Helsingborgs dagblad snackar i dag med Bengt Grandelius, psykolog och familjeterapeut samt rådgivare på sajten growingpeople.se.
Nu kommer Growing people inte att recenseras: ännu en familjelivssida med reklam för kryssningar och snabba banklån. Gulliga bebisar av amerikansk reklam-modell... Ungefär samma drömvärld bjuder förstasidan som Jehovas vittnens ilustrationer.
Men kolla in den själv... Eller inte.
I artikeln handlar det som vanligt om gränser och genom att använda maktordet millimieterrättvisa avfärdar man barnens behov och rätt tt motta argumentation för varför deras vilja inte gäller i en situation.
Tänk er samma argumentation med vuxna: Räkna inte med millimeterrättvisa. Du behöver fasta gränser. Ingen curling mer.
Vuxna strävar efter att ha det bättre, curlas så mycket som möjligt, dricka gott vin och slappa. Bättre jobb, högre lön, grönare gräsmatta och högre status. Makt och ekonomisk framgång. Simsalabim...
Barnen däremot får inte "skämmas bort" och räkna med att bli rättvist behandlade. Bengt Grandelius:
Men man hör aldrig ett barn avsluta med att säga: "jaha, mamma och pappa, då förstår jag".
Jasså? Jag hör det varje dag. Jag har hört det som yrkesperson och jag hör det jämnt och ständigt i samtal med mina döttrar. Likaväl som att de hör mig be om ursäkt eller föra dialoger där jag, min man och barnen alla har olika åsikter. Att skriva att barn inte klarar demokrati är bara lathet. Nu är vi inne i en historisk epok där barn (nationellt sätt) helst inte ska bli fysiskt bestraffade. Men avfärdade, nonchalerade och skämsmetoder. Det är helt okej.
När man säger ja till att de får spela datorspel - hur ska man undvika att få höra "men hon spelade mer än jag" när man ber dem sluta?
Gör klart redan från början hur länge de ska spela och när de ska byta. Säg till några minuter innan att nu är det snart dags.
Som ni ser är det mest HD som frågar korkade saker. Men det försvarar inte korkade svar. Är föräldrar helt vilsna i tillvaron? Kan de inte prata om middag, gå och lägga sig, spela spel?
Finns det millimeterrättvisa i vuxenvärlden?
Jag vill påstå att det kan finnas. Det är något som kan komma fram när människor känner sig hotade. Vuxna blir barnsliga när de blir hotade,
till exempel om ett företag ska organisera om. Eller i löneförhandlingar: "vad har hon gjort som inte jag gjort?".
Varför är den här typen av diskussioner fel? Diskussioner är bra. Kverulanter får däremot lära sig vila.
Barnslig: Varför är det ett negativt ord? Diskuterande vuxna, jämförande vuxna; de är barnsliga- negativt. Varför är det inte bra? Barnen ifrågasätter. Vuxna har tvingats in i ett smalare tänkande där man får ha socialt skapade alfahanar och annan skit utan att säga "Varför".
torsdag 30 april 2009
onsdag 29 april 2009
Stadskärnorna till kulturen & fega kulturchefer ska ha stryk
I början av veckan trodde kultur- och fritidsförvaltningens chef Bengt-Åke Kjell att han kanske måste spara två miljoner. Nu vet han. Det blir 6,7.(kb)
Det är Kris i Hässleholm och Kristianstad. Ja, kris med stort K och skäras ska det. Personal hyvlas bort, förslag på frysta löner vädras... Mycket kunde man vänta, att biblioteken skulle drabbas t ex. Men Bengt Gustafson som är kommunalråd i Kristianstad talar högt om det som många beslutsfattare nu tänker:
-Kultur- och fritidsnämnden skulle vi i teorin kunna lägga ner utan att bryta mot några lagar.
(Kbladet)
Ett krasst konstaterande i en trängd situation? Inte för att jag ser moderater som kulturkramare men ändå är det uppenbart att det politiska överhuvudet inte önskar den utveckling han beskriver i teorin...
(Eller har han varit på det relativt stillastående, av tidsvacuum styrda Kristianstad stadsbibliotek alltför många gånger och där dragit slutsatsen att sjuttiotalet är nog passé- och därmed den etablerade kulturen som speglar denna).
En fruktansvärd teori som skiter i internationella konventioner och vad vi kallar common sense. Visst finns det många pappersprodukter att slå i huvudet på honom som visar att hans påstått juridiska ingång i diskussionen står på sankig mark... Men bättre är väl att leva ut alla kulturens former, överallt, så mycket vi orkar som protest istället.
Kb: Tycker du att det är orättvist att ni får ta en mycket större del än andra nämnder?
– Jag har levt med detta i 25 år, att kultur och fritid är en icke obligatorisk verksamhet.
Som Kjell tidigare påpekat med emfas så är man trogen och lojal den arbetsgivare man är underställd. Kritik riktas inåt i organisationens led. Men ändå kan man fråga sig om kulturchefen i detta fall också har ett direkt uppdrag från medborgarna att sörja för deras hälsa, trygghet och välfärd? Hans lön landar på kontot även om han hade förklarat (och protesterat) mot de sanslösa neddragningarna som sker på hans område (samtidigt som kommunen t ex bygger en ny Arena). Höj rösten kulturchefer! Det är inte kommunstyrelsen ni jobbar åt- det är oss alla. Hur kan du/ni ta emot beslut som dessa med svaret att ni är luttrade?
Vem väljer dessa chefer? Vem vill ha ordning i ledet istället för livfulla diskussioner? Vilka väljer att medborgarna inte ska ha insyn och tycka till om diskussionerna? Kanske är det rekryteringar som funkar likadant som i biblioteksvärlden; vi skall hitta någon som står i givakt i städade rum och gärna köper fikabröd ibland.
Kjell och andra chefer: Förklara vad kultur betyder för hälsa, kunskap, ekonomisk tillväxt, trivsel, sociala band, nytänkande, politik. Drar man dessa miljoner på kulturens område finner man kostnaderna inte bara i människors fattigare och svårare vardag med mindre folkbildning och fantastiska intryck utan även på ohälsokostnader, ensamhet och isolering. Fattigare diskussion och pengar, pengar, pengar som belastar andra konton istället.
Visst, vi har soss, brandkåren, vårdcentralerna... Allt inbäddat i ett slags välfärdsförnuft och faktiskt strikta lagar.
Kulturen däremot svävar. Styrdokument och departement och k-råd i all ära. Men starkare röster som har mindre respekt inför den behovspyramid som någon hittade på åt oss behövs (och vi kan uppenbarligen inte vänta oss de utmaningarna utförda av de välbetalda kulturnissarna). Jag menar nu inte Maslow eller efterföljare som talar om kroppsvärme och bekräftelse.
Snarare menar jag den kapitalistiska behovshierarkin som vi alla accepterat och som skapats utan individers välmående i centrum, eller ens i periferin. Kanske är det kapitalismen som är den verkliga SF-skapelsen? När människor ser tillbaka på oss och undrade hur vi kunde rasera jorden i jakt på ändliga resurser och trots detta vara så olyckliga. Kan det bli mer overkligt?
Överordnat allt annat är normen om arbete och konsumtion. För en del nationers eller ideologiers del kan man peta in samhälleliga socialförsäkringssystem i ekvationen, för andra är det välgörenhet eller släktband som skall utgöra nätet när vi faller...
Men främst är den kapitalistiska behovspyramiden en konstruktion som bestämmer hur vi ska prioritera och reagera. Naturlagarna har vi med oss från skolan och kapitalismen är nu en organisk verklighet, det optimala systemet där vi skall konkurrera men med mediärer som bestämmer vad som är lagom strypgrepp och acceptabelt antal hemlösa utan att gatubilden, det offentliga rummet, störs.
Till Kristianstad och många andra vill jag säga: skrota den kapitalistiska pyramiden och normalisera arbetslöshet. Omskapa systemen så att vi alla är Marx-kopior som kan ägna vår ålderdom åt att filosofera eftersom effektiviseringen av jordbruk och industri möjliggjort tänkandets... Ja, vad då? Återkomst kanske.
Kristianstad är en handelsstad. Man är stolta över sina många butiker och välfyllda statskärna med klädbutiker som radas upp på kapitalismens nöjesfält. Men varför nöje? För att upplevelserna av njutning, trygghet och egenvärde har flyttat in på H&M.
Vad borde man göra i "kristider"? I Stockholm har man ju utmärkta lokaler som PUB och NK. Där kan man ju tömma de stora ytorna på kommersialismens ytliga tröst och fylla rummen med allmänhetens rogivande, upplivande, skapande och tröstande funktioner. Kultur och fritid, studieförbund, politiska sammanslutningar och föreningar får bemanna de centrala delarna av Stockholms och Kristianstads stadskärnor.
I kulturen lyfts kreativiteten, kunnandet och hälsan. Hur kan man tänka i de befängda spåren att kulturen är enklast att spara på? Om inte McDonalds fanns i varje gathörn utan en minigalleria fylld av konstevenemang och eget utrymme, så skulle kanske inte världen gråna i takt med Nasdaq och vad de andra börsparametrarna nu heter.
Om seveneleven fick flytta ut och öppna förskolor flytta in. Hur skulle stadsbilden förändras? Hur skulle kunskapsnivån och de sociala klasserna förändras?
Vi borde inte spara på kultur. Snarare borde kulturen bli prioriterad både elitistiskt och folkligt. Drama, improvisation, gatans teater och en upp och ned vänd kapitalistisk pyramid. I botten finns socialiteten. Ett möjliggörande att lära av den sociala webbens kulturer och umgängesformer och skapa ett fysiskt landskap utifrån detta.
De kommersiella krafterna finns då alltid om hörnet med viljan att forma dig efter deras ekonomiska önskemål. Men det betyder inte att vi ska sluta vilja något- här och nu.
Flytta på de stora butikskedjorna och lyft in det som kallas kultur och fritid, med oss alla som medskapare. Sedan kan vi njuta oss genom krisen med två och femtio på fickan. Med tanke på alla stöd statliga instanser betalat för etableringar av industrier, för att rädda banker m m kan vi väl nu begära motprestation: Ge folket städerna åter.
Det är Kris i Hässleholm och Kristianstad. Ja, kris med stort K och skäras ska det. Personal hyvlas bort, förslag på frysta löner vädras... Mycket kunde man vänta, att biblioteken skulle drabbas t ex. Men Bengt Gustafson som är kommunalråd i Kristianstad talar högt om det som många beslutsfattare nu tänker:
-Kultur- och fritidsnämnden skulle vi i teorin kunna lägga ner utan att bryta mot några lagar.
(Kbladet)
Ett krasst konstaterande i en trängd situation? Inte för att jag ser moderater som kulturkramare men ändå är det uppenbart att det politiska överhuvudet inte önskar den utveckling han beskriver i teorin...
(Eller har han varit på det relativt stillastående, av tidsvacuum styrda Kristianstad stadsbibliotek alltför många gånger och där dragit slutsatsen att sjuttiotalet är nog passé- och därmed den etablerade kulturen som speglar denna).
En fruktansvärd teori som skiter i internationella konventioner och vad vi kallar common sense. Visst finns det många pappersprodukter att slå i huvudet på honom som visar att hans påstått juridiska ingång i diskussionen står på sankig mark... Men bättre är väl att leva ut alla kulturens former, överallt, så mycket vi orkar som protest istället.
Kb: Tycker du att det är orättvist att ni får ta en mycket större del än andra nämnder?
– Jag har levt med detta i 25 år, att kultur och fritid är en icke obligatorisk verksamhet.
Som Kjell tidigare påpekat med emfas så är man trogen och lojal den arbetsgivare man är underställd. Kritik riktas inåt i organisationens led. Men ändå kan man fråga sig om kulturchefen i detta fall också har ett direkt uppdrag från medborgarna att sörja för deras hälsa, trygghet och välfärd? Hans lön landar på kontot även om han hade förklarat (och protesterat) mot de sanslösa neddragningarna som sker på hans område (samtidigt som kommunen t ex bygger en ny Arena). Höj rösten kulturchefer! Det är inte kommunstyrelsen ni jobbar åt- det är oss alla. Hur kan du/ni ta emot beslut som dessa med svaret att ni är luttrade?
Vem väljer dessa chefer? Vem vill ha ordning i ledet istället för livfulla diskussioner? Vilka väljer att medborgarna inte ska ha insyn och tycka till om diskussionerna? Kanske är det rekryteringar som funkar likadant som i biblioteksvärlden; vi skall hitta någon som står i givakt i städade rum och gärna köper fikabröd ibland.
Kjell och andra chefer: Förklara vad kultur betyder för hälsa, kunskap, ekonomisk tillväxt, trivsel, sociala band, nytänkande, politik. Drar man dessa miljoner på kulturens område finner man kostnaderna inte bara i människors fattigare och svårare vardag med mindre folkbildning och fantastiska intryck utan även på ohälsokostnader, ensamhet och isolering. Fattigare diskussion och pengar, pengar, pengar som belastar andra konton istället.
Visst, vi har soss, brandkåren, vårdcentralerna... Allt inbäddat i ett slags välfärdsförnuft och faktiskt strikta lagar.
Kulturen däremot svävar. Styrdokument och departement och k-råd i all ära. Men starkare röster som har mindre respekt inför den behovspyramid som någon hittade på åt oss behövs (och vi kan uppenbarligen inte vänta oss de utmaningarna utförda av de välbetalda kulturnissarna). Jag menar nu inte Maslow eller efterföljare som talar om kroppsvärme och bekräftelse.
Snarare menar jag den kapitalistiska behovshierarkin som vi alla accepterat och som skapats utan individers välmående i centrum, eller ens i periferin. Kanske är det kapitalismen som är den verkliga SF-skapelsen? När människor ser tillbaka på oss och undrade hur vi kunde rasera jorden i jakt på ändliga resurser och trots detta vara så olyckliga. Kan det bli mer overkligt?
Överordnat allt annat är normen om arbete och konsumtion. För en del nationers eller ideologiers del kan man peta in samhälleliga socialförsäkringssystem i ekvationen, för andra är det välgörenhet eller släktband som skall utgöra nätet när vi faller...
Men främst är den kapitalistiska behovspyramiden en konstruktion som bestämmer hur vi ska prioritera och reagera. Naturlagarna har vi med oss från skolan och kapitalismen är nu en organisk verklighet, det optimala systemet där vi skall konkurrera men med mediärer som bestämmer vad som är lagom strypgrepp och acceptabelt antal hemlösa utan att gatubilden, det offentliga rummet, störs.
Till Kristianstad och många andra vill jag säga: skrota den kapitalistiska pyramiden och normalisera arbetslöshet. Omskapa systemen så att vi alla är Marx-kopior som kan ägna vår ålderdom åt att filosofera eftersom effektiviseringen av jordbruk och industri möjliggjort tänkandets... Ja, vad då? Återkomst kanske.
Kristianstad är en handelsstad. Man är stolta över sina många butiker och välfyllda statskärna med klädbutiker som radas upp på kapitalismens nöjesfält. Men varför nöje? För att upplevelserna av njutning, trygghet och egenvärde har flyttat in på H&M.
Vad borde man göra i "kristider"? I Stockholm har man ju utmärkta lokaler som PUB och NK. Där kan man ju tömma de stora ytorna på kommersialismens ytliga tröst och fylla rummen med allmänhetens rogivande, upplivande, skapande och tröstande funktioner. Kultur och fritid, studieförbund, politiska sammanslutningar och föreningar får bemanna de centrala delarna av Stockholms och Kristianstads stadskärnor.
I kulturen lyfts kreativiteten, kunnandet och hälsan. Hur kan man tänka i de befängda spåren att kulturen är enklast att spara på? Om inte McDonalds fanns i varje gathörn utan en minigalleria fylld av konstevenemang och eget utrymme, så skulle kanske inte världen gråna i takt med Nasdaq och vad de andra börsparametrarna nu heter.
Om seveneleven fick flytta ut och öppna förskolor flytta in. Hur skulle stadsbilden förändras? Hur skulle kunskapsnivån och de sociala klasserna förändras?
Vi borde inte spara på kultur. Snarare borde kulturen bli prioriterad både elitistiskt och folkligt. Drama, improvisation, gatans teater och en upp och ned vänd kapitalistisk pyramid. I botten finns socialiteten. Ett möjliggörande att lära av den sociala webbens kulturer och umgängesformer och skapa ett fysiskt landskap utifrån detta.
De kommersiella krafterna finns då alltid om hörnet med viljan att forma dig efter deras ekonomiska önskemål. Men det betyder inte att vi ska sluta vilja något- här och nu.
Flytta på de stora butikskedjorna och lyft in det som kallas kultur och fritid, med oss alla som medskapare. Sedan kan vi njuta oss genom krisen med två och femtio på fickan. Med tanke på alla stöd statliga instanser betalat för etableringar av industrier, för att rädda banker m m kan vi väl nu begära motprestation: Ge folket städerna åter.
tisdag 28 april 2009
Vad är mervärde
Vad är "mervärde"? Ordet har förföljt hela dagens konferens. Om bibliotekarier skriver recensioner eller användare taggar, då är det mervärde. Vad då "mer"? Hur skiljer det sig och har mer värde än annan verksamhet?
