Tam, tiggarpojken

En bra barn eller ungdomsbok. Lagom språk och den stora utmaningen att hitta en berättelse med rätt tempo och ett innehåll som inte överskrider ett kortfattat språk. I dag recenserar DN Tam Tiggarpojken. En bok som finns i bokhyllan eftersom den handlar om drakar.

Allt om drakar fängslar eftersom djuret rör sig över gränser. Inte ödla, inte fågel och inte flygande nyligen uppvaknad dinosaurie.

Tam Tiggarpojken passade inte ett barn och inte en vuxen. Där finns ingen kraft, inte ens ett engagemang för pojken. Istället tar språkets struktur all kraft. Hårt, ibland för enkelt.

Men Bonnier marknadsför livfullt och betagande, det ska bli en serie. Kanske en massprodukt. I så fall är det logiskt att den första delen hackar sig fram.

DN skriver:

Visst, vi har hört drakar tala inne i huvudet på sina utvalda ryttare förr och vi har sett dessa stolta visa varelser bli förtryckta av mindre vetande härskare. Men pseudonymen Jo Salmson förvaltar denna fantasytradition helt godtagbart

Godtagbart är inte okej när det gäller barn eller ungdomslitteratur som får, eller kommer att få, stor uppmärksamhet. Serien kommer att heta Drakriddare och jag hoppas författaren hittar en bättre rythm till nästa bok. Instrumentet är felstämt och det är synd; för fler drakar vill vi ha. Sedan kan vi tala om leguaner, fiskar och dinosaurier. Kanske hittar vi då tillsammans gåtans svar; hur drakarna lever. Hur de reglerar värme, söker skydd om nätterna och varför de närmar sig människor. Bor de hos dig- eller mig? I Kristianstad eller Hässleholm? Vi måste söka och kartlägga tillsammans med barnen. Göra en liten bok kring vilka drakar de mött i sin närhet.

När jag blir bibliotekarie igen.