onsdag 7 maj 2008

Bakåtsträvande DIK kan inte stava till medborgarjournalistik

DIK ställer sig "neutrala" i vårdkonflikten... Vad det nu kan tänkas betyda. På nästa sida i nya DIK-forum (ännu ej upplagd på nätet men strax dyker nog detta nummer 4, 2008, upp) ställs frågan vad man får skriva på "sin egen blogg".

Rubrik: "På sin egen blogg får man väl skriva vad man vill?" DIKs förbundsjurist förklarar att så inte är fallet. Vi måste vara lojala mot våra arbetsgivare under anställningen, det ingår i den s k lojalitetsplikten.

Då jag själv kritiserat min tidigare arbetsgivare (Bromölla kommun) har jag ju valt att bryta mot denna lojalitetsprincip (se flertalet tidigare blogginlägg). Jag har även skrivit om hur illa berörd jag blev av ett lönesamtal (Dooced) - och i detta inlägg påpekade jag just dilemmat med yttrandefrihet, arbetsgivare och bloggar. I USA är ju verbet "dooced" (bli sparkad för vad man bloggat) etablerat. I DIK använder man inte detta eller något försvenskat uttryck så jag antar att vi inte kommit särskilt långt i de här samtalen/diskussionerna.

Som bibliotekarie och därmed försvarare av fri tillgång till kunskap och information blir jag bestört över att DIK svarar så här konservativt. Är det mitt fackförbund som skriver att det är okej med meddelarfrihet dvs ringa en journalist och tala om sitt jobb, men inte att blogga om det?

Jag skulle kunna piffa upp den här bloggen med massa roliga anekdoter om kloka och förvirrade användare/låntagare. Naturligtvis gör jag inte det! Det skulle vara att bryta mot professionaliteten i vårt yrke att föra vidare vad våra låntagare ber om hjälp med eller vilka egenheter dom här. Gott så!

Men Arbetsgivaren innehar maktpositionen och det är en helt annan sak att som "fotfolk" sparka uppåt, d v s kritisera de som har den ekonomiska, visionära och normbildande makten på arbetsplatsen. Eller belysa när ens arbetsplats inte fullgör sitt uppdrag! Interna samtal? Vilken värld lever DIK i? En utan klass, köns och etnoperspektiv uppenbarligen.

Att vara lojal mot sina egentliga uppdragsgivare - medborgarna - när man är folkbibliotekarie är självklart. Att däremot av lojalitet tiga om dåliga arbetsförhållanden, skittrist byråkrati eller väldigt gammalmodiga idéer om vår yrkesroll - det är idioti! Så mycket älskar vi väl inte offentliga sektorn?

Syndikalisterna kan se fram emot att få en bloggande bibliotekarie i sina led snart eftersom mitt eget fackförbund inte i praktiken står för det vi utbildas för i teorin: Att försvara yttrandefriheten. Återigen; lojalitet med användarna inte arbetsgivarna.

I dag används begreppet medborgarjournalistik ( läs om Citizen journalism på Wikipedia. Men artikeln är inte heltäckande- återkommer med andra referenser) allt oftare. De dominerande media-aktörerna påverkas allt mer av det participatoriska nyhetsutbytet på webben. Är DIK uppdaterade om den här utvecklingen? Det finns inte längre vattentäta skott mellan "media" -meddelarfrihet samt bloggar och medborgarjournalistik!

Gärna etiska diskussioner om blogginnehåll! Men DIK behöver verkligen tuffa till sig! Om vi inte hade stängt ner våra webbkonton i Bromölla. Hade DIK då varit för eller emot oss?

*för arbetsgivaren
*för användaren

DIK väljer arbetsgivarsidan och jag förstår att de återger etablerat regelverk i sin text. Men problematisera för h**vete!

Webb 2.0? Inte i DIKs frågespalt.

4 kommentarer:

Mats sa...

Jag reagerade också mot svaret i DIK forum (jag tjuvläser min frus facktidning då jag normalt finns utbildningsvärlden). Typiskt ett svar för en facklig förbundsjurist men kanske inte i takt med vad resten av facket tycker (säkert helt korrekt rent arbetsrättsligt men helt otidsenligt). I dessa web 2.0-tider behöver helt enkelt lojalitetsbegreppet förändras. I det gamla industriella samhället (samhället 1.0) skulle man vara lojal med den högsta hierarkiska nivån (arbetsgivaren, IT-chefen etc) men i det nuvarande samhället där vi interagerar och kollaboraitvt samarbetar horisntellt borde vår lojalitet ligga mot våra låntagare, användare, studenter eller medborgare.

Lina Zoe Ydrefelt sa...

Tack, du förklarade det här koncist och väl utan den adrenalinhalt i blodet som jag hade!

anna-stina sa...

Jag har tyvärr inte fått tag i mitt nummer av DIK-forum ännu, eftersom jag ligger på sjukhus, så jag har svårt att ta ställning till vad som står där. Men jag känner väl ändå att jag bör ge något slags respons som styrelsemedlem i DIK Bibliotekarieförbundet (även om vi bara arbetar med professionsfrågor och inte lokalfackligt).

Grundregeln när det gäller det lokalfackliga arbetet, frågor om lojalitet etc. är ju förstås vår svenska samverkansmodell, där man i samtalston gör sitt bästa från båda sidor för att lösa de konflikter som är en del av arbetslivet och det fackliga arbetet.

Som bibliotekarie har man självklart sin lojalitet hos medborgarna, det är de som ger oss vårt uppdrag. Men en anställning förutsätter också lojalitet med arbetsgivaren. Annars blir situationen knepig för samtliga inblandade.

Vad vill jag nu säga med detta egentligen? Jo, att i normalfallet är lojalitet mot arbetsgivaren inget problem, men när saker händer som gör att denna lojalitet mot arbetsgivaren krockar med lojaliteten med användarna, det är då det egentligen blir intressant att diskutera lojalitet öht.

Jag vet som sagt inte vad som sagts i DIK-forum, men det bör i alla fall diskuteras kring hur man rent fackligt ska ställa sig i lojalitetskonflikter. Det kan inte vara fackets uppgift att lägga sig platt i alla fall. Här bör facket vara en arena för diskussion.

Lina Zoe Ydrefelt sa...

Det måste ju finnas diskussioner kring "lojalitet" i alla fackförbund. Om verksamheten inte fungerar, om man skall arbeta mot ens professionalism eller liknande.
I den här frågespalten problematiserade man inte hur gränserna snabbt förflyttas i realiteten medan regler statiskt hålls kvar vid.Resultatet blir parallella världar och olika verklighetsupplevelser. Unga i dag lär sig kreativt på nätet men skall stoppas in i en gammal form i skolan... Biblioteken sitter i kommunala tvångströjor.