Ett linguistiskt sätt att avskärma 2.0-tänkande och göra det till något "mer" utanför det vanliga 1.0-arbetet? En liten extra touch, som man kan ha eller vara utan.
Eller talar vi marxistisk retorik?
Värde- och mervärdeteorierna utgör den ekonomiska huvudpelaren i det marxistiska lärosystemet
Och den differens, som sålunda uppstår mellan arbetskraftens värde och värdet av arbetskraftens resultat, är det mervärde, som till största delen tillfaller kapitalisten. Alltså är mervärdet det obetalda arbete, som kapitalisten tillägnar sig från arbetaren. W
Om vi nu talar sociala webben är den antikapitalistisk i sin sanna, rena, gudomliga och solidariska form. Nej, allvarligt. Nätkulturer bygda på frivilliga krafter och intressen skapar mervärde och det är antikapitalistiskt (på den sociala webben).
Är stängda bibliotekssystem kapitalister som tillgodogör sig gratisarbete från användarna? Knappast, eftersom man så sällan anser att användargenererat innehåll är ett alternativ.
Ett linguistiskt sätt att avskärma 2.0-tänkande och göra det till något "mer" utanför det vanliga 1.0-arbetet? En liten extra touch, som man kan ha eller vara utan.
Eller talar vi marxistisk retorik?
Värde- och mervärdeteorierna utgör den ekonomiska huvudpelaren i det marxistiska lärosystemet
Och den differens, som sålunda uppstår mellan arbetskraftens värde och värdet av arbetskraftens resultat, är det mervärde, som till största delen tillfaller kapitalisten. Alltså är mervärdet det obetalda arbete, som kapitalisten tillägnar sig från arbetaren. W
Om vi nu talar sociala webben är den antikapitalistisk i sin sanna, rena, gudomliga och solidariska form. Nej, allvarligt. Nätkulturer bygda på frivilliga krafter och intressen skapar mervärde och det är antikapitalistiskt (på den sociala webben).
Är stängda bibliotekssystem kapitalister som tillgodogör sig gratisarbete från användarna? Knappast, eftersom man så sällan anser att användargenererat innehåll är ett alternativ.
biblioteket.se - vart tog era visioner vägen?
Det virtuella biblioteksrummet- regionbibliotek Stockholm:
Biblioteket.se presenteras av personal från Virtuella enheten vid Stockholms stadsbibliotek. De berättar även om projektet Öppna bibliotek, med syfte att dela personal- och användargenererade mervärden mellan biblioteken i Sverige
Är det talande att man inte skickar någon bibliotekarie till regionbibliotekets fullsatta utbildningsdag om virtuella rum och bibliotek? Enligt personer jag varit priviligierad att tala med var framväxten av biblioteket.se en mycket spännande vandring och process. Hur upplevde bibliotekarierna den?
Marie Palmqvist, IT-personal, inleder och talar utifrån tekniska perspektiv med engagemang och beskriver hur stora personalresurser som projektet från början krävt.
I hennes framställning finns dock liten problematisering kring de olika resurser som den här dagen handlar om. Framför sig såg hon många möjligheter till nya applikationer för webbplatsen. Dessa landade inte i diskussioner om bibliotekens behov utan ifrågan om antalet arbetstimmar det skulle kräva att t ex ha en chat. Att sätta dessa tankar i relation till den sociala webben eller bibliotekens uppdrag- vilka inte uppfylls, slank iväg.
Om öppna bibliotek talade man kortfattat om att det skall innefatta utbyte av såväl användargenererat som personalgenererat mervärde. Beträffande att dela användarnas arbete mellan bibliotek sas att "man ska respektera individen", upphovsrätt och integritet i ett gränsland som åter bevisar att vi ibland befinner oss i bibliotek 2.0, men aldrig/sällan i harmoni med sociala webbens förutsättningar.
Andra projekt än öppna bibliotek som nämndes var Dolly, ett arbete med bättre tillgänglighet för talboksanvändare. Skall de inte finnas tillgängliga streamade? Eller varför inte kunna laddas ner av enskilda på TPB (Tal och punkt. biblioteket). Men här kom de juridiska frågorna på tapeten:
Hur ser man till att resurserna inte hamnar på "avvägar". Med avvägar skall här förstås att man delar med sig av skön och facklitteratur till fler användare, trots att mottagarna i andra ledet inte registrerat sitt lånekortsnummer.
Kanske får vi i framtiden se TPB, pirat, och TPB, bib., arbeta tillsammans? Skillnaden är de definitioner man ger de olika verksamheterna och vilka inträdes och integritetssänkande krav man har.
Vid såväl presentation av biblioteket.se och minabibliotek så fanns den fula inloggningsrutan i blickfånget. Vad gör vi med den? Varför skall man alltid kvalificera sig för att ta del av bibliotekens tjänster? Kanske är vi en bank...
Maria Ekendahl som har ett vikariat vid samma enhet berättade att man nu påbörjar arbetet med litterära rundvandringar: d v s strosande i kvarter och orter med bokprat.
Tyvärr var de bägges presentation inte präglat av ett biblioteks- och informationsvetenskapligt förhållningssätt. Med detta menar jag att man saknade perspektiv på vilka syften vår verksamhet har och att man talade om bibliotek som en bland många institutioner med behov av webbservice. Trots att vi är det demokratiska samhällets f d informationsnav och numera den viktigaste institutionen för att fortsätta arbeta med informationsdemokrati.
Maria Ekendahl gick så långt att hon liknade en eventuellt kommande nationell bibliotekswebb vid Nordeas Internetbank. Basen, servicen erbjuder vi tillsammans var budskapet. Hon är nu redaktör för biblioteket.se och förstår ändå så lite om vad bibliotekens kärnverksamhet och allvarliga uppdrag är. Kanske är det helt okej att hon har en annan användbar kunskap men varför skickas ingen bibliotekarie för att delta i presentationen? Jag kommer inte runt denna fråga då Maria Ekendal talar om de många år hon deltog i att bygga upp webb åt landstingen. Hon visar olika steg som sjukvårdsupplysningens sida tog t ex.
Vart Ekendahl ville nå med sin presentation av uppbygnaden inom landstingen var att visa på hur långt man kan nå med nationell samordning. Dessutom betonade hon att det var de yttre aktörerna som skapade webben- inte personalen inom vården.
Bibliotekarier däremot har en övertro på att eftersom de håller på med information ska de kunna sånt här själva, enligt Ekendahl. Det framgår inte helt klart om hon föredrar vårdens delegerande beteende... Framför amatörer i vår slaskbransch...
Men: Jag har aldrig träffat en bibliotekarie som vågar att stå för vår kompetens från början till slut och faktiskt tala om att vi är experter på användarperspektiv och kunskapssamhällets behov av webbresurser. De bibliotekarier som Ekendahl under sin begränsade bibliotekskarriär stött på och som har den här uppnosiga inställningen (utom jag själv) vill jag gärna ha kontakt med. Skriv till mig- ni som faktiskt tar strid för er kompetens- den kompetens som Ekendahl, med annan yrkesbakgrund, explicit sa att vi inte har. (Eller ännu bättre: Hoppas det är Ekendahls egna kollegor som är styva i korken.)
Att jämföra sjukvårdsweben och ta med sig den erfarenheten till biblioteket.se och inte tala kring de diametralt olika uppdragen var en ganska hjärtskärande upplevelse p g a de lovord som haglat över dessa biblioteksrum...
Ekendahl anknöt också till min föreläsning men menade att det inte finns någon orsak att skynda eftersom man tar de steg som är rimligt och i det tempot som funkar. Med hänvisning till visioner kontra verklighet/praktik gör det inget om bibliotekswebben på olika sätt behöver mer tid på sig att utvecklas. Varför skynda? (Visioner hade här inte heller någon vacker klang. Kanske är det problemet för människor på sociala webben - att se det omöjliga ske, varje dag.)
Min föreläsning hade berört även detta, vi står och stampar på en fläck som jag i dag valde att kalla "kursmani" (stadiet). Detta betyder att biblioteken inte uppfyller de krav som Bibliotekslagen, IFLA eller FNs konventioner ställer. Det betyder också att den institution som har störst orsak att ha god koll och expertis inom informationsområdet ligger jäkligt illa till. Företag, organisationer, politiker och föreningar hajar grejen. Men vi kan- som jag sagt förut- vila på hanen och låtsas att det fortfarande är 1999.
Hela tanken med en nationell bibliotekswebb där man "känner igen sig oavsett var i landet man är" -(Ekendal), är på väg att slå rot (biblioteksföreningen, lata bibliotekschefer, kulturutredningen) vilket betyder att vi inte rör oss mot den ideologiska clash jag anser att vi behöver utan tvärtom att vi rör oss tillbaka mot webb 1.0 och oss själva som en automatiserad serviceinstitution där man skall sköta sina "ärenden".
Framtiden bör vara en flexibilitet och möjligheter att ständigt flytta sig efter låntagarnas behov och inse att den rutin-artade servicen blir allt mindre. Vi behöver ingen Internetbank!
Vi behöver krav på att alla delar av Sverige erbjuder en god biblioteksservice, men den kan kommunicera med lokalsamhället likväl som med globala frågor. En basverksamhet och en gemensam digital plats kan bara leda till mindre- inte mer - nyttjande av ett samhälle där informationsbehoven skiftar offantligt fort och mängden människor som bidrar med kunskap ständigt växer. Varför vill vi vara en pamp? Varför vill vi använda myndighetstänkande?
Tänk kontaktytor, inte effektivitet. Släpp storskalighet, effektivitet och likriktning. Säg nej till webbredaktörer eller andra som inte förstår att biblioteket alltid svarar mot de enskilda behoven. Sociala webben utvecklas i takt med detta. Använd den!
Eller: Gå hela vägen, följ ideologin i ACTA, FRA, IPRED: Skicka ut en dosa för e-legitimering till alla låntagare. På så vis kan de aldrig bryta mot våra regler utan att kunna spåras...
Vad glöms? Biblioteken är för mångfald och förhoppningsvis integritet! Skiftande verksamheter och olika bemötanden utifrån olika behov. Därför behöver vi mångfalden - inte nationellt bibliotekssystem i bank-dräkt.
Biblioteket.se presenteras av personal från Virtuella enheten vid Stockholms stadsbibliotek. De berättar även om projektet Öppna bibliotek, med syfte att dela personal- och användargenererade mervärden mellan biblioteken i Sverige
Är det talande att man inte skickar någon bibliotekarie till regionbibliotekets fullsatta utbildningsdag om virtuella rum och bibliotek? Enligt personer jag varit priviligierad att tala med var framväxten av biblioteket.se en mycket spännande vandring och process. Hur upplevde bibliotekarierna den?
Marie Palmqvist, IT-personal, inleder och talar utifrån tekniska perspektiv med engagemang och beskriver hur stora personalresurser som projektet från början krävt.
I hennes framställning finns dock liten problematisering kring de olika resurser som den här dagen handlar om. Framför sig såg hon många möjligheter till nya applikationer för webbplatsen. Dessa landade inte i diskussioner om bibliotekens behov utan ifrågan om antalet arbetstimmar det skulle kräva att t ex ha en chat. Att sätta dessa tankar i relation till den sociala webben eller bibliotekens uppdrag- vilka inte uppfylls, slank iväg.
Om öppna bibliotek talade man kortfattat om att det skall innefatta utbyte av såväl användargenererat som personalgenererat mervärde. Beträffande att dela användarnas arbete mellan bibliotek sas att "man ska respektera individen", upphovsrätt och integritet i ett gränsland som åter bevisar att vi ibland befinner oss i bibliotek 2.0, men aldrig/sällan i harmoni med sociala webbens förutsättningar.
Andra projekt än öppna bibliotek som nämndes var Dolly, ett arbete med bättre tillgänglighet för talboksanvändare. Skall de inte finnas tillgängliga streamade? Eller varför inte kunna laddas ner av enskilda på TPB (Tal och punkt. biblioteket). Men här kom de juridiska frågorna på tapeten:
Hur ser man till att resurserna inte hamnar på "avvägar". Med avvägar skall här förstås att man delar med sig av skön och facklitteratur till fler användare, trots att mottagarna i andra ledet inte registrerat sitt lånekortsnummer.
Kanske får vi i framtiden se TPB, pirat, och TPB, bib., arbeta tillsammans? Skillnaden är de definitioner man ger de olika verksamheterna och vilka inträdes och integritetssänkande krav man har.
Vid såväl presentation av biblioteket.se och minabibliotek så fanns den fula inloggningsrutan i blickfånget. Vad gör vi med den? Varför skall man alltid kvalificera sig för att ta del av bibliotekens tjänster? Kanske är vi en bank...
Maria Ekendahl som har ett vikariat vid samma enhet berättade att man nu påbörjar arbetet med litterära rundvandringar: d v s strosande i kvarter och orter med bokprat.
Tyvärr var de bägges presentation inte präglat av ett biblioteks- och informationsvetenskapligt förhållningssätt. Med detta menar jag att man saknade perspektiv på vilka syften vår verksamhet har och att man talade om bibliotek som en bland många institutioner med behov av webbservice. Trots att vi är det demokratiska samhällets f d informationsnav och numera den viktigaste institutionen för att fortsätta arbeta med informationsdemokrati.
Maria Ekendahl gick så långt att hon liknade en eventuellt kommande nationell bibliotekswebb vid Nordeas Internetbank. Basen, servicen erbjuder vi tillsammans var budskapet. Hon är nu redaktör för biblioteket.se och förstår ändå så lite om vad bibliotekens kärnverksamhet och allvarliga uppdrag är. Kanske är det helt okej att hon har en annan användbar kunskap men varför skickas ingen bibliotekarie för att delta i presentationen? Jag kommer inte runt denna fråga då Maria Ekendal talar om de många år hon deltog i att bygga upp webb åt landstingen. Hon visar olika steg som sjukvårdsupplysningens sida tog t ex.
Vart Ekendahl ville nå med sin presentation av uppbygnaden inom landstingen var att visa på hur långt man kan nå med nationell samordning. Dessutom betonade hon att det var de yttre aktörerna som skapade webben- inte personalen inom vården.
Bibliotekarier däremot har en övertro på att eftersom de håller på med information ska de kunna sånt här själva, enligt Ekendahl. Det framgår inte helt klart om hon föredrar vårdens delegerande beteende... Framför amatörer i vår slaskbransch...
Men: Jag har aldrig träffat en bibliotekarie som vågar att stå för vår kompetens från början till slut och faktiskt tala om att vi är experter på användarperspektiv och kunskapssamhällets behov av webbresurser. De bibliotekarier som Ekendahl under sin begränsade bibliotekskarriär stött på och som har den här uppnosiga inställningen (utom jag själv) vill jag gärna ha kontakt med. Skriv till mig- ni som faktiskt tar strid för er kompetens- den kompetens som Ekendahl, med annan yrkesbakgrund, explicit sa att vi inte har. (Eller ännu bättre: Hoppas det är Ekendahls egna kollegor som är styva i korken.)
Att jämföra sjukvårdsweben och ta med sig den erfarenheten till biblioteket.se och inte tala kring de diametralt olika uppdragen var en ganska hjärtskärande upplevelse p g a de lovord som haglat över dessa biblioteksrum...
Ekendahl anknöt också till min föreläsning men menade att det inte finns någon orsak att skynda eftersom man tar de steg som är rimligt och i det tempot som funkar. Med hänvisning till visioner kontra verklighet/praktik gör det inget om bibliotekswebben på olika sätt behöver mer tid på sig att utvecklas. Varför skynda? (Visioner hade här inte heller någon vacker klang. Kanske är det problemet för människor på sociala webben - att se det omöjliga ske, varje dag.)
Min föreläsning hade berört även detta, vi står och stampar på en fläck som jag i dag valde att kalla "kursmani" (stadiet). Detta betyder att biblioteken inte uppfyller de krav som Bibliotekslagen, IFLA eller FNs konventioner ställer. Det betyder också att den institution som har störst orsak att ha god koll och expertis inom informationsområdet ligger jäkligt illa till. Företag, organisationer, politiker och föreningar hajar grejen. Men vi kan- som jag sagt förut- vila på hanen och låtsas att det fortfarande är 1999.
Hela tanken med en nationell bibliotekswebb där man "känner igen sig oavsett var i landet man är" -(Ekendal), är på väg att slå rot (biblioteksföreningen, lata bibliotekschefer, kulturutredningen) vilket betyder att vi inte rör oss mot den ideologiska clash jag anser att vi behöver utan tvärtom att vi rör oss tillbaka mot webb 1.0 och oss själva som en automatiserad serviceinstitution där man skall sköta sina "ärenden".
Framtiden bör vara en flexibilitet och möjligheter att ständigt flytta sig efter låntagarnas behov och inse att den rutin-artade servicen blir allt mindre. Vi behöver ingen Internetbank!
Vi behöver krav på att alla delar av Sverige erbjuder en god biblioteksservice, men den kan kommunicera med lokalsamhället likväl som med globala frågor. En basverksamhet och en gemensam digital plats kan bara leda till mindre- inte mer - nyttjande av ett samhälle där informationsbehoven skiftar offantligt fort och mängden människor som bidrar med kunskap ständigt växer. Varför vill vi vara en pamp? Varför vill vi använda myndighetstänkande?
