmas, människor är friska och sjuka. Men om jag hade varit en hund hade nog matte/husse & vetrinären med en spruta befriat världen från mig. Men i min verklighet bör varken hundar eller människor dö för att de är halta eller har psykiska skavanker.

Kanske kan ni titta in på Raspberrysmile där bl a denna information och många fler armbandstyper finns (om jag minns rätt). Där finner ni också en del Thinspiration... Den bloggen använder jag aldrig i föreläsningar eller i "självstudier", därför länkar jag till den.

Beträffande self-injury forum är det en väldigt speciell värld. Här kan man finna olika nivåer av skadande. Människor som dämpar ångest med någon form av våld mot den egna kroppen och på andra platser de som önskar att bli stympade. De är ju dock en mycket smal subkultur så jag känner inte att man ska blanda in dem när man diskuterar PRO-SI "i allmänhet". De riktigt smala subkulturerna har jag här och nu inte intresse av. RUS- riksförbundet unga för social hälsa har nu försökt bli synligare och påpekar t ex hur vanligt det är att unga flickor skär sig. Deras hemsida är fin och där finns också diskussionsforum.

Genom PRO-SI forum eller mer vanliga blandforum finns mycket information och omsorg. Viljan att stänga ner och begränsa skulle vid praktiserande vara förödande för det arbete som pågår på dessa platser. När en person frågar om ett sätt att skära sig och får svar hur man skall göra det tillsammans med en uppmaning om att skära på ett visst sätt för att få "rätt" konsekvens av handlandet (samt att personen skall ta hand om sig). Ja, då blir ju det här med att vara för självskador svårt att dra en gräns för. Allting tycks ibland flyta samman samtidigt som jag upplever att det finns en mycket stark kärna i alla dessa forum. Antingen är det en administratör som med järnhand plockar bort flummare som inte deltar i forumets syften, eller så är det engagemanget för ämnet som gör virveln runt epicentrum i någon mån stabil.

Deltagare som bryter normer och regler skadar egentligen inte arbetet och umgänget på dessa platser. Många nicknames ligger med startade trådar utan några svar. Vad jag också funnit fascinerande är att det ibland tar tid innan man förstår. Precis som jag läst i olika artiklar finns ett gemensamt språk, ett samspel och en delad kod/norm för den digitala platsens syften och umgängesformer.

Att en del forum om sjukdom, ätstörning, diagnoser och "allmän" destruktivitet bejakar inlägg med mycket allvarliga och svårsmälta berättelser tror jag kan vara mycket bra. På andra "seriösa"/etablerade forum där man bildat intressegrupper och söker kontakter med specialister utanför forumvärlden- där kapas den som talar allvar vid fotknölarna. Att berätta om våld, övergrepp eller missbruk anses kunna skada eller påverka övriga medlemmar att begå destruktiva handlingar. Därmed är vi tillbaka i forumvärldens mycket viktiga frågor om censur, redaktörskap och osynliga aktörer. (Varför bry sig så mycket om Facebook? De är en jättekoloss att visa fingret åt. De kommer alltid grovstäda efter amerikansk höger-logik.) På t ex de föreningsdrivna forumen blir det här fenomenet betydligt mer intressant.

Men för alla dem som är djupt i beroende/mörker och inte vill delta i några AA-inspirerade sociala forum tror jag det är bra med de speciella nätverksplatser som vågar och vill befinna sig i träskmarken. Här kan man i ett visst skede berätta allt utan att bli censurerad. Vuxenvärlden skriker, Oprah Winfrey går till attack mot Yahoo etc etc. Men med lite distans tycker jag självklart att forumen har ett existensberättigande. På dessa platser är det påtagligt hur gränserna mot omvärlden, viktiga digitala världar kan vara vidöppna & toleranta eller att man skapar riktigt stängda platser utan "skyltfönster".

Mitt långa engagemang i nätkulturer har gett mig uppfattningen att de bästa forumen är de som handlar om just olika sjukdomar, anhörigproblematik, självdestruktivitet och liknande. Antagligen p g a det stora engagemang dessa öden leder till. Dessutom är det de mest tillåtande som känns dynamiska: Där censuren inte finns för att skydda andra deltagare. På PRO-ANA forum kan du berätta att du ätit en morot på hela dagen och äntligen mår bra, av just den orsaken. På PRO-SI kan du berätta att du skurit dig eller hållt en tändare mot armen och att ångesten dämpats, ingen administratör suddar heller detta. På tillfriskningssajter/forum för sjuka som skall handla utifrån intresseföreningstypen däremot är man noga med att inte låta sådana här inlägg ligga kvar. Inget som kan "trigga" dåliga beteenden får yttras utan att paketeras i mjukt språk och ibland försäkringar och uppmaningar om att inte följa personens beteende.

Jag drar snabbt litteraturjämförelser: Hur triggande måste Heberleins eller Berny Pålssons böcker & blogg vara för andra sjuka? Skall deras ord därmed raderas? Vilken bibliotekarie skulle plocka bort dem från hyllorna? Men forum där folk får vara ärliga och berätta hur jävligt de mår och hur hemska saker de gör utan tre led av redaktörer emellan; de anses vara livsfarliga.
PRO-ANA etc har genererat en mycket stor uppmärksamhet i USA. Under 2001 stängde Yahoo (Geocities host) ner mer än hundra PRO-ANA sidor och forum på en enda dag (det stora antalet anges inte i den länkade källan). Tänk er in i arbetet, kontakterna och vänskapen som lagts ner på dessa sidor av unga kvinnor. Om man stängde facebook eller något av era ning-verk, hur skulle ni må?

Mer aktuella referenser kring nedstängningar och andra ingrepp återkommer jag med, det är ju tröttsamt att människor mest förknippar Kina med censur.