Bakåtsträvande DIK kan inte stava till medborgarjournalistik

DIK ställer sig "neutrala" i vårdkonflikten... Vad det nu kan tänkas betyda. På nästa sida i nya DIK-forum (ännu ej upplagd på nätet men strax dyker nog detta nummer 4, 2008, upp) ställs frågan vad man får skriva på "sin egen blogg".

Rubrik: "På sin egen blogg får man väl skriva vad man vill?" DIKs förbundsjurist förklarar att så inte är fallet. Vi måste vara lojala mot våra arbetsgivare under anställningen, det ingår i den s k lojalitetsplikten.

Då jag själv kritiserat min tidigare arbetsgivare (Bromölla kommun) har jag ju valt att bryta mot denna lojalitetsprincip (se flertalet tidigare blogginlägg). Jag har även skrivit om hur illa berörd jag blev av ett lönesamtal (Dooced) - och i detta inlägg påpekade jag just dilemmat med yttrandefrihet, arbetsgivare och bloggar. I USA är ju verbet "dooced" (bli sparkad för vad man bloggat) etablerat. I DIK använder man inte detta eller något försvenskat uttryck så jag antar att vi inte kommit särskilt långt i de här samtalen/diskussionerna.

Som bibliotekarie och därmed försvarare av fri tillgång till kunskap och information blir jag bestört över att DIK svarar så här konservativt. Är det mitt fackförbund som skriver att det är okej med meddelarfrihet dvs ringa en journalist och tala om sitt jobb, men inte att blogga om det?

Jag skulle kunna piffa upp den här bloggen med massa roliga anekdoter om kloka och förvirrade användare/låntagare. Naturligtvis gör jag inte det! Det skulle vara att bryta mot professionaliteten i vårt yrke att föra vidare vad våra låntagare ber om hjälp med eller vilka egenheter dom här. Gott så!

Men Arbetsgivaren innehar maktpositionen och det är en helt annan sak att som "fotfolk" sparka uppåt, d v s kritisera de som har den ekonomiska, visionära och normbildande makten på arbetsplatsen. Eller belysa när ens arbetsplats inte fullgör sitt uppdrag! Interna samtal? Vilken värld lever DIK i? En utan klass, köns och etnoperspektiv uppenbarligen.

Att vara lojal mot sina egentliga uppdragsgivare - medborgarna - när man är folkbibliotekarie är självklart. Att däremot av lojalitet tiga om dåliga arbetsförhållanden, skittrist byråkrati eller väldigt gammalmodiga idéer om vår yrkesroll - det är idioti! Så mycket älskar vi väl inte offentliga sektorn?

Syndikalisterna kan se fram emot att få en bloggande bibliotekarie i sina led snart eftersom mitt eget fackförbund inte i praktiken står för det vi utbildas för i teorin: Att försvara yttrandefriheten. Återigen; lojalitet med användarna inte arbetsgivarna.

I dag används begreppet medborgarjournalistik ( läs om Citizen journalism på Wikipedia. Men artikeln är inte heltäckande- återkommer med andra referenser) allt oftare. De dominerande media-aktörerna påverkas allt mer av det participatoriska nyhetsutbytet på webben. Är DIK uppdaterade om den här utvecklingen? Det finns inte längre vattentäta skott mellan "media" -meddelarfrihet samt bloggar och medborgarjournalistik!

Gärna etiska diskussioner om blogginnehåll! Men DIK behöver verkligen tuffa till sig! Om vi inte hade stängt ner våra webbkonton i Bromölla. Hade DIK då varit för eller emot oss?

*för arbetsgivaren
*för användaren

DIK väljer arbetsgivarsidan och jag förstår att de återger etablerat regelverk i sin text. Men problematisera för h**vete!

Webb 2.0? Inte i DIKs frågespalt.

Dooced

I dag hade jag behövt sitta hemma och läsa Pettson och Findus för lilla E som har influensa... Eller surfat tillsammans med stora E som även hon är risig. Men etersom mitt jobb är "viktigare" än min mans så är jag på jobbet.

Skitledsen faktiskt... Därav längtan efter kidsen och Pettson & Findus. På en skala 1-10 så är min bibliotekariekompetens 5 enligt mina chefer. När ens proffession blivit hela ens tillvaro - intresse, fritid, arbete och bekantskapskrets då känns det jävligt knäckande att vara medel på det man gör. Undrar var min kompetens ligger egentligen? Med en BIVIL-utbildning i bagaget har man ju sinne för omvärldsanalys t ex. Kanske finns det något inom den branschen där kunskap om web 2.0 och ungas nätbeteende behövs?

Blogga om sitt jobb? Ja jag vet att det inte är okontroversiellt. På Malmö stadsbibliotek fick jag direktiv om att det var förbjudet att blogga om låntagare, kollegor etc. Jag tyckte direktiven var bra på en del punkter men överdrivna på andra...

Det finns ett begrepp för att bli sparkad från sitt jobb för vad man skrivit på sin blogg. Det heter "dooced". Begreppet kommer från Heather Armstrong i Salt Lake city som 2002 blev sparkad från sitt jobb som webdesigner för vad hon skrev på sin blogg. Bloggen hette just "Dooce" och därifrån skapade man verbet. Vet inte hur stor betydelse detta verb haft i Sverige men i USA är det väletablerat.

Hur som helst så fortsätter jag att blogga - från Bromölla.

Träffade en gammal kursare på tåget som just nu arbetar som utredare inom ABM-frågor. Sedan kommentar här på min blogg från skitbra tjej som blivit bibliotekskonsulent. Hoppas detta tyder på att det finns många kreativa jobb för bibliotekarier - om man fortsätter leta.