Enkelt, svårt, specialism eller altruism.

For modsat af hvad min generation gjorde, da vi var børn, så færdes børn af den nye digitale tidsalder hjemmevant i flere forskellige parallelle onlineuniverser. Skoleliv, fritidsliv og hjemmeliv er ikke længere adskilt fra hinanden, fordi børnenes virkelige liv og hverdag fletter sig ind og ud af deres onlineliv. Her har de også deres hverdag, leger, mødes, får venner, bliver uvenner, lærer nyt og bliver klogere.

Tanja Franck, direktør i Forbrugerstyrelsen/consumer agency.

Kontrasten blir stark om vi jämför citatet med det Biblog skrev för några dagar sedan:

Over halvdelen af dansklærerne bruger fx aldrig hjemmesider i deres undervisning, og endnu færre bruger blogs, wikis og fildelingstjenester.

Bör vi konstatera att situationen är ännu sämre i Sverige? Här har man valt att lägga pengar på utbildning om nätmobbning medan lärarnas och politikernas ansvar för den s k kompetensen lyst med sin frånvaro. De IKT-planer som en del kommuner antagit liksom de särskilda pedagoger för detta område som man rekryterat visar att medvetenheten finns här och där. (Gunnesboskolan har vunnit pris för sitt fina bibliotek, nu har de också en IKT-pedagog. En stilla undran; vad gör bibliotekarien?)

Ska vi ha pedagoger som pysslar med IT i skolan? Ska vi ha avgränsad datorundervisning? Att gå tillbaka till detta tänkande visar på de berördas osäkerhet. När varje ämneslärare inte kan ta ansvaret att använda tillgängliga, uppdaterade resurser blir de uppfattade experterna troligtvis en belastning i verksamheten. Vem vågar skapa en Wiki när någon som äger IKT-frågor sitter längre ner i korridoren? Mycket bättre med många fula initiativ på gratistjänster än ett fåtal proffsinitiativ. Samma sak för biblioteken; engagera flertalet. Regioner och större bibliotek kan bidra med support, men lås inte in 2.0-frågorna i en tjänst eller en person, då missar vi själva meningen och skapar tomma illa uppdaterade tjänster.

När jag arbetade med sociala nätverksforum i sjunde och niondeklasser i Bromölla var en av vinsterna att alla elever fick skapa sin egen grund, utifrån sitt eget ämne. Vara administratörer, skapa teman och bjuda in vänner. Att sedan ladda upp film eller förbättra layout med en tålmodig IKT-pedagog är ett initiativ jag kan förstå. Men; första steget saknas nästan alltid, därmed blir finliret överflödigt.

Men om så få lärare använder hemsidor- hur resonerar vi då kring nätbaserade vuxenskapelser för barn och unga? Hur lite vi förväntar oss av ungdomssajters konstruktörer visas genom att vi blir glada av minsta möjliga, om panik-knapp på umo.se, ungefär som när man i gårdagens televison, Bullen, diskuterade att ha hörlurar kopplade till TVn om man tyckte det var genant att föräldrarna hörde sexpratet.

Flertalet kontra proffessionalister. Offentligt kontra altruistiskt. Kunskapen ägd av marknadskrafter eller en mänsklig rättighet för oss alla. Kunnande som skall delas eller hierarkiseras?

Initiativ från stora offentliga aktörer tycker jag generellt är bra eftersom vi fortfarande lever med så många frågetecken kring censur, yttrandefrihet och socialt nätverkande. Att både bereda plats för mindre initiativ och till exempel det som Consumer agency i Danmark har startat; en diskussionsplats för föräldrar till "onlinebarn" som man kallar det (Via My PhD blog) är nödvändigt. (Frågan om man kan dö av virtuell törst kanske ger en fingervisning om att danskarna inte tänker trampa blint i moralträsket. )

Men; felet som de stora aktörerna gör är att skapa för mycket innehåll och ägna för lite uppmärksamhet åt skelettet. Lämna innehållet till det gemensamma skapandet. Sätt inte en person framför skärmen som både gör layout, bestämmer webbstruktur och illustrerar. Fattigare, fattigast.