Fildelning efter förmåga, filer/kunskap/kultur efter behov

Livet kunde ju- enligt mina tidigare önskningar- slutat kretsa kring ouppnålig ordning. Här och nu är fildelning, integritet, mobilisering och solidaritet faktiskt viktigast. Vi har Piratebay-rättegången, EU-valet och konsekvenserna av IPRED och FRA framför oss.

Göran Persson och Reinfeld talade med förståelse om fildelning under 2006 (Bjereld & Demker, 2008). Det var som att de då fortfarande insåg att någon tillbakavridning av klockan inte fanns på kartan. Hur mycket lobbyarbete har de svinrika aktörerna som t ex antipiratbyrån ägnat sig åt sedan dess? Hur mycket har EUs regleringar tvingat de svenska partiledarna att inte längre se verkligheten utan just kriminalisera ett beteende som miljontals svenskar ägnar sig åt. Men man väljer också att låta privata aktörer bedriva jakten på fildelare och därmed sätta hela rättssamhället i gungning. Har man inte lärt sig något från erfarenheterna i Danmark? Går kapitalet före integriteten. Ja. Diskuterar man kunskapssamhället och fildelningens funktion i detta? Nej. Delad kultur, fri kunskap, skyddat privatliv begär Piratpartiet. Svarar etablerade medier och makthavare på denna viktiga folkrörelses budskap? Nej, istället väljer man förlöjligande och att bemöta kraven från Ppartiet med tystnad.

När man från statens och rättssystemets sida ingripit mot Piratebay och enskilda fildelare har väl alltid stödet för Pp ökat? Statens repressiva beteende (ja, gammalmodig vänsterretorik) gynnar inte antipirat-folkets viljor. Snarare verkar medvetenheten om altruism, gemensamt skapande och den digitala världens delande av kultur, kunskap och s k egendomar ökat.
Upphovsrätten och immaterialrätten måste diskuteras. Det är ingen mening att med önskan om åttiotalet tillbaka kräva att litteratur och musik inte skall avnjutas på nätet. Människor har alltid delat, i dag finns det bättre former än någonsin för detta.

Vad jag dock blir lite förvirrad av är piratpartisternas olika hemvist. Deras ifrågasättande av äganderätten och viljan att dela kultur och göra kunskap/information till en rättighet för alla- det känns som klassisk vänsterpolitik. Ändå är det flera borgerliga bloggare jag möter i piratpartirummen. Handlar inte fildelning om solidaritet och motstånd mot en perverterad marknad? Klassisk vänsterpolitik således.

Allmänningar och systerskap. Arbete efter förmåga, filer/kunskap/kultur efter behov.

Härmed är lutar jag mer åt att lita till Miljöpartiets vett inför Pp:s viktiga frågor i valet. Med den blandade skara det viktiga integritetspartiet (pp) presenterar blir frågorna många kring andra högaktuella ämnen som miljöförstöring och trafficking/ekonomisk handel med kvinnor och barn, deras kroppar och sinnen. Hur skall vänster och höger enas kring frihandel och bistånd?

Feminism är en vattendelare precis som klassfrågorna, men är kunskapssamhällets behov av integritet och solidaritet det?

Bjereld & Demker (referens ovan) skriver om Yochai Benkler som menar att marknadskrafterna kommer att marginaliseras i det framväxande informationssamhället.

"/.../ decentraliserat individuellt agerande på en icke-marknad spelar mycket större roll /.../."

Man skriver även att människors kreativitet kan växa och ta sig större uttryck genom nedrivna fysiska hinder.

Så här tror jag många som är intresserade näthabitanter resonerar. Men varför är det då så svårt att få tongivande politiker att befria fildelningen från dess kriminaliserade ok (laglig och olaglig fildelning finns inte som motsatspar)? Som alltid är det svårt att ta kampen mot det kapitalistiska samhällets spelregler... Hur pinsamma de än är när de är tröga med att föra sin ekonomiska metoder in i rådande teknikverklighet.