Tänk kontaktytor, inte effektivitet. Släpp storskalighet, effektivitet och likriktning. Säg nej till webbredaktörer eller andra som inte förstår att biblioteket alltid svarar mot de enskilda behoven. Sociala webben utvecklas i takt med detta. Använd den!
Eller: Gå hela vägen, följ ideologin i ACTA, FRA, IPRED: Skicka ut en dosa för e-legitimering till alla låntagare. På så vis kan de aldrig bryta mot våra regler utan att kunna spåras...
Vad glöms? Biblioteken är för mångfald och förhoppningsvis integritet! Skiftande verksamheter och olika bemötanden utifrån olika behov. Därför behöver vi mångfalden - inte nationellt bibliotekssystem i bank-dräkt.
Föreläsning i Stockholm, virtuella rum
Stockholm Virtuella Rum
Detta var skitkul!
Det här är inte kul:
Vi må desværre meddele dig, at stillingen som barselsvikar for projektmedarbejderen på XXX Bibliotek er besat til anden side.
Vi fik 79 ansøgninger til stillingen.
Vi takker for din interesse og ønsker dig held og lykke i din videre jobsøgning.
Vi fik 79 ansøgninger til stillingen.
Vi takker for din interesse og ønsker dig held og lykke i din videre jobsøgning.
måndag 27 april 2009
Synonym önskas till nätkultur
Tåg lika med powerpointelände och en latte på den ena vita gympaskon. Bättre spilla på båda?
När ämnet är välbekant kan käften bara gå. Hjärnan vilar och en automatikens linguistik drar i gång. Trots detta tros idealet vara veckor av harvande. Ord för ord medvetet staplade med rätt pauser efter betänksamma utläggningar. Lagom frågande, lagom provokativ.
Den här gången med föreläsningupplägg dan före dan saknas något som finns i tidigare utläggningar. Många frågetecken. Den enda sanningen existerar inte så varför välja fråga på fråga? Dagen före är kanske inte alls oansvarigt. Snarare blir det då inte upprepningarnas upprepning.
Språkförbistring nästa upptäckt.
Det heter nätkultur när man talar om kluster där utbyte av information, dynamisk kunskap, normer och ofta vänskap ingår. Varför inga synonymer som säger samma sak?
När ämnet är välbekant kan käften bara gå. Hjärnan vilar och en automatikens linguistik drar i gång. Trots detta tros idealet vara veckor av harvande. Ord för ord medvetet staplade med rätt pauser efter betänksamma utläggningar. Lagom frågande, lagom provokativ.
Den här gången med föreläsningupplägg dan före dan saknas något som finns i tidigare utläggningar. Många frågetecken. Den enda sanningen existerar inte så varför välja fråga på fråga? Dagen före är kanske inte alls oansvarigt. Snarare blir det då inte upprepningarnas upprepning.
Språkförbistring nästa upptäckt.
Det heter nätkultur när man talar om kluster där utbyte av information, dynamisk kunskap, normer och ofta vänskap ingår. Varför inga synonymer som säger samma sak?
lördag 25 april 2009
Vackrast tänkbara
*
*
*
*
*
*
*
*
*
*
Efter föreläsningstänk inför Stockholm och virtuella rum. Varje publik är olika. Varje tillfälle ger sammaundran. Vilket tonfall- vilken respons, vilken relevans, vilken förkunskap?
I ett program i utbildningsradion när jag kåserade om att vara förälder sa jag "Framför mig ser jag det vackrast tänkbara." Nu upplevde jag precis det på nytt...
Längtar till BBL 4
Längtar till BBL 5
Längtar till Stockholms virtuella prat
Västerås formatdag
biblioteksdagarna- (som passiv åskådare!)
bok & biblioteksmässans debatt.
fredag 24 april 2009
Hälsa, barn, digitalt- konferens
Sheila Webber skriver att en konferens kommer hållas för att utvärdera digitala tjänster för barn och ungas hälsa.
Sessions include: Health Information Literacy: How can we effectively eliver health information to young adults in a familiar medium?; A Framework for Evaluating Web Portals
En sådan här konferens är verkligen på sin plats men jag hoppas många skickar in abstract som sätter ungas skapande och kunskapsöverförande i centrum (HIV/AIDS in Young Adult Novels- kan kanske räknas hit). Men de flesta punkter förefaller vara specialisten som skall utreda rätt och fel- framförallt auktoritetsresurser.
Punkter som antagligen kan glädja bibliotekarier:
Baby Café in Felixstowe Library
The influence of culture on food and health messages in translated children's books
Health Messages to Children in the Literature
The storyteller
Healthybooks.org.uk – Bibliotherapy för barn
Vilket ämne jag hade velat delta i?
Teenage Health Freak books/websites
Här finns säkert mycket att hämta- och med rätt ålder på avsändarna till målgruppen. Och med tanke på hur mycket information och samtal om sexuell hälsa och glädje som utbyts på olika ungdomsforum hoppas jag att konferensen lyckas knyta samman dessa världar och de mer uppmärksammade initiativen där vuxna försöker tala till unga, med lagom förmaningar och pipade sidor, så gott man nu kunnat.
Sessions include: Health Information Literacy: How can we effectively eliver health information to young adults in a familiar medium?; A Framework for Evaluating Web Portals
En sådan här konferens är verkligen på sin plats men jag hoppas många skickar in abstract som sätter ungas skapande och kunskapsöverförande i centrum (HIV/AIDS in Young Adult Novels- kan kanske räknas hit). Men de flesta punkter förefaller vara specialisten som skall utreda rätt och fel- framförallt auktoritetsresurser.
Punkter som antagligen kan glädja bibliotekarier:
Baby Café in Felixstowe Library
The influence of culture on food and health messages in translated children's books
Health Messages to Children in the Literature
The storyteller
Healthybooks.org.uk – Bibliotherapy för barn
Vilket ämne jag hade velat delta i?
Teenage Health Freak books/websites
Här finns säkert mycket att hämta- och med rätt ålder på avsändarna till målgruppen. Och med tanke på hur mycket information och samtal om sexuell hälsa och glädje som utbyts på olika ungdomsforum hoppas jag att konferensen lyckas knyta samman dessa världar och de mer uppmärksammade initiativen där vuxna försöker tala till unga, med lagom förmaningar och pipade sidor, så gott man nu kunnat.
Faktoid, diskurs, ideologi
Professor Martin Kylhammar är upphovsman till ordet faktoid, dagens IDG, vilket han använder för att beskriva hur uppfattningen om hur mycket polisen tjänat på öppen källkod spridits.
Faktoider definierar jag som för sant hållna felaktigheter. De förs vidare genom att traderas i auktoritativa sammanhang, som i riksdagen eller på ledarsidor, säger Martin Kylhammar.
För mina öron låter faktoid som ett ganska onödigt begrepp. Vad sägs om populärvetenskapliga myter när det gäller de historiska fakta han lutar sig mot? Varför inte tala om missuppfattningar som fortlöper? Felaktiga utgångspunkter?
Varför inte använda ordet diskurs när massmedia, gammelmedia, upprepar samma mantra runt runt utifrån basala grundantaganden som de menar är fakta men som egentligen är ideologiskt grundade? Ska diskurs också ersättas med faktoid eller är det senare positivistiskt och det förstnämnda postmodernistiskt?
Faktoider definierar jag som för sant hållna felaktigheter. De förs vidare genom att traderas i auktoritativa sammanhang, som i riksdagen eller på ledarsidor, säger Martin Kylhammar.
För mina öron låter faktoid som ett ganska onödigt begrepp. Vad sägs om populärvetenskapliga myter när det gäller de historiska fakta han lutar sig mot? Varför inte tala om missuppfattningar som fortlöper? Felaktiga utgångspunkter?
Varför inte använda ordet diskurs när massmedia, gammelmedia, upprepar samma mantra runt runt utifrån basala grundantaganden som de menar är fakta men som egentligen är ideologiskt grundade? Ska diskurs också ersättas med faktoid eller är det senare positivistiskt och det förstnämnda postmodernistiskt?
Polisen: Ideologi, inte pengar- hoppas jag
Öppen källkod Att polisen sparat 200-300 miljoner kronor med öppen källkod har blivit en framgångssaga av nära mytiska proportioner för öppen källkods-förespråkare. Det har lyfts fram i riksdagen och av regeringen. Problemet är att det inte är sant. Skriver IDG
Nä, det vore ju jobbigt om livet var svartvitt. Dessutom; övriga fördelar, för samhället som helhet. För webbens politiskt önskvärda utveckling?
Den svenska polisens satsning på öppen källkod har under de senaste tre åren blivit ledstjärnan i debatten om öppen kontra stängd mjukvara.
Heja polisen, där det kanske inte bara finns några nissar som vill spara pengar utan faktiskt är intresserade av vad vi skulle kunna hoppas och tro är framtidens utveckling. Varför skall alltid myndigheter vara sist i kön? Oavsett besparingarna i kronor har de nu större rörelsefrihet och har lärt övriga myndigheter och institutioner att öppen källkod inte bara är ett projekt utan en verklighet på frammarsch.
Polisen övergång från Microsoft Office till Novell Open Office är väl en minirevolution bara det...
Ideologiska diskussioner måste fram på beslutande nivå och spridas neråt i hierarkierna. Öppen källkod är en liten del som vi ska bejaka att polisen nu vågar använda sig av. Men hela fältet av samarbeten ligger fortfarande framför det offentliga Sverige, i väntan på att användas. För en solidarisk och fördjupad social webb.
Nä, det vore ju jobbigt om livet var svartvitt. Dessutom; övriga fördelar, för samhället som helhet. För webbens politiskt önskvärda utveckling?
Den svenska polisens satsning på öppen källkod har under de senaste tre åren blivit ledstjärnan i debatten om öppen kontra stängd mjukvara.
Heja polisen, där det kanske inte bara finns några nissar som vill spara pengar utan faktiskt är intresserade av vad vi skulle kunna hoppas och tro är framtidens utveckling. Varför skall alltid myndigheter vara sist i kön? Oavsett besparingarna i kronor har de nu större rörelsefrihet och har lärt övriga myndigheter och institutioner att öppen källkod inte bara är ett projekt utan en verklighet på frammarsch.
Polisen övergång från Microsoft Office till Novell Open Office är väl en minirevolution bara det...
Ideologiska diskussioner måste fram på beslutande nivå och spridas neråt i hierarkierna. Öppen källkod är en liten del som vi ska bejaka att polisen nu vågar använda sig av. Men hela fältet av samarbeten ligger fortfarande framför det offentliga Sverige, i väntan på att användas. För en solidarisk och fördjupad social webb.
torsdag 23 april 2009
Ljug mer på nätet
SVD skriver att många föräldrar litar på surfande barn/unga.
var sjätte tillfrågad förälder inte har någon aning om vilka deras barn umgås med på sociala nätverkssajter som Facebook och Myspace.
Tur. Annars skulle de knappast hinna jobba eller ha ett eget socialt liv.
Enligt undersökningen låter 68,5 procent av föräldrarna sina barn surfa obevakat och obegränsat i hemmet
Grattis föräldrar. Ni har mognat!
Samtidigt svarar 32,5 procent av ungdomarna att de någon gång låtsats vara någon annan på internet
Aha. Inte fler än 32,5%? Låtsas vara ngn annan bör betyda- ha olika karaktärer beroende på nickname, profil eller avatar. Fler borde använda den möjligheten! Var den du vill, när du vill, hur du vill.
Enligt rapportskrivarna innebär föräldrarnas dåliga koll på vilka barnen interagerar med och vad de sysslar med på internet ökade risker för att de utsätts för grooming-försök – att vuxna tar kontakt med barn i sexuellt syfte.
Ja vi lever i ett patriarkat där flickor blir sexuellt utnyttjade, men inte för att de surfar. Orsakerna är social- och radikalpolitiska och platserna för övergreppen oräkneliga.
var sjätte tillfrågad förälder inte har någon aning om vilka deras barn umgås med på sociala nätverkssajter som Facebook och Myspace.
Tur. Annars skulle de knappast hinna jobba eller ha ett eget socialt liv.
Enligt undersökningen låter 68,5 procent av föräldrarna sina barn surfa obevakat och obegränsat i hemmet
Grattis föräldrar. Ni har mognat!
Samtidigt svarar 32,5 procent av ungdomarna att de någon gång låtsats vara någon annan på internet
Aha. Inte fler än 32,5%? Låtsas vara ngn annan bör betyda- ha olika karaktärer beroende på nickname, profil eller avatar. Fler borde använda den möjligheten! Var den du vill, när du vill, hur du vill.
Enligt rapportskrivarna innebär föräldrarnas dåliga koll på vilka barnen interagerar med och vad de sysslar med på internet ökade risker för att de utsätts för grooming-försök – att vuxna tar kontakt med barn i sexuellt syfte.
Ja vi lever i ett patriarkat där flickor blir sexuellt utnyttjade, men inte för att de surfar. Orsakerna är social- och radikalpolitiska och platserna för övergreppen oräkneliga.
Piratpartiet parlamentariskt moget?
Några ord av mina långa resonemang hamnade i Expressen.
Lina Ydrefelt från Hässleholm var bara med i Piratpartiet ett par veckor innan hon hoppade av häromdagen. Nu ska hon istället ägna sig åt sitt engagemang i Miljöpartiet. Tidigare var hon även med i Fi.
- Jag är tveksam till Piratpartiet som parlamentariskt alternativ. Hur ska jag kunna lita på dem i EU när frågor om trafficking eller miljöpolitik kommer upp? Där måste de mogna först, säger hon.
Läs mer.
Lina Ydrefelt från Hässleholm var bara med i Piratpartiet ett par veckor innan hon hoppade av häromdagen. Nu ska hon istället ägna sig åt sitt engagemang i Miljöpartiet. Tidigare var hon även med i Fi.
- Jag är tveksam till Piratpartiet som parlamentariskt alternativ. Hur ska jag kunna lita på dem i EU när frågor om trafficking eller miljöpolitik kommer upp? Där måste de mogna först, säger hon.
Läs mer.
Konstfack och censur?
Maria Abrahamsson skriver på ledarskribenternas blogg, SVD, Självsanering är klokt även på konstfack.
Tilltaget att simulera psykisk sjukdom släpper inte taget om många av oss. Att däremot arbeta med graffitti rör mig inte i ryggen. Dyrt att sanera? Strunta i den då. Om det nu är konstfackelever som pyntat vagnar bör de väl ha ngn slags blickens intresse.
Nu riktas i stället intern kritik mot Björkman. Både Konstfacks kårordförande och skolans prefekt fördömer rektorns initiativ att låta jurister granska avgångselevernas verk inför vårutställningen. Man menar att det ligger farligt nära censur
skriver Maria Abrahamsson på bloggen.
Här är hur jag reagerat på själva Odells performance:
En okuvlig bibliotekarie: Sorgligt och respektlöst Konstfack
En okuvlig bibliotekarie: Sorgligt och respektlöst Konstfack, del 2
Då var det läge att vara riktigt förbannad på Odell och konstfack för att de förvandlat djup smärta till spektakulär teater. Psykisk ohälsa har alltid varit underordnat det som kallas fysiska krämpor och det var tilltaget med simulerad psykisk smärta och användande av stereotypa bilder av vad ett "psyko" är och hur de beter sig som borde väckt vrede om Odell ville lyfta frågan om ohälsa.
Kanske var nu inte meningen att förstärka stereotyper men precis så kan det analyseras utifrån rådande samhällsnormer och diskurser. Det stora mörkertalet av deprimerade människor i tysta rum som inte agerar ut är inte intressant för en konstfackselev som kanske aldrig vill bli glömd. Välj det extremaste tänkbara, låt de breda problemen fortsätta leva i skuggan.
Däremot tycker jag att det är sorgligt om man anser sig närma sig censur för att man internt diskuterar det skedda. Att däremot känna så när jurister blandas in är rimligt. Konsten är och har alltid varit en aktör som interagerat med samhället och ifrågasatt vedertagna perspektiv. Det är deras uppgift och låt diskussionen om etik och gränser stanna innanför konstfacks väggar samt bland alla bloggar och ledare som reagerar. Juridiken hör inte hit.
Tilltaget att simulera psykisk sjukdom släpper inte taget om många av oss. Att däremot arbeta med graffitti rör mig inte i ryggen. Dyrt att sanera? Strunta i den då. Om det nu är konstfackelever som pyntat vagnar bör de väl ha ngn slags blickens intresse.
Nu riktas i stället intern kritik mot Björkman. Både Konstfacks kårordförande och skolans prefekt fördömer rektorns initiativ att låta jurister granska avgångselevernas verk inför vårutställningen. Man menar att det ligger farligt nära censur
skriver Maria Abrahamsson på bloggen.
Här är hur jag reagerat på själva Odells performance:
En okuvlig bibliotekarie: Sorgligt och respektlöst Konstfack
En okuvlig bibliotekarie: Sorgligt och respektlöst Konstfack, del 2
Då var det läge att vara riktigt förbannad på Odell och konstfack för att de förvandlat djup smärta till spektakulär teater. Psykisk ohälsa har alltid varit underordnat det som kallas fysiska krämpor och det var tilltaget med simulerad psykisk smärta och användande av stereotypa bilder av vad ett "psyko" är och hur de beter sig som borde väckt vrede om Odell ville lyfta frågan om ohälsa.
