Fildelning och synliggörande av bibliotekariekompetens

Det känns fortfarande surrealistiskt att bli tillfrågad om att delta i samtal och debatter om fildelning. Men samtidigt är det ju dithän jag kämpar, för oss alla: Att bibliotekariers breda kompetens och samhällsengagemang skall tas till vara.

Men för mig och antagligen för er andra informationsvetare (ja jag är "bara" fil. mag. Gå och dö alla titelsnobbar) är fildelningen som isolerad förseteelse inte särskilt intressant. Eller mer rätt kanske är att säga; hur fasen kan man dra ut fildelningen ur de processer för kommunikation och informationsspridande på nätet som vi börjar vänja oss vid och göra det till en egen fråga?

Jag är väl snar att skylla på kapitalism och marknadsliberalism. Det är ju bekvämt att inte se helheten utan att bakom diverse dimridåer egentligen bara koncentrera sig på uteblivna vinster. Att den ekonomiska förlusten kanske inte alls blir betydande utan att kapitalismen- som tidigare- anpassar sig efter verkligheten, det är en stor och för mig ganska otydlig fråga.

Samtidigt förstår jag vilken seger upphovsrätten måste ha varit. Att ha någon form av makt över den kultur eller information man sprider. Men för oss som bloggar, deltar i sociala forum och använder wikis blir en stelnad syn på äganderätten ganska obegriplig. Det går inte en enda dag utan att vi arbetar gratis: Detta som man hojtar om i debatten. Varför sprider vi det arbete vi utför utan krav på motprestation? Ja det låter väl religiöst men naturligtvis är det för att vi ser ett rikare samhälle växa fram där de demokratiska potentialerna ökar (förutsatt att bibliotekarier fyller sin f**bannade plikt: Att fylla de digitala klyftorna, att inkludera socialt marginaliserade.)

Samtidigt får vi ju alltid något tillbaka: Det jag kan lär jag mig i samtal med personer som har annan kunskap än jag själv och som också deltar i den fria, kanske rent av altruistiska, webbens utbyte.

Jag vet inte om någon läste detta väldigt grundläggande resonemang till slut. Men trots att det är så självklart läser jag artikel efter artikel, kommentarer och bloggare (i förkrossande minoritet uppfattar jag) som fortsätter att tala om stöld och önska Pirate bays grundare långa fängelsestraff.

Man måste delta och uppleva The wisdom of the crowd, The power of organizing without organisations, smart mobs och det stora arbete den s k digitala generationen bidragit med för att sluta uppträda som att jag tagit kopior ur en bok och klistrat upp dem på alla lyktstolpar i Hässleholm.

Fildelningen är ett måste. Vi kan inte leva utan den. Sluta således att använda detta begrepp som det huvudsakliga i diskussionen; vi pratar inte om en bra lösning för gemensamt delande av omfattande resurser, vi talar om upphovsrätt och immaterialrätt som helhet och hur lagstiftningen ser ut i dag. Det handlar inte om Pirate bay.

¿Comprende?

Åter till frågan om att jag är bibliotekarie och skall möta Johan Söderberg, författare till bok om fildelning (recension i DN & i Sydsvenskan) samt kulturekonomen Tobias Nielsén. Jag har inte läst Söderbergs bok vilket jag nu tycker är extremt sorgligt, Tobias Nielséns namn har jag stött på men inte mycket mer- är jag en dålig deltagare i bloggosfären (i väldigt vid bemärkelse)?

Det lilla jag nu läst på kring deras åsikter gör mig mycket motiverad att möta dem. Att vi skall sitta i tre olika studios i olika delar av Sverige känns dock inte bra. Mitt deltagande i P1 tror jag fungerade så bra just för att vi verkligen samtalade, med ögonkontakt.

Bibliotekarie, fildelningsförespråkare (tramsig benämning), stödmedlem i Piratpartiet, med samtidigt krav på mig att förespråka en traditionell upphovsrätt utifrån min proffession (ja vi är få som byter kurs), en smula anarkist-socialist-kommunist ifråga om att jag överhuvudtaget inte tycker om ägande, konkurrens och egoism.

Om jag nu talar om allmänningar såväl ifråga om radikal miljöpolitik som självklar nätutveckling (för en del rörelser), är jag då en bibliotekarie som mina gelikar på något vis kan relatera till? Eller snarare en outsider? Men ni som är insiders, önskar ni inte bara status quo ifråga om skyddad, kvalitetsgranskad och dyr information samt oförandrad upphovsrätt?

Just nu är det inte läge för mig att vara folkbibliotekens PR-guru i nationella radiokanaler. Jag går min egen väg och hoppas att biblioteksföreningen och alla ni ute i verksamheten tillsammans gör oss stolta över vår viktiga institution och kunniga medarbetare. Men för att detta skall bli verklighet måste ni/vi känna till och förstå de olika möjliga vägar vi har i dag kring hur folkbildningstanken skall bevaras/utvecklas, hur informationen spridas och min hjärtefråga; hur vi skall nå upp till barnkonventionens krav. Måla den med graffitti på barnavdelningen och se till att ni/vi aldrig kommer undan: Ta emot info, skapa info oberoende av territoriella gränser.

Strävar ni efter detta när bokhyllan är och fortsätter vara er perverst upprepade arbetsredskap och sköna dröm?