Enligt Bjereld & Demker (återigen, se ovan) finns en påtaglig argumentation bland pirater att nätet skall vara en skyddad zon för kommersiella intressen. Istället vill man framhålla och stärka denna arenas demokratiserande potential.

För att övergå till biblioteksbranschen: Hur kan vi hålla kvar vid ljudböcker som snabbt repas och kostar oräkneliga arbetstimmar i underhåll när kommersiella aktörer har möjligheten att serva kunderna betydligt bättre. Hur kan allas vårt TPB, Talboks- och punktskriftsbiblioteket (The PB vinner med hästlängder över TPB ifråga om omedelbar service) erbjuda biblioteken nedladdning då dessa sedan är tvungna att bränna skivor åt låntagarna och när de återlämnas förstöra desamma?

Jag säger inte att folkbiblioteken kan revolutionera verksamheten; ifrågasätta de stora databasleverantörerna, bryta upphovsrätten och utöva civil olydnad som kommunal institution. Däremot tycker jag att vi alla inom vår sektor har ett ansvar att arbeta med upphovsrätts och fildelningsfrågorna. Vårt mål måste vara bra service för användarna. Tekniken kan göra det enkelt för låntagarna att skaffa ljud och talböcker utan att begränsas av dålig fysisk hantering, väntetider och förnedrande övertidsavgifter. Övrig litteratur bör ställas inför samma verklighet: Varför finns så litet utbud av e-böcker? Hur kommer det sig att biblioteken internationellt inte kräver bättre teknik (eller snabbar på den befintliga utvecklingen) för att kunna läsa papperslös litteratur? Tillsammans bör man vara en kraft att räkna med.

Folkbiblioteken känns ryggradslösa när det kommer till e-resurser. Vår tryckta litteratur skall skyddas och banned books week rör varje seriös bibliotekariers innersta. Men varför trotsar amerikanska bibliotekarier Patriot act för att skydda låntagarnas integritet medan svenska bibliotekarier registrerar och begränsar all nätanvändning på biblioteken? Dum dummare dummast.

I linje med detta frågar jag mig också varför man inte gör nationella biblioteksuppror mot IPRED? Vems perspektiv väljer bibliotekarier? Kapitalets eller användarnas/konsumenternas/kultur och kunskapssökarnas?

Bjereld & Demker (s. 169) hämtar följande citat från Aftonbladet:

Det finns ett absolut värde i att försvara cyberrymdens oreglerade, starkt demokratiserande karaktär. Där ingår fildelningsnätverken och surfarnas möjlighet att byta musik och film med varandra.

Denna demokratiserande cyberrymd borde vara bibliotekariens våta dröm. Istället fortsätter man att hålla sig avvaktande och frågande inför digitala resurser utanför ett par välbekanta databaser. Varför? Vilket existensberättigande har vår yrkeskår om vi inte väljer samtal och utbildning kring nya former av kunskapsförmedling, kunskapande och informationsbyte? Varför motar vi inte fildelning som ett fantastiskt verktyg för att sprida åsikter och kultur? Riv murar, ifrågasätt diktaturstater och omöjliggör första, andra och tredje statsmaktens monopol på verklighetsbeskrivning.

Barn och ungdomsbibliotekarier: På er vilar det största ansvaret. Att hämta nyckelpiga-boken i hyllan kanske inte längre är det bästa sätt ni kan serva era uppdragsgivare? På vilket sätt bidrar ni till ett fritt ickekommersiellt och effektivt utbyte av kultur och information? Hur jobbar ni för att alla barn skall ha tillgång till dessa omfattande resurser?

Mina svar på de här frågorna skulle vara nedslående så därför nöjer jag mig med att skriva; det finns hopp. Coola, engagerade bibliotekarier som släpper in här och nu. Som inte ryggar för att delta i den digitala utvecklingen eller lära sig att Elsa Beskow och Mårten Melin är en mycket liten del av de resurser barn behöver i informationssamhället. Jag kommer inte behöva vara våt ensam.