Kanske var nu inte meningen att förstärka stereotyper men precis så kan det analyseras utifrån rådande samhällsnormer och diskurser. Det stora mörkertalet av deprimerade människor i tysta rum som inte agerar ut är inte intressant för en konstfackselev som kanske aldrig vill bli glömd. Välj det extremaste tänkbara, låt de breda problemen fortsätta leva i skuggan.
Däremot tycker jag att det är sorgligt om man anser sig närma sig censur för att man internt diskuterar det skedda. Att däremot känna så när jurister blandas in är rimligt. Konsten är och har alltid varit en aktör som interagerat med samhället och ifrågasatt vedertagna perspektiv. Det är deras uppgift och låt diskussionen om etik och gränser stanna innanför konstfacks väggar samt bland alla bloggar och ledare som reagerar. Juridiken hör inte hit.
Förflackning och vilja
Samtidigt som den läsande befolkningen masskonsumerar bloggtext, deckare och dataspel, är Gunnar Ekelöf fortfarande det finaste man kan skriva om på institutionerna. Menar vissa. Andra har påpekat att det är just forna tiders bidningsideal som ska försvaras mot angrepp från populärkultur och förflackning.
Det är vår diskussion! Men nu handlar det om litteraturvetenskap. Citat från sr.se
I Nya Vågen (Litteraturvetenskapen på analyssoffan)igår talade man om litteraturvetenskap i dåtid och nutid. En deltagare från Malmö högskola lät precis som en bibliotekarie i ett 2.0-prat: Han samtalade om litteraturens många former och att den inte är sig lik. De olika medietyperna som hänger samman...
I programmet talade Bodil Jönsson m fl om att skönlitteraturen är så viktig i samhället men att litteraturvetenskapen inte kan mäta sig med det.
Känner biblioteks och infovetare likadant? Överallt läser, skriver, analyserar och söker människor information. Självständiga varelser vandrar runt och vi lyckas inte fånga dem med våra - upplevda- extremt viktiga perspektiv:
Lyssna här
onsdag 22 april 2009
verktyg eller ideologi
Speciellt efter den briljanta lösning, med stort ideologiskt mod, som man skapar TING med i Danmark förväntar jag mig turbofart i den danska biblioteksutvecklingen. Är Ålborgs utbildningstillfälle för "IT-intresserade" ett exempel?
Ålborg var egentligen inte viktigt för den här bloggposten. Det var bara ett exempel som Peter A nämnde på sin blogg.... Med människor i allmänhet är detta kanske ett strålande initiativ från bibliotekens sida...
Men vi gör ju typ samma saker - fast i annan dräkt- bibliotekarier emellan, d v s fastnar i okontextualiserade sociala (?) verktyg. (Får se hur Örebro kommer lösa detta spörsmål tillsammans med Teknikhuset. Bibliotek 2.0 eller en väg in i den sociala webben? Önskar er all lycka.)
Nu undrar jag med Social software in libraries Building collaboration, communication and community online vid min sida huruvida vi ska börja tala om
collaboration
communication
community online
Bibliotek 2.0 var kul ett tag... och nödvändigt. Nu har vi möjligheten att gå vidare. Gå vidare mot den sociala webbens ideologi och de nödvändiga striderna kring kunskapsförståelse och vad information är.
Ålborg var egentligen inte viktigt för den här bloggposten. Det var bara ett exempel som Peter A nämnde på sin blogg.... Med människor i allmänhet är detta kanske ett strålande initiativ från bibliotekens sida...
Men vi gör ju typ samma saker - fast i annan dräkt- bibliotekarier emellan, d v s fastnar i okontextualiserade sociala (?) verktyg. (Får se hur Örebro kommer lösa detta spörsmål tillsammans med Teknikhuset. Bibliotek 2.0 eller en väg in i den sociala webben? Önskar er all lycka.)
Nu undrar jag med Social software in libraries Building collaboration, communication and community online vid min sida huruvida vi ska börja tala om
collaboration
communication
community online
Bibliotek 2.0 var kul ett tag... och nödvändigt. Nu har vi möjligheten att gå vidare. Gå vidare mot den sociala webbens ideologi och de nödvändiga striderna kring kunskapsförståelse och vad information är.
Var är kidsen?
När nu Kalmar-rapporten presenteras känner jag en stor glädje över de kreativa biblioteksmänniskor som finns "där ute". Tack för er hjälp.
Nu skulle jag vilja gå vidare och göra en inventering av hur barn och ungdomar behandlas på biblioteken och om de överhuvudtaget har något där att hämta längre. Lyckas jag starta ett företag eller liknande kanske man kan klämma in en så viktig uppgift på idéel basis?
Ni finns ju där ute; Erik Edwardsson och andra som kan jämföras med de många, faktiskt genanta och sorgliga, bibliotek som ignorerar de nya informationsbegreppen och ungas annorlunda sätt att arbeta med kunskap.
Vad tänker ni? Ge mig gärna en smällkäft för att gårdagens biblioteksverksamhet är lika bra och relevant i dag. Jag vill inte stå oemotsagd.
Nu skulle jag vilja gå vidare och göra en inventering av hur barn och ungdomar behandlas på biblioteken och om de överhuvudtaget har något där att hämta längre. Lyckas jag starta ett företag eller liknande kanske man kan klämma in en så viktig uppgift på idéel basis?
Ni finns ju där ute; Erik Edwardsson och andra som kan jämföras med de många, faktiskt genanta och sorgliga, bibliotek som ignorerar de nya informationsbegreppen och ungas annorlunda sätt att arbeta med kunskap.
Vad tänker ni? Ge mig gärna en smällkäft för att gårdagens biblioteksverksamhet är lika bra och relevant i dag. Jag vill inte stå oemotsagd.
tisdag 21 april 2009
CS och Örebro
Ett lagom långt samtal på regionförbund Kalmar... Bl a om CS library, Koha, Evergreen och Axiell Arena (såklart).
Öppnar mailen och finner att Örebro nu samarbetar på allvar med CS:
CS Library kommer nu att bli en integrerad del i orebro.se (byggd i Site Vision), vilket möjliggörs av den öppna arkitekturen i CS Library.
Ska bli intressant att se om man kan få en rik bibliotekswebb inom en kommuns webbväggar. Kommer gränsnittet att följa med? Löjliga regler om logga och brist på möjligheter att integrera externa informationsresurser och kanske användarskapade kommunikationsformer?
Barnens Bibliotek (www.barnensbibliotek.se) och Örebro stadsbibliotek kommer också att inleda ett samarbete som syftar till att göra Örebros barnböcker tillgängliga i Barnens Bibliotek.
Hoppas nu att man har lite mer fantasi och gör något kul och innovativt för barnen. Nämnda webbplats är uttjatad och behöver ersättas med egna initiativ. Vill inte barnen i Örebro fixa det åt bibblan?
"Vi har haft en mycket konstruktiv och trevlig dialog med Teknikhuset under upphandlingsprocessen och är mycket förväntansfulla inför att komma igång med CS Library", säger Ulf Bolander, IT-bibliotekarie i Örebro.
Upphandling med frågor om att själv kunna välja och skapa en dynamisk webbplats med föränderligt innehåll. Är det vad ni köpt?
Öppnar mailen och finner att Örebro nu samarbetar på allvar med CS:
CS Library kommer nu att bli en integrerad del i orebro.se (byggd i Site Vision), vilket möjliggörs av den öppna arkitekturen i CS Library.
Ska bli intressant att se om man kan få en rik bibliotekswebb inom en kommuns webbväggar. Kommer gränsnittet att följa med? Löjliga regler om logga och brist på möjligheter att integrera externa informationsresurser och kanske användarskapade kommunikationsformer?
Barnens Bibliotek (www.barnensbibliotek.se) och Örebro stadsbibliotek kommer också att inleda ett samarbete som syftar till att göra Örebros barnböcker tillgängliga i Barnens Bibliotek.
Hoppas nu att man har lite mer fantasi och gör något kul och innovativt för barnen. Nämnda webbplats är uttjatad och behöver ersättas med egna initiativ. Vill inte barnen i Örebro fixa det åt bibblan?
"Vi har haft en mycket konstruktiv och trevlig dialog med Teknikhuset under upphandlingsprocessen och är mycket förväntansfulla inför att komma igång med CS Library", säger Ulf Bolander, IT-bibliotekarie i Örebro.
Upphandling med frågor om att själv kunna välja och skapa en dynamisk webbplats med föränderligt innehåll. Är det vad ni köpt?
Riskmedvetenhet eller möjligheter och frihet?
"Unga riskmedvetna på nätet". Är det meningen att svenska dagbladets läsare ska bli pigga vid frukostbordet, eller vid någon av alla uppkopplade här på tåget?
"Man vet att man inte ska tala med främlingar" säger en 18-åring i artikeln. Vad har man då en dator till? Leta efter adresser på Eniro? Dogmerna som vuxenvärlden basunerar verkar börja få tydlig effekt. Ett skifte i ungas attityd kan anas i samtal i digitala rum. Är det bra? Hur mycket förlorar det på förändrade attityder? Avbrutna samtal och rädsla för "de andra". Behöver vi annat än E-post?
En dispyt med lokaltidningen gav resultatet att unga svarar som de vet att vuxna vill ha svar. Men det är inte bara så. Vuxenvärlden- i någon slags omöjlig generaliserad klump- har faktiskt lyckats sprida din skräck till barnvärlden.
Inte bara smådesperata 35-plus bör få använda sociala webben till att tala med främlingar.
Riskmedvetenhet är nog det fulaste ord som tänkas kan. Vilka är riskerna? Få kan specifisera dem utan att citera kvällstidningars löpsedlar.
En tolvåring bör få träffa "främlingar" i offentliga rum. Varför så provocerande?
Att lära unga utantillramsor om rökninga, alkohol, droger, sexuellt överförbara sjukdomar och Internet kanske har effekt på kort sikt. Men hur många av oss lät bli att dricka hembränt och spy i en buske?
Vilket förhållande skall vi ha till Internet? Om vi arbetar med det och har öppna diskussioner om vad "för mycket" faktiskt är och slutar hävda att det finns mallar som alltid går att följa. Då är det nog färre som kräks digitalt.
"Man vet att man inte ska tala med främlingar" säger en 18-åring i artikeln. Vad har man då en dator till? Leta efter adresser på Eniro? Dogmerna som vuxenvärlden basunerar verkar börja få tydlig effekt. Ett skifte i ungas attityd kan anas i samtal i digitala rum. Är det bra? Hur mycket förlorar det på förändrade attityder? Avbrutna samtal och rädsla för "de andra". Behöver vi annat än E-post?
En dispyt med lokaltidningen gav resultatet att unga svarar som de vet att vuxna vill ha svar. Men det är inte bara så. Vuxenvärlden- i någon slags omöjlig generaliserad klump- har faktiskt lyckats sprida din skräck till barnvärlden.
Inte bara smådesperata 35-plus bör få använda sociala webben till att tala med främlingar.
Riskmedvetenhet är nog det fulaste ord som tänkas kan. Vilka är riskerna? Få kan specifisera dem utan att citera kvällstidningars löpsedlar.
En tolvåring bör få träffa "främlingar" i offentliga rum. Varför så provocerande?
Att lära unga utantillramsor om rökninga, alkohol, droger, sexuellt överförbara sjukdomar och Internet kanske har effekt på kort sikt. Men hur många av oss lät bli att dricka hembränt och spy i en buske?
Vilket förhållande skall vi ha till Internet? Om vi arbetar med det och har öppna diskussioner om vad "för mycket" faktiskt är och slutar hävda att det finns mallar som alltid går att följa. Då är det nog färre som kräks digitalt.
lördag 18 april 2009
Homo ludens & infrastruktur
Stefan Pålssons bloggpost skickar mig till en norsk rapport jag absolut behöver: Det norske IKT-samfunnet som skall innehålla spaningar, diskussioner och inriktning fram mot 2025.
Att som Teknikrådet gör inte välja att tala om just 2025 utan om i dag, i morgon och åren därefter är modigt. Ingen vill ju annars beröra nuet eller morgondagen i sina funderingar. Att välja 2025 eller varför inte 2040 är ju enklare eftersom det bespar oss ansvar här och nu.
Rapporten lyfter alla de delar vi brukar fundera på men formulerar dem på nytt. Kontoret och arbetsplatsen går mot ett tillstånd snarare än en fysisk plats. Vad innebär det då att IKT flyttar vår verksamhet varhelst vi vill? Rapporten svarar att detta innebär större tryck på social organisering än förr. De mellanmänskliga relationerna, den sociala organiseringen (s. 69)
IKT är en transformerande teknologi som ändrar sociala processer, ekonomi, organisering och människors vardagsliv. På många sätt, menar författarna, är det också så att IKT förändras snabbare än den sociala överbyggningen (s.65). (!)
IKT är en integrerande teknologi som kopplar samman människor, maskin och verksamheter. Ikt är således ingen avgränsad enhet, enligt rapporten, istället påverkar den beslut på alla områden- idrottsklubben eller företaget (Ibid).
Hur man skall hantera den snabba utvecklingen när människor i dag inte klarar de aspekter som redan krävs och som snart ersätts av nya teknologier eller former av kommunikation är fyllt av frågetecken eftersom kulturen formar förväntningar, känslor av glädje och skam. Varför klarar jag inte nödvändiga program? Varför görs dubbla anteckningar inom t ex omsorg- sparade i en databas och i ett fysiskt arkiv av äldre datum.
Självförtroendet får sig en törn varje gång människor inte klarar allt som räknas (felaktigt eller inte) till teknologins område. Men om vi frångår organisations eller individnivå och tittar på hela nationer. Hur skall man inom beslutsfattande församlingar försäkra sig om att inte bara teknisk kunskap utan också omvärldsanalytisk förståelse för alla de olika delar av socialt & politiskt agerande som hör till digitala fält säkras?
Den norska rapporten avfärdar en idé om en IKT-minister och en IKT-politik. IKT bör istället förstås som en infrastruktur som finns överallt och genom dess kapacitet skapas nya lösningar på olika områden (s. 65).
Den genomgripande kraften kan vi inte sätta några frågetecken kring men frågorna om hur man säkerställer kompetenser på olika organisatoriska och beslutande nivåer kvarstår. Men den lätta vägen; att kräva "vakter" inom varje departement som ser till att IKT-utvecklingen sprids och anammas inte bara i smala bäckar i samhället, det känns ganska lamt. Vad vi behöver är inte en IKT-beskyddare utan tvång på kommuner, landsting och riksnivå att ständigt uppdatera sig. Huvudsakligen inte kring tekniska frågor utan kring sociala och beteendevetenskapliga. Medvetenhet om kommunikationsformer, ideologier och pågående strider mellan olika ideal- det måste vara våra beslutsfattares ansvar att ha kunskap kring.
Många som uttalat sig kring TPB har t ex sagt helt felaktiga saker kring vad rättegången faktiskt handlar om och de som föregått skeendena genom att tala som att vi redan är i den danska situationen och de krav internetleverantörerna har på sig där.
Jag läste någonstans att jägarförbundet vill att fler barn skall vara i skogen. I rapporten står att vi är lika mycket på nätet som i naturen. Är det bra för IKT-älskare eller naturälskare? Hoppas nu nämnda förbund ångrar sig eftersom de inte direkt är skogsmulle-klubben som tittar på svampar eller brottare som tar sig en fajt med en analkande älg. Istället är de krypskyttar som inte ger motståndaren en chans. Vill du skicka ut dina barn med krypskyttar som beundrar naturen utifrån deras testosteronkick av tanken på att få se blod?
Nej, stanna vid datorn och hoppas att föräldrarna försvarar dig mot den blodiga bakgrund din middagstallrik har.
Haren skuttar fram så fort, knackar på dess port, hjälp, ack hjälp mig annars fångar/skjuter jägaren mig....
Homo ludens är en framtidstanke för IKT-utvecklingen. Den lekande människan som hittar lösningar och kreativitet. Idén om homo ludens är nära kopplat till tanken om de delar av välfärdssateten som drivs på av idéer. I texten skriver man att homo ludens kanske borde dyrkas i organsiationer och i samhället. Den som leker sig fram kan se många saker (s.70).
Kanske borde vi ha minst en homo ludens på varje bibliotek för att bringa glädje och bryta förfärande okunskap om vad IKT i dag är.
Nästa annons jag ser där men frågar efter kunnande i databasen Book-IT skall jag symboliskt bränna, filma tilltaget förståss och lägga det på YouTube.
fredag 17 april 2009
Pirateb. i klass med IB-affären
Piratebaydomen (DN, DN) -innehåller sjuka skadeståndskrav och fängelse är ett straff mot "oss" alla- vi som tycker att bittorent-tekniken är bra och använder den på en massa roliga, dynamiska, olagliga och upptäckande sätt.
Jag tror att vi kommer se tillbaka på domen som på IB-affären. De fängelsestraffen uppmärksammas än i dag (Peter Bratt, Jan guillou) och orsaken: Brott mot rikets säkerhet, publicerande av hemliga dokument är väl svåra att försvara i dag.
DN-webb TV Christian Engström beskriver det som en politisk dom.
Politiska domar- då som nu.
När kommer Sunde et al få upprättelse?
Följ Anna Troberg för koll på allt!
Jag tror att vi kommer se tillbaka på domen som på IB-affären. De fängelsestraffen uppmärksammas än i dag (Peter Bratt, Jan guillou) och orsaken: Brott mot rikets säkerhet, publicerande av hemliga dokument är väl svåra att försvara i dag.
DN-webb TV Christian Engström beskriver det som en politisk dom.
Politiska domar- då som nu.
När kommer Sunde et al få upprättelse?
Följ Anna Troberg för koll på allt!
torsdag 16 april 2009
Projektförslag- maskrosbarn
Bor du i ett län där det finns stödgrupper för barn till psykiskt sjuka? Jag blev inspirerad att biblioteksarbeta med det här när en elev på journalisthögskolan ringde och intervjuade mig om detta ämne.
Min tankegång är så här: Det finns nu litteratur för alla åldrar om föräldrar med sviktande eller total psykisk ohälsa. Kanske kan en bibliotekarie släppas in i en sån grupp och tala om forum (kanske bygga ett forum för de deltagande barnen så de kan ha ett eget litet digitalt rum att fortsätta träffas i? Nätkulturer finns och de kan blomstra just i dessa syften) för barn till psykiskt sjuka.
Litteraturmängden har ökat och kanske kan biblioteken dra sitt strå till stacken för att de här barnen ska bli maskrosbarn som spränger sig igenom asfalten i form av svåra omständigheter i början av sina liv.
Ett annat alternativ är att utbilda de som håller i grupperna och ge dem material. Att ge varje barn en bok de får behålla med en historia de kan identifiera sig med.
Jag blir typ tårögd av den här idén.
Använd den gärna! (Jag kan ju inte som arbetslös)
Min tankegång är så här: Det finns nu litteratur för alla åldrar om föräldrar med sviktande eller total psykisk ohälsa. Kanske kan en bibliotekarie släppas in i en sån grupp och tala om forum (kanske bygga ett forum för de deltagande barnen så de kan ha ett eget litet digitalt rum att fortsätta träffas i? Nätkulturer finns och de kan blomstra just i dessa syften) för barn till psykiskt sjuka.
Litteraturmängden har ökat och kanske kan biblioteken dra sitt strå till stacken för att de här barnen ska bli maskrosbarn som spränger sig igenom asfalten i form av svåra omständigheter i början av sina liv.
Ett annat alternativ är att utbilda de som håller i grupperna och ge dem material. Att ge varje barn en bok de får behålla med en historia de kan identifiera sig med.
Jag blir typ tårögd av den här idén.
Använd den gärna! (Jag kan ju inte som arbetslös)
HBT: biblioteken, upp till bevis
Jag har tidigare skrivit om hbt-läsande på förskolor: En okuvlig bibliotekarie: HBT, normer och läsande på dagis
Nu ska Tomelillas dagis hbt-certificeras. Hänger bibliotekarierna på? Man kan ju använda anslag till att bara köpa in hbt-litteratur, eller angränsande.
Nu ska Tomelillas dagis hbt-certificeras. Hänger bibliotekarierna på? Man kan ju använda anslag till att bara köpa in hbt-litteratur, eller angränsande.
Yrkesroll och kulturutredning
Som den siste biblioteksarbetaren/bloggaren har jag nu läst kulturutredningens betänkande, SOU 2009:16.
Det bekymrar mig att man vill fösa ihop folkbibliotek med arkivtänkande/bevarande. En tanke som känns mycket omodern när bibliotekarier söker information överallt (förhoppningsvis) och försöker minska facklitteraturen (åter önsketänkande?). I utredningen skriver man bl a:
"de är resurser för lärande, till stöd för utbildning på olika nivåer. De är minnesinstitutioner med kopplingar till både arkiv och museiväsendet (SOU 2009:16, s. 50 f)
Traditionalister.
Kb lyfts naturligtvis fram och vi får alla bocka och buga inför denna överhet som alla kulturnissar utan insyn i den totala biblioteksvärlden älskar. Det är Kb som står i centrum för organisatoriska förändringar (Ibid. s 71).
/.../ och i vissa kommuner är de [folkbiblioteken] delar i demokraticentrum eller medborgarkontor (Ibid, s. 50 f).
Visst. Men lägg lite krut på att fundera över detta då. Kanske är det inte kulturutredningens begränsade horisont som skall räcka till att se hur folkbiblioteken i sig är demokraticentrum. För oss i branschen bör vi bli förbannade på medborgarkontor som tror att våra uppgifter är deras. De kan avlasta kommunerna genom att hjälpa till med pappersfrågor, lagfarter, detaljplaner och liknande. Men när de börjar rota i kommunens lokala demokratifrågor och medborgarengagemang bör man bli frustrerad: Varför kan inte bibliotekarier klara denna uppgift som självklart ligger inom deras kompetensområde?
Tillbaka till kulturutredningens vilja till sammanslagning jämfört med diskussionerna kring bibliotekens roll och framförallt bibliotekariernas kompetens:
It was suggested that the Librarians of the future should be called Informaticians. Sarah thought this might be confused with “morticians” J. Peter said that in the long run, everyone would need to be an informatician.
Hämtat från Council matters: The cilip council blog som refererar en konferens som jag läste om på Information literacy meets library 2.0.
Bloggen fortsätter:
asked what one quality the librarian of the future would need, and there were no surprises in what each panellist proposed:
· Programming (Peter)
· Advocacy (Chris)
· Multitasking (Sarah)
Behövs bibliotekarien? Ja det är ju knappast en relevant fråga:
Use of such resources requires the assistance of the librarian: the online user interface does not come naturally to an older generation, while the young need to be disabused of a belief that all information is online, and that it is all equally authoritative. There is a need to break the tyranny of the Google relevance-ranking, and get users to question their sources.
(Min tillfettning av googlekritiken.)
Så hur får ni ihop dessa pågående diskussioner med museum och arkiv som självklara huvudsakliga samarbetspartners? Det finns ju numera ABM-arkiv bibliotek museum-utbildningar så uppenbarligen håller en del akademiska lärosäten med om att det här är en bra utveckling.
Samarbete behöver inte betyda giftermål. Vi behöver samarbeta med alla kulturaktörer och inte låsas i ett visst tänkande. Biblioteksdebatten kan vara dynamisk kring var vi hör hemma och vad vår framtida roll är. Då är det olyckligt att smälla ihop dessa tre delar och upphöja kungliga biblioteket mer än vad det redan är.
Vi behöver mer nationellt samarbete och arbete för att tillförsäkra hela Sverige god biblioteksservice. Men det gör vi inte genom låsningar och tvångströjor.
Återigen: Gift oss hellre med teater eller andra fria konstformer. Eller kanske integrations och jämställdhetsmyndigheten som huvudman?
Det bekymrar mig att man vill fösa ihop folkbibliotek med arkivtänkande/bevarande. En tanke som känns mycket omodern när bibliotekarier söker information överallt (förhoppningsvis) och försöker minska facklitteraturen (åter önsketänkande?). I utredningen skriver man bl a:
"de är resurser för lärande, till stöd för utbildning på olika nivåer. De är minnesinstitutioner med kopplingar till både arkiv och museiväsendet (SOU 2009:16, s. 50 f)
För att börja med frågan om kopplingen till arkiv och museiväsendet bör den väl bestå av att museerna förändras- precis som biblioteken och arbetar för nyfikenhet. Kultursektor, javisst. Men varför inte utnämna dans eller teater till närstående aktörer. Det hade varit roligare och antagligen mer givande för våra besökare. Vi behöver liv, rörelse och olika kulturaktiviteter. Naturligtvis ska arkivarbeten kommunicera med biblioteksarbeten men de ska inte befinna sig under samma beslutande paraply. Det vore ödesdigert för biblioteken.
I utredningen finner man också en önskan att fördjupa arkiv-, bibliotek- och språkmyndigheternas kopplingar. På sikt önskar man ju sig också en ny sammanhållen myndighet som man gissar att de olika institutionerna på högre nivå kommer vara mogna för år 2014 (Ibid s. 70).
I texten betyder digitalisering bevarande. Det är inte webbservice och en totalt förändrad roll för en mängd institutioner i och med informationssamhällets möjligheter man diskuterar. Ingen insyn finns i bibliotekariernas nya yrkesroll.Traditionalister.
Kb lyfts naturligtvis fram och vi får alla bocka och buga inför denna överhet som alla kulturnissar utan insyn i den totala biblioteksvärlden älskar. Det är Kb som står i centrum för organisatoriska förändringar (Ibid. s 71).
/.../ och i vissa kommuner är de [folkbiblioteken] delar i demokraticentrum eller medborgarkontor (Ibid, s. 50 f).
Visst. Men lägg lite krut på att fundera över detta då. Kanske är det inte kulturutredningens begränsade horisont som skall räcka till att se hur folkbiblioteken i sig är demokraticentrum. För oss i branschen bör vi bli förbannade på medborgarkontor som tror att våra uppgifter är deras. De kan avlasta kommunerna genom att hjälpa till med pappersfrågor, lagfarter, detaljplaner och liknande. Men när de börjar rota i kommunens lokala demokratifrågor och medborgarengagemang bör man bli frustrerad: Varför kan inte bibliotekarier klara denna uppgift som självklart ligger inom deras kompetensområde?
Tillbaka till kulturutredningens vilja till sammanslagning jämfört med diskussionerna kring bibliotekens roll och framförallt bibliotekariernas kompetens:
It was suggested that the Librarians of the future should be called Informaticians. Sarah thought this might be confused with “morticians” J. Peter said that in the long run, everyone would need to be an informatician.
Hämtat från Council matters: The cilip council blog som refererar en konferens som jag läste om på Information literacy meets library 2.0.
Bloggen fortsätter:
asked what one quality the librarian of the future would need, and there were no surprises in what each panellist proposed:
· Programming (Peter)
· Advocacy (Chris)
· Multitasking (Sarah)
Behövs bibliotekarien? Ja det är ju knappast en relevant fråga:
Use of such resources requires the assistance of the librarian: the online user interface does not come naturally to an older generation, while the young need to be disabused of a belief that all information is online, and that it is all equally authoritative. There is a need to break the tyranny of the Google relevance-ranking, and get users to question their sources.
(Min tillfettning av googlekritiken.)
Så hur får ni ihop dessa pågående diskussioner med museum och arkiv som självklara huvudsakliga samarbetspartners? Det finns ju numera ABM-arkiv bibliotek museum-utbildningar så uppenbarligen håller en del akademiska lärosäten med om att det här är en bra utveckling.
Samarbete behöver inte betyda giftermål. Vi behöver samarbeta med alla kulturaktörer och inte låsas i ett visst tänkande. Biblioteksdebatten kan vara dynamisk kring var vi hör hemma och vad vår framtida roll är. Då är det olyckligt att smälla ihop dessa tre delar och upphöja kungliga biblioteket mer än vad det redan är.
Vi behöver mer nationellt samarbete och arbete för att tillförsäkra hela Sverige god biblioteksservice. Men det gör vi inte genom låsningar och tvångströjor.
Återigen: Gift oss hellre med teater eller andra fria konstformer. Eller kanske integrations och jämställdhetsmyndigheten som huvudman?
Låna Läsa bok... Lära läsa med dator.
I dag diskuteras i P1 den nyhet vi hörde redan den 23 mars i nyheterna.
I pilotprojektet som börjar på måndagen får 26 elever i första och andra klass på Emmaskolan en egen dator som de får dela med ett 20-tal sex-åringar i förskolan.
Ja det är helt underbart att man slutligen lägger resurser på detta. Men om jag var 7 eller 8 hade jag inte velat låna ut min dator till sexåringarna. Vi går alltmer mot personliga relationer, inte bara till det vi skapar, utan även dessa artefakter som vi arbetar genom.
Projektet som man i dagens P1 just nu talar om finns på flera platser och har sitt ursprung i Norge. Att lära sig läsa och skriva via dator är kontroversiellt och det bästa vore väl helt enkelt att satsa pengar på utvärdering av de olika insatserna. Någon pedagogisk institution borde väl vara intresserad?!
Hur som helst: Vad en utvärdering än visar; låt barnen behålla datorerna och låt sexåringarna ha sina egna.
I pilotprojektet som börjar på måndagen får 26 elever i första och andra klass på Emmaskolan en egen dator som de får dela med ett 20-tal sex-åringar i förskolan.
Ja det är helt underbart att man slutligen lägger resurser på detta. Men om jag var 7 eller 8 hade jag inte velat låna ut min dator till sexåringarna. Vi går alltmer mot personliga relationer, inte bara till det vi skapar, utan även dessa artefakter som vi arbetar genom.
Projektet som man i dagens P1 just nu talar om finns på flera platser och har sitt ursprung i Norge. Att lära sig läsa och skriva via dator är kontroversiellt och det bästa vore väl helt enkelt att satsa pengar på utvärdering av de olika insatserna. Någon pedagogisk institution borde väl vara intresserad?!
Hur som helst: Vad en utvärdering än visar; låt barnen behålla datorerna och låt sexåringarna ha sina egna.
onsdag 15 april 2009
bok vi behöver
Elza Dunkels nya bok är på G. Att köpa den som vanlig dödlig verkar inte läge ännu. Men kan du motivera varför just du skall ha den så kanske Gleerups skickar typ ett recensionsexemplar.
Boken heter Vad gör unga på nätet och trots en suck över titeln (sorry, det känns så slitet) förstår jag att innehållet kommer vara viktigt för oss alla som arbetar med unga eller med specifika IKT-satsningar.
Gleerups:
Hon ger också tips och råd kring hur vi kan överbrygga kunskapsavståndet mellan generationerna.
Det var där jag upplevde att Elzas förra bok slutade och just den här fortsättningen skulle följa. Men ett mastodontarbete med intervjuer och analyser tar sin tid. Det känns som det var år sedan jag hade min första lite mer verkliga kontakt med Dunkels och hon skickade mig ett exemplar av sin avhandling...
Nu kanske det är denna väg som är den bästa för Dunkels att kunna fortsätta lyfta kunskapsnivån. Konferenser och föreläsningar brusar av annat nämligen:
Den bästa informationen om ungas nätanvändning får vi inte från kvällstidningarnas löpsedlar. Den får vi från ungdomarna själva.
Just att man missar den här "detaljen" som egentligen är helheten: Tala.
Publik av lärare eller bibliotekarier fyller alltid rummen med: men, men, men.. Också är det foton, pedofiler och hemska berättelser. (Om man inte lyckas bli en auktoritet på ett podie. Det är ganska obehagligt. Folk ser ut som fiskar. De kippar efter luft men vågar inte ta till orda.)
I boken ifrågasätts våra föreställningar om nätet och de vanligaste fördomarna pekas ut. Samtidigt ger författaren redskap till ett rimligare förhållningssätt till ungas nätanvändning.
Genom litteratur kan kanske kunskapen ta flera vägar och ge möjlighet att steg för steg ta till sig situationen och nyansera sina egna uppfattningar.
Men snälla Gleerups: Marknadsför boken brett, inte bara som högskolelitteratur. Om vi ska fortsätta vänta på en lekmannabok med samma tema lär de som de handlar om- barnen- hinna bli gråhåriga innan pedagogiskt aktiva får en chans att hänga med.
Boken heter Vad gör unga på nätet och trots en suck över titeln (sorry, det känns så slitet) förstår jag att innehållet kommer vara viktigt för oss alla som arbetar med unga eller med specifika IKT-satsningar.
Gleerups:
Hon ger också tips och råd kring hur vi kan överbrygga kunskapsavståndet mellan generationerna.
Det var där jag upplevde att Elzas förra bok slutade och just den här fortsättningen skulle följa. Men ett mastodontarbete med intervjuer och analyser tar sin tid. Det känns som det var år sedan jag hade min första lite mer verkliga kontakt med Dunkels och hon skickade mig ett exemplar av sin avhandling...
Nu kanske det är denna väg som är den bästa för Dunkels att kunna fortsätta lyfta kunskapsnivån. Konferenser och föreläsningar brusar av annat nämligen:
Den bästa informationen om ungas nätanvändning får vi inte från kvällstidningarnas löpsedlar. Den får vi från ungdomarna själva.
Just att man missar den här "detaljen" som egentligen är helheten: Tala.
Publik av lärare eller bibliotekarier fyller alltid rummen med: men, men, men.. Också är det foton, pedofiler och hemska berättelser. (Om man inte lyckas bli en auktoritet på ett podie. Det är ganska obehagligt. Folk ser ut som fiskar. De kippar efter luft men vågar inte ta till orda.)
I boken ifrågasätts våra föreställningar om nätet och de vanligaste fördomarna pekas ut. Samtidigt ger författaren redskap till ett rimligare förhållningssätt till ungas nätanvändning.
Genom litteratur kan kanske kunskapen ta flera vägar och ge möjlighet att steg för steg ta till sig situationen och nyansera sina egna uppfattningar.
Men snälla Gleerups: Marknadsför boken brett, inte bara som högskolelitteratur. Om vi ska fortsätta vänta på en lekmannabok med samma tema lär de som de handlar om- barnen- hinna bli gråhåriga innan pedagogiskt aktiva får en chans att hänga med.
Teknologirådet bjuder in. Åk!
Det här verkar ju hur spännande som helst. Publicerar därför Teknologirådets inbjudan i dess helhet:
Hjelp! Mamma er på Facebook!
Debatt mellom barn, foreldre og lærere – fra overvåkning til dialog Invitasjon til ”Du bestemmer”-lanseringsdebatt med lunsj
Tid: Tirsdag 28. april. Kl 12.00-13.00. Lunsj serveres fra kl 11.30.
Sted: Teaterkjeller’n i Oslo sentrum (Akersgata 38, under Centralteatret)
Alle norske barn bruker PC. Tre av fire bruker Internett hver dag. Unge mellom 8 og 18 år bruker nå mer tid på Internett enn de gjør på TV. Den nye generasjonen kalles gjerne de ”digitalt innfødte” – Internett er en integrert del av deres hverdag.
Nå lanserer Teknologirådet, Utdanningsdirektoratet og Datatilsynet et nytt undervisningsopplegg skreddersydd for elever fra 9 til 13 år, og inviterer til en brennaktuell debatt om barns bruk av nye medier: ü
Er det greit at foreldre sjekker internettloggen og mobilmeldingene til barnet sitt? ü Tøff bak tastaturet? Om mobbing på nett og mobil.ü Skal 10-åringer kunne legge ut utfordrende bilder av seg selv på nett?ü V
inn en Ipod eller kjøp en fet ringetone! Hvordan skille mellom fleip og fakta på Internett? Enkle svar finnes neppe, men dialog og engasjement gjør oss litt klokere. Derfor inviterer vi til debatt.
Program:ü Direktør Tore Tennøe i Teknologirådet presenterer resultater fra en fersk undersøkelse, viser fram det nye undervisningsopplegget og tre nye animasjonsfilmer som inngår i opplegget.ü Fornyings- og administrasjonsminister Heidi Grande Røys deltar i debatten og forteller om hvorfor hun og regjeringen mener tematikken er relevant og viktig.ü Ærlig debatt mellom barn, foreldre og lærere om grenser og dilemmaer i den digitale hverdagen. Debatten ledes av Ole André Sivertsen.
Velkommen til lanseringsdebatt og lunsj! For mer informasjon og påmelding, kontakt:Charlotte Erikstad, Gambit H&K, 92 82 33 68/22 04 82 38 eller charlotte.erikstad@hillandknowlton.comKari Laumann, Teknologirådet, 94 38 22 31/23 31 83 20 eller kari@teknologiradet.no Kort om ”Du bestemmer” – http://www.dubestemmer.no/
”Du bestemmer” for elever i 9-13-årsalderen og handler om personvern, mobbing på Internett og mobil, kildekritikk, kjøpepress på nett og foreldreansvar. Undervisningsopplegget består av hefter, filmer og buttons. Skoler kan bestille gratis klassesett på http://www.dubestemmer.no/ fra tirsdag 28. april. Undervisningsopplegget ”Du bestemmer” ble for første gang lansert i 2007 for 15-16-åringer. En evaluering blant lærere som har tatt i bruk ”Du bestemmer” i undervisningen viser at det har blitt svært godt mottatt. Siden lanseringen i 2007 har undervisningsopplegget blitt brukt av 220 000 skoleelever, og det er oversatt til åtte språk.
Hjelp! Mamma er på Facebook!
Debatt mellom barn, foreldre og lærere – fra overvåkning til dialog Invitasjon til ”Du bestemmer”-lanseringsdebatt med lunsj
Tid: Tirsdag 28. april. Kl 12.00-13.00. Lunsj serveres fra kl 11.30.
Sted: Teaterkjeller’n i Oslo sentrum (Akersgata 38, under Centralteatret)
Alle norske barn bruker PC. Tre av fire bruker Internett hver dag. Unge mellom 8 og 18 år bruker nå mer tid på Internett enn de gjør på TV. Den nye generasjonen kalles gjerne de ”digitalt innfødte” – Internett er en integrert del av deres hverdag.
Nå lanserer Teknologirådet, Utdanningsdirektoratet og Datatilsynet et nytt undervisningsopplegg skreddersydd for elever fra 9 til 13 år, og inviterer til en brennaktuell debatt om barns bruk av nye medier: ü
Er det greit at foreldre sjekker internettloggen og mobilmeldingene til barnet sitt? ü Tøff bak tastaturet? Om mobbing på nett og mobil.ü Skal 10-åringer kunne legge ut utfordrende bilder av seg selv på nett?ü V
inn en Ipod eller kjøp en fet ringetone! Hvordan skille mellom fleip og fakta på Internett? Enkle svar finnes neppe, men dialog og engasjement gjør oss litt klokere. Derfor inviterer vi til debatt.
Program:ü Direktør Tore Tennøe i Teknologirådet presenterer resultater fra en fersk undersøkelse, viser fram det nye undervisningsopplegget og tre nye animasjonsfilmer som inngår i opplegget.ü Fornyings- og administrasjonsminister Heidi Grande Røys deltar i debatten og forteller om hvorfor hun og regjeringen mener tematikken er relevant og viktig.ü Ærlig debatt mellom barn, foreldre og lærere om grenser og dilemmaer i den digitale hverdagen. Debatten ledes av Ole André Sivertsen.
Velkommen til lanseringsdebatt og lunsj! For mer informasjon og påmelding, kontakt:Charlotte Erikstad, Gambit H&K, 92 82 33 68/22 04 82 38 eller charlotte.erikstad@hillandknowlton.comKari Laumann, Teknologirådet, 94 38 22 31/23 31 83 20 eller kari@teknologiradet.no Kort om ”Du bestemmer” – http://www.dubestemmer.no/
”Du bestemmer” for elever i 9-13-årsalderen og handler om personvern, mobbing på Internett og mobil, kildekritikk, kjøpepress på nett og foreldreansvar. Undervisningsopplegget består av hefter, filmer og buttons. Skoler kan bestille gratis klassesett på http://www.dubestemmer.no/ fra tirsdag 28. april. Undervisningsopplegget ”Du bestemmer” ble for første gang lansert i 2007 for 15-16-åringer. En evaluering blant lærere som har tatt i bruk ”Du bestemmer” i undervisningen viser at det har blitt svært godt mottatt. Siden lanseringen i 2007 har undervisningsopplegget blitt brukt av 220 000 skoleelever, og det er oversatt til åtte språk.
Gräsrotsarbete med nätkulturer snart bara patetiskt?
Att jämföra nätet med TV-kanaler är nog det pinsamaste jag hört. Och ändå är det en av de tankar som uppenbarligen susar runt i EUs korridorer. Trött, tröttare, tröttast. Kommer vi se ngn slags folklig resning eller kommer vi sitta vid burkar som inte folkbibliotek, skolor och klantiga föräldrar installerat filter på... Utan EU eller aktörerna i ACTA. Jag tror inte man ska underskatta deras möjligheter till övervakning och ingripande oavsett om många beslutshavare verkar korkade. IT-nissars dröm lär väl vara att jobba för de största aktörerna- mot det allmännas bästa? Vad betalar bäst?
På fredag är det dags för dom i TPB-målet. Tyvärr engagerar detta mer än andra påträngande måsten. Men med den samtidiga utvecklingen i EU, med många förslag i luften och på bordet kring begränsningar, stärka de ideologiska grundantaganden som IPRED står för så att hela EU får en värre situation...
Man pratar om att begränsa sajtåtkomst och mycket annat. Varför engagerar sig inte fler i EU-valet. Det är om hörnet och jag märker inte ett skit. Nu skulle jag gärna vilja peka ut ett parti som är vattentät i frågor om total frihet och tillgång till nätbaserade resurser men det är svårt. Pp kommer säkert- när de kommer in... Om nu inte de potentiella sympatisörerna inte börjat ladda ner igen och glömt allt vad övervakning heter och istället ägnar kraften åt att bidra till utvecklingen av anonymiseringstjänster.
Men vilka är starkast? Nätaktörer från alla möjliga läger med olika intressen och nätfokus eller EUs lobbyister och därefter troligen IT-tekniker som genomför de beodrade begränsningarna?
Jag tycker att piratpartister hellre skulle finnas i alla partier och därmed bekänna färg i andra frågor. Nu är det för sent men inför kommande val borde det vara möjligt för partier som inte är städat konservativa att integrera pirater på sina listor.
Uppenbart är hur som helst att man måste rösta på Mp eller vänstern för att vara på den säkra sidan beträffande arbetet för det fria ordet och integritet.
Just nu verkar telekompaketet diskuteras. Eller är det bara dagstidningar som är lite efter? Ibland blir man verkligen besviken över den dåliga bloggtäckning man lider av till förmån för andra nätverksaktiviteter.
DN skriver i dag:
En drivande kraft är önskan om att stärka upphovsrätten, men förslaget går längre än Ipred-lagen som också springer ur ett direktiv från EU. Inbakat i det digra paketet finns idéer om att internetleverantörer kan bli skyldiga att övervaka och stänga av användare.
Vi har hört det förut och ändå känns det så jobbigt. Vad är det värt att ha investerat tid, tid, tid och engagemang i att utbilda och diskutera med pedagoger och kulturarbete kring deras gräsrotsvärld med barnen vid datorerna? Om skolans roll? Om nätkulturernas nytta och möjlighet att bidra till informellt och formellt lärande, stöd, kärlek och vidare grupper att ställa frågor till eller dela intressen med?
Vad är det värt att lägga sin tid framför skärmen och delta i dessa nätkulturer? Försöka göra egna observationer och sprida dessa under föreläsningar som kostat dagar, kvällar och ändlösa försök att vara multikompetent och laga mat med ena handen och bläddra kommentarer med den andra?
DN:
Ett annat förslag menar att sajter ska kunna blockeras; åtkomsten på internet begränsas.
Återigen: Vad i hvete håller jag och andra icke-etablerade noll-kronors idealister på med? Är vi bara löjliga? Kanske kommer vi stå redan 2012 och känna oss ganska patetiska inför allt det arbete vi la ner när vi hade kunnat -åtminstone försöka- skaffa ett riktigt jobb. Lära oss att Book-IT är gud och att stor kunskap om barns och ungas behov inte är värt skit. Biblioteken skall ju ändå lägga ner samtidigt som nätets rika resurser förvandlas till en svårgenomtränglig dimma där allt åter skall kosta pengar?
I umgänget med en rapport och två kaniner, sörjandes bristen på deltagande i de riktiga människornas vardag när grannarnas bilar och cyklar susa iväg vid åttasnåret... Då ägnar jag varje dag en stund åt att fråga mig vad som gick jävligt snett. Hur kunde kunskapsutbyte och digitala ungdomsrum bli mitt fokus. Vilken arbetsmarknad är intresserad av den kunskapen? Arbetsförmedlingen hittar inga ord som matchar min kompetens. Helst vill de skriva in mig som IT-typ vilket är en total feltolkning. Min kunskap passar i biblioteksvärlden, i skolan och på konferenser bland vilda västern-typer som tror att varje ungdomssida är en potentiell hungorrm beredd att attackera.
Vi har talat och nyligen debatterat ACTA; IPRED, FRA. Men nu... EUs utveckling bör skrämma så mycket mer eftersom diskussionerna är så bakåtsträvande.
Att bara ställa frågor om vår rätt att finnas på nätet, att kunna bli avstängd eller få sin sida stängd? I dag är det svårt att se vad de stora bolag som äger våra s k gratisverktyg pysslar med och det är oroande...
Lika så semantiska webben. Vad kommer den utvecklingen betyda för integritet? Jag och många andra informationsvetare har suttit och nickat gillande men kanske är vi bara dumma i huvudet?
Fy fan va jag är trött.
På fredag är det dags för dom i TPB-målet. Tyvärr engagerar detta mer än andra påträngande måsten. Men med den samtidiga utvecklingen i EU, med många förslag i luften och på bordet kring begränsningar, stärka de ideologiska grundantaganden som IPRED står för så att hela EU får en värre situation...
Man pratar om att begränsa sajtåtkomst och mycket annat. Varför engagerar sig inte fler i EU-valet. Det är om hörnet och jag märker inte ett skit. Nu skulle jag gärna vilja peka ut ett parti som är vattentät i frågor om total frihet och tillgång till nätbaserade resurser men det är svårt. Pp kommer säkert- när de kommer in... Om nu inte de potentiella sympatisörerna inte börjat ladda ner igen och glömt allt vad övervakning heter och istället ägnar kraften åt att bidra till utvecklingen av anonymiseringstjänster.
Men vilka är starkast? Nätaktörer från alla möjliga läger med olika intressen och nätfokus eller EUs lobbyister och därefter troligen IT-tekniker som genomför de beodrade begränsningarna?
Jag tycker att piratpartister hellre skulle finnas i alla partier och därmed bekänna färg i andra frågor. Nu är det för sent men inför kommande val borde det vara möjligt för partier som inte är städat konservativa att integrera pirater på sina listor.
Uppenbart är hur som helst att man måste rösta på Mp eller vänstern för att vara på den säkra sidan beträffande arbetet för det fria ordet och integritet.
Just nu verkar telekompaketet diskuteras. Eller är det bara dagstidningar som är lite efter? Ibland blir man verkligen besviken över den dåliga bloggtäckning man lider av till förmån för andra nätverksaktiviteter.
DN skriver i dag:
En drivande kraft är önskan om att stärka upphovsrätten, men förslaget går längre än Ipred-lagen som också springer ur ett direktiv från EU. Inbakat i det digra paketet finns idéer om att internetleverantörer kan bli skyldiga att övervaka och stänga av användare.
Vi har hört det förut och ändå känns det så jobbigt. Vad är det värt att ha investerat tid, tid, tid och engagemang i att utbilda och diskutera med pedagoger och kulturarbete kring deras gräsrotsvärld med barnen vid datorerna? Om skolans roll? Om nätkulturernas nytta och möjlighet att bidra till informellt och formellt lärande, stöd, kärlek och vidare grupper att ställa frågor till eller dela intressen med?
Vad är det värt att lägga sin tid framför skärmen och delta i dessa nätkulturer? Försöka göra egna observationer och sprida dessa under föreläsningar som kostat dagar, kvällar och ändlösa försök att vara multikompetent och laga mat med ena handen och bläddra kommentarer med den andra?
DN:
Ett annat förslag menar att sajter ska kunna blockeras; åtkomsten på internet begränsas.
Återigen: Vad i hvete håller jag och andra icke-etablerade noll-kronors idealister på med? Är vi bara löjliga? Kanske kommer vi stå redan 2012 och känna oss ganska patetiska inför allt det arbete vi la ner när vi hade kunnat -åtminstone försöka- skaffa ett riktigt jobb. Lära oss att Book-IT är gud och att stor kunskap om barns och ungas behov inte är värt skit. Biblioteken skall ju ändå lägga ner samtidigt som nätets rika resurser förvandlas till en svårgenomtränglig dimma där allt åter skall kosta pengar?
I umgänget med en rapport och två kaniner, sörjandes bristen på deltagande i de riktiga människornas vardag när grannarnas bilar och cyklar susa iväg vid åttasnåret... Då ägnar jag varje dag en stund åt att fråga mig vad som gick jävligt snett. Hur kunde kunskapsutbyte och digitala ungdomsrum bli mitt fokus. Vilken arbetsmarknad är intresserad av den kunskapen? Arbetsförmedlingen hittar inga ord som matchar min kompetens. Helst vill de skriva in mig som IT-typ vilket är en total feltolkning. Min kunskap passar i biblioteksvärlden, i skolan och på konferenser bland vilda västern-typer som tror att varje ungdomssida är en potentiell hungorrm beredd att attackera.
Vi har talat och nyligen debatterat ACTA; IPRED, FRA. Men nu... EUs utveckling bör skrämma så mycket mer eftersom diskussionerna är så bakåtsträvande.
Att bara ställa frågor om vår rätt att finnas på nätet, att kunna bli avstängd eller få sin sida stängd? I dag är det svårt att se vad de stora bolag som äger våra s k gratisverktyg pysslar med och det är oroande...
Lika så semantiska webben. Vad kommer den utvecklingen betyda för integritet? Jag och många andra informationsvetare har suttit och nickat gillande men kanske är vi bara dumma i huvudet?
Fy fan va jag är trött.
Bok-blogg
Varför bloggar blir böcker har många frågat sig. Förut lät det som att det var ett sätt för den osedde att ta revansch, att bloggen var en av pinnarna i en klättring uppåt. Detta blandades med det vi fortfarande lever med; alla som ser bloggar som språkets köksslask. Boken däremot har alltid sitt allvarliga eller glamorösa skimmer.
Att förvandla bloggen till bok bör bero på de gamla vanor som beskriver vad som är beständigt och vad som inte är det. Hur mycket datorns minne eller webben än sortererar åt dig är det hyllor, garderober och rhododenron-buskar som är dina verkliga värden.
Emil Arvidsson skriver i dag om bok-blogg förvandlingen. Jag föredrar bloggande författare som följer en daglig röd tråd vid sidan av sina kommande projekt på bokhandelns diskar.
Att förvandla bloggen till bok bör bero på de gamla vanor som beskriver vad som är beständigt och vad som inte är det. Hur mycket datorns minne eller webben än sortererar åt dig är det hyllor, garderober och rhododenron-buskar som är dina verkliga värden.
Emil Arvidsson skriver i dag om bok-blogg förvandlingen. Jag föredrar bloggande författare som följer en daglig röd tråd vid sidan av sina kommande projekt på bokhandelns diskar.
tisdag 14 april 2009
Detta moln- inget och allvarligt
The Cloud, molnet – En metafor för internetbaserade tjänster. Ursprungligen kommer det från hur nätverksdiagram ritas ut, en bild som ofta liknar ett moln. Skrev IDG i påskhelgen när de skulle förklara alla "moderord" kring IT. En liknande mycket enkel förklaring erbjuds av vår ständiga följeslagare: Wikipedia sammanfattar: Datormoln, även kallat molnet, är en teknologi baserad på användning av datorer över Internet.
Nätbaserade tjänster. Det ser ju ut som en lätt definition. Varför gräva vidare? Det finns frågor om anonymitet, förespråkare i IT/dator-tidningar som verkar lätt lyriska över lösningen. Sedan har vi Linux-folk och andra grävande personer som tar ansvar för ett tryggt och öppet webblandskap. Där är melodin en helt annan.
Är "molnet" viktigt för oss att förstå eller anamma just nu?
Värmdö kommun har gjort det. Man väntar inte på att varje del av systemet skall funka. Istället lägger man en intern molnstruktur och låter på det sättet all personal träna och förstå vad det betyder för verksamheten innan man tar nästa steg och skapar – externa lösningar. Således en drastisk förändring i Värmdös kommunala verksamhet. IT-chefen menar dock inte att situationen är enkel. Många av de applikationer man använder är inte särskilt lämpade för molninfrastruktur, skriver IDG. Men den aktuelle IT-chefen fortsätter: Vi har haft svårt att erbjuda tjänster i den utsträckning vi velat. Nu känner han dock att det finns möjlighet att frigöra resurser och möjliggöra mer IT-användning än tidigare.
Flytta till Värmdö någon? Kanske inte för att vi kommer tycka om detta moln- allt eller inget, men för att Värmdö har en IT-ledning som vill något, nämligen öka servicen till sina medborgare.
Frågan om hur långt utvecklingen kommit i övriga kommuner, om man är intresserade, följer de nya möjligheterna, effektiviseringarna och undersöker de negativa aspekterna. Fortfarande talar ju IT-byråkrater i kommunerna som att ingenting händer eller skall hända. Att köpa en låda att placera sina länkar i och inte släppa in någon annan. Sedan är man väl färdig? Bibliotekarier? Varför ska de bry sig om konflikter mellan förespråkare och moståndare till moln-lösningen? De ska ju kunna Book-IT och traditionella databaser (jag skojar inte). Förändra folkbibliotekens digitala verksamhet- när blir det intressant? Förvalta och bevara. Våra ledord.
Men åter till kommunerna. Hur de agerar är intressant men jag hittar ingen statistik på det. Så fungerar väl ofta det interna utvecklingsarbetet: Man prövar och diskuterar men det tar långt tid innan något faktiskt händer hos kommunernas IT-avdelningar som syns utåt och kan diskuteras i demokratisk anda. Ofta är det säkerhet och många sektorers önskemål man (inte) lyssnar till. Vila på hanen är melodin. Men för att vara tjatig: Varför är god och innovativ IT-utveckling inte det offentliga Sveriges ansvar? Sen när blev vi ett fullständigt marknadsstyrt land där det offentliga krymper sin verksamhet bäst de kan. Vem är rådgivaren?
I dag, när solen lyser, är det lätt att sitta och läsa närliggande kommuners styrdokument- framförallt biblioteksplaner- och förfasa sig. Varför har man inget framtidsperspektiv? Ingen kunskap. Okej. Men vad sägs om lite rädsla inför att överordnade kommunala förvaltningar skall strunta i era behov när IKT-tåget rullar vidare? En byråkrat i en bulldozer som inte ens har någon IKT-kompetent bibliotekarie att diskutera med. Vad betyder låntagare och integritet på webben för dem? (Varför sökte jag inte chefsjobbet istället? Book-IT ansvar... Klantigt antar jag. Måste gå en kurs för bibliotekarie-beteende först. Kanske hade de förstått att databas-tänkande inte är framtidens kunskap för en chef??? Kolla Halmstads IT-ansvariga på biblioteket och hennes stora kompetens. Varför vill mindre kommuner inte ha sådana utan väljer sorkar som rotat runt i kommunens olika hörn i X antal år? Varför är den som arbetat längst mest lämpad? Hur kommer det sig då att man inte anställer enbart 60 plus? Varför vågar ni inte? Biblioteken avskaffar faktiskt sig själva. Grattis!)
Vilka är då fördelarna som lyfts fram? Datorföreningen anser att programvara på nätet (vilket det till syvende och sist handlar om) – SaaS (software as a service) är positivt eftersom det inte krånglar med installationer, uppdateringar, ständig tillgänglighet och automatisk säkerhetskopiering. Samma aktör talar om utvecklingen som ett paradigmskifte som kommer påverka IT-marknaden påtagligt. Som om allt vore en progressiv framtidsutopi menar man att användaren kommer kunna pyssla med vad de vill utan att bekymra sig för tekniken som behövs för att leverera de tjänster de använder (Datorföreningen refererar också till Gartner).
Hur funkar det här? Värmdös IT-chef måste ha följt någon av dessa vägar för att skapa ett internt datormoln.:
Tunna klienter skall räcka och då köras via en server där applikationerna är installerade. Det andra alternativet är Servervirtualisering. Servrarna får då samlas i ett fåtal stora maskiner och olika operativsystem får köras parallellt. Tydligen är detta ett optimalt sätt att utnytja serverkraften. Tredje alternativet är applikationsvirtualisering. Där programmen körs i virtuella bubblor hos klienten. (Moln och bubblor-dags att tänka till.) Det sista sättet för att skapa interna datormaoln är att använda griddteknik. Applikationen utnyttjar då hårdvaran som skall kunna anpassas till belastningen på ett antal maskiner (ref: IDG).
Är det här överhuvudtaget intressant? Texten blir lång och en del självklarheter staplas på varann. Men det blir intressant när man läser artikel efter artikel med jublande över the computercloud och sedan träffar på skeptikerna. (Det är verkligen tjatigt med moln i varje computer sweden och Internet World!).
Richard Stallman som är ett stort namn inom open source (för sitt initiativ med GNU men som person verkar han väldigt "dubbel") säger att cloudcomputing är för idioter. Det stämmer inte att free software är open source (Linux magazine). Kanske är det dessa begreppsförväxlingar som gör att personer från olika "läger" tror på molnet som en komplett lösning ??? Stallmans invändningar skall också betraktas i ljuset av att stora aktörer som Microsoft och Amazon web service satsar hårt på att ligga i framkanten vad gäller att lansera vad man kanske skall uppfatta som mjuka lösningar för användarna. Jag antar att de skulle presentera sina tjänster ungefär så här:
Moln av servrar används för att sköta internetbaserade program och för att lagra stora datamängder. Slutanvändarna har ingen aning om var i molnet som deras data finns. Vitsen är också att bara betala för det som verkligen används (ref: IDG). (Inte verkar datorfantasterna särskilt nyanserade.)
Det låter bra men med allt "i luften" och möjlighet att de övervakningssamarbeten som redan pågår (ACTA etc) förstärks så finns allt tillgängligt. Vad hände med integritet? Med olika myndigheters behov av skydd mot intrång? Jag tror säkert Microsoft et al hittar på svar för detta. Samtidigt sägs ju datormoln innebära någon slags demokratisering: Skillnaderna i teknisk förmåga jämnas nu ut mellan de olika IT-konkurrenterna. Härmed blir varumärkestänkandet viktigt. Inte längre en monopolsituation? IDG/CS svarar väl indirekt på det genom att beskriva nuvarande tillstånd som en kamp (Ett exempel?).
Men åter till Richard Stallman och hans reaction på argumentationen:
The promise to users is the greater flexibility of paying only for what they need. Stallman doesn't trust this promise
The Open Source activist warns computer users to maintain control over their information instead of giving it away to outsiders: "One reason you should not use web applications to do your computing is that you lose control." To do so, he says, would be almost as bad as using a proprietary program. Stallman thereby sticks close to the mission of the Free Software Foundation) (FSF)(ref: autonom.us)
I Painting the clouds skrev jag mer om downsizing än om computerclouding vilket artikeln kan sägas ha handlat om. Collin Currie som intervjuades ansåg att IT-försörjningen skulle förbättras och förenklas med SaaS och att man skulle outsourca så mycket som möjligt på högskolebiblioteken.
Med Stallman i bakhuvudet kommer då frågan om egen kontroll och makt över resurserna alternativt skapande av totala allmänningar vilket är orealistiskt.
Free software foundation är en organisation som autonom.us hänvisar till . Kolla in den!
Antagligen borde den här bloggposten fortsätt gräva sig in i frågor om integritet och 1984-tänk. Men det får bli en annan dag.
Tam, tiggarpojken
En bra barn eller ungdomsbok. Lagom språk och den stora utmaningen att hitta en berättelse med rätt tempo och ett innehåll som inte överskrider ett kortfattat språk. I dag recenserar DN Tam Tiggarpojken. En bok som finns i bokhyllan eftersom den handlar om drakar.
Allt om drakar fängslar eftersom djuret rör sig över gränser. Inte ödla, inte fågel och inte flygande nyligen uppvaknad dinosaurie.
Tam Tiggarpojken passade inte ett barn och inte en vuxen. Där finns ingen kraft, inte ens ett engagemang för pojken. Istället tar språkets struktur all kraft. Hårt, ibland för enkelt.
Men Bonnier marknadsför livfullt och betagande, det ska bli en serie. Kanske en massprodukt. I så fall är det logiskt att den första delen hackar sig fram.
Visst, vi har hört drakar tala inne i huvudet på sina utvalda ryttare förr och vi har sett dessa stolta visa varelser bli förtryckta av mindre vetande härskare. Men pseudonymen Jo Salmson förvaltar denna fantasytradition helt godtagbart
Godtagbart är inte okej när det gäller barn eller ungdomslitteratur som får, eller kommer att få, stor uppmärksamhet. Serien kommer att heta Drakriddare och jag hoppas författaren hittar en bättre rythm till nästa bok. Instrumentet är felstämt och det är synd; för fler drakar vill vi ha. Sedan kan vi tala om leguaner, fiskar och dinosaurier. Kanske hittar vi då tillsammans gåtans svar; hur drakarna lever. Hur de reglerar värme, söker skydd om nätterna och varför de närmar sig människor. Bor de hos dig- eller mig? I Kristianstad eller Hässleholm? Vi måste söka och kartlägga tillsammans med barnen. Göra en liten bok kring vilka drakar de mött i sin närhet.
När jag blir bibliotekarie igen.
Ofrivillig brist på biblioteks-bidragande
Jag undrar hur man får ett jobb. Kanske är det åsikter som skrämmer? Kunskap? Jag kan inte längre räkna hur många gånger jag blivit förbigången av personer med lägre kompetens.
Är det bibliotekscheferna som inte är uppdaterade? Hur många ingår i "våra" nätverk där vi kommit betydligt längre? Där vi vet att semantiska gåvor kommer bli värdelösa eftersom folkbiblioteken ännu inte nått 2.0.
En proffessionell blogg: Ja visst. Men avvikelser som dessa tror jag är viktiga: Vi är många utexaminerade vårs kunskap inte tas tillvara och vars vardag är fylld av väntan. Kanske en väntan på ingenting som har med vår utbildning och vårt slit att göra.
Goda tankar till alla arbetslösa bibblosar.
Är det bibliotekscheferna som inte är uppdaterade? Hur många ingår i "våra" nätverk där vi kommit betydligt längre? Där vi vet att semantiska gåvor kommer bli värdelösa eftersom folkbiblioteken ännu inte nått 2.0.
En proffessionell blogg: Ja visst. Men avvikelser som dessa tror jag är viktiga: Vi är många utexaminerade vårs kunskap inte tas tillvara och vars vardag är fylld av väntan. Kanske en väntan på ingenting som har med vår utbildning och vårt slit att göra.
Goda tankar till alla arbetslösa bibblosar.
måndag 13 april 2009
Ansvar för 2.0- Ditt ansvar!
Bibliotekarier och andra berörda har som enskilda personer och organisationer ansvar att lära sig ideologin, tänkandet och målen med 2.0. Verktyg också naturligtvis men i första hand Konsekvenserna för oss alla med solidaritet och förändrad informationssyn.
Noa Aharony är noga med att även lägga ansvar på individerna i en situation och visa på att viljan, risktagande och engagemang är viktigt för att lära!
Individen har ansvar. Bibliotekarien har ansvar.
Ref: Library and information science research, web 2.0 use by librarians (2009; 31;29-37).
Noa Aharony är noga med att även lägga ansvar på individerna i en situation och visa på att viljan, risktagande och engagemang är viktigt för att lära!
Individen har ansvar. Bibliotekarien har ansvar.
Ref: Library and information science research, web 2.0 use by librarians (2009; 31;29-37).
söndag 12 april 2009
Bodies
Kroppshatet är utbrett, nästan ingen kan längre skilja sin fysiska hunger från behovet att tröstäta, och ätstörningar är norm snarare än undantag – Orbach kallar det ”en ständig, nästan naturlig, oro” och ”en epidemi”.
Skriver Madelaine Levyden 5/4 i DN
Tyvärr ligger varken
Fat Is a Feminist Issue
eller
Bodies
på soffbordet, köksbordet eller diskbänken.
Detta betyder inte att Susie Orbach inte satt tillräckliga avtryck i tänkandet för att med sin uppföljningsbok (redan nämnda Bodies) fördjupar en analys som berört och stört många som engagerat sig i frågor om kön och kroppsideal.
nya samhällsklasser håller på att bildas. (Den skuld vi lägger på de överviktiga är som Orbach påpekar dubbel – vi fördömer bristen på kontroll och vi associerar fetma med underklass.)
Feta människor har ingen kontroll. Vi känner det alla, inom oss. Det är ingen medveten pågående analys utan en tyst kunskap som vi bär med oss men som då och då; vänner emellan eller riktat till döttrar sipprar ut som äckel eller irritation.
Samtidigt har ”Bodies” sina svagheter. I marxistisk anda tillskriver den inte oss konsumenter någon större analys- eller handlingsförmåga; i Orbachs ögon har vi inte mycket att sätta emot ”kroppshatets handelsmän”.
Orbachs analys är riktig, marxistisk eller ej. Lyssna, titta och var en aktiv fett-medveten observatör. Överallt säljs bilder, idéer och skapas tvång att köpa. För att kanske, kanske bli lite smalare, lite mer värd som människa.
Kapitalistiska idéer och reklam är både dold och öppen. Varför då säga att vi kan freda oss?
Att vara en överviktig person och för första gången lyckas pressa ner tre eller fyra fingrar i halsen och spy ordentligt- det är en triumf större än alla andra.
Håller du inte med? Då bör du vara beredd att släppa hatet och föraktet mot din egen kropp eller sluta vara stolt inför andra eftersom just du lyckats svälta eller övervinna dess längtan. Kanske behöver du inget dera eftersom du haft turen att födas som en perfekt upplaga av dagens norm- människa.
Som Orbach påpekar står en graf över bantningsindustrins tillväxt i direkt korrelation till ökningen av antalet överviktiga.
/.../
Det är just det förhållningssättet ”Bodies” uppmärksammar och varnar för: den nya synen på kroppen som projekt. Den moderna kroppen skapar inte längre något, i stället ska den själv omskapas, modelleras och kontrolleras.
Ökande kränkningar- levande rum
Peter Franke skriver i Allehanda.se att Barn är oslagbara men hans text handlar om barns utsatthet, hur våld mot barn och mot kvinnor ökar samt alkoholkonsumtionen stigit med 30% de senaste tre åren.
Var femte förälder tycker att det är tillåtet att ruska, hugga tag i eller knuffa sina barn. Det är en oroväckande utveckling som måste stoppas.
Barnen beskrivs i texten dels som mycket utsatta, dels som rätt till de försvar och rättigheter som FNs konventioner ger. Ovanstående utveckling går stick i stäv med konventionens syften.
Att stanna vid vuxenvärldens ansvar att skydda barn och se till att upptäcka dem som far illa är ett viktigt steg. Men också ett trubbigt sådant. Information till barn och engagemang i att de bygger starka nätverk bestående av både andra barn och många vuxna är svaret.
För att ett barn skall känna till sina rättigheter krävs instanser som arbetar med information till barn: folkbiblioteken. Inte nämnda institutioner som tror att deras uppgift är att sprida klassiker och Augustpris-vinnare till småkottar.
Auktoritära, kanske trötta, lärare och bibliotekarie med fattigt pedagogiskt förhållningssätt gentemot barnen gör dem inte starkare. Snarare fortsätter vi lära dem att vuxenvärlden har rätt och om de yngre har egen kunskap behåller de den för sig själva. Kommunikationen mellan generationerna haltar påtagligt.
