I början av veckan trodde kultur- och fritidsförvaltningens chef Bengt-Åke Kjell att han kanske måste spara två miljoner. Nu vet han. Det blir 6,7.(kb)
Det är Kris i Hässleholm och Kristianstad. Ja, kris med stort K och skäras ska det. Personal hyvlas bort, förslag på frysta löner vädras... Mycket kunde man vänta, att biblioteken skulle drabbas t ex. Men Bengt Gustafson som är kommunalråd i Kristianstad talar högt om det som många beslutsfattare nu tänker:
-Kultur- och fritidsnämnden skulle vi i teorin kunna lägga ner utan att bryta mot några lagar.
(Kbladet)
Ett krasst konstaterande i en trängd situation? Inte för att jag ser moderater som kulturkramare men ändå är det uppenbart att det politiska överhuvudet inte önskar den utveckling han beskriver i teorin...
(Eller har han varit på det relativt stillastående, av tidsvacuum styrda Kristianstad stadsbibliotek alltför många gånger och där dragit slutsatsen att sjuttiotalet är nog passé- och därmed den etablerade kulturen som speglar denna).
En fruktansvärd teori som skiter i internationella konventioner och vad vi kallar common sense. Visst finns det många pappersprodukter att slå i huvudet på honom som visar att hans påstått juridiska ingång i diskussionen står på sankig mark... Men bättre är väl att leva ut alla kulturens former, överallt, så mycket vi orkar som protest istället.
Kb: Tycker du att det är orättvist att ni får ta en mycket större del än andra nämnder?
– Jag har levt med detta i 25 år, att kultur och fritid är en icke obligatorisk verksamhet.
Som Kjell tidigare påpekat med emfas så är man trogen och lojal den arbetsgivare man är underställd. Kritik riktas inåt i organisationens led. Men ändå kan man fråga sig om kulturchefen i detta fall också har ett direkt uppdrag från medborgarna att sörja för deras hälsa, trygghet och välfärd? Hans lön landar på kontot även om han hade förklarat (och protesterat) mot de sanslösa neddragningarna som sker på hans område (samtidigt som kommunen t ex bygger en ny Arena). Höj rösten kulturchefer! Det är inte kommunstyrelsen ni jobbar åt- det är oss alla. Hur kan du/ni ta emot beslut som dessa med svaret att ni är luttrade?
Vem väljer dessa chefer? Vem vill ha ordning i ledet istället för livfulla diskussioner? Vilka väljer att medborgarna inte ska ha insyn och tycka till om diskussionerna? Kanske är det rekryteringar som funkar likadant som i biblioteksvärlden; vi skall hitta någon som står i givakt i städade rum och gärna köper fikabröd ibland.
Kjell och andra chefer: Förklara vad kultur betyder för hälsa, kunskap, ekonomisk tillväxt, trivsel, sociala band, nytänkande, politik. Drar man dessa miljoner på kulturens område finner man kostnaderna inte bara i människors fattigare och svårare vardag med mindre folkbildning och fantastiska intryck utan även på ohälsokostnader, ensamhet och isolering. Fattigare diskussion och pengar, pengar, pengar som belastar andra konton istället.
Visst, vi har soss, brandkåren, vårdcentralerna... Allt inbäddat i ett slags välfärdsförnuft och faktiskt strikta lagar.
Kulturen däremot svävar. Styrdokument och departement och k-råd i all ära. Men starkare röster som har mindre respekt inför den behovspyramid som någon hittade på åt oss behövs (och vi kan uppenbarligen inte vänta oss de utmaningarna utförda av de välbetalda kulturnissarna). Jag menar nu inte Maslow eller efterföljare som talar om kroppsvärme och bekräftelse.
Snarare menar jag den kapitalistiska behovshierarkin som vi alla accepterat och som skapats utan individers välmående i centrum, eller ens i periferin. Kanske är det kapitalismen som är den verkliga SF-skapelsen? När människor ser tillbaka på oss och undrade hur vi kunde rasera jorden i jakt på ändliga resurser och trots detta vara så olyckliga. Kan det bli mer overkligt?
Överordnat allt annat är normen om arbete och konsumtion. För en del nationers eller ideologiers del kan man peta in samhälleliga socialförsäkringssystem i ekvationen, för andra är det välgörenhet eller släktband som skall utgöra nätet när vi faller...
Men främst är den kapitalistiska behovspyramiden en konstruktion som bestämmer hur vi ska prioritera och reagera. Naturlagarna har vi med oss från skolan och kapitalismen är nu en organisk verklighet, det optimala systemet där vi skall konkurrera men med mediärer som bestämmer vad som är lagom strypgrepp och acceptabelt antal hemlösa utan att gatubilden, det offentliga rummet, störs.
Till Kristianstad och många andra vill jag säga: skrota den kapitalistiska pyramiden och normalisera arbetslöshet. Omskapa systemen så att vi alla är Marx-kopior som kan ägna vår ålderdom åt att filosofera eftersom effektiviseringen av jordbruk och industri möjliggjort tänkandets... Ja, vad då? Återkomst kanske.
Kristianstad är en handelsstad. Man är stolta över sina många butiker och välfyllda statskärna med klädbutiker som radas upp på kapitalismens nöjesfält. Men varför nöje? För att upplevelserna av njutning, trygghet och egenvärde har flyttat in på H&M.
Vad borde man göra i "kristider"? I Stockholm har man ju utmärkta lokaler som PUB och NK. Där kan man ju tömma de stora ytorna på kommersialismens ytliga tröst och fylla rummen med allmänhetens rogivande, upplivande, skapande och tröstande funktioner. Kultur och fritid, studieförbund, politiska sammanslutningar och föreningar får bemanna de centrala delarna av Stockholms och Kristianstads stadskärnor.
I kulturen lyfts kreativiteten, kunnandet och hälsan. Hur kan man tänka i de befängda spåren att kulturen är enklast att spara på? Om inte McDonalds fanns i varje gathörn utan en minigalleria fylld av konstevenemang och eget utrymme, så skulle kanske inte världen gråna i takt med Nasdaq och vad de andra börsparametrarna nu heter.
Om seveneleven fick flytta ut och öppna förskolor flytta in. Hur skulle stadsbilden förändras? Hur skulle kunskapsnivån och de sociala klasserna förändras?
Vi borde inte spara på kultur. Snarare borde kulturen bli prioriterad både elitistiskt och folkligt. Drama, improvisation, gatans teater och en upp och ned vänd kapitalistisk pyramid. I botten finns socialiteten. Ett möjliggörande att lära av den sociala webbens kulturer och umgängesformer och skapa ett fysiskt landskap utifrån detta.
De kommersiella krafterna finns då alltid om hörnet med viljan att forma dig efter deras ekonomiska önskemål. Men det betyder inte att vi ska sluta vilja något- här och nu.
Flytta på de stora butikskedjorna och lyft in det som kallas kultur och fritid, med oss alla som medskapare. Sedan kan vi njuta oss genom krisen med två och femtio på fickan. Med tanke på alla stöd statliga instanser betalat för etableringar av industrier, för att rädda banker m m kan vi väl nu begära motprestation: Ge folket städerna åter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar