Annoyed librarian - 2.0 som verktyg eller tidskrävande aktivitet

Om det känns som hjärnan är mos kan man ju bli ungefär lika irriterad som
Annoyed Librarian Whatever it is, I'm against it :

Om bibliotekariers sociala nätverkande tycker bloggaren just nu:

"The twopointopians are always wetting their knickers over Facebook and other "social networking" sites. They want to stick their smiley librarian faces all over the Internet in the hope that some teen desperate for a "friend" will give them a super poke. The question, though, is how do these smiley librarians measure success?"

Svaret på bloggen är ett välfyllt fysiskt bibliotek. I Skåne nordost hoppas vi på ökat samarbete kring 2.0-arbete och unga och i vår diskussion har vi väl precis anknytit till Annoyed librarians poäng: 2.0 är inte verktyg. (Fick jag nobelpris nu?). Nej men allvarligt; vi kämpar hårt för att överhuvudtaget få nätverka utanför den fysiska miljön samt för att få tillgång till de verktyg (som föknippas med 2.0) som skulle vara värdefulla i vår verksamhet. När de sedan är inom räckhåll, eller man fått en liten liten liten del av den här världen involverad i kommunal byråkrati, då drar man en suck av lättnad och hoppas utvecklingen sedan ska rulla på av sig själv. Eller? Att kommunicera med användare och skapa gemensamt eller bistå med sina tjänster är minst lika kinkigt med 2.0-verktyg som det är i fysiska livet. Användarna/medborgarna/folken är inte totalt lättflörtade bara för att man befinner sig på en blogg eller ett socialt nätverksforum. Precis som med biblioteksverksamhet IRL så tar biblioteksverksamhet In NonReal Life, tid och engagemang.

Självklart? Kanske. Fast visst pratar vi jäkligt mycket om "verktygen" just nu och inte om idéerna och aktiviteterna? Om man har en kommunal blogg behöver det ju inte vara bibliotekarier som bloggar där. Man kan ju bjuda in andra... Oj så radikal jag är nu.