Hjälp barnen ut på Internet, stöd dem i att inte vara rädda för vuxna utanför familjen- tvärtemot vad normen säger. Detta betyder inte att varningsklockor inte ska finnas- hos vuxna och barn. Men det är inte vuxenvärlden som sådan som är ond.
För att arbeta med barnkonventionen är berättelser som exemplifierar bra, liksom projekt där barnen ritar och har vernissage av sina bilder kring hur de förstår integritet.
Men vi kommer inte förbi de där rummen som vuxenvärlden ofta tycker är så besvärliga. Några av de bästa världarna för barn att kommunicera i stänger vi dörren för. Tyvärr kommer kommersiella slutna digitala världar att erbjudas med de trygga arenor där man kan tala om våld, kränkningar eller positiva saker som att hitta medel för att tala och skaffa stöd.
Kalle Anka och störande kompanjoner kommer inte fixa barnens behov av stöd och eget engagemang i kommunikation och informationsinhämtning, inte via egen TV-kanal och inte via webb- playgrounds. Släpp barnen fria, under ansvar.
Regeringen, Barnombudsmannen: gör något åt de ökande kränkningar som barn utsätts för.
Var femte förälder tycker att det är tillåtet att ruska, hugga tag i eller knuffa sina barn. Det är en oroväckande utveckling som måste stoppas.
Barnen beskrivs i texten dels som mycket utsatta, dels som rätt till de försvar och rättigheter som FNs konventioner ger. Ovanstående utveckling går stick i stäv med konventionens syften.
Att stanna vid vuxenvärldens ansvar att skydda barn och se till att upptäcka dem som far illa är ett viktigt steg. Men också ett trubbigt sådant. Information till barn och engagemang i att de bygger starka nätverk bestående av både andra barn och många vuxna är svaret.
För att ett barn skall känna till sina rättigheter krävs instanser som arbetar med information till barn: folkbiblioteken. Inte nämnda institutioner som tror att deras uppgift är att sprida klassiker och Augustpris-vinnare till småkottar.
Auktoritära, kanske trötta, lärare och bibliotekarie med fattigt pedagogiskt förhållningssätt gentemot barnen gör dem inte starkare. Snarare fortsätter vi lära dem att vuxenvärlden har rätt och om de yngre har egen kunskap behåller de den för sig själva. Kommunikationen mellan generationerna haltar påtagligt.
Hjälp barnen ut på Internet, stöd dem i att inte vara rädda för vuxna utanför familjen- tvärtemot vad normen säger. Detta betyder inte att varningsklockor inte ska finnas- hos vuxna och barn. Men det är inte vuxenvärlden som sådan som är ond.
För att arbeta med barnkonventionen är berättelser som exemplifierar bra, liksom projekt där barnen ritar och har vernissage av sina bilder kring hur de förstår integritet.
Men vi kommer inte förbi de där rummen som vuxenvärlden ofta tycker är så besvärliga. Några av de bästa världarna för barn att kommunicera i stänger vi dörren för. Tyvärr kommer kommersiella slutna digitala världar att erbjudas med de trygga arenor där man kan tala om våld, kränkningar eller positiva saker som att hitta medel för att tala och skaffa stöd.
Kalle Anka och störande kompanjoner kommer inte fixa barnens behov av stöd och eget engagemang i kommunikation och informationsinhämtning, inte via egen TV-kanal och inte via webb- playgrounds. Släpp barnen fria, under ansvar.
Regeringen, Barnombudsmannen: gör något åt de ökande kränkningar som barn utsätts för.
IPRED, mycket kan hända
Jag tror följande utveckling snart kommer ta nya vägar:
Svenskarna köper mer film och dataspel sedan antipiratlagen Ipred trädde i kraft. Det vittnar branschpersoner om, och talar om ökningar på uppemot 30 procent.
Det känns tidigt att besluta om att tolka detta som en bestående beteendeförändring hos människor. Anonymiseringstjänsterna kommer öka medan piratjägarnas medel kommer bli värre med deras nya "rätt"igheter.
Att arbeta med nya lösningar och fortsätta argumentera kring ett fritt och solidariskt informationssamhälle är hur som helst bibliotekskårens ansvar- nu som då.
Svenskarna köper mer film och dataspel sedan antipiratlagen Ipred trädde i kraft. Det vittnar branschpersoner om, och talar om ökningar på uppemot 30 procent.
Det känns tidigt att besluta om att tolka detta som en bestående beteendeförändring hos människor. Anonymiseringstjänsterna kommer öka medan piratjägarnas medel kommer bli värre med deras nya "rätt"igheter.
Att arbeta med nya lösningar och fortsätta argumentera kring ett fritt och solidariskt informationssamhälle är hur som helst bibliotekskårens ansvar- nu som då.
lördag 11 april 2009
Beteende, socialt kapital, nätverkande
I Environment and behavior skriver Semenza & March (2009; 22; 41) om An urban Community-basedIntervention to advance social interaction. Två paralleller är snabba att påtala I relation till artikeln och folkbibliotekstema: stadskärnornas och dess omgivande områdens utseende och vårt arbete med lokalsamhällets kommunikation, både i dess mindre beståndsdelar och som gemensamt offentligt livsutrymme. Med omvägen runt litteraturen blir tankegångarna tydligare:
I den nämnda artikeln beskrivs en intervention bestående av en slags upprustning av ett utsatt område. En stor del handlade om estestik och service. Civic engagement, är som påpekas en av grundstomarna i ett samhälle, och det har visat sig svårt att få människor delaktiga i beslutsprocesser som rör dem. Upprustningen i det nämnda området syftade till ökad participation och kommunikation vilket leder, är tanken, till större engagemang för ett områdes framtid och större förtroende människor emellan.
I artikeln beskrivs också ökande dålig hälsa hos U S amerikaner i form av övervikt och depression. I artikeln hänvisar man till hur stadskärnor planeras och byggs. Människor skall kunna röra sig fort och man bygger bort den sociala samvaron och de torg där spontana möten och längre samvaro bör ske. Lägre social interaktion anses ha stor orsak till den sjunkande hälsan hos medborgarna. Mindre möjligheter till interaktion och skapande av sociala band finns och i längden leder detta till en negativ utveckling av det sociala kapitalet. Public gathering places har alltid varit centrala för att socialisera och skapa gemenskap. När mötesplatserna och umgänget saknas minskar förtroendet människor emellan.
Engagemanget i beslutsfattandet saknas, människor hyser inte tilltro till varandra och en ökande ohälsa och främlingsskap för varandra ökar (Ibid). Även Les Back har skrivit om stadskärnornas uppbyggnad och hur grupper skiljs åt. I hans betraktelse blir det viktigt att se klasser, etniciteter och andra typer av gruppindelningar som avgörande i områdens indelningar och i städers hela planering. Men likheten mellan hans resonemang och nämnda artikel är det påfallande behovet av intervention och empowerment för att hjälpa (trötta?) människor till ett bättre liv. Med ökad ohälsa, dålig ekonomi och ofta ett högt depressionstal i utsatta områden (Solomon, 2002) är det lätt att kräva människors egna engagemang. Men det är ju just detta man lutar sig mot och eldar under genom att delta med idéer och hopp. Börjar någon måla väggarna bör ju andra följa efter...
Att arbeta med estetik och skapa ytor för möten är starka "inventions" för att förändra stadsdelars sociala funktionsduglighet och människors välmående. På samma sätt vet vi att biblioteken, och då ofta filialerna fyller en viktig social funktion och kan hjälpa till att öka intresset för en stdsdels framtid, utseende och sociala nätverkande.
Men för att ta ett steg längre bör biblioteken vara delaktiga i att stärka och skapa dessa nätverk och nya, överbryggande sociala band mellan människor för att stärka stolthet och möjligheter i ett bostadsområde. Detta görs redan i dag genom temakvällar, studiecirklar, barnverksamhet och föreläsningar t ex. Men man kan ju också tänka sig hjälp och stöd för att bygga upp enkla portaler tänkta bara för en stadsdel (gärna fristående från kommunernas kvävande struktur och interface) eller sociala forum där man kommunicerar och annonserar vad som pågår i området. En anslagstavla i en mindre galleri kan förvandlas till ett forum där man kan söka kommunikation och bygga vidare på varandras idéer.
Jag har en påbörjad projektplan kring detta arbete- en portal plus ett socialt nätverk, baserad på ett mindre bostadsområde med uppfattat stora problem i en medelstor stad. Här utan ett bibliotek som socialt nav men däremot ett välbesökt allaktivitetshus. Säljes till högstbjudande- projektplan, inte hus.
"En extra hjärna", ännu en databas för din info
Det känns märkligt att se allt fler sidor av cyborgbegreppet och samtidigt mötas av dess relevans genom texter som väljer helt andra vägar. Kanske är det just ordet som måste förändras för att teorierna skall bli användbara och praktiken påtaglig.
Inforgs är ett alternativ med tanke på det informationstäta liv vi lever i vad Floridi Luciano kallar infosfären. Men väcker begreppet inforg fler komplicerade frågor om socialitet och gränsöverskridande än cyborgbegreppet som väl fortfarande får sägas ägas av Asimovs efterföljare?
Nu talas om Evernote, ett datorprogram som liknas vid en hjärna och skall avlasta i informationsfloden som möter oss. Men trots allt tal om en extra funktionsduglig informationshanterare talas inte om någon koppling människa-teknik som låter oss omdefiniera våra tankestrukturer eller värderingar.
Så här låter det i DN:
/.../ få ordning på den störtskur av information som sköljer över oss. Vi får coachning, åker på retreat och utför andningsövningar i bilkön för att uppnå balans i vårt liv. Vi är desperata: informationsflödet måste kontrolleras.
Vill vi hantera mer information eller snarare välja och se till att det vi upplever som en belastning hålls utanför vårt medvetandes ram? Det som kallas informationsstress bör i praktiken betyda att inte veta eller ha kunskaper om vad vi behöver söka upp, registrera och interagera med. Samt hur vi vilar från alla budskap som tvingas på oss. Ungefär så används begreppet också men ibland riktas det fel eftersom man framhärdar i att mycket av den information som passerar osedd sägs vara den avgörande.
Begreppet kontroll dyker ofta upp när man vill påverka omgivningen att välja bättre vägar för kommunikation, så att den egna belastningen- kanske förvirringen- lättar. Att använda bra tjänster och komma bort från mejlsamhället t ex. Men snarare än at tala om tydlighet och lätthanterliga informationstjänster beskrivs kaos som skall omdefinieras- föras tillbaka till en begreppsbildning vi är trygga i:
Kontroll verkar handla om att se informationen som tårtbitar man vill välja av och vara säker på att kunna ta den rätta.
I ett 2.0-landskap är en del av våra måsten att lämna så mycket därhän som vi hade velat fortsätta promenera in i. Fler och fler ord, bilder, människor i alla genrer. Är surfare på den sociala webben de bästa informationsnavigatörerna? Det vet vi inte. Men antagligen är de bäst på att välja bort. Stänga av den flod som irriterar och vill invadera ditt liv oinbjuden.
Unga talar ofta med irritation om reklam som blinkar, rör sig eller tar uppmärksamheten från det innehåll man egentligen söker. Frågan är väl främst hur man i dag klarar att sortera bort dessa intryck bland de arbetsuppgifter och andra delar av livet där den konservativa kapitalismen inte smyger fram och indoktrinerar stiligt utan blippar sönder våra pupiller. Inte för att de andra vägar vi köps är bättre i praktiken, de dolda aktörerna som väljer åt oss...
Men behöver vi "en extrahjärna". Lätt att kasta sig på cyborgtåget igen och skrika ja. Men egentligen handlar detta inte så mycket om gränsöverskridande. Det handlar om en dyster fysisk verklighet där folk är trötta och inte har möjligheter eller strategier för att leva bra liv.
Evernote bygger på möjligheten att alltid kunna spara information: spela in ett röstmemo under en promenad, sms:a en påminnelse från tunnelbanan, klipp ut något från en webbsida, fotografera whiteboardtavlan med mobiltelefonen under mötet – alltsammans skickas till ditt centrala konto och blir automatiskt sökbart.
Programmet känns inte särskilt innovativt. Är detta nya steget i kulturen där vi använder färdiga s k gratistjänster men fyller dem med eget innehåll? Ät dataprogrammet framtaget för en grupp som inte lärt sig hantera de möjligheter till urval, överblick och klassifikation som redan finns?
Helena Westerberg är minnesforskare på Karolinska institutet. Hon är inte övertygad om att program som Evernote är rätt väg att gå för att hantera informations-överflödet.
– Programmet verkar vara bra på att spara material i olika former, men det som kräver tankeverksamhet och tid är ju att organisera informationen
För oss förefaller det ganska lättfattbart. För många andra är det ett stort frågetecken och vilka aktiviteter man än ägnar sig åt via sociala webben så är de ett mysterium för människor som försöker scanna av ett par dagstidningar varje morgon. För mängden avgör inte, utan förhållningssättet, behovet och kunnandet.
Inforgs är ett alternativ med tanke på det informationstäta liv vi lever i vad Floridi Luciano kallar infosfären. Men väcker begreppet inforg fler komplicerade frågor om socialitet och gränsöverskridande än cyborgbegreppet som väl fortfarande får sägas ägas av Asimovs efterföljare?
Nu talas om Evernote, ett datorprogram som liknas vid en hjärna och skall avlasta i informationsfloden som möter oss. Men trots allt tal om en extra funktionsduglig informationshanterare talas inte om någon koppling människa-teknik som låter oss omdefiniera våra tankestrukturer eller värderingar.
Så här låter det i DN:
/.../ få ordning på den störtskur av information som sköljer över oss. Vi får coachning, åker på retreat och utför andningsövningar i bilkön för att uppnå balans i vårt liv. Vi är desperata: informationsflödet måste kontrolleras.
Vill vi hantera mer information eller snarare välja och se till att det vi upplever som en belastning hålls utanför vårt medvetandes ram? Det som kallas informationsstress bör i praktiken betyda att inte veta eller ha kunskaper om vad vi behöver söka upp, registrera och interagera med. Samt hur vi vilar från alla budskap som tvingas på oss. Ungefär så används begreppet också men ibland riktas det fel eftersom man framhärdar i att mycket av den information som passerar osedd sägs vara den avgörande.
Begreppet kontroll dyker ofta upp när man vill påverka omgivningen att välja bättre vägar för kommunikation, så att den egna belastningen- kanske förvirringen- lättar. Att använda bra tjänster och komma bort från mejlsamhället t ex. Men snarare än at tala om tydlighet och lätthanterliga informationstjänster beskrivs kaos som skall omdefinieras- föras tillbaka till en begreppsbildning vi är trygga i:
Kontroll verkar handla om att se informationen som tårtbitar man vill välja av och vara säker på att kunna ta den rätta.
I ett 2.0-landskap är en del av våra måsten att lämna så mycket därhän som vi hade velat fortsätta promenera in i. Fler och fler ord, bilder, människor i alla genrer. Är surfare på den sociala webben de bästa informationsnavigatörerna? Det vet vi inte. Men antagligen är de bäst på att välja bort. Stänga av den flod som irriterar och vill invadera ditt liv oinbjuden.
Unga talar ofta med irritation om reklam som blinkar, rör sig eller tar uppmärksamheten från det innehåll man egentligen söker. Frågan är väl främst hur man i dag klarar att sortera bort dessa intryck bland de arbetsuppgifter och andra delar av livet där den konservativa kapitalismen inte smyger fram och indoktrinerar stiligt utan blippar sönder våra pupiller. Inte för att de andra vägar vi köps är bättre i praktiken, de dolda aktörerna som väljer åt oss...
Men behöver vi "en extrahjärna". Lätt att kasta sig på cyborgtåget igen och skrika ja. Men egentligen handlar detta inte så mycket om gränsöverskridande. Det handlar om en dyster fysisk verklighet där folk är trötta och inte har möjligheter eller strategier för att leva bra liv.
Evernote bygger på möjligheten att alltid kunna spara information: spela in ett röstmemo under en promenad, sms:a en påminnelse från tunnelbanan, klipp ut något från en webbsida, fotografera whiteboardtavlan med mobiltelefonen under mötet – alltsammans skickas till ditt centrala konto och blir automatiskt sökbart.
Programmet känns inte särskilt innovativt. Är detta nya steget i kulturen där vi använder färdiga s k gratistjänster men fyller dem med eget innehåll? Ät dataprogrammet framtaget för en grupp som inte lärt sig hantera de möjligheter till urval, överblick och klassifikation som redan finns?
Helena Westerberg är minnesforskare på Karolinska institutet. Hon är inte övertygad om att program som Evernote är rätt väg att gå för att hantera informations-överflödet.
– Programmet verkar vara bra på att spara material i olika former, men det som kräver tankeverksamhet och tid är ju att organisera informationen
För oss förefaller det ganska lättfattbart. För många andra är det ett stort frågetecken och vilka aktiviteter man än ägnar sig åt via sociala webben så är de ett mysterium för människor som försöker scanna av ett par dagstidningar varje morgon. För mängden avgör inte, utan förhållningssättet, behovet och kunnandet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)