Bibliotekarier skall verka för att medborgarna oberoende av territoriella gränser skall kunna motta och sprida info! Detta klargörs av IFLA som bland annat stödjer sig på punkter i konventionerna om de mänskliga rättigheter (skrivningarna finns även i Barnkonventionen.)
Hur skall vi då som yrkeskår ställa oss till nya lagar om övervakning av kommunikation och informationsförmedling? Att jag frågar beror på att datalagringsdirektivet från EU nu är inne på sin femtioelfte runda för att implementeras i svensk lagstiftning. Därmed är det nu röster måste höjas för att konsekvenserna av detta direktiv inte skall bli värre i Sverige än i övriga EU-stater.
Bakgrund och nuläge:
Computer Sweden skriver att EU kräver att operatörerna lagrar trafikinfo i sex månader. Ända föreslås att Sveriges leverantörer ska lagra info i ett år. Teliasonera skriver i sitt remissvar att det är mer integritetskränkande ju längre man sparar (no shit). SÄPO vill att infon om var vi surfar och vem vi ringer ska sparas längre än ett år (CS igen).
Om datalagringsdirektivet vilket är skapat av EU som ligger till grund för remisserna i Sverige kring hur lång lagringstiden skall vara kan du läsa om i Wikipedia. Här berättas att sossarna var det enda svenska parti som var för direktivet.
En hel del debatt har det varit om övervakning och sparade SMS. Bland annat har vi hört Jan Guillou i diskussionen om kontrollsamhället och "terrorlagar". Främsta motpol har väl varit Thomas Bodström (hans ståndpunkter om långtgående övervakning skapade begreppet Bodströmsamhället... Jag skulle anta att han är mindre nöjd med sitt bidrag till det svenska språkbruket än vad Friggebo var). Bodström om integritet och övervakning i DN 2006...
Så - vad göra?
Amerikanska bibliotekarier som vägrade lämna ut information om låntagare trots Patriot Act bör vara förebilder.
Upp till kamp!
*Spara ingen info om vad låntagarna gör!
*Sluta boka datorer i låntagares namn och släpp webbresurserna fria.
Återigen. Hur svårt kan det va?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar